Vad var det med all gnosticism i rollspelen och fankulturen på nittiotalet?

JohanL said:
Världen är sunkig och repressiv, men du tillhör de få utvalda i en andlig elit som begripit att den inte är den egentliga verkligheten, utan att vi förtrycks och förleds av någon sorts byråkrati (gärna med en kass skaparboss på toppen). Ni kämpar för personlig upplysning och den mer sanna verkligheten.
Click to expand...
Känns som en bra beskrivning av cyberpunken och där hade vi massor av exempel från filmen på 80-talet och en bit in på 90-talet.

Gnosticism känns mer som ett sidospår till detta. Inte helt otänkbart eftersom dess tankar funnits bland mänskligheten hur länge som helst.
 
Det där kring kontorsjobb är en rolig grej med Unknown Armies - det är rätt uppenbart att spelets magiker (inklusive rollpersonerna) är defekta individer som skulle ha mått mycket bättre av ingen magi och ett kontorsjobb med villa-Volvo-vovve istället för sina skumma besattheter som hindrar dem att ha ett anständigt liv.

Vilket ju också är den intressanta spänningen i Kult eller CoC- bara för att det är sant betyder inte att det är nyttigt för dig, tvärtom.
 
JohanL said:
Philip K. Dick är den ende jag kommer att tänka på på rak arm.
Click to expand...
Dick är självklart en stor influens, som sprutat sitt inseminerande inflytande över kulturscenen, men jag skulle inte underskatta Clive Barker. Han var enormt inflytelserik på den tiden, och de flesta av hans verk har den där "verkligheten är inte den enda verkligheten".

Fritz Leibers senare verk, när hans mentalsjukdom gjorde sig mer gällande, har också starka vibbar av detta, men jag tror inte att de var tillnärmelsevis lika inflytelserika som Dick och Barker.
 
JohanL said:
Twin Peaks är 1990 och X-Files 1993 - de är snarare en del av trenden än något som föregriper den.

(Sedan har Twin Peaks en rätt annorlunda metafysik än de andra vi talat om här - den är mycket mer dualistisk.)
Click to expand...
Jag tror mer på att det är just serier som är grejen. Alltså Vertigos utgivning med Sandman, Hellblazer och Invisibles i spetsen. Ockultism, mörka och "vuxna" serier och hemliga sanningar var inne i de alternativa kretsarna i skiftet sena åttiotalet. Och de alternativa läste serier.
 
Kan säkert delvis förklaras av att mycket 90-talsnördkultur gjordes av människor födda under 50 och 60-talen som växt upp i en tid av counterculture, "fight the system", medborgarrättsrörelser m.m. men också sett hur det inte blev så mycket av det när det kom till kritan. Systemet var för starkt. Internationellt såg man ju Kent State-massakern, Bloody Sunday, Soweto, paris 1968 och andra händelser där vanligt folk mötte polisiärt/militärt våld. I Sverige hade vi IB-affären, Geijeraffären och annat som gjorde det tydligt att makten inte brydde sig så mycket svenssons. Almstriden, och vietnamdemonstrationer möttes också med våld.

Lätt att bli desillusionerad, tänker jag. Och detta kan ta sig uttryck i kultur som den som nämns i denna tråd.
 
JohanL said:
Världen är sunkig och repressiv, men du tillhör de få utvalda i en andlig elit som begripit att den inte är den egentliga verkligheten, utan att vi förtrycks och förleds av någon sorts byråkrati (gärna med en kass skaparboss på toppen). Ni kämpar för personlig upplysning och den mer sanna verkligheten.

Det här kan vara Mage: the Ascension (1993), Kult (1991), när ni är i Bythos i Kristalltjuren (1992), när du läser The Invisibles (1994), eller när du tittar på The Matrix (1999). Nephilim (1992) och många andra konspirationstunga spel är i alla fall granne med det.

Men varför kom allt det här på ungefär samma gång på nittiotalet, och i flera fall synbarligen oberoende av varandra (Bythos är väl gissningsvis i alla fall delvis en parodi över Kult även om Granström säkert kände till konceptet redan innan.
Click to expand...
.

För mig började det med att jag läste en bok om gnosticism och tyckte att hela konceptet erbjöd så underbar humor – Aristoteles peripeteia tillämpad på hela skapelsen – att jag bara måste använda det. Den misslyckade guden Nominatorn hette Demiurgen under arbetet med Kristalltjuren tills jag med stor irritation insåg att Kult redan använt konceptet. Irritationen gällde inte Kult som sådant, utan att Äventyrsspel inte sade något trots att de drev båda projekten. Jag blev sedemera väldigt intresserad av postmodernism, men det kom alltså senare än gnosticismen.

Lustigt nog gav Nominatorn – namngivaren – nya möjligheter när jag sedan skrev romanerna, eftersom böckernas värld blev platonsk, dvs att begreppen styr verkligheten snarare än tvärtom.

Allt som rör ontologi / epistemologi intresserar mig fortfarande väldigt mycket eftersom det i grunden handlar om hur vi uppfattar världen och oss själva i den.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top