Jag blev intervjuad i en lokaltidning i höstas och kläckte ur mig:
Man kan träffas trötta efter jobbet en tisdag och skapa minnen för livet, bara kring ett bord
Och det tyckte jag var bra sagt av mig.
För mig är rollspel främst två saker:
1. Den sociala samvaron, att träffas och leka och larva sig är oerhört befriande, nyttigt, glädjande och stärkande. Jag tycker man lär känna sig själv och andra på ett sätt när man spelar rollspel som är svårt att hitta någon annanstans. Det är sällan vi tillåter oss att leka som vuxna, de flesta är alldeles för självmedvetna och reserverade för det. Rollspel skapar ett tryggt rum där vi låter oss släppa taget och låter oss sluta låtsas som att vi har koll på läget, istället får vi
hänge oss, det är en stund av frihet.
2. Det kreativa utloppet. Det är en oerhörd direkt och omedelbar form av skapande, där idéer blir verkliga så fort de uttrycks, vilket är i princip i samma stund som de tänks, och det ger en oerhört omedelbar payoff och feedback som skapar ett intensivt, kollaborativt och kreativt "flow" som är oerhört lätt att skapa i rollspel men kan vara väldigt svårt inom nästan all annan form av kultur. Den snöbollseffekt plötsliga infall kan få när det tas emot och passas vidare av tre, fyra, fem andra personer gör något med tanken och kreativiteten som jag inte upplevt att någon annan aktivitet gör. Det är jättehäftigt.
För mig är inte berättelserna som skapas så viktiga, utan stunderna, ögonblicken och minnena. Det mesta av mitt rollspelande kommer jag inte ihåg och mycket är ju nästan glömt så fort spelpasset är slut, men man minns
den där grejen och kan liksom bära med sig det i flera år. Och det man minns är ju det som skedde i fantasin, som om det var något man var med om själv nästan, och man kan prata om den grejen med de andra som var med och minnas tillsammans hur häftigt, episkt, tragiskt, sorgligt, komiskt, dråpligt, dumt, coolt etc
den grejen var.
Det är bara rollspel som gör det för mig, inget annat.