Coolt, klart jag är med!
Här kommer ett bidrag:
Nanok och eldkvinnans svek
Nanok krälade fram längst det smutsiga golvet, hans eget blod blandades med damm och jord till en sörja. Med sina kraftiga händer drag han sig, bit för bit. Benet var värst, kanske skulle det inte bära hans vikt igen, om han kom levande härifrån. Det var en där kvinnan, den förbannade kvinnan på marknaden som lurat honom. Kanske hade han lurat sig själv, men ingen man kunde stå emot en sådan kvinnokropp. Bakom honom hördes arga vrål. En liten bit till sedan kunde han greppa svärdet han passerat tidigare. Hans eget var kanske förlorat för alltid.
Det var tidigare den dagen som Nanok med självsäkerhet klev runt bland folket som myllrade längst Anbo'Abdals trånga gator. Överallt tillverkades och såldes det varor av alla slag. Tygstycken hängde för att ge något skydd mot den stekande solen. De flesta flyttade sig för honom, deras huvudet nådde knappt hans axlar så hans blick var obehindrat mot ett valv längre bort. Han gick rak fram. Något drog i ena bältespåsen som hängde vid han sida, med en reflex lika snabb som han var stark vände han sig om, redo att krossa skallen på den stackars tjuven som vågade stjäla från honom. Men han hindrade sig. Det var en kvinna, vacker med lätt klädnad. Hennes former syntes väl under det tunna tyget. Hennes ögon var som eld och brände hans egna.
"Mina minnen kan inte vittna om sist jag såg en sådan krigare i vår stilla stad. Säg mig, vad för dig hit." Sa hon med en isande stämma som hördes klart trots alla ljud från omgivningen.
"Jag, Nanok men mäktige har rensat vägen mellan Shundari passet och Hamana floden från vedervärdiga banditer. Era karavaner kommer säkert kunna färdas där igen. Jag är på väg för att kräva min belöning."
"Då har ödet kanske fört mig samman med en som är stark nog att hjälpa mig från en plåga." Inte en gång hade hon blinkat, inte en gång hade hennes blick vacklat från Nanoks. "Kom låt oss tala ovan denna massa av främlingar". Hon började gå mot en gränd. Nanok tvekade först, men följde sedan. Prästerskapet som styrde staden kunde vänta, på honom fick alla vänta så länge han ville. Upp för en trappa, så smal att han axlar nästan tog i väggarna, följde han kvinnan. Får ett tak till ett annat gick de tills en lugn terrass med utsikt över staden mötte dem. Kvinnan gick fram till ett bord, hällde upp dryck från en kanna i ett glas och räckte det till Nanok. "Med vatten från det heliga vattnet under staden hälsar vi varandra."
Nanok tog emot det, tömde glaset och såg hur kvinnan gjorde samma. "Vad är denna plåga som har drabbat er?"
"Sedan länge var min familj bland de rikaste, vårt palats bland det ståtligaste. Men sen kom den långa natten, då sanden frös och begravde allt i en storm. Staden grävdes fram igen av folket men när vi skulle gräva fram vårt hem så kom inga arbetare tillbaka. Inte heller mina bröder. Med alla våra rikedomar kvar under sanden så har jag inget kvar, själv kan jag inte gräva eller möta det som drabbat mina bröder." Kvinnan närmade sig Nanok, la sin hand på hans bröst. "Följ mig dit, skydda mig mot den ondska som vaktar och låt mig finna vad som hänt mina bröder. Alla våra skatter är dina, förutom de smycken min kropp kan bära." Hon pekade mot sanddynerna bortom staden. "Om jag kan återvände med dem, då kan jag bygga ett nytt hem, och kanske, en dag, gräva fram vårt hem."
Ett muller fyllde grottan, damm och stenar föll från grottans tak. Nanok greppade sitt svärd och pressade upp sin kropp, smärtan fick vänta och ge plats för ursinne. Hans blick vände sig bakåt, mot gången som ledde ner. Andra hade begett sig upp, tillbaka till ytan. De hade flytt för att leva en annan dag. Inte Nanok, han var arg, han var förrådd och ingen skulle leva ett sådant beslut. Med ett steg i taget haltade han tillbaka för att göra slut på vidundret och därefter, kvinnan. En stor öppning, djupare än vad något ljus kunde nå hindrade honom. Resterna av en ranglig bro hängde ner längst avsatsen. Den hade han huggit av för att stoppa besten att slita sönder resten av hans kropp. Det var mörkt, men han såg tillräckligt. Med en bit snöre från bron band han fast svärdet på ryggen och började klättra längst väggarna, ett grepp i taget. Händerna fick arbeta mest så att benen vilade. Tillslut var han tillbaka på andra sidan. Marken var fylld med ben, rester av kläder och föremål från dem som ätits upp. Han svepte trasor runt de såriga benen, knöt hårda knutar och smög djupare in i mörkret.
Inte långt senare kom han fram till salen, spruckna pelare och statyer höll upp taket. I mitten på en hög av kistor, guldföremål och andra ting stod varelsen. Den långa svansen prydd med fyra taggar svepte fram och tillbaka, benen med vassa klor greppade och trevade sakta. Framdelen var som tre ormar böjde sig över kvinnan som tryckte sig bakåt men kom inte längre. "Jag höll vad jag lovade, ett värdigt offer gav jag. Låt mig komma med ett nytt, flera ska du få. Skona mig så ska du bli belåten, hundra gånger om."
Saliv, blod och gift rann ner från munnen på monstret vars ena huvud var kluvet till hälften. "Länge nog har jag väntat, länge nog har jag hungrat, mätt gör du mig inte, men nöjd för en stund."
Nanok, la försiktigt ner svärdet. Ställde sig mot en pelare och satte upp fötterna på väggen. Kan började pressa, såren värkte, blodet rann genom bandagen men han pressa mer. Hårdare, kraftigare. Han bet ihop och lät ilskan fylla sina muskler. Det knakade i pelaren, i taket och dam började falla ner. Ett kraftigt väsande hördes. "Han är här!" ropade kvinnan. Med en sista kraft knäcktes pelaren och resten som inte längre var starka att bära all vikt började ge vika de med. Bitar av taget rasade in och allt fylldes med damm och sand. Nanok rullade undan för stenblock, tog sats från andra och med ett språng var han framme vid varelsen och högg med svärdet. Ena ormhuvudet flög av och svansen snärtade mot Nanok. Han kastades bakåt, in i en staty. Kvinnan försökte fly det sista ormhuvudet högg hennes ben. Salen började rämna, allt mer föll ner. Ut från den yrande sanden klev Nanok fram, snurrade svärdet med spetsade det sista ormhuvudet och med det genom kvinnans ben. Hennes blick far fyllt med fruktan men innan hon kunde yttra några sista ord rasade allt samman.
Nanoks hand slog sig upp genom sanden och han grävde sig fram. Solen stekte hans kropp. Blodet och svetten torkade där han låg. Jag har fått nog av det här förbannade landet, sanden och solen, tänkte han. Till havs får det bli.
Jag kommer läsa allt för att sätta ihop det och för att det är kul så klart 
