OSR Vad är grejen med OSR?

Jag har aldrig varit mycket för D&D och rollspel av liknande amerikansk modell. Det har inte heller varit min upplevelse att dessa spel varit särskilt populära i Sverige om man blickar bakåt (idag ser det nog annorlunda ut). Vilken gammal skola är det vi återupplivar OSR-genren i en svensk kontext? Vad är det som gör att de blivit så populära den senaste tiden?

Missförstå mig rätt nu, jag vill gärna tycka om och förstå vad det hela handlar om. Jag gillar estetiken med ensidesäventyr och enkla regelverk. Samtidigt så verkar det ganska repetitivt. Det är regler baserade på någon form av D&D och ändlösa grottor med monster. Kanske är jag präglad av att rollspel ofta inneburit mycket regler och förberedelser. Kanske är jag, helt enkelt, bara en gnutta dum i huvudet. Hjälp?

Du är inte ensam...

Jag har också undrat ganska länge. Och då började jag ändå spela D&D 1975 och ha hållit på med det sedan dess.

De allra första reglerna var inte jättekomplicerade, men just för att de inte var det, började vi snabbt skapa egna regler. Sedan kom AD&D, så att spela D&D på 80-talet i Sverige (åtminstone i Göteborg) var allt annat än enkla regler.

Så jag har svårt att ta till mig det här med OSR i en svensk kontext.

Jag tror man ska komma ihåg att r:et står för renässans, så det är mer "inspirerat av gammalt dnd" än "gammalt DND"

Sen tycker jag det kan vara kul, men jag har aldrig spelat några långa osr kampanjer, mer "kom över i kväll, rulla upp några stackars äventyrare, akta goblins och fällor" och det tycker jag kan vara riktigt kul.

Sen är det klart det kan bli repitativt, men det är väl också skillnaden på bra och dåliga osr Dungeons

Min uppfattning är kanske att det är den ngt yngre generationen (än 70-talister och äldre) som lockas av OSR - eftersom de kanske själva aldrig spelade ursprungsspelen? Givetvis finns det undantag och analysen är höftad.

OSR är ett riktigt bra namn, för det förhåller sig till gamm-DnD likt den italienska renässansen förhöll sig till antiken.

”Grejen” med spelstilen är väl typ ”konkret diegetisk problemlösning med spelarskicklighet”. Alltså att du som spelare ska lösa problem i den fiktiva världen, som inte löses genom rollpersonens förmågor eller smart utnyttjande av regelsystemet, utan genom att med rollpersonen som verktyg manipulera den fiktiva verkligheten. Och mer specifikt i kontexten ”Försök att gå ner i en monsterfylld grotta och kom upp med så mycket skatter som möjligt”.

Jag ser det lite som ett brädspel där reglerna är den fiktiva världens naturlagar, typ. Har spelat en sjukt lång kampanj i det (typ 10 sessioner), och det var rätt skoj, men inte lika skoj som flummigt dramaspel.

Och hur folk spelade i Sverige på 70- eller 80-talet är helt irrelevant, precis som antikens Sverige var irrelevant för den italienska renässansen. OSR hämtar sin inspiration från USA och ingen annanstans.

Vill dock minnas att @wilper eller @Mogger myntade uttrycket KSR (?) för återupplivandet av Klassiskt Svenskt Rollspel.

Några tankar om varför det blivit populärt:

• Renodlade regler som är enkla att ta till sig och har ett tydligt fokus (utforskning av farliga miljöer).
• Ett gäng populära moduler som kommit ut senaste 10 åren med starka koncept, mycket fantasi och smarta idéer.
• Enkelt att skapa eget material.
• Stark community med bra kreativt driv.

Sedan är det värt att påpeka att OSR är en ganska bred term vid det här laget med flera tydliga riktningar som innefattar allt från bokstavstroget AD&D-spelande till vad som får kallas närmast friform med fokus på äventyrsspelande.

Och som redan nämnts: det handlar för många inte så mycket om vad någon gjorde eller inte gjorde på 70-talet, så den biten tycker jag inte man vinner så mycket på att gräva ner sig i.

Jag är helt för regellätta, intuitiva system, där man förklarar reglerna på max tio min och gör en gubbe/gumma på fem min, men då helst i spelvärldar utanför generiska (orealistiska) grottkräl a la 70/80-talet.

TobiasEkwall said:

Sen tycker jag det kan vara kul, men jag har aldrig spelat några långa osr kampanjer, mer "kom över i kväll, rulla upp några stackars äventyrare, akta goblins och fällor" och det tycker jag kan vara riktigt kul.

Click to expand...

Just detta är verkligen en styrka. Det mer speliga i och lättsamt brutala i det. Det går ganska tydligt att säga om vi ”vann” en omgång i OSR-stil (kanske bara att man överlevde första rummet, beroende på hur man definierar det) vilket är kittlande och enkelt att pitcha. Mycket fler hemska dråpligheter än många andra rollspelsstilar också, vilket ju kan ge roliga minnen.

Som reaktion måste jag säga, som 70-talist och uppväxt med Äventyrsspel, att det regellätta attraherar just för att jag börjar komma upp i åren och det tar emot med 3-400-sidiga böcker. Det var dock inga problem när jag var ung. + då en märklig nostalgi från något jag aldrig upplevde, för jag spelade inte 0D&D (1974)-B/X (1981) som barn.

kloptok said:

Stark community med bra kreativt driv.

Click to expand...

Också en viktig punkt. Förutom OSR och D&D vet jag inga rollspel eller rollspelsstilar som har så aktiva communities nu för tiden.

Genesis said:

Vill dock minnas att @wilper eller @Mogger myntade uttrycket KSR (?) för återupplivandet av Klassiskt Svenskt Rollspel.

Click to expand...

Precis som med OSR så finns det lite olika uppfattningar om vad som egentligen är klassiskt svenskt rollspel. Det har berörts någon gång på forumet men det blev aldrig något riktigt bra flamewar över saken. :-D

Vi pratade om det på podcasten. Att döma av namnet på avsnittet var det här, den förste att provlyssna får väl rapportera tillbaka i tråden:

Jag kratsade ner lite snabba anteckningar om saken när det begav sig, du bör kunna läsa dem här: https://docs.google.com/presentation/d/10zDexyhyzLPdBxPPPpamF2LJY67pq5QTNmzMFOc_h60/edit?usp=sharing

Jag gillar många av de delar som brukar förknippas med OSR:

• Avskalade regelsystem. Mindre att hålla reda på för alla inblandade.
• Öppna äventyr. Spelarna får välja riktning och händelserna utvecklas på ett naturligt sätt.
• Kreativ problemlösning. Kul och engagerande.
• Motståndet är inte balanserat efter rollpersonerna. Det bidrar till spänningen.
• Reell risk att rollpersonerna dör. Det gör att eventuella segrar smakar desto sötare.
• Spelledaren som opartisk domare. En utmärkt utgångspunkt för spelledande.
• Gör det själv-attityden. Uppmuntrar till skapande.

Att regelsystemet ska bygga på DnD struntar jag högaktningsfullt i. Samma sak med den rollspelsarkeologiska aspekten.

Genesis said:

Vill dock minnas att @wilper eller @Mogger myntade uttrycket KSR (?) för återupplivandet av Klassiskt Svenskt Rollspel.

Click to expand...

Jag är upphovsman till den ännu mer obskyra förkortningen ÄSR. KSR hann inte bli mer än några dagar gammalt innan rörelsen delades i två falanger

Badmojo said:

... men då helst i spelvärldar utanför generiska (orealistiska) grottkräl a la 70/80-talet.

Click to expand...

Det finns gott om OSR som inte är generiskt grottkräl i retrostil. @Ape of Wrath har gett ut Cold Wind Whispering, @terje och Mattias har gett ut Månens krigsherrar och @wilper har gett ut Kuf, bara för att ta några "lokala" exempel.

Jag hade kunnat älska OSR. Om det inte var för grottkrälandet. Har aldrig klickat med den grejen, som spelledare. Kan spela kräl, kan läsa kräl. Men att spelleda det—eftersom jag gillar karaktärsdrivna saker—känns bara så krystat och konstigt.

Har ändå spellett några väl valda kräl, för att jag gillar att prova olika saker, men det har varit såna som närmast uttalat driver med hela grejen. Typ The God that Crawls, till Lamentations of the Flame Princess. Ett kräl där rollpersonerna blir nedlurade som offer till en gud som jagar dem genom en en dunge. Men jagar dem långsamt. Typ som att bli jagad av en snigel. Det var verkligen tokroligt (och blodigt). Men min suspension of disbelief sträcker sig inte långt nog att inbegripa D&D-dungar.

Men OSR som närmast DYI-rörelse, med häftiga spel, tycker jag är superskoj! Brukar mest bara inte känna att spelen har någon riktig plats i mitt spelande.

OSR, från mitt perspektiv, är ett bra exempel på en subkultur som uppfattades som både tillräckligt utmanande och begriplig och därmed fann en given plats hos många, som de inte visste att de saknade. Spelstilen skapade ett behov och blev snabbt en kreativ lekplats där allt kunde ifrågasättas. Sedan blev den med tiden konformistisk och följer därmed samma utveckling som alla subkulturer följt så länge mänsklig civilisation har existerat.

Om dungar eller grottkräl eller murderhobos är "roliga" är sekundärt. Givetvis är det givande för de som ägnar sig åt det men rörelsen föregicks inte av en kravspec. Som jag uppfattar det. Det var en motreaktion på andra spelstilar, främst det regeltunga härke D&D med kloner hade blivit.

Ironiskt nog känns det som att OSR gjort D&D ännu större!

OSR var en stor anledning till att jag började spela rollspel. Tomb of the Serpent Kings var den första grej jag spelade, det var sanslöst kul och efter det var jag hooked. Jag ser OSR som ett samlingsnamn för en (eller flera väldigt likartade spelstilar) i en viss anda.

Några saker som gjorde att jag blev intresserad av det:

Skaparglädjen. Så sanslöst många kreativa och roliga människor som gör saker och delar med sig.

Tänket att inte spela en historia, utan att spela den gemensamma fiktiva världen. Det gör att spelandet blir så repetitivt eller sprudlande så som världen är.

Tydliga, enkla ramar gör att det är lätt att ta till sig och jobba med. Det finns påtagliga saker att utgå ifrån och bryta mot.

Modulariteten. Du kan blanda vilt från olika spel, supplement, och din egen fantasi. Du kan använda 50 år av material i samma anda. Allt behöver inte vara kompatibelt rakt av eftersom matematiken oftast är väldigt enkel.

En stor samling av kollektiv visdom, myriader av blogginlägg, allehanda texter, och hjälpsamma människor online som tillsammans bildar ett levande bibliotek av djup kunskap som är tillgänglig för den som är hugad.

P.eLL.e said:

Som reaktion måste jag säga...(snipp)

Click to expand...

Ja, just detta. Utöver andra saker som nämnts i tråden såklart.
Jag tror att OSR till stor del sprang ur en motreaktion på de regeltunga spelsystem som dominerade på 00-talet. Framför allt D&D3 och 4 men även andra. Det är fullt begripligt att inte alla gillar stora regelsystem med ambitionen att göra striderna taktiska (ibland med rutnät).

Flera har varit inne på liknande grejer tidigare, men jag tror just det är enkelheten (snabb start, inga krusiduller) och den uppsjö av olika varianter som det gett upphov till som är centralt, och gemenskapen hjälper såklart också. Jag tror inte man ska stirra sig blind på begreppet "OSR". För mig var det snarare något som höll tillbaka eftersom jag helt och hållet saknar en romantisk relation till gamla D&D eller dylika spel, och generellt inte är vidare lagd åt nostalgi. Min väg in i rollspel stavas Eon och World of Darkness. När jag började se spelen för vad de är och inte för att vara någon sorts retrospektiv blev det helt enkelt snabba spel med stort utrymme för kreativitet. Sen så måste det ju inte va jättemycket grottkräl heller.