Vad inspirerar dig mest?

Jag tyckte att det borde funnits en sån här tråd, men hittade ingen som var allmän när jag försökte söka.

Vad inspirerar dig mest för att skapa i/till rollspel? Oavsett om det är som SL, äventyrsförfattare eller spelare. Vad får igång dina kreativa krafter? Är det t ex musik, bildkonst, tv-spel, historiska händelser, böcker, aktuella nyheter? Själva rollspelsboken och tillbehör till den?

För min del är det definitivt musik på första plats, speciellt som SL. Det ger mig idéer för spelledarpersoner, platser, äventyrsuppslag, händelser, osv. Det behöver inte vara självklara kopplingar, som att "fantasymusik" skulle inspirera till fantasyäventyr eller så. En Kent-låt kan ge upphov till ett mysterium i Nordiska Väsen. En raplåt av Ashnikko kan ge upphov till en SLP i Eon. En del idéer har kommit från historiska händelser också.

Som spelare tenderar jag att inspireras av figurer och arketyper från populärkultur när jag skapar mina rollpersoner. Mången rollperson har börjat som i stort sett en kopia av någon cool karaktär från en tv-serie eller datorspel, fast med små skillnader, för att sedan växa ur det och bli sin egen.

Promenader i såväl stad som natur, kurser jag läser, nyheter, saker jag snappar upp i mötet med andra och dokumentärer eller berättelser om olika personer som funnits eller finns. Världen jag lever i är för mig en oändlig källa till inspiration samtidigt som jag älskar det vardagliga. Det vardagliga och alldagliga är vackert, vid en närmare anblick blir det i regel mer unikt än det fantastiska för mig.

Jag är så rollspelsskadad att allt jag upplever kan ge inspiration, men jag tror den vanligaste källan är att jag läser recensioner av äventyr eller spel, blir inspirerad, och gör något eget av det. Som senast läste jag om Multiversal-rollspelet där man reinkarneras och vaknar upp i en annan värld när man dör. Jag skulle gärna ha spelet och de världarna som kommit i material, men jag kände att jag ville göra åtminstone ett sånt äventyr om jag inte fick tag på det färdiga materialet.

Annat som jag hämtat inspiration från är bilder, namn på äventyr, filmer, tv-serier och tv-spel.

När jag skriver fantasy inspireras jag framför allt av två saker:
(1) Böcker om historia, antropologi, folklore, religion, etc. Vår egen värld, och framför allt dess olika obskyra föreställningar, tänder alltid föreställningens gnista hos mig. Att läsa om olika kulturers interna logik stimulerar mig att världsbygga egna kulturer.
(2) Böcker som inte är fantasy stimulerar mig till personskildringar. Vulgärt sagt – man äter inte där man skiter. Jag tycker ofta att min fantasi blir rikare av att söka mig utanför fantastiken.

Droger och musik. Fattas bara en musa, så har jag den traditionella triaden.

Historia mest tror jag. Att åka och kolla på någon gammal borgruin och klura på hur det kan ha kännts att bo där eller att läsa ett reportage om någon svunnen civilisation.

Jag går till mitt enormt ledsna jobb och så ser jag skit där. Och sedan skriver jag saker för att blöda de känslorna ur min själ. Många äventyr handlar om att döda folk som behöver dö men som det vore fel att ha ihjäl på riktigt.

Och ordskämt! När någon säger något festligt skriver man ner det och bygger hela äventyr kring det.

Oj, bra fråga! Vad gäller skapande av rollpersoner är det helt klart film, litteratur och ibland tv-spel. Brukar alltid ha någon slags förlaga men sen försöka tweeka konceptet så att det blir mitt eget.

Vad gäller skapande av material, exempelvis äventyr och settings brukar jag nog inte få inspiration någon särskild stans ifrån. Idéer bara kommer liksom.

Det som har inspirerat mig mest när det gäller skapandet av rollspel är nog andra rollspel. Om jag ser hur någon annan har löst något riktigt bra så börjar jag genast fundera på hur man skulle kunna göra något liknande i ett annat spel. För mig har särskilt indie- och OSR-spelen haft den funktionen. De får mig att se nya saker som jag vill testa. Jag prövar oftast hellre nytt än behåller det gamla. Att ifrågasätta exempelvis trad-spel är för mig kreativt.

Research om det förflutna kan ha en liknande funktion. Jag har exempelvis läst en hel del om hur den undre världen såg ut i USA vid olika tidpunkter (mest 1800- och 1900-tal). Det har gett mig många uppslag som jag aldrig hade fått annars. Den historiska verkligheten rymmer ofta oväntade detaljer och logiska samband som kan användas i rollspel.

På liknande vis har min egen släktforskning fungerat. Jag har fått en rad detaljuppgifter om faktiska personer som har inspirerat mig på olika sätt. Min släkt har en delvis äventyrlig och märklig historia. Att gräva fram den har stundtals skakat om mig rejält. Mycket har dolts och sedan fallit i glömska. Att upptäcka oväntade sanningar är för mig ofta kreativt. Jag vill göra något av det jag tar reda på.

Ena delen av svaret är det traditionella med att knycka nån bit från en tv-serie eller så.

Men det som verkligen krävs att aktivt spelande. Utan en aktiv spelgrupp med återkommande spelpass (minst varannan vecka) verkar jag undermedvetet tänka "det här kommer inte bli spelat ändå så vad är poängen?" och så gör jag nåt annat.

Numera skulle jag säga att poddar om aktuella och historiska händelser inspirerar mig mest, till exempel P3 Dystopia, P3 Historia, P3 ID och Legends of the Old West. På andra plats landar nog film och tv-serier, och på tredje plats olika rollspelsprodukter. Jag har svårt att hitta tid och motivation till att läsa skönlitteratur och serietidningar, så de utgör en marginell inspirationskälla. Tv- och dataspel spelar jag knappt alls. Däremot lyssnar jag rätt mycket på musik, men för mig ger den extremt sällan någon direkt rollspelsinspiration. Däremot kan musik hjälpa till att skapa en kreativ sinnesstämning.

Nu blir det ju sällan av att jag faktiskt spelar nå't numera, men om jag gjorde det så tänker jag att nyheterna skulle vara en mycket god källa till inspiration. Nästan varje nyhet som kablas ut kan ju, trots allt, ganska lätt rollspelifieras: Antingen är det något rollpersonerna ska orsaka, eller så är det något de ska hindra någon från att göra, eller så är det något de ska utreda.

Som den där kylen som fallerade under julhelgen på Karolinska till exempel. Vad var det egentligen i den, som var så viktigt för någon att det förstördes?

Jag har också använt låttexter en del, framför allt när jag spellett More than Human. Då döpte jag varje äventyr efter en låttitel eller någon del av en låttext från en låt som kom 1987, och lät det bli liksom kärnan i det hela.

Annars är det nog mest spelvärlden och dess mysterier/konflikter jag gräver i.

I Kutulu inspireras jag av att ta Lovecraftska rasistiska eller koloniala troper (med vilket jag inte bara menar hans egna, utan även sådana som lagts till mythosen från andra håll) och se om man kan rehabilitera dem eller vända på dem utan att det helt slutar vara skräckigt. Till exempel.


Film och sånt har jag svårt att sno från; upplever filmer och tv-serier som för linjära och dessutom brukar de sällan ha den typ av mysterier jag gillar. Eller ja, en grej man kan göra där är ju såklart att låta spelarna undersöka efterspelet – så gjorde jag ju med datorspelet Dreamweb och Rotsystem-äventyret Drömväv. Rollpersonerna spelar inte igenom spelet; de jagar efter spelets huvudperson (typ).

Beror på genre. I fantasy är det oftast andra rollspel. Så har Symbaroums värld inspirerat en kampanj vi körde en handfull år och hade mycket kul med. Inte så att vi använde den rakt av, men den gav den input jag behövde för mitt eget skapande. Och som korsbefruktades av bitar från ett flertal andra rollspelskällor.

I skräck är det nästan alltid de där små och udda notiserna i tidningen som är fröet till våra äventyr. Kranks exempel på frysarna på Karolinska är ett bra exempel! Jag har MASSOR av sådan små notiser i urklipp eller foton, och kan bygga hela äventyr eller till och med kampanjer på någon handfull av dem, som jag låter korsbefrukta varandra. Konspirationsteorier eller pseudovetenskap är andra inspirationskällor, ju tokigare desto bättre – för tänk om det är sant, det som påstås! Bakomliggande mythos har ofta varit gnostisk skräck, och där har så klart KULT varit en viktig inspirationskälla (men jag har aldrig velat ha det lika mörkt eller fixerat på body horror).

Rollspel är nog främsta inspirationen. Man spelar en omgång och något intressant tema eller någon häbdelse eller teknik uppfinns under spel, och så kan man bygga ett spel kring det. Ibland litteratur. Ett par rollspel har baserats på dikter jag läst. Till största delen har jag ingen aning. Idéer dyker upp hela tiden, men det är sällan jag kan spåra någon direkt inspiration. Den finns såklart i bakgrunden, en blandning av intryck och tankar.

Konversationer

För mig är spelstrukturen inspirerande.

• Vad är det tänkt att vi ska spela?
• Hur är det tänkt att vi ska spela det?

Detta i kombination med andra de deltagarna och så tar jag ett inspirationsfrö från något jag nyligen upplevt, om det så är en lek med tanken, frågeformulering, relationer eller personer jag upplevt, film jag sett eller rollspel jag läst. Om jag ska göra en rollperson och mekaniken i sig inte är inspirerande, typ Alien-rollspelet eftersom mekaniken i sig är såpass generell och slätstruken, så får jag leta mig till andra strukturer för att göra en rollperson: kombinera flera koncept, möta upp med motsatser eller nya perspektiv av de andra rollpersonernas koncept eller planera ett character arc där rollpersonen går från ett koncept till ett annat. Detta är sådant jag analyserat fram under åren jag spelat.

Som spelledare så ser jag till hur rollspelet säger att man ska göra äventyr, och i de fall det nästintill helt saknas, så får jag använda mig av de strukturer jag lärt mig för att skapa tankeväckande upplevelser, intriger, skräck, action, en värld i rörelse, rollpersonerna i centrum eller kaskader av miljöbeskrivningar från alla deltagare. Spelet tema sätter vad vi talar om, men hur vi talar ... det talar spelstrukturen om.

När jag jobbade som mest med M-Space läste jag historia och magasinet New Scientist parallellt. Mänsklighetens bisarra dåtid ihop med framtidsspaningar var en perfekt kombination för att hallucinera fram sci-fi.

De senaste åren har jag istället läst böcker, kollat på film och överkonsumerat klassisk konst och gamla trycksaker. Korta ögonblick i vardagen fastnar också ibland.

Däremot går inte intrycken rakt in i mina texter och bilder. Först glömmer jag dem och intrycken monteras ner som legomodeller. Alla klossar blandas huller om buller på undermedvetandets soptipp. Sen tar hjärnan fram småbitar vid behov och pusslar ihop nya idéer. Då brukar dagdrömmar vara bästa metoden, så att tankarna kan ströva omkring helt fritt.

Felstavningar eller tangentbordsslip är bra inspiration för namn, särskilt fantasynamn.

Etymologi kan hjälpa en att falla ner i kaninhålet, vilket ofta leder en in på något inspirerande.


Men annars så, om jag ska titta tillbaka, så har alla filmer och serier (inte tv) alltid nåt som går att använda. Fantomen har haft flest bidrag, men beror nog på strukturen mer än att den är särskilt briljant.

Fast om vi ska prata inspiration, så är jag nog en som anser att den kommer ut ur arbete. Så vill jag ha något så får jag jobba för det, vilket jag gärna gör. Den kommer inte när jag passivt konsumerar.

När det gäller rollspel får jag mest inspiration från andra rollspel; regler, spelstilar, äventyrsidéer och annat. Sedan kommer så klart TV, film och böcker också in som inspiration till händelser vid spelbordet.

När jag får idéer, vare sig det handlar om scenarion eller hela spel, så börjar det oftast med en liten detalj som dyker upp i huvudet och fastnar. När jag skrev en Corioliskampanj för en massa år sedan var det en idé om en containerliknande barack av vit plast på en stormpiskad ö som fastnade i huvudet. När jag skrev en Chock-kampanj var det en idé om en oljemålning av ett okonventionellt midsommarfirande av en dekadent svensk konstnär som startade det hela. När jag började på det Urban fantasy body horror-spel jag försöker skriva nu var det en idé om en människa som genom tankekraft byggde om sin kropp så att den får receptorer som kan läsa av elektriska fält och därmed kan sätta ett elektroniskt kodlås ur spel som drev fram hela spelidén. Det är alltid en detalj, eller en scen, som kickar igång hela processen för min del.