Recent content by Svarte Faraonen

”Beboppa” var termen hos oss.

Där själva den viktiga scenen placerats lite åt sidan, och konstnärens självporträtt är i mitten. Som om han valde ett medvetet löjligt religiöst motiv som svepskäl.

Jag tänker att om man ska bygga en sandlåda eller fisktank behöver den ha en viss inneboende redundans. I en rälsad kampanj kan man nöja sig med ett sätt på vilket rollpersonerna krokas in i den större handlingen – i Diamantäpplet kommer rollpersonerna oundvikligen att hitta titelartefakten, i...

Jag funderade lite på vad man hade behövt bygga in i en fisktank/sandlåda för att den ska kunna ge delvis samma upplevelse som en mer strukturerad megakampanj. Jag tänker att man bör lämna utrymme för följande element: Förhöjda insatser: När kampanjen går mot sitt slut påverkar rollpersonernas...

Ja, jag brukar inte vara superintresserad av den sortens struktur. Däremot tycker jag om att kunna "vila" i ett rollpersonskoncept, och tycker ofta det blir lite trist när man uppmanas relatera till dem enbart i relation till en berättelse – när det man ville berätta är slut är rollpersonen...

I någon mån är såklart platsbaserat skrivande en lösning. Det brukar dock hänga på att det redan finns en tydligt etablerad föreställning om vad man ska göra på platsen till att börja med – ofta ett antagande om att spelet helt enkelt handlar om att utforska platser av någon anledning. Sedan...

Alltså, man kan ju mena att sättet på vilket min fantasi fungerar är en form av inkompetens, eftersom den gör att jag har svårt att skriva det som de flesta (tror jag) vill ha.

"According to Vasari, the name by which Bazzi was known was "Il Mattaccio" (the Madcap, the Maniac), this epithet having been bestowed upon him by the monks of Monte Oliveto. He dressed gaudily, like a mountebank, and his house was a Noah's Ark, owing to the strange miscellany of animals he kept...

Ett annat exempel. Igår såg jag detta självporträtt av renässanskonstnären med det fantastiska namnet Il Sodoma. Omedelbart kände jag att det där är någon jag vill spela. Men det är inte kopplat till att göra något. Jag vill mest vara snygg och ha en grävling och en korp och ett svärd. Vill jag...

Till saken hör att jag inte tror jag är någon vidare passiv spelare – ge mig saker och personer att interagera med, så gör jag det. Ganska ofta tar jag också initiativ att föra spelet framåt. Jag är bara inte bra på att ha handling i åtanke när jag skapar rollpersoner eller skriver spel.

Lustigt nog är jag inte vidare intresserad av den typen av spel. Det som brukar fånga mig är snarare settingbeskrivningar som lyckas förmedla en känsla som slår an. Tänkte på det när jag läste Engel som gör det för mig – men jag får inte en superstark vilja att spela något särskilt scenario, jag...

Förolämpningen "hundsfott" har ju också givit upphov till ett av de bästa verb vi har på svenska, nämligen att hundsfottera någon.

Jag har kommit fram till ett centralt problem för min rollspelsrelaterade kreativitet, som är att det här med att göra saker är något som sällan upptar särskilt mycket av min fantasi. När jag läser ett rollspel kan jag bli väldigt inspirerad i fråga om stämning och känsla – men aldrig till "det...

Balltofta = i indierums-/berättarspels-sammanhang, den plats vartåt färden går när spelmötet går bra. ”Det var raka spåret till Balltofta!”

Jag får det till att, för en legoknekt med 50% i sin vapenfärdighet, genomsnittliga grundegenskaper, ett bredsvärd eller en kroksabel och en öppen hjälm, så resulterar 0,011025% av alla attackslag i att man reducerar HP i huvudet till 0. Det är visserligen inte att man hugger av sitt eget huvud...