Search results

Det populära kazakiska kött-monstret:

Vill man spela rollspel där rekommenderas det gamla konventsscenariot Bolmört & Belladonna.

Är inte den sortens "gotcha" lite daterad vid det här laget? Jag tänker att de flesta fantasyfans vid det här laget har stött på otaliga tolkningar av sympatiska orcher, vandöda, demoner och liknande, och "bara för att någon ser läskig ut behöver hen inte vara ond" känns som en lärdom som...

Nekrotropiboken har också besvärjelseroten Nekromantik, vilken såklart ger bonusar på att charma lamior, lischar och andra högre vandöda.

Ett annat alternativ för att markera regelfraser när de först dyker upp är en ☞manicula.

Eftersom tråden ligger i Eon-forumet får man anta att den handlar specifikt om nekromantiker i Mundana, och då finns det inget som tvingar in dem i någon särskild metafysisk ondska (sådan finns inte heller i spelvärlden). Skapandet av vissa vandöda kräver människooffer, men långt ifrån alla.

Jag skulle säga versaliserad för spelvärden och dylikt, fetstil för procedurer.

Något jag har funderat på är om man, likt i äldre böcker, hade kunnat jobba med små marginalrubriker:

Jag tänker att den här sortens trådar har många goda sidor. En är att använda folks intresse för det postapokalyptiska för att kroka in lite lärande om arkeologi. Att lära sig saker är ju roligt, så redan där är det ju en vinst. En annan är att använda olika former av forskningsdata för att...

Om vi ska gå på vad som diskuterats i andra trådar tänker jag att det underlättar om man skriver regler som en instruktionsbok man ska kolla upp saker i, men potentiellt – om än inte helt säkert – kan försämra läsbarheten om man ska läsa texten löpande.

Min morsa har en elvisp modell RG28. Denna östtyska mackapär är så hållbar, så motsatt dagens planerade obsolecens, att den till och med fått en dokumentär om sig. Den har hållit sedan innan jag fanns, och kommer säkerligen hålla några årtionden till.

Jag tänker på när Luke Crane skrev ett kortfattat alternativ till Mouse Guard-reglerna. Jag tycker prosan i detta är fantastisk: Är det så kortfattat det hade kunnat vara? Nej. Men jag tycker att den känsla han vill uttrycka ändå formuleras med en föredömlig språkekonomi kombinerad med känsla.

Dick Harrison är väl dock verkligen någon som fått klä skott för att vara för populärvetenskaplig?

Jag tänker mig att det som krävs för att lyfta sin stilistik är att man har en reflekterande hållning till skrivandet. Om man har för vana att skriva akademiskt behöver man vara en reflekterande praktiker (se Donald Schön) för att på ett bra vis kunna överföra denna kompetens till andra genrer.

Det här är ju intressant i sammanhanget ”jämföra skrift och bild”. Finns det liknande sammanhang för illustratörer, där någon kan utöva sitt hantverk väldigt mycket men göra det på ett sätt där man mest lär in sätt att göra det ”fel”?

Så här står det i reglerna för multipla vävar: "Notera att det endast är besvärjelser vars varaktighet är Scen eller längre som räknas till magikerns aktiva vävar. Besvärjelser med andra varaktigheter, såsom Momentan, Koncentration eller Immanent, exkluderas då dessa vanligtvis har egna...

Inom fantasyn upplever jag också ofta att man drar till med avsevärt större tidsrymder än vad som behövs. Angkor Wat är inte en mångtusenårig ruin, det övergavs till större delen på 1300-talet. Sådana tidsrymder är nog för att ge den där känslan av "uråldrighet" rent visuellt. Sedan behöver ju...

Samma sak med ruiner – nivån av förfall som sker på hundra år är vanligen avsevärt större än den man ser på de halvraserade huskroppar som utgör fond för otaliga postapokalyptiska illustrationer. Det bygger, tror jag, på att den visuella inspirationen är nyligen utbombade städer snarare än sedan...

Jag håller inte helt och hållet med. Att sträva efter att skriva kort är nyttigt, för då lär man sig att skära bort sådant som inte behövs. Men korthet i sig är inte ett självändamål.

Ja, som någon som alltid dragits mer åt den brittiska traditionen än den svenska inom historieskrivning var det också detta jag till stor del tänkte på. Men ibland upplever jag att det här landet i så låg grad värderar den spirituella dimensionen av språket att de flesta inte ens längre vet vad...