Rollspels tankesätt är som stand-up

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
21,436
Location
Helsingborg
Jag ville ha en mening korrigerad men jag gillade verkligen en poäng som AI:n gav mig:

The Brits have cracked the recipe for panel shows: let everyone be comedians.

Exactly. The fundamental British panel-show insight is that the panel should be funny, not just the host. It's why shows like Would I Lie to You?, 8 Out of 10 Cats Does Countdown and QI work so well. The secret is that the comedians aren't necessarily competing to be the funniest person in the room. They're collaborating to make the room funny.​
​
If everyone is a comedian, you get:​
  • Constant banter rather than awkward attempts at banter.
  • People who know how to set up and deliver a punchline.
  • A willingness to look ridiculous.
  • Quick improvisation and the ability to rescue a joke that isn't landing.
  • Different comic personalities bouncing off one another.


"The secret is that the comedians aren't necessarily competing to be the funniest person in the room."

Detta är en sak som får en spelgrupp att må bra. När samarbetet handlar om att sätta upp situationer för varandra eller rädda ett ögonblick som kanske annars inte hade lyft för spelgruppen. Att kunna sänka sig själv för att lyfta andra, att bjuda på sig själv på det sättet.
 
Helt riktigt! På så sätt kan de som spelat mer rollspel bjuda in nybörjare till "rätt" stämning. En nybörjare som kanske på sin höjd har sett Stranger Things eller Critical Role och har sin bild av bordsrollspel därifrån kan behöva en varsam hand som show:ar, inte tell:ar, hur man kan göra för att det ska bli bra, jämfört med när en som kanske inte är främst känd som komiker är med i ett brittiskt panelprogram (t.ex. när Slipknots Corey Taylor gästar QI).
 
Jag har ibland reflekterat över hur likt spelledande är vara moderator för ett författar- eller panelsamtal. Målet är ofta att ge deltagarna utrymme och skapa möjligheter för äventyret/samtalet att utveckla sig med så lite styrande som möjligt.
Intressant. Tror du att detta på något sätt skulle kunna förändra hur spelskapare förmedlar rollspelsaktiviteten? Istället för det sedvanliga "karaktärsskapande", "värld" och "spelledartips".
 
Intressant. Tror du att detta på något sätt skulle kunna förändra hur spelskapare förmedlar rollspelsaktiviteten? Istället för det sedvanliga "karaktärsskapande", "värld" och "spelledartips".
Hm. Alltså det finns nog lärdomar att dra från den samtalsformen, men hur det skulle förmedlas är förbi mina färdigheter, så att säga!
 
Hm. Alltså det finns nog lärdomar att dra från den samtalsformen, men hur det skulle förmedlas är förbi mina färdigheter, så att säga!

En av de viktigaste insikterna jag fått om rollspelsformen som aktivitet är att efter åratal av propaganda att det är en "form av improviserad teater" eller "interaktivt berättelseskapande" och massa annat, att rollspelen (nästan oavsett typ) först och främst är en sorts konversation eller samtal. Och förstår man aktiviteten utifrån det så blir allt annat mycket lättare att förstå i relation till det.

Sedan vilken typ av konversation, samtal eller diskussion det är, ja det kan skilja sig drastiskt mellan olika spelstilar och kreativa målsättningar, men att det är mediet som rollspelen använder fattade jag först långt senare. Det var väl till stora delar Baker och Forge-folket som lanserade det perspektivet brett, det var iaf i den kontexten jag stötte på det.
 
En av de viktigaste insikterna jag fått om rollspelsformen som aktivitet är att efter åratal av propaganda att det är en "form av improviserad teater" eller "interaktivt berättelseskapande" och massa annat, att rollspelen (nästan oavsett typ) först och främst är en sorts konversation eller samtal. Och förstår man aktiviteten utifrån det så blir allt annat mycket lättare att förstå i relation till det.
Medhåll, när jag introducerar folk för rollspel brukar jag presentera det just som ett slags samtalsform.
 
Back
Top