Konkreta tips som gör din fantasy mer historiskt trovärdig!

Vidare på temat sjukdomar, kan man ju också tänka sig att vissa folkslag är bärare men immuna mot en viss sjukdom.

Så de där alverna som bott i sin skog hela tiden bär på en sjukdom som råkar vara dödlig för alla dvärgar, ganska bra anledning att hata dem med andra ord.
 
Eller att behöva hitta någon att sova hos varenda gång man kommer till ett ställe.
Ah, det är jag som är seg i huvudet. Klart man kan få till mer känsla om någon pratar med bred brytning eller om det inte går att förstå ett område. Man etablerar det, antingen via gestaltning eller beskrivning, och sedan snabbspolar. Jag fick för mig att man ständigt skulle göra det, men nu inser jag vad som menas. :)
 
En generell språklig regel är för övrigt att språk blir mer komplicerade med tiden när de är isolerade, och att kontakt med dem som inte talar det infött förenklar språk. Därför är de allra mest infernaliskt komplexa språken ofta sådana som talas av några tusen personer isolerade i Indokinas högländer, och liknande saker, medan proto-indoeurpeiskans åtta kasus trimmats ned till få eller inga i moderna språk.
Det här är något jag ibland sett bli "fel" när olika "primitiva" folkslags språk har beskrivits i rollspel – att man då utgår från att dessa skulle ha särskilt simpel grammatik och liknande. Man har väl då antagligen förmodat att grammatik är något som kokas ihop och bestäms av akademiker, när dessa för det mesta enbart studerar och beskriver den.
 
Vi får ju också tänka på att det på många platser är relativt normaliserat att även rätt enkelt folk kan tala flera olika språk, särskilt när många språkliga kommuniteter finns nära varandra. Kanske inte den enklaste livegne, men en någotsånär resvan person i medeltida Centraleuropa kan nog samspråka hyfsat med tyskar, slaver, rumäner, ungrare, etc.
Matroserna i den habsburgska flottan i Adriatiska havet var hade huvudsakligen kroatiska eller venetiska ("italienska") som modersmål. Kommandospråket var venetiska till mitten av 1800-talet när man övergick till tyska. Manskapet blev alltså funktionellt trespråkiga. Marinofficerarna var ålagda att kunna tala tyska, engelska och venetiska. Många lärde sig dessutom kroatiska.
 
Ska man göra fantasyn mer trovärdig ska man absolut ha stora allmänspråk (arabiska, grekiska, nordgermanska) som många folk kan, om de har skäl att tala/handla med varandra. OCH även ha lokala bydialekter som enbart byns invånare talar.

Om inte byn är helt isolerad så växer folk upp och lär sig flera språk. Det är det normala i historien, att folk talr flera språk.

Och vilken dialekt/sociolekt du talar av allmänspråket berättar mängder om din bakgrund. Jämför hur västerlänningar tolkar de olika varianterna av engelska, eller hur arabisktalande tolkar de olika varianterna. Arabiskan i Marocko är inte samma som arabiskan i öst. Och alla arabiska dialekter förhåller sig till Koranens arabiska, som de grekiska dialekterna förhöll sig till klassikerna, som engelskan förhåller sig till Oxford, som de romanska dialekterna förhöll sig till latinet.

Så här finns utrymme för culture gaming. Även yrkesslang är vanligt. D&D har sitt Tjuvarmoj ("Thieve's Cant") men luffare, vandrare, sotare, lärde, handelsmän, snickare, takläggare och soldater har historiskt haft sina egna yrkesspråk. I en gammal AD&D-kampanj jag körde härstammade all magi från alverna, så alla magiker skrev sina formelböcker på ett urgammalt alviskt språk som de kunde tala med varandra.

Det körde jag när jag lärt mig om månsing (de resande handelsmännens språk).
 
Idag har vi nationalstater. Men det finns i historien många olika maktfaktorer som inte underordnar sig statens primat och jurisdiktion.

Lokala furstar, gillen, handelshus, ordnar, kulter, soldatbrödraskap bildar parallella rättsordningar och lojaliteter.

När en tidigare stark spelare blir svag uppstår maktobalans och utrymme för de andra strukturerna att kliva fram. Här uppstår rollspelbar konflikt.

Lägg till att de här olika makcentrumen kan ha olika språk som definierar ingrupp och utgrupp. De kan ha egen postgång. Gesällvandringar och karavaner. Egen milis.
 
Eller att behöva hitta någon att sova hos varenda gång man kommer till ett ställe.
Fast det gäller ju bara om de envisas i att bo i bondbyar. Vilket ju verkligen inte är givet om det finns hallar och slott och grottor och karavanserajer och coaching inns och hamnar och städer etc etc etc.
 
XX. Saker tar LÅNG TID. Att resa tar tid, att tillverka saker tar tid, att komunicera tar tid.

Och de tidsbesparande åtgärder som går att vidta kostar mycket resurser. Det går att ha ganska snabb postgång och t o m rätt snabba diligenser, men då måste man ha dels bra vägar och dels fr a en tät kedja av värdshus eller andra stationer längs vägen där man kan hyra nya utvilade hästar flera gånger under en dagsetapp.

Det här med att saker tar tid är verkligen en viktig grej för att få det att kännas "gammalt". (Hör också ihop med en av mina pet peeves - när man drar till med att allt i ens setting ska vara jättestort och avstånden jättelånga, och sen ändå inför fusk med snabba kommunikationer som gör att de längre avstånden inte betyder nånting. Vad var poängen igen?)
 
Jag imponeras av att trots att det tog så lång tid och man hade knappast moderna ryggsäckar och annat så gav folk sig ut på riktigt långa resor som pilgrimsfärder. Det borde ha funnits en stor tilltro på att det kommer gå bra.
 
Jag imponeras av att trots att det tog så lång tid och man hade knappast moderna ryggsäckar och annat så gav folk sig ut på riktigt långa resor som pilgrimsfärder. Det borde ha funnits en stor tilltro på att det kommer gå bra.
Eller ett lynne där du tar dagen som den kommer? Mycket av vår egna tids oro kommer väl ur att vi hela tiden hör om saker som går dåligt. :)
 
I en tillvaro som saknar modern sjukvård och liknande är ju också livets förgänglighet och dödens plötslighet något som ligger närmre. När som helst kan du ryckas bort, och att dö innan man uppnått ålderdom är inte en anomali på samma vis som i vår tid. Kanhända gör detta också folk mer beredda att riskera livet, eftersom det ändå inte upplevs som så pass beständigt som det är för oss?
 
I en tillvaro som saknar modern sjukvård och liknande är ju också livets förgänglighet och dödens plötslighet något som ligger närmre. När som helst kan du ryckas bort, och att dö innan man uppnått ålderdom är inte en anomali på samma vis som i vår tid. Kanhända gör detta också folk mer beredda att riskera livet, eftersom det ändå inte upplevs som så pass beständigt som det är för oss?

Dåtidens värderingar var inte vår tids. Heder och ära spelade en större roll i de skiktade samhällena. Pilgrimsfärder gav ära och respekt hemmavid.
 
Matroserna i den habsburgska flottan i Adriatiska havet var hade huvudsakligen kroatiska eller venetiska ("italienska") som modersmål. Kommandospråket var venetiska till mitten av 1800-talet när man övergick till tyska. Manskapet blev alltså funktionellt trespråkiga. Marinofficerarna var ålagda att kunna tala tyska, engelska och venetiska. Många lärde sig dessutom kroatiska.
Under Första världskriget var det däremot i stället vanligt att officerare och manskap inte hade några delade språk alls, eftersom de kom från olika ställen (Österrike-Ungern hade en så löjeväckande usel armé att de rutinmässigt förlorade mot ryssarna).
 
Back
Top