Förväntningar

[entomophobiac]

Om du vet att något är speciellt annorlunda från vad spelarna förväntar sig, etablera det tidigt och försiktigt

Det här känns som en ofta återkommande grej om förväntningar och att, får vi inte våra förväntningar uppfyllda, blir vi besvikna/tappar förtroendet/gillar inte spelet eller scenariot/sitter med armarna i kors och surar istället. (En retorisk överdrift -- tror inte de flesta vuxna människor beter sig på det sättet.)

Vad har vi gjort med vår hobby, där någonstans bara fantasin sätter gränser, om den så ofta hamnar här? Varifrån kommer den här typen av starka förväntningar?

Är idéerna om hårt avgränsade typer av rollspel ("indie", "trad", OSR, etc) en bov i det här dramat? Är genrefördomar en bov? Första spelet eller spelgruppen som sätter ett förväntat ramverk för allt rollspelande? Är allt Matt Mercers fel?

Var kommer dina starkaste förväntningar från?

 

[entomophobiac]

Mitt egna svar är att jag spelar rollspel relativt förutsättningslöst. Tar seden dit jag kommer som spelare, och gärna experimenterar och testar olika saker som spelledare, eller arrangerar spelledarlösa spel. Jag tror detta bottnar i att jag spelat rollspel i ganska många olika blandade grupper som närmat sig hobbyn på olika sätt, eftersom jag flyttade en del under de år det spelades som mest rollspel. Min upplevelse är därför att gruppen och gruppdynamiken avgör mer än något annat, och att allt för starka förväntningar kan ställa till problem.

 

[Sömniga Isaac]

ar kommer dina starkaste förväntningar från?

De formades genom den första gruppen jag spelade med. Vi började spela i tonåren och spelade några år. Den tiden satte en prägel och förväntan på vad rollspel är. Var först långt senare jag upptäckte hur mycket den formen av rollspel skavde för mig. Idag kan jag knappt spela rollspel istället.

 

[Rangertheman]

Jsg spelar också rollspel tämligen förutsättningslöst, och testar det mesta minst en gång.

Det här med att "sätta förväntningar", kategorisera och paketera förutsättningarna i förväg, känns rätt främmande för mig. Jag undrar om folk har mindre tålamod nu för tiden och därför inte vill gå in i något som de inte tror, med stor sannolikhet, att de kommer att gilla. Men precis som du skriver är det oftast gruppen och gruppdynamiken som avgör om det i slutändan blir bra eller dåligt.

 

[Vimes]

Är idéerna om hårt avgränsade typer av rollspel ("indie", "trad", OSR, etc) en bov i det här dramat? Är genrefördomar en bov? Första spelet eller spelgruppen som sätter ett förväntat ramverk för allt rollspelande? Är allt Matt Mercers fel?

1. Vi människor är inte jätteförtjusta i överraskningar generellt.
2. Nästan all populärkultur bygger på att infria förväntningar.
3. Rollspel är en ganska tidskrävande aktivitet som dessutom kräver koordinering av flera personers tid, verkar inte helt orimligt att man vill maximera chanserna att få det man tycker är kul.

 

[Rickard]

1. Vi människor är inte jätteförtjusta i överraskningar generellt.

Varifrån har du fått detta?

(Drar mig till minnes en jättegammal artikel om yay-sayer och nay-sayers och att kanske 25% är yay-sayers som gillar äventyr. Resterande vill ha kontroll.)

 

[entomophobiac]

1. Vi människor är inte jätteförtjusta i överraskningar generellt.
2. Nästan all populärkultur bygger på att infria förväntningar.

Stämmer verkligen det här?

#1 upplever jag som mer av en individuell grej, och #2 känns inte som den bekräftas av modern populärkultur (givetvis beroende på vad en inkluderar i "populärkultur", men i så fall är ju #2 också en fråga om något individuellt)?

 

[Vimes]

Varifrån har du fått detta?

Ja, jag har ingen forskning att komma dragandes med, utan löst baserat på livserfarenhet och grejer jag läst och hört. Jag kanske har fel! Men min uppfattning är nog att när vi faktiskt gillar överraskningar så är det överraskningar som ändå finns i vår förväntashorisont så att säga. "Det vore ju kul om mina kompisar ordnade en överraskningsfest åt mig...", "Tänk om min pojkvän överraskar mig med ett frieri ikväll?!" etc. Men som sagt, det kan säkert finnas de som har bättre koll på ämnet.

Edit: men liksom, vi gillar att hitta mönster och ha kontroll - mina fem cent är att vårt sug på överraskande upplevelser är ganska kringskuret av detta.

 

[Mogger]

Det finns ju olika typer av förväntningar och sådant som bryter mot dessa. En del av detta är välkommet medan annat inte är det. Det är dessutom individuellt. Jag förväntar mig inte magi i Twilight 2000. Jag förväntar mig inte stridsflyg i Dogs in the Vineyard. Jag förväntar mig någon grundläggande intern spelvärldslogik. Bryter man mot för många av mina högst rimliga förväntningar bryts min inlevelse och jag slutar ha kul, eftersom jag uppenbarligen då inte kan fatta beslut som spelar roll eftersom jag inte kan förutse att rimliga förväntningar infrias.

Men jag är ju knappast unik här. Det gäller sannolikt 99,9% av alla rollspelare. Jag vet bara @Genesis som har en avvikande åsikt men det är för att han främst skapar berättelser och den får ju den logik den får av kollaborativt skapande. Blir det surrealism så blir det.

Spelar man helt utan setting och därmed utan förväntningar på den settingen så är det inga problem. För det är ju oftast där förväntningarna bryts. Men i en värld där magi och riktiga gudar finns torde tröskeln ändå vara rätt hög. I hård SF är sannolikt tröskeln lägre.

Allt detta tycker jag är helt uppenbart och helt okontroversiellt.

 

[Vimes]

#2 känns inte som den bekräftas av modern populärkultur (givetvis beroende på vad en inkluderar i "populärkultur"

Jag tycker all populärkultur (oavsett om det handlar om film, musik, litteratur) bekräftar detta! Vad i modern populärkultur överraskar menar du?

 

[Rickard]

Ja, jag har ingen forskning att komma dragandes med, utan löst baserat på livserfarenhet och grejer jag läst och hört. Jag kanske har fel! Men min uppfattning är nog att när vi faktiskt gillar överraskningar så är det överraskningar som ändå finns i vår förväntashorisont så att säga.

Ja, jag antog att du pratade utifrån "överraskningar utifrån förväntning", exempelvis att förvänta sig en romantisk drama men får en zombiefilm.

 

[Vimes]

Ja, jag antog att du pratade utifrån "överraskningar utifrån förväntning", exempelvis att förvänta sig en romantisk drama men får en zombiefilm.

Ja, men även där? Visst att From dusk till dawn är en kultfilm, men det är ju en försvinnande liten del av den populärkulturella marknaden som täcks av den här typen av genrebrott. Generellt verkar vi vilja konsumera kultur som inte bryter mot våra förväntningar.

 

[Rickard]

Är idéerna om hårt avgränsade typer av rollspel ("indie", "trad", OSR, etc) en bov i det här dramat? Är genrefördomar en bov? Första spelet eller spelgruppen som sätter ett förväntat ramverk för allt rollspelande? Är allt Matt Mercers fel?

Det är väl lite därför session zero är så pass viktig för nya spelgrupper. Att kunna synka sina förväntningar kring vad man kommer att få uppleva.

 

[Genesis]

Bryter man mot för många av mina högst rimliga förväntningar bryts min inlevelse och jag slutar ha kul, eftersom jag uppenbarligen då inte kan fatta beslut som spelar roll eftersom jag inte kan förutse att rimliga förväntningar infrias.

Men jag är ju knappast unik här. Det gäller sannolikt 99,9% av alla rollspelare. Jag vet bara @Genesis som har en avvikande åsikt men det är för att han främst skapar berättelser och den får ju den logik den får av kollaborativt skapande. Blir det surrealism så blir det.

För att förtydliga så gäller detta inte i allt jag spelar. Men ja, jag gillar att spela surrealism ibland, och då går spelvärldslogiken ut genom fönstret. Helt ensam är jag ju inte heller, ens här på forumet. @ceruleanfive har ju översatt det knarkiga Dragonfly Motel till fiendespråket.

Men mer allmänt så har jag såklart förväntningar på rollspel och tänker att det är naturligt och bra. Det kommer ju av att jag gillar olika saker olika mycket. Om jag vet vad för sorts spel jag ska spela så kan jag säga om jag tycker huruvida det låter kul. Om det sedan visar sig vara något helt annat så har jag inte kunnat ta ett informerat beslut. Det kan visa sig vara något jag inte alls uppskattar lika mycket som det utlovade, och då blir jag såklart lite besviken. Om det växlar till något annat jag gillar så kan det såklart vara en kul grej, men det är ju svårt för den som kommer med överraskningen att veta, om hen inte känner mig väldigt väl. Den biten tänker jag är ganska allmän och naturlig och det är ingens ”fel”.

Sedan finns det en mer personlig åsikt som gäller mig. Jag gillar inte dynamiken där en person sitter och levererar en upplevelse till resten av bordet. Där det finns en ”spelledare” eller liknande roll som har en massa hemligheter som vi andra inte har tillgång till. Och under spelet så avslöjar hen dessa hemligheter och tittar på mig och myser över hur jag reagerar på detta. Det är inte dynamiken jag vill ha, och det är ofta så den här typen av förväntningsbrott sker. Om det däremot kommer från spelet så har jag mycket mindre problem med det. Kanske finns en slumplista med en del extraordinära resultat som förändrar hela spelet. Vi spelar vanliga jävla människor och halvvägs in slår vi på en lista. 1 så får en av rollpersonerna cancer, 2 så kidnappas vi av ett UFO, 3 så invaderar ryssen, och så vidare. Oväntat och drar iväg spelet i en ny riktning, men dels vet vi ATT något udda kan hända, och dels sitter inte en jäkla spelledare och fnissar för sig själv och tänker ”Vänta bara tills de får reda på att det här egentligen är ett Kult-scenario. De kommer att flippa ut!”.

 

[Mikl]

Ja, jag antog att du pratade utifrån "överraskningar utifrån förväntning", exempelvis att förvänta sig en romantisk drama men får en zombiefilm.

Oavsett om detta var det alla pratade om eller inte så är det en viktig sak att tänka på.

Jag läste en gång på nåt engelskspråkigt forum en lång tråd om så kallade bait and switch-kampanjer. Exempelvis att spelledaren pitchar en rymdkampanj och spelarna kommer med förväntningar om att flyga rymdskepp mellan olika stjärnsystem, men de blir spelmöte 1 skeppsbrutna på en primitiv planet och det visar sig vara en Robinson Crusoe-kampanj istället.

Sällan har jag sett sådan samstämmighet på nätet när nästan alla i tråden sa ”gör inte detta”. Spelarna kommer med förväntan om A men de får B utan att ha tillfrågats, och överraskningseffekten är i min erfarenhet djupt överskattad.
Jag kan tänka mig att bait and switch funkat i vissa grupper men jag skulle inte försöka mig på det om jag inte kände gruppen väl och var övertygad om att det kommer landa rätt.


Nu kanske detta var något av att sidospår med tanke på att diskussionen är avknoppad från vad är ok i standardfantasy-tråden. Men även där kan det vara bra att inte överskatta överraskningseffekten.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tänker att det inte är vidare konstigt att man blir snopen om man har bespetsat sig på en sak och får något helt annat. Om jag går till en kinarestaurang och de bara serverar tacos blir jag nog lite besviken om jag nu var sugen på mapo tofu – fastän jag inte har något emot tacos. På samma sätt blir jag nog lite besviken om, låt säga, någon har sagt att vi ska spela Eon, men det halvvägs in i äventyret avslöjas att vi bara är i en realistisk VR-simulering och vi egentligen ska spela Neotech – jag har ju antagligen fantiserat en del om min Eon-rollperson på ett sätt som omintetgörs av denna twist.

 

[Hägerstrand]

Jag tror att den här diskussionen redan börjat spreta lite av att man läser in olika saker i frågeställningen.

Om ”att bryta förväntningar” innebär att spelet går iväg till en annan genre än vad som var premissen så är det en sak. Jag har spelat så och haft kul, men bara med en grupp där vi redan vet att vi kommer ha kul tillsammans och redan hade en regelbunden speldag när vi spelar oavsett vilket spel det blir. Om jag hade besvarat en pitch om att träffa nya människor en ledig lördag för att spela ett spel och det visade sig vara ett helt annat spel hade jag kanske känt annorlunda.

Vad har vi gjort med vår hobby, där någonstans bara fantasin sätter gränser, om den så ofta hamnar här? Varifrån kommer den här typen av starka förväntningar?

Det här är en lite annan fråga tror jag.
Handlar det om att använda förväntningar för effektivt berättande? Man behöver inte beskriva allting i en situation, resten av gruppen kommer fylla i tomrummet baserat på sina förväntningar. Om man går emot de förväntningarna så bryter man mot det underförstådda, så då behöver man göra det innan det tomrummet hunnit fyllas. Jag kan inte vänta till slutet av spelpasset med att berätta att min rollperson är enarmad, eftersom gruppen då visualiserat henne som tvåarmad trots att jag inte sagt något om antal armar. Samma med läskflaskor i sagan om ringen. (Sen kan det väl funka berättarmässigt att bryta mot det ibland, men man luckrar ju upp den gemensamma bilden om man gör det)

Eller är det också agensförväntningen? Om pitchen är att spela speed dating-event på Ålandsbåten, ska jag då ha förväntningen att jag ska interagera felfritt mot systemet för att hitta min rollpersons mekaniskt optimala partner eller berätta en intressant historia om varför han fortfarande är singel och hamnat där han hamnat. Om pitchen sen är ljug och Ålandsbåten blir zombieutbrott eller mordmysterium så var min tidigare förväntning på agens mest fernissa, och nu ska jag ha en ny förväntning på agens. Ska jag lösa en definierad situation optimalt, själv definiera den på ett sätt som leder till en tillfredställande lösning eller fortsätta uttrycka min gubbes roliga neuroser medans zombies äter hans dejt?

Var kommer dina starkaste förväntningar från?

Mina starkaste förväntningar kommer från pitchen, systemet och sen gruppen. Eller ibland tvärtom kanske? Det beror nog på vilka förväntningar vi pratar om där också.

 

[Rickard]

...men dels vet vi ATT något udda kan hända, och dels sitter inte en jäkla spelledare och fnissar för sig själv och tänker ”Vänta bara tills de får reda på att det här egentligen är ett Kult-scenario. De kommer att flippa ut!”.

Jag kan förstå invändningen med att det är onödigt att gå ännu ett steg via spelledaren men vad spelar det för roll om a) spelmakaren fnissar eller b) spelledaren fnissar?

 

[ceruleanfive]

Jag tänker att det inte är vidare konstigt att man blir snopen om man har bespetsat sig på en sak och får något helt annat. Om jag går till en kinarestaurang och de bara serverar tacos blir jag nog lite besviken om jag nu var sugen på mapo tofu – fastän jag inte har något emot tacos. På samma sätt blir jag nog lite besviken om, låt säga, någon har sagt att vi ska spela Eon, men det halvvägs in i äventyret avslöjas att vi bara är i en realistisk VR-simulering och vi egentligen ska spela Neotech – jag har ju antagligen fantiserat en del om min Eon-rollperson på ett sätt som omintetgörs av denna twist.

Exakt det här. Det är inget som helst fel på vanligt vatten, men om någon ger mig en läskburk som det står "COLA" på och när jag tar första klunken smakar det inte alls cola är första instinkten att spotta ut det även om det bara är vanligt vatten.

 

[verlandes.]

Som med många andra såna här frågeställningar har jag bara upplevt detta när jag spelat med ungdomar. Har funnit någon som ville ha det exakt som i CR, någon som tyckte det var för lite strid och som knorrat kring det. Vuxna jag spelar med köper konceptet och förhåller sig till vad vi spelar.