Vilken typ av skräck använder du i rollspel?

[Lanina]

Inspirerat av @Zeedox tråd om huruvida mysterielösning och skräck ska gå hand i hand eller riskerar att krocka. Istället för att spåra ur i den tråden om vissa tankar som väcktes i mig, så skriver jag en egen tråd.

Man pratar om skräck, men det finns ju många olika typer av rädslor är ganska olika varandra. För att nämna några uppenbara: rädsla för ens egen död, body horror, komisk skräck, rädsla för att någon man bryr sig om ska dö/skadas, diverse vanliga fobier (höjdskräck, cellskräck osv), ensamhet/social utsatthet, rädsla för att bli tokig/tappa kontrollen...

Jag insåg när jag läste tråden att vissa typer av rädslor slår hårdare i mig när jag spelar i skräckrollspel än andra. Samma sak i film, egentligen. Blodigt våld, body horror osv äcklar mig, men äckel och skräck är för mig inte alls samma sak. Tänkte därför länge som ung att "jag gillar inte skräckfilm" (för antog att skräck = slashers), men träffade senare på skräckfilm jag faktiskt gillade. Psykologisk skräck är mer min grej än kroppslig fara.

T ex rädslan för att bli galen är något som jag är svag för, så om huvudpersonen börjar uppleva saker som kanske inte finns och ingen tror hen, DET är något jag dras till.

Jag kan läsa Lovecraft av intresse, för jag tycker idéerna med uråldriga civilisationer eller mäktiga varelser är coola, men jag har aldrig känt att jag blir RÄDD av det han skriver. Kanske för att konceptet "människan är inte bäst, vi är bara en art av många, en dag kommer vi också att gå under" är något jag tar för givet?

Till skillnad från Varslet av Stephen King, där jag faktiskt satt med andan i halsen ibland (men det inte finns någon "cool idé" kring varför hotellet vill döda folk). Gamla vampyrromaner som Dracula och Carmilla benämns som skräck, men inte heller är de läskiga i mitt tycke.

En stor skillnad mellan skräckrollspel och t ex skräckfilm är också tempot och avsaknaden av det visuella. Därför är skräckrollspel mer likt skräck i litteratur. Det är svårt att få till en jumpscare i litteratur eller rollspel, ett skräckgrepp som är stapelvara i både film och tv-spel. Det handlar åtminstone för mig mer om att försöka bygga upp en obehaglig, spänd stämning än att få adrenalinet att pumpa.

Jag har spellett väldigt mycket Nordiska Väsen, och sen lite Kutulu och Call of Cthulhu. Samt spelat Barkhäxan (där lyckades faktiskt SL med en jumpscare, med en vältajmad knackning under bordet).

Försöker variera vilken typ av skräck jag spelar på. Försöker även få in sådana rädslor som jag själv inte primärt drivs av, för jag tänker mig att spelarna kittlas av olika rädslor. Det innebär att inte varje äventyr blir kanske läskigt för alla spelare, men då och då lyckas jag pricka något som en viss spelare senare säger "usch, det där var läskigt!"

Du som också spelar mycket skräckrollspel: hur tänker du? Vilken typ av skräck tycker du är lätt/svår att få in i rollspel? Kan man faktiskt få en spelare att kallsvettas eller skrika till, eller är småläskigt mys det bästa man kan åstadkomma?

 

[verlandes.]

Varierar, jag också. Blir rätt mycket mysterielösande i Kutulu, men varvar med rymdskräck i Mothership och sen brukar min fru vilja spela Barkhäxan med jämna mellanrum, vilket brukar landa i något slags folkskräck.

Vill också nämna att jag inte brukar kunna hålla mig från skräckelement när jag t.ex. kör grottkräl och andra fantasyspel.

edit: det spel som har funkat bäst för ren fasa i vår grupp är Dread, men det beror ju främst på att man manipulerar kroppen till att känna stress. Jengatornet svajar medan SL skriker att rymdmonstret är vid dörren, klart man skiter på sig.

 

[God45]

Jag älskar att använda personlig skräck där karaktärernas moral kränks. Som i Vampire!

 

[Necronauten]

Kult är nog det jag spelar mest (och helst). Tycker att det finns mycket man kan utforska där. Allt från personlig skräck till actionfylld 80-tals slasher har jag kört. Olika varianter av Cthulhu, och Delta Green, brukar det bli om jag vill ha mer mysterier och undersökande rollspel. Dom gånger jag vill ge mig ut i rymden har det mest blivit Cosmic Dark.

 

[Gelékub]

Kanske för att konceptet "människan är inte bäst, vi är bara en art av många, en dag kommer vi också att gå under" är något jag tar för givet?

Ja det används rätt ofta som en enkel beskrivning av kosmisk skräck men jag tycker det är en lite väl grov förenkling som inte riktigt kommer till kärnan av skräcken.

Jag började läsa Lovecraft under en kort men intensiv period av panikångestattacker. Hur han beskriver huvudpersonernas hispighet, deras känslor av äckel, av overklighet, känslan av att allt är fel, det är något fel på världen – allt det resonerade väldigt mycket hos mig under den perioden.

Inte konceptet att människan inte är bäst, eller den grova rasismen för den delen. Även om det relativ ofta är en anledning till att huvudpersonen är upptrissad vill man inte heller reducera Lovecraftiansk skräck till bara rasism.

Skräcken som beskrivs är så påtaglig att den närmast får metafysiska kvaliteter. Galenskap strålar ut från Cthulhu, död men drömmande. Känslan av att det är något fel på kosmos som gör dig både bildligt och bokstavligen talat rubbad.

Lägg till det mänskliga kultister som utför onämnbara, obeskrivbara riter, och en känslig men morbid hjärna börjar föreställa sig rätt vidriga saker och börjar skrämma upp sig själv rätt rejält.

Och det går in i mitt råd om skräck i rollspel: för att bli rädd måste man vilja blir rädd. Det är därför det är extra viktigt att börja med att tala igenom i gruppen vilken sorts skräck man vill spela med.

Alla de bästa skräcksessionerna jag har varit med om har alltid börjat med ett kort snack innan så alla är med på tåget. Man kommer effektivt in i stämningen, för att alla vill vara i rätt stämning och alla vet ungefär vilken stämning vi strävar efter.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Du som också spelar mycket skräckrollspel: hur tänker du? Vilken typ av skräck tycker du är lätt/svår att få in i rollspel? Kan man faktiskt få en spelare att kallsvettas eller skrika till, eller är småläskigt mys det bästa man kan åstadkomma?

En av premisserna med diskussionen om skräckrollspel som gör att jag tycker ofta det blir svårt att diskutera är fokuset på huruvida spelare blir rädda eller inte.

Det leder ofta till att folk recenserar upplevelsen utifrån hur "skrämmande" det var, på ett sätt man sällan gör med andra typer av rollspel, och oerhört höga förväntningar ställs på skräckrollspelet som i många sammanhang nästan är omöjliga att infria, att det skall generera känslor som inte motsvaras i någon annan typ av spelande. För det mesta rollspelandet räcker det med att man hade roligt när man spelade, för skräckrollspel måste man bli rädd, annars blir man besviken och det var en dålig upplevelse.

Att uppleva att man blir rädd är såklart inte omöjligt kring rollspelsbordet, jag har spellett spelare som flera gånger uttryckt att sekvenser i spelet har vart jätteläskiga. Men det har nog berott mer på spelarna än på mig som SL, scenario, spel eller något annat. De gånger det skett så har det vart spelare som överlag väldigt lätt lever sig in i spelet och just den grejen just då var en situation de kunde föreställa sig väldigt tydligt och upplevde det som läskigt.

Men i stort är rollspelsmediet ett av de medium som är absolut svårast att exempelvis kicka igång de instinktiva chockreaktionerna som en jumpscare i en film skapar. Man sitter ju i ett tryggt rum med sina kompisar och pratar i några timmar. Orsaken till att jumpscares i film är något som av skräckfans oftast beskrivs som negativt är ju för att det skapar ögonblick av rädsla som är helt oförtjänt, det är en naturlig reaktion att bli skrämd av ett högt ljud och plötlig rörelse. Hade jag som SL plötsligt kastat mig över bordet och skrikit i en av mina spelares ansikten så hade denne förmodligen också blivit chockad/skrämd, det betyder inte att det liksom är bra skräckrollspel för det.

Jag spelleder ju nästan bara skräck, jag läser mest skräck, ser och har sett på mycket skräckfilm, och inom genremedia eller det stora fantastik-paraplyet så är skräck min favvogenre i jämförelse med exempelvis fantasy eller sci fi. Jag upplever också att en rätt genomgående egenskap hos andra skräckfans är att man inte heller blir direkt rädd av skräckmedia, men att man tycker det är spännande, kul eller intressant.

Det är också så jag förhåller mig till det inom rollspel, som en genre och ett tema.
Bra skräck är någonting som man tycker är spännande, intressant och lockande. Det som definierar genren är att det handlar om saker som är skrämmande, obehagliga, tabubelagda, förbjudna och mörka. Jag har med glädje också läst exempelvis Lovecrafts berättelser hur många gånger som helst, inte för att jag blivit rädd av att läsa dem (det har jag nog aldrig blivit), men eftersom jag tycker de är intressanta, ställer frågor som är kittlande och bekymrande att tänka på, och att det är de tankarna som sedan kan leda till känslor av obehag eller förundran.

I rollspel har man fått till bra skräck om det var engagerande, spännande och kul att spela ett skräckrollspel.
Bäst är det när spelarna i efterhand pratar om vad fasen deras rollpersoner vad med om egentligen och spekulerar om dess innebörd, när de gått i gång på och engagerats av temat.

Hade något av det handlat om att spelarna skall bli rädda så hade jag nog besviket gett upp för länge sen, för det sker extremt sällan (men inte aldrig har jag märkt). För mig är skräckrollspelande och spelarnas eventuellt verkligt upplevda rädsla inte direkt relevanta för varandra.

 

[TobiasEkwall]

Jag funderade lite nu och något jag tycker funkar bäst i skräckrollspel är nog obehagliga människor.
Inte då typ våldsmördare, men typ grannen som kommer in utan att knacka på utan bara helt plötsligt står i sovrummet, folk som saknar någon form av social spärr, som gör att man kan undra vad mer de här människorna är kapabla till.

Det funkar också bra, för samtal och skådespeleri kan i rollspel bli väldigt intensivt tycker jag men när det brakar lös och blir strid blir det ofta, i min mening, lite mer distanserat, man ska börja kolla upp vad man har för värde i slagsmål och så. Alltså jag gillar strid och tärningar också, men inte i skräck

 

[Organ]

En fråga; anser ni att man måste bli rädd för att ett skräckscenario ska vara lyckat?

Jag tyckte länge att så var fallet. Jag var lite fast i hur jag såg på film. Att man skulle bli rädd var ju själva grejen med skräckfilm. Numera har jag landat i att en skräckfilm kan ha andra kvaliteter som gör den till en bra film. Den kan vara välskriven, välfilmad, ha bra skådisar, vara spännande osv, utan att för den skull vara skrämmande. Och jag tycker nu samma sak om rollspel.

För mig är skräck, också, en genre och inte bara en känsla. Och så länge man rör sig inom dess ramar så är det skräck, och det oavsett ifall man blir rädd eller ej. Och frågar man mig så kan ett skräskscenario, eller en skräckfilm, absolut vara lyckad även utan att göra någon rädd.

Inte för att skräckkänslor inte är något eftersträvansvärt. Tvärtom. De gånger jag lyckats få mina spelare att bli rädda eller blivit rädd själv är bland mina bästa spelminnen. Man ska alltid sträva efter det. Det är till och med så att jag skulle säga att det är svårt, nära på omöjligt, att få till skräckkänslor i ett skräckscenario utan att det kan klassas som lyckat. Men poängen jag vill göra är att även om dessa känslor skulle utebli så är inte det lika med ett misslyckande.

Vad tycker ni?

 

[God45]

En fråga; anser ni att man måste bli rädd för att ett skräckscenario ska vara lyckat?

Jag tyckte länge att så var fallet. Jag var lite fast i hur jag såg på film. Att man skulle bli rädd var ju själva grejen med skräckfilm. Numera har jag landat i att en skräckfilm kan ha andra kvaliteter som gör den till en bra film. Den kan vara välskriven, välfilmad, ha bra skådisar, vara spännande osv, utan att för den skull vara skrämmande. Och jag tycker nu samma sak om rollspel.

För mig är skräck, också, en genre och inte bara en känsla. Och så länge man rör sig inom dess ramar så är det skräck, och det oavsett ifall man blir rädd eller ej. Och frågar man mig så kan ett skräskscenario, eller en skräckfilm, absolut vara lyckad även utan att göra någon rädd.

Inte för att skräckkänslor inte är något eftersträvansvärt. Tvärtom. De gånger jag lyckats få mina spelare att bli rädda eller blivit rädd själv är bland mina bästa spelminnen. Man ska alltid sträva efter det. Det är till och med så att jag skulle säga att det är svårt, nära på omöjligt, att få till skräckkänslor i ett skräckscenario utan att det kan klassas som lyckat. Men poängen jag vill göra är att även om dessa känslor skulle utebli så är inte det lika med ett misslyckande.

Vad tycker ni?

Jag vill mest att folk tänker ”vassa tankar” och känner obehag över det innehållet.

 

[Necronauten]

En fråga; anser ni att man måste bli rädd för att ett skräckscenario ska vara lyckat?

Nej. Har jag fått mina spelare att känna någon typ av känsla under spelet så tycker jag det är lyckat.

Tar dom sig ut från en otäck situation och kan pusta ut och vara glada över det så är det minst lika värdefullt för mig som om någon verkligen känner ett obehag under spelet.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Vad tycker ni?

Jag tycker det jag skrev i mitt inlägg ovan, vars andemening nog var väldigt lik din, nämligen att skräck är en genre och att uppskattningen och intresset för den genren räcker. Man behöver inte bli rädd.

Därutöver anser jag att fokuset på "bli rädd" snarare är.kontraproduktivt som stället högre krav på skräckrollspel än andra rollspel, och därför enbart bidrar till att man blir besviken oftare.

Bättre att helt strunta i det som en målsättning så får de ske organiskt om och när det sker.

 

[Rickard]

För mig är poängen med skräckrollspel att väcka obehag och tvivel. Det kräver dock att spelaren själv kan släppa efter för dom känslorna, exempelvis ge mig tillåtelse att trigga deras fobier. Skräck är hisnande, precis som att åka berg- och dalbana, men det är hisnande på ett säkert sätt. Personen har själv valt att sätta sig i den situationen och förväntan ska ligga i att känna skräck (ilinx, för dom som gillar Roger Caillois).

Skräck behöver inte ha att göra med typiska skräckelement, som blod, vampyrer eller ritualer. Vad dessa kännetecknar är hur något inte står rätt till, vilket man kan få fram genom ett oregelbundet talmönster, spela ut lugna aggressioner, beskriva saker som inte borde finnas, människor som beter sig på ett sätt som inte känns normalt. Det går också att spela mycket på förväntan av skräck genom att insinuera men aldrig visa, exempelvis genom att beskriva samma situation på olika sätt till olika spelare men där alla hör alla beskrivningar eller genom att låta spelarnas val smalna av möjligheter för framtida val, vilket blir mer och mer uppenbart för dom (loss aversion).

Går det att lita på spelledaren? På personerna dom möter? Häri ligger kvalet i valet som går att använda för att trigga spelarnas skräck.

 

[zonk]

Jag har inte kört dundermkt skräck i rollspel, men då har det varit body horror, verkligheten rämnar, nefariter osv i gamm-Kult. Det är nog det jag är mest intresserad av att köra oxå. När det blivit inlevelse har det varit riktigt fett.. på det glada 90-talet tejpade vi soppåsar för fönstren för att stänga ute sommarsolen, drack massa kaffe och körde Dead World och annan mörk, slamrig industri, med endast korta pauser för en cigg. Men det funkade mkt pga att vi alla var inne för att göra det läskigt (fast på ett coolt gött sätt, liksom?), annars hade det inte flugit.

 

[Zeedox]

Som motpunkt: Jag skippar nog helst obehaget, som andra var inne på, och fokuserar mer på rädslan. Speciellt förväntan och fruktan inför det kommande otäcka är ett kraftfullt verktyg. Ser jag skräckfilm blir jag ofta rädd. Skräckspel ännu mer så. (Men skräck är absolut en bred genre och kan göras på flera sätt.)

 

[krank]

Jag tror att videospel är typ det enda medie som gjort mig rädd på årtionden. Alien: Isolation till exempel, som skapar en så nervositet i mig att jag hoppar till och skriker när det väl händer nåt. (Vilket gjort att jag inte spelat Alien: Isolation bortom den första typ timmen, trots att jag älskar universat).

Annars brukar det värsta t.ex. filmer kan skapa vara typ… en vag, svag känsla av obehag.

När jag spelleder så försöker jag arbeta med lite olika typer av "skräck". Enklast är såklart fysiskt-obehags-skräck / "äckel". Det är bara att detaljerat beskriva något äckligt/läbbigt; kanske något som händer i eller med den egna kroppen. Body horror och grejer.

Sen har jag också jobbat med "smygande obehag"-skräck, eller vad man ska kalla det Rollpersonerna utforskar ett område, rum för rum, de är osäkra på om det finns något farligt där, jag spelar kanske lite underlig musik. Det här är väl det närmaste vi kommer Alien: Isolation, men det är inte superduper-effektivt och kräver ganska mycket buy-in från spelarna. De måste låta sig känna obehag, undvika skämt och annat som pyser hål på stämningen.

Jag har ett par gånger arbetat med "obeveklig fara följer er"-skräck, alltså typ något farligt monster som jagar eller så. Senast i ett Luna City Blues-äventyr där rollpersonerna mot slutet riskerar att få en odöd legionär, som jag gjort farligare än i originalet efter sig. Den är inte snabb, men den är obeveklig. Det här är svårt – man måste balansera så att det känns farligt men inte hopplöst. För hopplöshet… I teorin skulle det kunna bli intressant, men i praktiken leder hopplöshet mest till att spelare (i min erfarenhet) går meta och släpper. "Jaja, okej, min rollperson dör väl då".


Jag har tänkt lite på mitt favoritäventyr Tatters of the King. Jag vet inte riktigt vad som är läbbigt där, faktiskt. Kanske om man tycker det är läbbigt med konstiga drömmar och att liksom infekteras av tankar/drömmar utifrån? Men annars är det ju mestadels en väldigt mundan utredning; man pratar med folk och så. Det finns enstaka scener med skräckiga monster, men när och hur blir man rädd? Jag vet inte.

 

[verlandes.]

Medhåll på att datorspel är ett effektivare skräckmedium än rollspel. Jag och min fru brukar spela såna när barnen somnat, MADiSON, Mortuary Assistant osv osv - otroliga skräckupplevelser.

När jag spelar skräckrollspel är det oftare att vi lutar oss på skräcktroper, snarare än att vi faktiskt förväntar oss bli rädda. Hade däremot en spelare ett tag som hade en otrolig inlevelsförmåga och blev genuint rädd, och hens rädsla smittade av sig till resten av bordet. Det var faktiskt otroligt för spelupplevelsen.

 

[zonk]

Hade däremot en spelare ett tag som hade en otrolig inlevelsförmåga och blev genuint rädd, och hens rädsla smittade av sig till resten av bordet. Det var faktiskt otroligt för spelupplevelsen.

Alltså precis så tycker jag det varit när det funkat som bäst... man lever sig in som fan, går in för det som grupp, spelarna reagerar som om de var rädda (även om de intellektuellt såklart vet bättre) när en dreglande CHUD-miffo reser ur avloppsvattnet med ett hest gurglande. Det blir liksom en speciell sorts läskig skräck, lite som när man var barn, man är beredd att skrika högt och springa iväg när nåt händer. Samtidigt som man skapar den själv genom att liksom göra sig utsatt för den, helt frivilligt, och bygger på med så mkt stämningsskapande attiraljer runtikring som man kan.

 

[verlandes.]

Alltså precis så tycker jag det varit när det funkat som bäst... man lever sig in som fan, går in för det som grupp, spelarna reagerar som om de var rädda (även om de intellektuellt såklart vet bättre) när en dreglande CHUD-miffo reser ur avloppsvattnet med ett hest gurglande. Det blir liksom en speciell sorts läskig skräck, lite som när man var barn, man är beredd att skrika högt och springa iväg när nåt händer. Samtidigt som man skapar den själv genom att liksom göra sig utsatt för den, helt frivilligt, och bygger på med så mkt stämningsskapande attiraljer runtikring som man kan.

Absolut, men det är liksom inget jag kommer kräva av mina spelare - för mig är denna sortens inlevelse inte det absolut viktigaste runt bordet. När det väl händer så är det ju hur kul som helst - hade jag haft den förväntningen på varje spelträff hade jag nog blivit besviken.

Nu utgår jag bara från mig själv och mitt spelbord, övertygad om att det finns de som prioriterar inlevelse högre än oss och som jobbat för att uppnå det!

 

[zonk]

Absolut, men det är liksom inget jag kommer kräva av mina spelare - för mig är denna sortens inlevelse inte det absolut viktigaste runt bordet. När det väl händer så är det ju hur kul som helst - hade jag haft den förväntningen på varje spelträff hade jag nog blivit besviken.

Nu utgår jag bara från mig själv och mitt spelbord, övertygad om att det finns de som prioriterar inlevelse högre än oss och som jobbat för att uppnå det!

Alltså om jag hade spelat nåt för att få den inlevelsen hade ju steg ett varit att hitta folk som vill spela så. Jag spelar nästan aldrig rollspel på det viset och det är inget krav - när de har hänt, har det varit resultatet av en gemensam entusiasm. Tror inte på att göra det på nåt annat sätt heller!

Sen är det skitkul att jobba mer med inlevelse och karaktärsspel men det brukar absolut inte vara så all-in. Mer typ att peppa för det lite vid tillfälle, försöka få igång kul spel o konversationer.

 

[verlandes.]

Alltså om jag hade spelat nåt för att få den inlevelsen hade ju steg ett varit att hitta folk som vill spela så. Jag spelar nästan aldrig rollspel på det viset och det är inget krav - när de har hänt, har det varit resultatet av en gemensam entusiasm. Tror inte på att göra det på nåt annat sätt heller!

Sen är det skitkul att jobba mer med inlevelse och karaktärsspel men det brukar absolut inte vara så all-in. Mer typ att peppa för det lite vid tillfälle, försöka få igång kul spel o konversationer.

Entusiasm är verkligen nyckeln. Och det händer ju att det bränner till, när bordet är helt i synk och spelet går från att vara roligt till meningsfullt.