Bättre klassifikation än High Fantasy /"Low Fantasy"

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
11,139
Eftersom vi gång på gång får förvirrade diskussioner på det här forumet om vad High Fantasy är och folk har de allra mest egna föreställningar om vad det innebär, och eftersom dessutom genreklassifikationerna är en enda röra där man hejvilt blandar litterärt register (High Fantasy), om vi är på Jorden eller i en fantasivärld (Sekundärvärldsfantasy), på vilket sätt man möter det fantastiska (som Portalfantasy), var den utspelas (Urban Fantasy), vad den bärande aktiviteten är (Romantasy/Paranormal Romance), hur nära SF det ligger (Science Fantasy/Slipstream), var det fantastiska bor (Wainscotting Fantasy) och så vidare, och så vidare, tänkte jag passa på att presentera ett faktiskt genomtänkt upplägg det som Farah Mendelsohn presenterar i The Rhetorics of Fantasy och blivit något av ett standardverktyg inom litteraturkritiken sedan dess.

Hennes upplägg är att fokusera på hur det fantastiska kommer in i berättelsen. Klassifikationen är Portal-Quest (där man som läsare stöter på det fantastiska på samma vis som protagonisterna, och där man typiskt sett är ute på ett uppdrag - här har vi LotR och Harry Potter), Immersive (protagonisterna bebor redan den fantastiska världen och du som läsare behandlas som att du hör hemma i den - i extremfall som Gardens of the Moon bryr sig boken inte ens om att förklara saker för dig), Intrusion (det fantastiska kommer in utifrån och är ett problem - det handlar sedan om hur man hanterar det problemet (mycket skräck hamnar här, både Lovecraft och Stoker, men också Jonathan Strange And Mr. Norell och till och med Mary Poppins), och Liminal (där det fantastiska är småskaligt, udda, ofta litet krypande, och kanske något man försöker tacka nej till (jag skulle säga att Pans labyrint är ett perfekt exempel här). Wikipedia:

Portal fantasy
In portal fantasy or portal-quest fantasy, a fantasy world is entered, within which the fantastic elements remain contained. A portal-quest fantasy typically tends to be a quest-type narrative, whose main challenge is navigating the fantastical world.[37] Notable examples include L. Frank Baum's novel The Wonderful Wizard of Oz (1900), C. S. Lewis' novel The Lion, the Witch and the Wardrobe (1950),[38] and Stephen R. Donaldson's series The Chronicles of Thomas Covenant (late 1970s).[39] In Japan, the genre of portal fantasy is known as isekai (Japanese: 異世界; transl. "different world" or "otherworld"), which has developed its own set of conventions.

Immersive fantasy
In immersive fantasy, the fictional world is seen as complete; its fantastic elements remain unquestioned within the context of the story; and the reader perceives the world through the eyes and ears of characters native to the setting. This narrative mode "consciously negates the sense of wonder" often associated with science fiction, according to Mendlesohn. She adds that "a sufficiently effective immersive fantasy may be indistinguishable from science fiction" as the fantastic "acquires a scientific cohesion all of its own". This similarity has led to disputes about how to classify novels such as Mary Gentle's Ash (2000) and China Miéville's Perdido Street Station (2000).[40]

Intrusion fantasy
In intrusion fantasy, the fantastic intrudes on reality (as portal fantasies do not), and the protagonists' engagement with that intrusion drives the story. Usually realist in style, these works assume the default world as their basis. Intrusion fantasies rely heavily on explanation and description.[41] Immersive and portal fantasies may themselves host intrusions. Classic intrusion fantasies include the novel Dracula (1897) by Bram Stoker and the book Mary Poppins (1934) by P. L. Travers.[42] In French-speaking countries, this genre is called fantastique and is considered to be distinct from fantasy.

Liminal fantasy
In liminal fantasy, the fantastic enters a world that appears to be our own. The marvelous is perceived as normal by the protagonists, while it disconcerts and estranges the reader. This is a relatively rare mode. Such fantasies often adopt an ironic, blasé tone, as opposed to the straight-faced mimesis more common in fantasy.[43] Examples include Joan Aiken's stories about the Armitage family, who are amazed that unicorns appear on their lawn on a Tuesday, rather than a Monday.[42]

Här är taxonomin oerhört mycket tydligare, även om det förstås finns gränsdragningsproblem och blandningar ibland. Klassifikationen tenderar också att avgöra vad berättelsen fundamentalt handlar om. I Portal-Quest finns det en obalans i världen, oftast genom att ondskan håller på att ta över, och måste bekämpas. I Immersive håller det ofta på att gå utför med världen, men på ett helt annat vis - kanske magin håller på att försvinna ur den, eller kanske samhälle degenererar. "Thinning" är Mendelsohns begrepp här, och både i Elric och hos GRRM är det tydligt att det är vad det handlar om. I Intrusion är det oftast straightforward - något har hamnat i världen som inte hör hemma här, och behöver bekämpas, och sedan är det strukturelt sekundärt om det är Cthulhu eller en pratchettsk alvdrottning. Liminal handlar oftare om själva upplevelsen av det fantastiska mer än något visst plottelement.

Massor med saker som kan vara förvirrande faller på plats med det här upplägget. Hur förhåller sig LotR till Narnia till Harry Potter? Svar: de ingår i samma klassifikation, och det är inte av strukturell betydelse om man möter det fantastiska genom att vandra ut ur Fylke, gå genom en garderob, eller ta det magiska tåget. Vad för sorts berättelse är A Song of Ice And Fire? Uppenbart Immersive, till den grad att det den bör betraktas om något av en idealtyp för det. Vad är Urban Fantasy? I normalfallet en Immersive också, om än ofta med ett Intrusion-element inom detta, där man måste bli av med något dåligt. Vad är skillnaden på Cthulhu Mythos och Dreamlands? Cthulhu Mythos är Intrusion, Dreamlands är Portal-Quest.

Applicerar vi det på rollspel är det väldigt tydligt att det är överväldigande Immersive - rollpersonerna bor i världen och är mer eller mindre bekanta med de fantastiska och magiska fenomenen. Intrusion dyker mest upp bland skräckrollspelen - Call of Cthulhu och Kult är de uppenbara exemplen. Portal-Quest är chockerande ovanligt bland rollspelen för att vara så tung litterärt, och det har antagligen att göra med att det är mycket svårare att göra - SL måste själv konstruera ett upplägg för den specifika gruppen, och sådana kampanjer tenderar att vara skräddarsydda åt gruppen. Inte heller Liminal är något vi ser ofta, eftersom det är knökigt att hantera och tenderar att vara en rätt litterär genre. Vad är High Fantasy? I normalfallet Portal-Quest-fantasy, med ett högt litterärt register.

Kort men bra ytterligare läsning här: https://fantasy-hive.co.uk/2019/07/...rom-rhetorics-of-fantasy-by-farah-mendlesohn/
 
Kul och intressant inlägg. Skall läsa på lite om Mendelsohns teorier.

Portal-Quest är chockerande ovanligt bland rollspelen för att vara så tung litterärt, och det har antagligen att göra med att det är mycket svårare att göra - SL måste själv konstruera ett upplägg för den specifika gruppen, och sådana kampanjer tenderar att vara skräddarsydda åt gruppen. I

Det här har jag funderat lite på på sistone, inte utifrån att det skulle finnas någon egenvärde av att ha mer Portal-Quest (tack för termen) i fantasy utan helt enkelt att det kan hjälpa lösa hur man får rollpersonerna och spelarna att interagera med världen bortom lore dump och kuliss. Och då tänker jag nog mer Tolkien än Narnia, att man börjar i en bekant liten håla som är ganska normig/tydlig, och sedan utforskar man världen.

Egentligen finns det väl många spel som gör det? Mutant Year Zero (i ickefantasy), Mausritter, egentligen all Hexcrawl har åtm potentiellt det här upplägget. Det beror kanske på hur mycket man bygger upp fantastiken i hexorna man utforskar, och hur "bekant" man gör hemmabasen.
 
Egentligen finns det väl många spel som gör det? Mutant Year Zero (i ickefantasy), Mausritter, egentligen all Hexcrawl har åtm potentiellt det här upplägget. Det beror kanske på hur mycket man bygger upp fantastiken i hexorna man utforskar, och hur "bekant" man gör hemmabasen.
Håller med om M:0.

Men det är påfallande ovanligt med att man har antingen portalfantasy eller startar i en avlägsen by långt bort från ära och redlighet och det fantastiska, för att sedan ge sig ut och nedkämpa den mörke härskaren.
 
Håller med om M:0.

Men det är påfallande ovanligt med att man har antingen portalfantasy eller startar i en avlägsen by långt bort från ära och redlighet och det fantastiska, för att sedan ge sig ut och nedkämpa den mörke härskaren.

Ändå finns det ju spontant en hel del "points of light" settings som borde låna sig till det.

Men att det görs medvetet, där tror jag du har rätt.

Och M0 är ju inte fantasy.
 
Definitionerna på fantasyns undergenrer påminner mig litet om Borges uppdelning av djuren:

animals are divided into:

1. those that belong to the Emperor,
2. embalmed ones,
3. those that are trained,
4. suckling pigs,
5. mermaids,
6. fabulous ones,
7. stray dogs,
8. those included in the present classification,
9. those that tremble as if they were mad,
10. innumerable ones,
11. those drawn with a very fine camelhair brush,
12. others,
13. those that have just broken a flower vase,
14. those that from a long way off look like flies.
 
Jag hatar verkligen den här uppdelningen för den säger ingenting av värde i att skapa mer fantasy, analysera literaturen eller bli tipsad om nästa bok att läsa. Den är så urbota dålig att den sätter Berserk och The Hobbit i samma kategori.

Det är som att göra en hela uppdelning av alla Borgerliga romaner baserat på vilken kontinent de utspelar sig på. Absolut värdelöst.

Majoriteten av alla mänskliga berättelser är fantasy. Men låt oss hitta på fyra kategorier som är så ofattbart breda att de inte går att använda till något.

CA2A120E-68B7-44F9-9F8B-5D9CCE164D25.jpeg
 
Jag hatar verkligen den här uppdelningen för den säger ingenting av värde i att skapa mer fantasy, analysera literaturen eller bli tipsad om nästa bok att läsa. Den är så urbota dålig att den sätter Berserk och The Hobbit i samma kategori.

Det är som att göra en hela uppdelning av alla Borgerliga romaner baserat på vilken kontinent de utspelar sig på. Absolut värdelöst.

Majoriteten av alla mänskliga berättelser är fantasy. Men låt oss hitta på fyra kategorier som är så ofattbart breda att de inte går att använda till något.

View attachment 30767

Klassiskt, vintage God45-inlägg ;)

Nä, jag tycker de lyfter intressanta frågor runt hur fantastiken introduceras, beskrivs i berättelsen och vissa effekter det har.

Sedan är det ju inte litterära sub-genrer som High Fantasy och Sword and Sorcery : de säger liksom inget om vad berättelsen handlar om riktigt. Eller tonaliteten.
 
Portal-Quest är chockerande ovanligt bland rollspelen för att vara så tung litterärt, och det har antagligen att göra med att det är mycket svårare att göra - SL måste själv konstruera ett upplägg för den specifika gruppen, och sådana kampanjer tenderar att vara skräddarsydda åt gruppen.
Bland publicerade settings, men det är urbota vanligt för spelledare att göra någon slags isekai-berättelse enligt mina anekdotiska studier.

Lite oväntat att kalla Sagan om Ringen en isekai, dock - hoberna känns som att de är en ganska solid bit av världen som har vagt kännedom om resten.
 
Lite oväntat att kalla Sagan om Ringen en isekai, dock - hoberna känns som att de är en ganska solid bit av världen som har vagt kännedom om resten.
Diegetiskt, sure, men från läsarens perspektiv så är det ju bara ett gäng engelska landsbygdsgentry och från författarens perspektiv är de ett verktyg för att ge tillgång till världen.
 
Klassiskt, vintage God45-inlägg ;)

Nä, jag tycker de lyfter intressanta frågor runt hur fantastiken introduceras, beskrivs i berättelsen och vissa effekter det har.

Sedan är det ju inte litterära sub-genrer som High Fantasy och Sword and Sorcery : de säger liksom inget om vad berättelsen handlar om riktigt. Eller tonaliteten.

BD7F751D-B78A-474C-A93A-9DCFAC74E48E.jpeg
4FDC16AF-4414-4B22-B585-460DA8941D81.jpeg
 
Jag tycker absolut att Mendelsohns indelning har ett värde, tack JohanL.
Samtidigt vill jag inte förkasta de gamla och lite felaktiga begreppen high/low fantasy. Det brukar alltid vara omöjligt att hitta en definition av dem som alla håller med om. Jag läste den färska tråden om detta och jag har genom åren även deltagit själv i ett antal sådana diskussioner...

Jag tror att det bara är att finna sig i att high/low fantasy betyder lite olika saker för olika personer. Det är ungefär som när någon säger "den här maten är för starkt kryddad". Vad som är för starkt för mig är kanske inte för starkt för dig, men jag fattar vad den andra menar.

I synnerhet tycker jag att det är användbart att kombinera high och low fantasy med begreppen episkt och grisodling. Så att vi får
Grisodling i low fantasy (döda råttor i källaren med hjälp av icke magiska tillhyggen)
Grisodling i high fantasy (några hobbitar letar upp en bortsprungen get i Fylke)
Episkt i low fantasy (rädda den kidnappade prinsen och rädda kungariket)
Episkt i high fantasy (vilket äventyr som helst i Dungeons & Dragons på level 11+)

Om någon pitchar sin kampanj med dessa begrepp tror jag att jag fattar vad hen menar. Samtidigt som jag vet att gränserna för vad som är vad kanske inte hamnar exakt där jag tror.
 
Back
Top