Är det kul att klara äventyret?

[Genesis]

Jag svarade, till ingens förvåning, att det inte är en grej. Jag är inte intresserad av rollspel där det finns något man ska ”klara”, något mysterium att lösa, något hot att avvärja, eller liknande. Jag är såklart med på att det är tjusningen för andra, men det är inte min kaffe

 

[Anthrox]

Nä

 

[Hägerstrand]

Jag svarade det tredje alternativet, men om jag spelar ett äventyr som går att klara så har jag roligare om jag misslyckas.

Om jag är spelare och vi klarar ett äventyr som går att klara så kommer jag ha följt någon typ av snitslad bana (kanske den enda, kanske en av flera) och det enda jag kan känna att mitt rollspelande tillförde var lite fernissa. Kanske var det en fernissa som gjorde det roligt att spela ändå (ibland kan jag spela nån neurotisk tant för att en spelare jag bryr mig om ska få ha sitt roliga och lösa mysterium) men det är inte riktigt min sorts kul. I den sortens spel har jag oftast roligare om jag misslyckas, då har jag fått ungefär lika mycket rollspelande men jag har i alla fall tagit mig utanför snitslarna.

Om det är ett spel där det inte kan gå som samtliga rollpersoner vill så kan det kännas lite mer okej att jag lyckas, men jag tror inte jag tycker att man "klarar" ett äventyr då.

 

[verlandes.]

Om jag är spelare och vi klarar ett äventyr som går att klara så kommer jag ha följt någon typ av snitslad bana

Jag blir så förvirrad, för detta verkar vara gängse uppfattning, men jag har aldrig upplevt det så.

Det senaste färdiga äventyret jag spelade var @God45s star wars-äventyr, rollpersonerna kom därifrån som segrare, men jag tror inga av spelarna kände sig som att de var på en snitslad bana. Jag tror aldrig jag känt så, läser jag äventyr fel?

 

[krank]

Jag får ibland "snitslad bana"-känsla om äventyret är liksom så där väldigt linjärt,när det verkligen bara är A->B->C->D->E->slutboss. Men så upplever jag inte att (välkonstruerade) mysterier eller andra äventyr man kan klara är. Även om det finns ett slutmål så finns det ju olika vägar dit så att säga, och man kan ha olika sorters effekt på spelvärlden under tiden.

Men jag har förståelse för att andra människors känsla av snitsel (eller tvångströja) triggas enklare än min. Jag vet med mig att jag i grunden är en regelföljare och att jag gillar att lära mig, och verka inom, system*.

* Jo, jag vet hur det låter, kommande från mig. Framför allt för er som minns hur jag varit tidigare.

 

[Björn den gode]

Spännande resultat och diskussion. Här hade man ju kunnat tänka sig att jag skulle haft någon intressant hypotes eller tes som jag ville pröva men så är det tyvärr inte, var bara lite nyfiken på hur olika folk spelar, och det visade sig ju förstås att även detta är en glidande skala där det fanns en del mellanlägen som jag inte har tänkt på.

 

[Hägerstrand]

Jag blir så förvirrad, för detta verkar vara gängse uppfattning, men jag har aldrig upplevt det så.

Är det en "gängse uppfattning"? Du har 67% som svarat att de föredrar att klara äventyret och den absoluta majoriteten av det rollspelsmaterial som säljs är anpassat till spelare som vill spela och klara ett äventyr. Jag tror inte alls att det är den gängse uppfattningen.

Det senaste färdiga äventyret jag spelade var @God45s star wars-äventyr, rollpersonerna kom därifrån som segrare, men jag tror inga av spelarna kände sig som att de var på en snitslad bana. Jag tror aldrig jag känt så, läser jag äventyr fel?

Jag har förklarat min känsla, jag försökte inte skriva ett omdöme om huruvida du läser äventyr rätt eller fel. Det är lite svårt för mig att skriva ett svar med vetskapen om att du kommer tolka det som att jag recenserar hur du läser äventyr. Läs gärna välvilligt

Jag tycker inte att det är min sorts kul att spelleda ett rollspel när jag ska ha i bakhuvudet att jag ska kommunicera tillräcklig information för att spelarna ska ha en ärlig chans att nå någon av slutsatserna som ligger under "possible outcomes" i äventyret du länkade. Jag tycker heller inte att det är min sorts kul att som spelare leta efter den information som spelledaren har i bakhuvudet att hen ska försöka kommunicera. Om du reducerar äventyret till att det bara finns en fungerande metod för att fördriva spöket så kanske du skulle känna samma känsla, men kanske inte. För mig finns den känslan redan från början: när SL presenterar staden och spöket så börjar man letandet efter snitslar, och det är inte så kul. Kanske kan det bli kul senare i konflikten som uppstår mellan rollpersoner kring vilken lösning man ska välja, men i så fall spelar man ju ett äventyr som inte går att klara för samtliga rollpersoner (vilket var det sista jag skrev i mitt förra inlägg)

 

[Recca]

Jag blir så förvirrad, för detta verkar vara gängse uppfattning, men jag har aldrig upplevt det så.

Det senaste färdiga äventyret jag spelade var @God45s star wars-äventyr, rollpersonerna kom därifrån som segrare, men jag tror inga av spelarna kände sig som att de var på en snitslad bana. Jag tror aldrig jag känt så, läser jag äventyr fel?

Det beror väl helt på spelledare. Jag har ju en Larp-veteran som spelledare så där finns det ju ingen snitslad bana öht. En spelare i gruppen fattar aktivt val i syfte att utmana spelledaren med så absurda tvärvändningar av storyn som möjligt. Det är som en sport för honom. Det som till viss del begränsar denna nästan totala frihet är:

1. Reglerna
2. Ett äventyr har ibland skrivna milstolpar som liksom inte går att ducka.
3. I en bra värld så händer ju saker även när spelarna inte gör saker. Fiender som rör sig i skuggorna har ju också agens osv. Ibland kan det finnas en tidsaspekt och saker sker därför vid vissa tidpunkter nästan oavsett vad gruppen har hittat på.
Edit: 4. "Fysikens lagar". Edit2: Men även fysikens lagar bryter vi frekvent mot. <.<

 

[Quadrante]

Kan uppleva att det finns en förväntan på att spela saker som de skrivits. Men det sagt så finns det bra snitslade banor och dåliga. Skrivna/planerade/presenterade alltså.