Min syn på spelledarrollen är kraftigt färgad av att ha börjat spela ung och med unga kamrater. Den beskrivs nog bäst som en kombination av följande två stycken kulturcanon
Gruppen behöver en projektledare för att se till att man träffas. Det brukar vara spelledaren, men det kan också vara en av spelarna. Bara det är tydligt.
Att kunna reglerna är bra, men jag har haft fantastiskt kul i grupper där spelledaren bara varit berättare och en spelare har skött själva regelbiten. Funkar det med, bara man kommer överrens om det.
Jag har sett att "roliga röster" är en viktig grej i många grupper, speciellt efter vågen av välgjorda AP-podcasts/streams. Själv är jag inte så brydd. Det funkar att SL säger "Kungen vill att ni hämtar Obägaren i Dödskalletornet i Onda Skogen." vi behöver inte rollspela detaljerna och skådespela (Om vi inte spelar det spelledarlösa rollspelet The Daughters of Verona, men det är bortom den här trådens ämne.)
Jag har svårt för spelande där spelvärldens inneboende konsekvens bryts. Så det är nog ett viktgt drag för mig när det kommer till spelledare.
Olika spelformer har olika "naturlagar", med en nick år
@Skald s kriterier så skulle jag nog närmast bli förolämpad om inte spelledaren hade lite slumptabeller och vi spelade OSR, medan jag antagligen hade tänkt att det var ett brott mot naturlagarna om slumptabellerna dök upp när vi spelade en spelform där de inte passar.