Novelliserat rollspel

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,951
Location
The Culture
Berättelserna om klassiska fantasyhjältar som Conan och Elric är inte skrivna i kronologisk ordning, utan i den ordning författaren kände för. I en novell kan Conan vara gammal och kung, i nästa är han en ung tjuv. Och det funkar utmärkt.

Finns det något rollspel som försökt återskapa detta? Ett spel där man spelar en grupp hjältar och hoppar hejdlöst från ungdom till gamlingar till medelålder mellan äventyren. Om inte, skulle det vara möjligt att skriva ett sådant spel och få det att fungera?
 
Swords of the Serpentine nämner möjligheten men anger inga särskilda regler för detta. Bara kör, liksom.

Det är lite problematiskt också eftersom man inte kan förutse vad som kommer att hända de unga rollpersonerna. Tio sittningar in i den tidslinje där de är medelålders får man plötsligt veta att Evert är död och Agatha är enbent efter en strid när hon var 19.
 
Inte på något spelmekaniskt vis, men jag har absolut haft både flashbacks och flash forwards runt mitt bord, ibland som varat över flera spelträffar.
 
Om inte, skulle det vara möjligt att skriva ett sådant spel och få det att fungera?
Tror det första du måste göra är strunta i idén om linjär mekanisk progression och det andra är att strunta i kontinuitet och kronologi. Det finns ju en anledning varför Conan befinner sig på så väldigt olika platser i novellform -- kontinuiteten tillåts aldrig riktigt uppstå.

Oundvikligen kommer vissa personlighetsdrag eller relationer inte kunna figurera innan de tagits med i spel, vilket gör att det kan uppstå motsägelsefulla situationer. Varför var inte min syster med i förra äventyret, nu när hon blev så viktig idag?

Bargains & Bloodshed har spelats på det här sättet ett par gånger, och kampanjreglerna skrevs med det som en indirekt utgångspunkt. Mycket för att stridsutfallet där kan innebära att alla dog. Men det gör liksom inget -- vi kan spela samma rollpersoner vid ett annat tidigare tillfälle. Tempo, tempo, tempo.
 

Attachments

Funkar nog bara om rollpersonerna inte förändras så mycket och inte heller kan få permanenta skador, såvida inte settingen kan fixa till det eller att spelet inte bryr sig.
Det uppmuntrar väl absolut till att de förändras? Om rollpersonen år 789 säger att trollpackor är vördnadsvärda men år 769 säger att trollpackor inte går att lita på så har man tjugo år på sig att få in en händelse där alla kring bordet förstår att något ska hända som gör att rollpersonen ändrar sin syn på trollpackor.
 
Som nämnt ovan så går det ju bra så länge karaktärer inte kan dö eller stympas.

Tror exempelvis det skulle funka jättebra i Ur Varselklotet. Men där har man ju ett ganska begränsat tidsspann (vore dock tufft att göra en Stephen Kings Det-kampanj där man hoppar mellan barn och vuxna).
 
Jag har för mig att In a Wicked Age, som vi ju spelade en hel del när det begav sig, var lite åt det hållet. I den svängen vet jag att jag funderade lite mer på möjligheten att spela asynkrona historier på det sättet mer uttalat, vilket jag senare plockat upp med just Elric som förebild, men kom aldrig något längre än lite lösa tankar. Typ att rollformuläret innefattar en tidslinje som fylls i efter hand.
 
Ja, In a Wicked Age är ju specifikt detta. Jag spelar ju akronologiskt inom samma spelpass väldigt ofta, men jag spelar så sällan kampanj, så just att begränsa tidshoppen till att ske mellan spelpass har jag bara sett i IAWA. (Och där har jag aldrig kampanjat, heller, för den delen.)
 
Det lyfts också som en möjlighet i Sorcerer & Sword. Tror personligen inte det är något för mig – att sätta upp bestämda tillstånd man ska jobba mot, snarare än att se vad som händer, är inte lika intressant. Samma anledning som jag studsar från Microscope.
 
Jag funderade på att nämna In a Wicked Age. Som påpekats hoppar man fram och tillbaka i kronologin där, men även huvudpersonerna ändras mellan omgångarna, även om någon eller några återkom när vi spelade det. Här tänker jag mig att det ska vara samma grupp äventyrare som är huvudpersonerna genom hela spelet.

(Om man inte verkligen vill ta vara på novellformen, och någon gång spelar hjältarnas tjänare eller några slumpmässiga förbipasserande som bara är i närheten när hjältarna gör saker.)
 
Fiasco spelas fördelaktigt såhär. Det finns ingen regel som säger att man måste sätta scenerna i ordning. Så sätt första scenen som den där karaktärerna faktiskt försöker råna västryska ambassaden och sedan spelar vi allt som leder till det idiotiska beslutet efter det.

Vi gjorde det så ofta så när vi spelade Kult playsetet var det en twist att det inte var vad som hände när en spelarkaraktär blev skjuten i huvudet i scen 1. Hans scen 2 var helt enkelt i Inferno. För döden är bara början 😂
 
Så sätt första scenen som den där karaktärerna faktiskt försöker råna västryska ambassaden och sedan spelar vi allt som leder till det idiotiska beslutet efter det.
Ja, det här är ju inte helt ovanligt. Hur man skriver en G E Trent-roman gör detta explicit. Men det känns inte som det TS frågar om.
 
Back
Top