Sidoämne: Detta hör jag ofta från moderna vapenhistoriker, men min magkänsla har svårt att köpa det där "ytterst sällan". Du nämner ju själv hur långsvärdet tog skada från att hugga mot trästaven! Och ang. just den japanska katanan är min bild att de gick sönder lite då och då - det verkar ha varit en rätt vanlig företeelse i aktiv strid!
Jag skulle nästan tvärtom kunna tänka mig något mer i stil med Svärdets Sång - vapen kanske kunde gå sönder oftare och behöva repareras eller bytas ut? Speciellt sidovapen är något som många rollpersoner utrustar sig med, men jag typ aldrig ser användas.
Vapen tar ofta skada, men de går inte sönder så lätt (ungefär som verktyg). Att eggen på ett långsvärd tar skada betyder inte att den är obrukbar för striden. Att staven fick hack på sig gjorde inte den förbrukad. Men, vapen tar skada och slits ut. De kräver reparation mellan strider för att hålla till nästa , man behöver byta delar och vid något tillfälle så är det dags att kassera vapnet.
Och, "ytterst sällan" betyder att det på ett slagfält med hundratals eller tusentals deltagare kommer att finnas ett flertal vapen som går sönder. Speciellt med tanke på att det säkerligen finns vapen av sämre kvalité eller dåligt omskötta vapen (antagligen mycket vanligt för en armé som varit i fält ett tag) - då ökar risken markant. På ett slagfält kommer det även förekomma extrema belastningar, t.ex. kavallerianfall, och då går vapen sönder.
När jag skrev "ytterst sällan" tänkte jag på en vanlig strid - man mot man - med vapen av god kvalité. Jag tänkte inte på ett slagfält med massvis med slitna och dåligt skötta vapen av låg kvalité.
Nu vet jag inte exakt hur Bräcklig fungerar i spelet, men som jag tolkar det så är det så att just
dessa vapentyper har "stor" risk att gå sönder i en "vanlig" strid och det är inte troligt - det vore för riskabelt att använda sådana vapentyper.
Det finns några undantag:
- Värjor och speciellt dräktvärjor gick till slut lite för långt i sin utveckling till förfinade vapen som bara var tänkta att möta lika förfinade vapen i en förfinad duell. Det finns dock riktigt robusta värjor som fanns på slagfältet och då är det ett helt annat vapen.
- Tornerlansar blev med tiden allt mer bräckliga. "Bruten lans" blev en liknelse eller ett talesätt.
- Eventuellt en del masstillverkade vapen. Soldater förväntades inte alltid överleva så länge, så varför ge dem högkvalitativa/dyra vapen?
- Det fanns säkert andra tävlings-, tränings- eller förfinade duellvapen som var bräckliga (ibland by design).
- Improviserade vapen var inte gjorda för strid
- Ceremoniella vapen
---
Men...
- Vapen tar skada. De behöver skötas om och ersättas med jämna mellanrum. Har man varit i en följd strider mot rustade fiender så mår långsvärdet inte bra längre. Eggen är säkerligen kass, spetsen kan vara böjd eller i värsta fall av och det är inte omöjligt att hjaltet har börjar rassla. Det går fortfarande att slåss med det, men det är skadat och försämrat och i behov av rejäl ompyssling eller så är det lika bra att skaffa en ny. Detta gäller även rustningar!
- Kvalitén spelar verkligen roll. Bondesoldaternas vapen kommer att gå sönder mycket lättare än riddarnas. Kvalité är mycket viktigare än typ av vapen - har man bråttom och hugger sig en pinne i skogen och använder som stav så kommer den att gå sönder någorlunda lätt, men om man gör en ekstav enligt konstens alla regler så håller den bra. Har en bondesoldat gjort sig ett spjut så finns risken att den spjutspetsen kommer att lossna i fältslaget.
- Alla vapen (och rustningar!) som tillverkades var inte gjorda av mästare. Det fanns gott om vapen av sämre kvalité i omlopp. Vapen gjorda av gesäller, lärlingar eller helt andra tillverkare fanns i omlopp i stora mängder. En del vapen var även gjorda av sämre material. Och en del var masstillverkade - eller snabbtillverkade. I krigstid så behövdes mycket vapen på kort tid. Det är inte lätt att få fram tillräckligt med bra material (trä ska torkas och behandlas, metall ska bearbetas). Då blir det vapen av sämre kvalité och de kommer inte att hålla lika bra.
Som exempel så kan man nämna att om man gör en Trästav på rätt sätt så tar det 1,5 - 2 år om man räknar in torktiden (man gör såklart annat samtidigt

). All trä behöver torka och det tar tid. Fuskar man med det så får man sämre hållbarhet - vilket jag erfarit i mina svärdskavlar som ofta börjar rassla efter ett tag då svärdstillverkaren inte använt helt torkat trä.
Så ett sätt att tänka på det är att ge egenskapen Bräcklig till sådana vapen som är av låg kvalité, improviserade, sportifierade, ceremoniella, snabbtillverkade eller förfinade. Dvs inte pga vapentyp utan syfte/tillverkning.
---
När det gäller katanor så är jag ingen expert, men jag tror det är en myt att de skulle gått av lätt. Tvärtom så har de ett rykte om sig att vara tåliga tack vare tvärsnittet som går från tunn till tjock (det samma som en t.ex. messer eller falchion som båda är robusta svärd).
Men det kan mycket väl vara så att det speciellt under senare tiden (då det varit fred under längre tid) gjordes en del billigare katanor som inte längre var tänkta för slagfältet. Sen har det funnits stor variation på kvalité i Japan, precis som i Europa - det är nog en annan myt att alla katanor var av hög kvalité.
Och en grej som jag hört, men som jag inte vet är sant, är att myten om deras bräcklighet kan ha uppstått på grund av de masstillverkade katanor som officerare fick under andra världskriget. Dessa ska ha varit något helt annat (statussymbol) än de historiska förlagorna.
Sen kan myten även ha uppstått på grund av eggens skörhet. En härdad egg tar skada i användning (det gör det på de Europeiska svärden också), men det gör inte att svärdet går av eller blir plötsligt obrukbart.
---
I korthet: Jag skulle välja att inte använda egenskapen Bräcklig på någon vapentyp utan ge det till vapen som är av sämre kvalité eller som är improviserade. Vidare skulle jag endast låta obräckliga vapen gå sönder i strid som konsekvens av t.ex. fummel och/eller under extrema belastningar (om man möter en anstormande jätte med sitt spjut).