Två väldigt olika faktorer här - det är en del neck att spelleda för att systemet är tungt och stort; det är enkelt att spelleda för att spelarna mest bara gör dungeoncrawls inom D&D-logiken.
DoD och OpenQuest (Jackals) är mycket starkare BRP-system. Chaosium verkar mest satsa på att rätta rena defekter nu (den kommande RQ-versionen verkar inte ha några högre ambitioner än att vara litet enklare och inte uselt redigerat, vilket visserligen är bra men inte direkt ambitiöst).
Känner igen mig i detta, men ser det mer som att man utvecklas som spelledare. Som helt grön SL kändes kontroll otroligt viktigt, både vad gäller spelvärld, äventyr, regler och metagrejor. Ju mer man spelade desto mindre blev dock avståndet mellan SL och spelare och kontroll blev mindre viktigt - nu är det inte ovanligt att jag rentav ger spelarna kartan till dungeonen direkt.Jag har tvärvänt i många åsikter.
Den kraftigaste vändningen gäller immersion/inlevelse/gestaltning och metaspelande.
Förut tänkte jag att rollspel handlar om att gå in i en roll, leva sig in i allt rollen upplever, se allt med dens ögon och veta det den vet. Nästan så att allt måste spelas sekund för sekund, allt som händer rollpersonen måste jag gå igenom själv. Alla interaktioner måste spelas ut osv.
Nu har jag insett att jag inte alls tycker att det är kul, jag gillar mest att samberätta kedjor av händelser och scener, nästan som att man sitter och skriver manuset till en serie tillsammans. Till den spelstilen använder jag gärna mekanik som bygger på metaspelande, metavalutor, ändrar i scener som vi håller på att spela ut, kommer på flera olika alternativ för vad som kan ske och bestämmer ett av dem osv.
Jag har ändrat mig väldigt mycket kring spelvärld och vad det innebär, förut ville jag ha en komplett simulering att gå in i, en färdig värld som håller ihop rakt igenon. Nu vill jag skapa världen under spel, genom att utgå från olika teman och förberedda tematiska rekvisita.
Förut ville jag vakta metainformation väldigt noga, särskilt som spelledare så kände jag ett jättestarkt behov att liksom överraska och chocka spelare med insikter om varandra och spelvärlden. Jag tyckte att hemligheter var nödvändigt för att inte tappa känslan.
Nu tycker jag att det är helt överskattat och ovärt att hålla på med hemligheter och att begränsa informationen som spelare har till den som deras rollpersoner skulle ha.
Vad jag kommer att ändra åsikt om.. Hm.. Kanske att jag kommer gå tillbaka till hur jag tänkte innanJag ändrar mig ofta.
Japp, sent 80-tal, som jag sade.
Bland det första jag fick höra när jag började spela rollspel var att "riktiga spelledare skriver sina egna äventyr". Tog något år innan jag upptäckte att det var trams och att det finns hundratals författare som skriver roligare äventyr än jag.
Rollspels identitet. Brukade inte läsa rollspel särskilt noga förr, utan skummade dem och spelade "som vanligt". Men ento 2.0 (från 2016 ungefär) läser istället rollspel pärm till pärm och försöker läsa dem välvilligt, som författaren tänkt sig. Sen vill jag spela RAW, som kidsen säger. Det här har gett mig väldigt mycket glädje och gjort att rollspel som inhandlades impulsivt en gång i tiden fått nytt liv.
Värdet av att diskutera rollspelande. Har trappat upp och sedan drastiskt ned min aktivitet här, för att jag helt enkelt inte tycker det är jättegivande längre. De flestas ståndpunkter liknar mer djupa skyttegravar, och diskussionerna blir sällan mer än med- eller mothugg.
För att jag vill läsa, skriva, och spela mer och fler!
Kanske inte byta, men min hållning att Äventyr > Regler håller på att bli lite mjukare. Tror fortfarande att vad som händer i spel är viktigare än hur det händer, men börjar bli lite mer ödmjuk inför hur regler faktiskt kan stötta det diegetiska. Ibland. Kanske.
Mythic Bastionland.
I samma anda: I tonåren/yngre tjugoåren tyckte jag Erol Otus var för cartoony.
