Stenfolken: Kiselbaserade Livsformer
Ursprung
Djupt under marken, där jord, eld och mörker möts, föddes en annan sorts liv – ett som inte bestod av kött och vatten, utan av sten, kristall och lågor. Dessa är de kiselbaserade livsformerna. Till skillnad från kolbaserade varelser som är beroende av solljus, fotosyntes och fukt, utvecklades kiselvarelserna i miljöer med högt tryck och extrem hetta, oberörda av ljus men ändå pulserande av vulkaniskt liv.
Ämnesomsättning
Deras metabolism kretsar kring en unik kemisk reaktion. I syrerika fickor djupt under jorden oxiderar kiselbaserade varelser silangas (SiH₄) – en flyktig förening som produceras av geo-organisk nedbrytning och elementar aktivitet. Denna oxidation frigör energi och producerar fast kiseldioxid som avfall, vilket antingen avsätts i kroppens yttre skal eller stöts ut som glittrande mineralflagor. Dessa varelser andas inte i vanlig mening, utan cirkulerar istället gas genom inre kanaler och använder den för att driva termiska och vibrationella processer.
Fysisk kropp
De flesta saknar mjukvävnad. Deras kroppar är sammansatta av kristall, obsidian och täta mineralkärnor. Inre system bygger på resonans och ledning, där information och sinnesintryck färdas som subtila pulser genom kiselnervslinjer. Sinnena är anpassade för värme, tryck, seismisk aktivitet och mineralnärvaro. Vissa kan uppfatta andras känslotillstånd genom mikrovibrationsmönster i stenen.
Fortplantning
Fortplantning bland dessa varelser är sällsynt och långsam. När de åldras – ofta över tidsspann på 1 000 till 3 000 år – börjar deras inre kristallmatris destabiliseras. Detta är inte en död i vanlig mening, utan en förvandling. Kroppen splittras i flera kristallfröskärvor, var och en kodad med fragment av förälderns minne, instinkt och essens. Om de placeras under rätt förhållanden – intensiv hetta, magisk resonans, sällsynta mineraler – växer dessa skärvor till nya individer under loppet av 50 till 100 år.
Bland dvärgar och andra intelligenta kiselvarelser ritualiseras denna process ofta och vägleds av smedpräster och runensångare i heliga födelsesmältor djupt under ytan. För mer primitiva arter som jordelementarer eller skärvbestar är processen naturlig – den kräver endast tid, tryck och sten. I båda fallen är resonanssång avgörande. Specifika frekvenser kan väcka vilande skärvor eller stabilisera framväxande sådana. Det är därför dvärgarna sjunger till stenen – för att bevara sin historia och vägleda ofödda fränder till liv.
Livet som en sten
Kiselbaserade varelser är långsamma i handling men nästan odödliga i vilja. Deras känslor är seismiska – glacialt lugn genomborrat av vulkanisk vrede. Minnet är ofta bokstavligt: ingraverat i deras kroppar som runor, lagrat i deras ädelstenshjärtan eller överfört genom rituella harmoniska sånger. De påverkas inte lätt av ytans logik eller brådska, ty de är formade av eoner av tryck och eld, inte av vind och vatten.
Teknomagiker och trollkarlar
Geomagiker, runsmedar och trollkarlar manipulerar ibland skärvtillväxt. Vissa försöker sammansmälta skärvor för att skapa hybrider eller vapen. Teknomagiker experimenterar med skärvsekvensering och skapar golem födda ur stulna dvärgfragment.
(Texten autoöversatt)