ADHD Medicinering insatt som vuxen, hur slog det?

[StradhLestat]

Bakgrund: Jag har nyss diagnostiserats med ADHD, vid nästan 52 års ålder. Jag har väl egentligen alltid "vetat", men det jag inte har vetat är aspekterna som kommer med ADHD. Jag trodde jag visste och hade coping mekanismer för det, men när sonen skulle utredas läste jag på om det hela för första gången och delar av det jag haft apsvårt för i livet och som får mimg att må dåligt både fysiskt och psykiskt komemr visst oclkså från ADHD:n.

Jag kommer få medicinering startad om cirka 2 veckor. Mest troligt samma aktiva substans som funkar väldigt bra på sonen (medikinet). Tydligen är inte bara själva ADHDn ärftlig, utan ofta är vilken behandling som fungerar det också...så här blir det tvärtom... Det som funkar på sonen borde tydligen funka på mig (om än annan dos)

Min fråga blir nu till er som också fått medicinsk behandling för ADHD i vuxen ålder, hur slår det?

Jag har vissa aspekter av mitt jobb där jag vågar säga att min ADHD är en stor tillgång....och andra aspekter där den är ett superhinder som bara skapar i bästa fall en blå jävla stress inom mig, med en hel del ångest.
Jag är rädd att tappa mitt snabba sätt att "angripa problem" från massa olika sätt samtidigt och snabbt, med kreativt tänkande.

 

[rollspelspiraten]

Bakgrund: Jag har nyss diagnostiserats med ADHD, vid nästan 52 års ålder. Jag har väl egentligen alltid "vetat", men det jag inte har vetat är aspekterna som kommer med ADHD. Jag trodde jag visste och hade coping mekanismer för det, men när sonen skulle utredas läste jag på om det hela för första gången och delar av det jag haft apsvårt för i livet och som får mimg att må dåligt både fysiskt och psykiskt komemr visst oclkså från ADHD:n.

Jag kommer få medicinering startad om cirka 2 veckor. Mest troligt samma aktiva substans som funkar väldigt bra på sonen (medikinet). Tydligen är inte bara själva ADHDn ärftlig, utan ofta är vilken behandling som fungerar det också...så här blir det tvärtom... Det som funkar på sonen borde tydligen funka på mig (om än annan dos)

Min fråga blir nu till er som också fått medicinsk behandling för ADHD i vuxen ålder, hur slår det?

Jag har vissa aspekter av mitt jobb där jag vågar säga att min ADHD är en stor tillgång....och andra aspekter där den är ett superhinder som bara skapar i bästa fall en blå jävla stress inom mig, med en hel del ångest.
Jag är rädd att tappa mitt snabba sätt att "angripa problem" från massa olika sätt samtidigt och snabbt, med kreativt tänkande.

Detta var intressant att läsa. Jag har ingen utredd ADHD men det är så mycket som pekar på att jag skulle ha diagnosen. Frågan är varför jag behöver veta, jag funderar på detta mycket. Min fru tycker i det stora hela att jag är ganska störig, skulle hon få en lugnare tillvaro om jag tog medicin och mina autonoma beteende "försvann"? Jag är kluven, jag vill nog veta för att få en större förståelse om mig själv men är tveksam till om jag behöver äta mediciner. Hur går man tillväga för att bli utredd?

 

[StradhLestat]

Detta var intressant att läsa. Jag har ingen utredd ADHD men det är så mycket som pekar på att jag skulle ha diagnosen. Frågan är varför jag behöver veta, jag funderar på detta mycket. Min fru tycker i det stora hela att jag är ganska störig, skulle hon få en lugnare tillvaro om jag tog medicin och mina autonoma beteende "försvann"? Jag är kluven, jag vill nog veta för att få en större förståelse om mig själv men är tveksam till om jag behöver äta mediciner. Hur går man tillväga för att bli utredd?

Jag har fått gå privat..... Primärvården i sthlm har inte resurser nog för vuxna som "fungerar i samhället".
Rent krasst, jag skulle vara "kan inte behålla några jobb" och/eller "kan inte sköta sin räkningar och därför blir vräkt" för att få ställas i kön.

Det som INTE funkgerar för mig är framför allt "startmotor/exekutiv funktion"... Jag måste ha en hård deadline för att få saker som inte är intressanta/spännande gjorda.... och då med extrema stresspåslag...dels stress för att jag rent krasst inte KAN starta i tid.....det kan gå dagar där jag försöker kämpa, men får nada gjort och jag är heelt slut efter de dagarna, för de tar så otroligt mycket energi för att åstadkomma NADA,,,

 

[EvilSpook]

Nu har jag ingen direkt erfarenhet av vuxen-ADHD, men jag är omgiven av barn och ungdomar i drivor inom spektrat.

Jag skulle vilja säga att oron för att man blir personlighetsförändrad, att man förlorar sin kreativitet eller någon annan superkraft är kraftigt överskattad.

Ingen av de jag känner som tar mediciner har blivit mer korkade, mindre kreativa eller tråkigare. Tvärtom blir de ofta mer skärpta när de får lite extra fokus, och de positiva egenskaperna får också en liten boost av att tillvaron i stort fungerar bättre.

Däremot kan det vara besvärlig invänjning innan man hittar rätt preparat eller dos, och en förvånansvärt stor del av åtminstone de yngre verkar helt sakna insikt kring sin funktionsnedsättning och effekterna av medicineringen. T.ex vet jag en tonåring som plötsligt lyfte 13 betyg i ÅK9 efter att hon medicinerat, men ändå själv tyckte att medicinen ”inte fungerade”.

Så mitt tips är att testa dig fram, ge det tid och jämför din upplevelse av medicineringen med de närmast runt omkring dig. Och hoppa inte impulsivt av medicineringen efter en kort tid om du inte har besvär med biverkningar.

Lycka till!


//EvilSpook

 

[StradhLestat]

Nu har jag ingen direkt erfarenhet av vuxen-ADHD, men jag är omgiven av barn och ungdomar i drivor inom spektrat.

Jag skulle vilja säga att oron för att man blir personlighetsförändrad, att man förlorar sin kreativitet eller någon annan superkraft är kraftigt överskattad.

Ingen av de jag känner som tar mediciner har blivit mer korkade, mindre kreativa eller tråkigare. Tvärtom blir de ofta mer skärpta när de får lite extra fokus, och de positiva egenskaperna får också en liten boost av att tillvaron i stort fungerar bättre.

Däremot kan det vara besvärlig invänjning innan man hittar rätt preparat eller dos, och en förvånansvärt stor del av åtminstone de yngre verkar helt sakna insikt kring sin funktionsnedsättning och effekterna av medicineringen. T.ex vet jag en tonåring som plötsligt lyfte 13 betyg i ÅK9 efter att hon medicinerat, men ändå själv tyckte att medicinen ”inte fungerade”.

Så mitt tips är att testa dig fram, ge det tid och jämför din upplevelse av medicineringen med de närmast runt omkring dig. Och hoppa inte impulsivt av medicineringen efter en kort tid om du inte har besvär med biverkningar.

Lycka till!


//EvilSpook

Jag har ett litet "facit" i sonen..... och Jag har sökt den här hjälpen för att jag har aspekter jag rent krasst inte lyckas teknika/vålda/viljestyrka mig igenom.... och mitt mående pga det är skit.... Citat från min utredning "Du har mest troligt använt din höga begävning och dina styrkor för att kompensera för de svårigheter som skapats av din ADHD, men detta till ett högt pris för ditt mående. >Både psykiskt och fysiskkt"

Jag har inga avsikter att hoppa av min medicinering, den är hela orsaken att jag sökt hjälpen...för jag orkar helt enkelt inte mer....efter 50+ år med "maskande"....
Tack för omtanken och feedbacken

 

[Minimoni]

Jag utreds själv för vuxen-ADHD (är 43 år, snart 44) och även om jag ligger på autismspektrat. Det ser ut som om jag faktiskt kommer diagnostiseras och därmed få medicinering, vilket även oroar mig då jag är orolig för allt, alltid. Men en tröst är att min bror diagnostiserades för några år sedan och har medicinerats sen dess. Den enda skillnaden jag kan se på honom är att han äter aningen mindre och faktiskt får ännu mer saker gjorda. Alltså ingen större skillnad i hans personlighet alls, vilket gör mig lite mindre nervös för min egen framtid och kanske även kan ge dig lite lite lugn och mindre ångest!

 

[Eldria]

Bakgrund: Jag har nyss diagnostiserats med ADHD, vid nästan 52 års ålder. Jag har väl egentligen alltid "vetat", men det jag inte har vetat är aspekterna som kommer med ADHD. Jag trodde jag visste och hade coping mekanismer för det, men när sonen skulle utredas läste jag på om det hela för första gången och delar av det jag haft apsvårt för i livet och som får mimg att må dåligt både fysiskt och psykiskt komemr visst oclkså från ADHD:n.

Jag kommer få medicinering startad om cirka 2 veckor. Mest troligt samma aktiva substans som funkar väldigt bra på sonen (medikinet). Tydligen är inte bara själva ADHDn ärftlig, utan ofta är vilken behandling som fungerar det också...så här blir det tvärtom... Det som funkar på sonen borde tydligen funka på mig (om än annan dos)

Min fråga blir nu till er som också fått medicinsk behandling för ADHD i vuxen ålder, hur slår det?

Jag har vissa aspekter av mitt jobb där jag vågar säga att min ADHD är en stor tillgång....och andra aspekter där den är ett superhinder som bara skapar i bästa fall en blå jävla stress inom mig, med en hel del ångest.
Jag är rädd att tappa mitt snabba sätt att "angripa problem" från massa olika sätt samtidigt och snabbt, med kreativt tänkande.

Som du redan vet har jag gjort samma resa som dig, fick nästan exakt samma diagnossvar som du beskrev (på fb ). Men ligger några månader före dig, Jag har ätit medicin i lite mer än en månad Elvanse 30mg som höjts till 40 (tog första dosen idag). Har frågat många omkring mig om jag har förändrats något och de flesta säger nej, men med lite små modifikationer. Känner ibland att det hjälper, ibland inte. En del biverkningar har varit rätt jobbiga men de gick över till stor del efter några veckor. Babblar på nästan lika mycket som vanligt, har varit mer socialt aktiv och orkat med (till lite högre grad) att göra många olika saker på en dag. Känns fortfarande lite jobbigt att byta fokus från en sak till en annan. Min hjärna känns lite mindre rörig (typ 3 ekorrar på speed istället för 5) Vad jag vill uppnå är väl att min skrivkramp ska lätta. Hoppas att jag kanske får tummen ur att sätta igång projekt som jag tänkt starta igång, som att spelleda eller skriva/berätta om min modehistoriska forskning. Pie in the sky- mål är väl att göra den akademiska karriär min då odiagnostiserade ADHD verkligen satte krokben för mig när man ska hålla motivationen igång under en längre period. Generellt så mår man ju så mycket bättre när man är produktiv men inte behöver använda deadlines och linkande som en stressande morot.

Det jobbigaste för mig var nog själva utredningen att leta fel och tillkortakommanden i ens barndom, att skriva om sig själv igen. Det är oerhört bra med ökad självinsikt och det kommer säkert kännas bättre än innan, när jag väl landat. Det frustrerande är att jag önskar att jag fick hjälp tidigare. Istället fokuserades det på autism, när de flesta av mina tillkortakommanden som lyftes fram främst faller inom adhd/add. Hade jag fått rätt hjälp för 15 år sedan hade nog mitt liv sett rätt brutalt olikt ut, skaffat barn och familj osv. Svensk sjukvård har jag ett komplicerat förhållande till och många gånger har upplevt att det finns riktigt obehagliga personer inom psykiatrin, som inte vill en väl, snarare tvärt om. Eller att det helt enkelt sakas resurser, som i slutändan kostar samhället mer. Men det finns också enstaka superhjältar som exempelvis han som fixade fram min utredning utan att jag behövde sättas upp på den 2+år långa väntelistan.

 

[krank]

Jag har fått gå privat..... Primärvården i sthlm har inte resurser nog för vuxna som "fungerar i samhället".
Rent krasst, jag skulle vara "kan inte behålla några jobb" och/eller "kan inte sköta sin räkningar och därför blir vräkt" för att få ställas i kön.

Det här är en av anledningarna till att jag alltid brukar försöka få iväg mina elever så länge de är mina elever… Så länge de är barn kan man ju faktiskt få till utredningar (även om det inte heller är garanterat alla gånger). Men som du säger, vuxna utreder man bara om det är kaos på "överlever inte själv"-nivå.

 

[70talarn]

Oavsett om man väljer att medicinera eller ej, så vill jag ge rådet att se över personens livssituation. Det som räknas som ett normalt liv idag skapar en väldig press på förhållandevis många människor (det var svårt nog under min uppväxt och har inte blivit bättre). Ofta finns det mycket som går att förändra, men det är svårt att se vad när man står mitt i det och samtidigt mår dåligt. Detta gäller oavsett om det är man själv eller en anhörig som har störst problem. Om medicinen gör att man klarar jobb eller skola bättre, men man fortfarande mår dåligt, så är ju frågan för vems skull man medicinerar.

 

[Minimoni]

Det här är en av anledningarna till att jag alltid brukar försöka få iväg mina elever så länge de är mina elever… Så länge de är barn kan man ju faktiskt få till utredningar (även om det inte heller är garanterat alla gånger). Men som du säger, vuxna utreder man bara om det är kaos på "överlever inte själv"-nivå.

Tror det beror på vilken region man tillhör. Jag har haft väldigt tur och fått påbörja utredning väldigt snabbt. Detta trots att jag inte är hemlös, inte klarar mig själv etc. Orkar och vill inte beskriva exakt under vilka omständigheter som jag började utredas under, men jag tycker att vägen till utredning gått väldigt smidigt och snabbt så långt. Sen kanske det krånglar senare, jag vet självklart inte förrän utredningen är klar och jag sett effekterna av behandlingen.

 

[Minimoni]

Oavsett om man väljer att medicinera eller ej, så vill jag ge rådet att se över personens livssituation. Det som räknas som ett normalt liv idag skapar en väldig press på förhållandevis många människor (det var svårt nog under min uppväxt och har inte blivit bättre). Ofta finns det mycket som går att förändra, men det är svårt att se vad när man står mitt i det och samtidigt mår dåligt. Detta gäller oavsett om det är man själv eller en anhörig som har störst problem. Om medicinen gör att man klarar jobb eller skola bättre, men man fortfarande mår dåligt, så är ju frågan för vems skull man medicinerar.

Ja, en diagnos och behandling är ju bara viktig om den tillför något positivt för den som behandlas. Att få en diagnos och en behandling en människa inte mår bättre av eller fungerar bättre av att veta eller behandlas för känns väldigt onödigt. Min psykolog behandlade mig egentligen för något helt annat när hen och min psykiatriker såg tydliga och för mig ofta handikappande ”symtom”. De båda påpekade flera gånger för mig att en utredning just görs för att de ser att en diagnos och behandling just kan hjälpa mig i livet.

 

[Übereil]

Tror det beror på vilken region man tillhör. Jag har haft väldigt tur och fått påbörja utredning väldigt snabbt. Detta trots att jag inte är hemlös, inte klarar mig själv etc. Orkar och vill inte beskriva exakt under vilka omständigheter som jag började utredas under, men jag tycker att vägen till utredning gått väldigt smidigt och snabbt så långt. Sen kanske det krånglar senare, jag vet självklart inte förrän utredningen är klar och jag sett effekterna av behandlingen.

Jar en kollega som vägrade gå den privata vägen på princip och hon kom till slut in via den offentliga kön. Men man får ju räkna med att behöva vänta ett tag.

Übereil

 

[Minimoni]

Jar en kollega som vägrade gå den privata vägen på princip och hon kom till slut in via den offentliga kön. Men man får ju räkna med att behöva vänta ett tag.

Übereil

Ja, det verkar vara långa väntetider rent generellt i Sverige. Jag tror jag har haft ”tur i oturen” och fått snabbare utredning då jag redan sedan något år behandlades för barndomstrauman och andra psykiska besvär. Jag var redan i systemet så att säga när vårdapparaten sa till mig att de ville utreda för ADHD och kanske även om jag finns på autism spektrat. Hade jag varit yngre så hade jag vägrat utredning då jag inte ville känna mig ”annorlunda” då. Nu är min tanke, att om det hjälper mig så spelar det ingen roll vilka diagnoser jag får. Jag tackar helt enkelt för den hjälp som vården tror är bäst och trots min rädsla för medicinering så är det värt att prova om det skulle bli så.

 

[Übereil]

Ja, det verkar vara långa väntetider rent generellt i Sverige. Jag tror jag har haft ”tur i oturen” och fått snabbare utredning då jag redan sedan något år behandlades för barndomstrauman och andra psykiska besvär. Jag var redan i systemet så att säga när vårdapparaten sa till mig att de ville utreda för ADHD och kanske även om jag finns på autism spektrat. Hade jag varit yngre så hade jag vägrat utredning då jag inte ville känna mig ”annorlunda” då. Nu är min tanke, att om det hjälper mig så spelar det ingen roll vilka diagnoser jag får. Jag tackar helt enkelt för den hjälp som vården tror är bäst och trots min rädsla för medicinering så är det värt att prova om det skulle bli så.

Sen så är diagnoser bara ett verktyg som är till för att hjälpa en hitta strategier för att få en bra vardag. Jag har själv länge funderat på om jag är autistisk eller inte och jag har till och med varit på screening för utredning. Där sa de att jag förmodligen inte är på autismspektrat men jag fick tips på lite böcker jag kunde läsa.

Jag har läst en av dem och jag känner igen mig i många av symptomen och problemen som den tog upp. Betyder det att jag faktiskt kanske är på spektrat ändå? Kanske, kanske inte. Men i slutet av dagen så tar boken upp en mängd tips och strategier och jag har testat några av dem och jag uppfattar det som att de hjälper rätt mycket ändå. Och det är vad som i slutändan räknas.

Och oavsett om jag kvalar in för en diagnos eller inte så är jag som jag är.

Übereil

 

[Minimoni]

Sen så är diagnoser bara ett verktyg som är till för att hjälpa en hitta strategier för att få en bra vardag. Jag har själv länge funderat på om jag är autistisk eller inte och jag har till och med varit på screening för utredning. Där sa de att jag förmodligen inte är på autismspektrat men jag fick tips på lite böcker jag kunde läsa.

Jag har läst en av dem och jag känner igen mig i många av symptomen och problemen som den tog upp. Betyder det att jag faktiskt kanske är på spektrat ändå? Kanske, kanske inte. Men i slutet av dagen så tar boken upp en mängd tips och strategier och jag har testat några av dem och jag uppfattar det som att de hjälper rätt mycket ändå. Och det är vad som i slutändan räknas.

Och oavsett om jag kvalar in för en diagnos eller inte så är jag som jag är.

Übereil

Ja, jag känner väl likadant. Men i mitt fall så har jag problem med min personlighet till den grad att det skapar problem för mig. Inte till dem grad att jag blir hemlös, etc. Men jag är alltid orolig för allt, har ångest över minsta lilla hinder, kan aldrig fokusera på bara en sak. Min hjärna känns som om den alltid måste tänka på allt som händer, kan hända och har hänt. Detta gör mig utmattad till den grad att jag är helt slut efter vilken liten aktivitet det än må vara. Jag minns också nästan allt och alla detaljer som jag upplever, vare sig jag vill eller inte… Det är oerhört utmattande och om jag kan få hjälp med det så kommer jag vara vården evigt tacksam.

 

[StradhLestat]

Är på dag två med första dosen nu.... Än så länge känner jag inte direkt något åt något håll.... kanske kanske en lite mildare "inre stress"...kanske... men inget på det exukutiva som bråkar för mig. Känner heller inte av någon som helst bieffekt....inte ens det som typ ALLA får, minskad aptit....
Står redan och lä'ngtar efter lunchen här
MEN jag börjar ju på en väldigt låg dos. Som jag får dubblera själv efter en vecka. Rent krasst har jag just nu cirka hälften i dos mot sonen.....som är mindre än halva min kroppsvikt.
Jag har historiskt varit ganska resistent mot diverse mediciner och behövt ganska höga doser för att få effekt.
Får se vad som händer framåt...
Som Testare i yrke, så har jag nu ett nytt testobjekt....mig själv

 

[StradhLestat]

Och jag har fått exakt samma medicin som fungerade på min 10åring, inte bara samma substans, utan samma rakt av...bara lägre dos....än så länge

 

[Minimoni]

Och jag har fått exakt samma medicin som fungerade på min 10åring, inte bara samma substans, utan samma rakt av...bara lägre dos....än så länge

Önskar dig all lycka, men var förberedd på att en ökning av dosen inte bara är möjlig, utan helt trolig med tanke på det du skrivit här på forumet. Jag vet att väldigt många behöver justera sin ingångsdos för att få den effekt både vården och patienten söker. En del behöver även prova andra aktiva substanser än den som du kanske fått först, det finns ju en del olika som just fungerar olika på individbasis.

 

[Svarte Faraonen]

Någon som har erfarenhet av hur det påverkar exekutiv dysfunktion? Det är mitt största problem – jag har så förtvivlat svårt att komma igång och göra saker. I vilken mån upplever ni att medicinering påverkat det?

 

[StradhLestat]

Någon som har erfarenhet av hur det påverkar exekutiv dysfunktion? Det är mitt största problem – jag har så förtvivlat svårt att komma igång och göra saker. I vilken mån upplever ni att medicinering påverkat det?

Det ör mitt huvudfokus för min medicinering. Än så länge inget, men jag är på första initiala dosen.
För sonen så blev det skillnad efter en doshöjniing...sen växte han en decimeter o h har behövt höja igen. Det var primärt hans exekutiva funktion som var hans problem i skolan