- Joined
- 20 Oct 2023
- Messages
- 1,291
Jag såg två filmer i helgen, som jag gillade olika mycket på väldigt olika sätt.
Den första jag såg var Weapons.
Weapons är en film som smyger upp på dig, på ett mycket märkligt sätt.
Det är nämligen en skräckfilm som börjar oerhört starkt, det är snyggt, jävligt creepy, spännande, läskigt, mystiskt, välspelat och gjort med genuint bra filmhantverk. Första halvan av filmen är faktiskt så bra, att känslan av att du tittar på en riktigt bra modern skräckfilm hänger kvar långt efter att filmen börjar tappa fotfästet, och du märker nästan inte när den övergår från att vara spännande och engagerande till att du sitter där och kollar på mobilen och tänker att den borde nog vara slut snart.
Någonstans i sista akten handlar filmen nästan bara om att förklara, i minutiös detalj, exakt vad som skett i de föregående akterna, hur det gick till och varför och det hände. Det går från att vara mystiskt och spännande, till att bli både långtråkigt och ganska dumt. Filmen lyfter igen i slutscenen, som skulle vart fulländad om den hade tonsats till Benny Hill, men då som komedi, inte skräck.
Weapons känns som ett barn av serier som Lost eller From, som att någon har haft ett knippe riktigt bra idéer, börjar jobba med dem, fått ihop ett väldigt spännande och engagerande upplägg, men sedan inte haft en aning om hur säcken skall sys ihop så det blir bara pannkaka av det.
Det är verkligen inte dåligt, mer än halvvägs in är Weapons fortfarande väldigt bra, men den blir stadigt sämre under andra halvan.
3/5
Den andra filmen jag såg var Frankeinstein.
Det är nog länge sedan en film såhär exakt motsvarade mina förväntningar av vad jag både har hoppats på att en film skall vara, och vad jag också antagit att den kommer vara. Vill jag att Del Toro skall göra Frankenstein så förväntar jag mig att det kommer vara ett flera timmar långt epos, att den kommer vara visuellt slående, ha mycket effekter, vara pampig, teatralisk, romantisk och gotisk.
Och det är ju precis vad den är. Har man sett Hellboy, Pans Labyrint, Crimson Peak och The Shape of Water så vet man ju vem del Toro är och hur han gör film, och Frankenstein känns som både som en Greatest Hits och ett Magnum Opus. Det är känslorna på utsidan hela tiden, det är berättarröster och matiné, förbjudna lustar och elaka fäder, kärlek för outsiders och vanliga människors grymhet, och allt uppskruvat till 11. Jag älskade det, det är både precis vad jag ville att det skulle vara och exakt vad jag antog att det skulle vara samtidigt.
Är det den bästa film jag sett? Absolut inte, men jag kan inte tänka mig att jag vill ha något annat av en Guillermo del Toro-signerad Frankeinstein, så det kan bara bli 5/5.
Den första jag såg var Weapons.
Weapons är en film som smyger upp på dig, på ett mycket märkligt sätt.
Det är nämligen en skräckfilm som börjar oerhört starkt, det är snyggt, jävligt creepy, spännande, läskigt, mystiskt, välspelat och gjort med genuint bra filmhantverk. Första halvan av filmen är faktiskt så bra, att känslan av att du tittar på en riktigt bra modern skräckfilm hänger kvar långt efter att filmen börjar tappa fotfästet, och du märker nästan inte när den övergår från att vara spännande och engagerande till att du sitter där och kollar på mobilen och tänker att den borde nog vara slut snart.
Någonstans i sista akten handlar filmen nästan bara om att förklara, i minutiös detalj, exakt vad som skett i de föregående akterna, hur det gick till och varför och det hände. Det går från att vara mystiskt och spännande, till att bli både långtråkigt och ganska dumt. Filmen lyfter igen i slutscenen, som skulle vart fulländad om den hade tonsats till Benny Hill, men då som komedi, inte skräck.
Weapons känns som ett barn av serier som Lost eller From, som att någon har haft ett knippe riktigt bra idéer, börjar jobba med dem, fått ihop ett väldigt spännande och engagerande upplägg, men sedan inte haft en aning om hur säcken skall sys ihop så det blir bara pannkaka av det.
Det är verkligen inte dåligt, mer än halvvägs in är Weapons fortfarande väldigt bra, men den blir stadigt sämre under andra halvan.
3/5
Den andra filmen jag såg var Frankeinstein.
Det är nog länge sedan en film såhär exakt motsvarade mina förväntningar av vad jag både har hoppats på att en film skall vara, och vad jag också antagit att den kommer vara. Vill jag att Del Toro skall göra Frankenstein så förväntar jag mig att det kommer vara ett flera timmar långt epos, att den kommer vara visuellt slående, ha mycket effekter, vara pampig, teatralisk, romantisk och gotisk.
Och det är ju precis vad den är. Har man sett Hellboy, Pans Labyrint, Crimson Peak och The Shape of Water så vet man ju vem del Toro är och hur han gör film, och Frankenstein känns som både som en Greatest Hits och ett Magnum Opus. Det är känslorna på utsidan hela tiden, det är berättarröster och matiné, förbjudna lustar och elaka fäder, kärlek för outsiders och vanliga människors grymhet, och allt uppskruvat till 11. Jag älskade det, det är både precis vad jag ville att det skulle vara och exakt vad jag antog att det skulle vara samtidigt.
Är det den bästa film jag sett? Absolut inte, men jag kan inte tänka mig att jag vill ha något annat av en Guillermo del Toro-signerad Frankeinstein, så det kan bara bli 5/5.
