Jag pratar om inlevelse eller immersion. Att blunda och kunna se rollspelsscenen framför sig, som på film eller som i en dröm. Att reagera tillsammans med ens rollperson - pulsen höjs i en stressig situation, bli tårögd vid en sorglig scen, glädjas i framgångar. En ryggradskänsla för vad som är rimligt för spelvärlden, för man har internaliserat dess logik.
I min rollspelsförening har vi ibland teorisnack/workshops om rollspelsrelaterade ämnen (t ex, världsbygge, spelmekanik osv). En gång höll jag i ett sådant snack om inlevelse och bleed, och upptäckte att väldigt många i min grupp inte alls spelade för att känna den där inlevelsen. Det var lite chockerande för mig, speciellt som att en del av de där spelarna som såg sin rollperson mer på ett mekaniskt plan var den som jag haft väldigt många inlevelsefulla scener med.
Den här tråden var full av massa intressanta länkar, som jag kommer att ta en titt på sen.
Här är några exempel på vad jag eller min grupp har gjort:
- Mat/fika som passar spelvärlden. Spelar vi i Romarriket har vi oliver, ostar, bröd osv. När vi spelade Viking drack vi mjöd till. En kul grej, men kanske inte automatiskt inlevelsefullt i sig.
- Musik. Jag lyssnar på musik som passar min rollperson på vägen till spelmötet. Eller om jag spelleder: har på en spellista som passar settingen medan vi förbereder spelmötet.
Men scenerna med störst inlevelse/känslomässigt djup har ofta haft ett lager av metaspelande bakom sig, vilket kanske känns motsägelsefullt. Men i min erfarenhet så har folk lättare för att komma på vad deras rollperson skulle säga/göra i en viss situation om det finns lite förvarning. Och då blir det bättre i flow i scenen, istället för "öh... VA?"
Exempel: i en Eon-kampanj så spelade jag gruppens (något korrupta/inkompetenta) ledare. Jag och en spelare kom överens om att hans RP skulle konfrontera min, angående hennes personliga motiv. Vi framförde vårt önskemål innan spelmötet till SL om att ha en sådan scen, så att han kunde baka in ett tillfälle då de två träffade på varandra utan resten av gruppen. Att bli utskälld "in character" på det viset var oerhört intensivt och jag fick någon slags motsvarighet till subdrop dagen efter som varade i mer än ett dygn, och ledde till att jag bad vår spelgrupp att ha lite mer eftersnack efter spelmöten istället för som vi hade gjort, i stort sett bara avslutat ganska bryskt med "nä, nu är klockan mycket" och alla gick hem åt varsitt håll.
Att det var en rollperson jag spelat länge, och därmed sympatiserar mycket med, kan ha bidragit. Att min medspelare verkligen agerade ut konfrontationen med ögonkontakt och höjd röst. Att det är en spelvärld jag är van vid. För just det där med att ha lära sig spelvärlden och rollpersonen tar tid. Detta är väl anledningen till varför jag föredrar att spela i regelbundna kampanjer framför oneshots, även om kampanjer tar tid och schemaläggning är krångligt numera.
Till skillnad från en del andra så tycker jag inte skämt, sidodiskussoner osv nödvändigtvis förtar inlevelsen. I verkligheten så småpratar folk vid sidan av, gnabbas, skämtar osv. Så länge skämten och diskussionerna hålls "in character", och inte är t ex tydligt anakronistiska, så tycker jag de snarare ökar inlevelsen. T ex, när SL ville köra en "enkel, rakt på sak Dungeons & Dragons-kampanj" som inte var särskilt persondriven, så körde jag och min man (som båda drivs främst av inlevelse/immersion) lite av ett eget race, där vi t ex pratade som våra rollpersoner även vid sidan av det egentliga äventyret - inklusive just bollade idéer som "vad skulle han/hon tycka om X?" hemma. Likt två olydiga skolelever som viskar sinsemellan under en lektion. Jag förstår såhär i efterhand att det kan ha varit störigt för spelledaren, som bara ville ha action och inte personlighet, men det var typ det enda sättet för oss att få behållning av kampanjen.
Edit: Just ja, och att nå den där inlevelsen via onlinespel är mycket svårare än samlat kring ett bord. Jag är mycket mer distraherad framför en dator, och så tillkommer de sedvanliga tekniska problemen. Folks uppkoppling krånglar, ljudet krånglar, vad det än nu är. Man kan heller inte riktigt se folk i ögonen på samma sätt. De där små sidoskämten in character som runt ett bord skulle kunna vara en liten viskning till personen som sitter bredvid en blir också omöjliga. Så jag föredrar att köra IRL.
