D&D Är D&D värt att ge sig in på?

Som en björn spelledare med mycket lite hjärna känner jag nog att min gräns går vid nivå sex ungefär. Sen är det en bra princip att spelarna ska kunna sina egna förmågor, problemet är att vissa spelare inte klarar av det fullt ut, medan vissa klarar av det men kommer att "glömma" detaljer och vränga saker till sin fördel. Känn du grupp, antar jag.
 
DnD verkar klart värt att ge sig in på för den som tycker att rollspelshobbyn tar för lite tid och pengar för böckerna är många, tjocka och dyra.
 
Den absolut bästa versionen av D&D är givetvis Dunder & Drakar. :p
Har kollat både på den och dimmor och borgar men fattade det som att det inte bara är att ta en godtycklig D&D 5e modul och använda direkt utan konvertering vilket är min största önskemål nu.
 
Jag har inte haft nöjet att spela D&D särskilt mycket. Men några sessioner har jag kört och jag kunde dra slutsatsen att spelet inte är för mig, utan att för den sakens skull säga att det är ett dåligt spel. För mig kändes spelet som en simulering av datorrollspel med en himla massa skull trees man måste hålla reda på. Och jag är väl medveten om att D&D från början kom före datorrollspelen så tekniskt sett är det dessa som är en simulering. Men jag känner att datorspelen numera faktiskt gör dessa slags regler bättre. Det blev för mig lite för mycket att hålla reda på, för många specialförmågor att hålla koll på. Dessutom upplevde jag att det var alldeles för svårt att dö i spelet. Det är ju individuellt hur hög dödlighet man vill ha, men för mig kom det nästan till den punkten att jag började göra sjukt dumdristiga grejer på ren trots.

Med allt detta sagt, det är personliga preferenser. Det ska inte tolkas som att spelet skulle vara dåligt. Om man vill ha ett spel som känns som en simulering av datorrollspel (och det var många i spelgruppen jag var i som uttryckligen ville det), om man tycker att skill trees är kul och om man vill att det ska vara väldigt svårt för ens rollperson att dö, då tror jag att man kommer ha väldigt roligt med D&D.
 
DnD var först och är störst, men ingen kan rimligtvis hävda att det är bäst. Det är ett kaninhål som man nog gör klokt i att undvika.
D&D är bäst, specifikt AD&D 2nd edition.

DnD verkar klart värt att ge sig in på för den som tycker att rollspelshobbyn tar för lite tid och pengar för böckerna är många, tjocka och dyra.
Jag tycker det har varit alldeles för få böcker sen 4th edition. Under 2nd och 3rd edition kunde spelvärldarna utvecklas medan man numer får vara nöjd med en grundbok för en värld och sen inget mer på ett decennium. Nästan allt som ges ut är äventyr eller kampanjer. Otroligt tråkigt (fast bra för min plånbok :) ).


Men till ämnesstartaren: Om du gillar Pathfinder 1E så är 5E lightversioner av det systemet. Färre saker av allt, både för när man gör rollpersoner till hur få regler som används under spel. För mig personligen är det ett steg i fel riktning, främst i mängden färdigheter, då jag gillar färdighetssystem med mindre generella färdigheter. Den största anledningen att spela 5E enligt mig är att man är intresserad av att spela de färdiggjorda äventyren och kampanjerna.
 
Jag har inte haft nöjet att spela D&D särskilt mycket. Men några sessioner har jag kört och jag kunde dra slutsatsen att spelet inte är för mig, utan att för den sakens skull säga att det är ett dåligt spel. För mig kändes spelet som en simulering av datorrollspel med en himla massa skull trees man måste hålla reda på.

D&D har aldrig haft Skill Trees. Menar du klassförmågorna?
 
Du gillar Pathfinder utgår jag ifrån och söker något mer avskalat. Utifrån den måttstocken så håller 5e absolut måttet. 5e är enkelt i sin grund samtidigt som mycket förenklades med adv/dis.adv. Istället för att räkna modifiers så har du det binära slå två T20 och högsta eller lägsta valör gäller.

Jag har inte spelat 2025 (eller är det 2024) men det jag läst så tycker jag de har lagt till detaljer som ger spelglädje till den som vill ha mer val.

Skulle du dock fråga mig spontant skulle jag säga spring! Ge fan! Sky som pesten! Men jag har också en trasig relation till 5e, fantasy och superkrafter.
 
Men till ämnesstartaren: Om du gillar Pathfinder 1E så är 5E lightversioner av det systemet. Färre saker av allt, både för när man gör rollpersoner till hur få regler som används under spel. För mig personligen är det ett steg i fel riktning, främst i mängden färdigheter, då jag gillar färdighetssystem med mindre generella färdigheter. Den största anledningen att spela 5E enligt mig är att man är intresserad av att spela de färdiggjorda äventyren och kampanjerna.
Jag skulle inte säga att jag gillar Pathfinder 1e. Det är väldigt mycket att hålla koll på och jag skulle snarare säga att jag har kul trots systemet, snarare än på grund av systemet. Om 5e kan leverera samma berättelser fast med ett lättare system så är det värt att kolla på bara på grund av det.

Jag skulle vilja hemmabrygga mer men då med hjälp av alla fräcka settings som finns till D&D 5e, framförallt Ravnica, Ravenloft och Grim Hollow.
 
Om 5e kan leverera samma berättelser fast med ett lättare system så är det värt att kolla på bara på grund av det.
Jag skulle nog vilja säga att så är fallet. Det är trots allt samma DNA, så det blir i princip samma/liknande berättelser som träder fram genom spelen. Fokus på strid, fokus på herorisk fantasy, känsla av att vara kraftigare än alla andra och dras in i större maktspel mot övermänskliga krafter och kosmiska varelser.

Tidiga nivåer, level 1-2, är dock notoriskt dödliga enligt erfarenhet. Så det sker ett rejält skifte i hur spelet känns efter level 3. Skulle jag säga.
 
D&D har aldrig haft Skill Trees. Menar du klassförmågorna?
Jag ber om ursäkt om jag vilselett. Ja, det torde vara klassförmågorna som jag tänker på. Det bör sägas att mitt möte med D&D skedde för sex år sedan och att jag inte spelade länge. Men som jag minns det fick man (eller köpte?) olika förmågor som i sin tur antingen kunde ”uppgraderas” eller låsa upp andra förmågor. Det hela påminde mig om exempelvis datorrollspelen Skyrim och Dragon Age. Men det var dels länge sedan jag spelade D&D, dels var jag bara spelare så jag lusläste inte reglerna och sedan är jag skam att säga inte så bra på att förstå eller komma ihåg regler. Under tiden som jag spelade fick jag känslan av att reglerna simulerade ett datorspel, men det kan ju lika gärna bero på att det var så spelgruppen ville ha det, eller att jag gjorde långsökta associationer.

EDIT: Vill för tydlighetens skull säga att vi spelade 5E, har ingen aning om ifall den skiljer sig mycket ifrån andra versioner.
 
Jag ber om ursäkt om jag vilselett. Ja, det torde vara klassförmågorna som jag tänker på. Det bör sägas att mitt möte med D&D skedde för sex år sedan och att jag inte spelade länge. Men som jag minns det fick man (eller köpte?) olika förmågor som i sin tur antingen kunde ”uppgraderas” eller låsa upp andra förmågor. Det hela påminde mig om exempelvis datorrollspelen Skyrim och Dragon Age. Men det var dels länge sedan jag spelade D&D, dels var jag bara spelare så jag lusläste inte reglerna och sedan är jag skam att säga inte så bra på att förstå eller komma ihåg regler. Under tiden som jag spelade fick jag känslan av att reglerna simulerade ett datorspel, men det kan ju lika gärna bero på att det var så spelgruppen ville ha det, eller att jag gjorde långsökta associationer.
Jag förstår helt vad du menar och jag spelar DnD regelbundet. Och jag ska väl säga en åsikt, som jag vet inte är helt populär, DnD 5:e är fan roligare som datorspelet Baldurs Gate 3 där jag slipper tänka på hur saker fungerar och de bara fungerar...
 
AD&D2 är kanske okej för grottkrälande, men det är minst sagt svagt vad gäller andra (mer intressanta) sidor av karaktärer än strid och magi.
Jag använder de flesta rollspel fel. När jag spelar AD&D så vill jag inte ha några strider, utan utforskande, personinteraktion, mysterier och lära mig mer om världen. Jag skulle dock säga att AD&D 2nd ed är det spel jag helst kör strider i av alla system, för att det är så enkelt och därmed snabbt.
 
Back
Top