Att bli ett fan (t.ex. av Star Wars)

Jag tänker mest på Game of thrones och The Expanse när jag läser i tråden.
Hm. Upplever dem som mycket mindre delade. Expanse verkar huvudsakligen vara uppskattat av sina fans, både serie och böcker - vilka också håller en genomgående duglig kvalité (även om den inte har så värst höga höjder). Game of thrones är givetvis polariserande, men det gäller ju nästan uteslutande tv-serien. Min bild är att den överväldigande majoriteten fortfarande tycker om böckerna, även de senare lite mer spretiga delar, liksom andra delar av världsbygget. (Sen att folk är sura på att del 6 och 7 inte blir klara är ju en annan fråga.)
 
Om frågeställningen handlar om "vad är skillnaden mellan att gilla något och att vara ett fan av något", så har jag tre förslag. Det här är nämligen ett ämne jag och min make diskuterat rätt ofta. Så de två första är väl inspirerade av våra diskussioner.

1. För ett fan så räcker det att något tillhör IP/Genre för att man ska vilja ta del av det. T ex, jag gillade ursprungliga Star Wars-trilogin. Men att nya SW-filmer osv släpps är rätt neutralt för mig. Jag har liksom inte på förhand bestämt mig att se dem. Så jag är inte ett Star Wars-fan. Däremot, släpps det ny Star Trek så hamnar det på min "att titta på"-lista (iaf ett par avsnitt) alldeles oavsett vad recensionerna säger, oavsett om mina vänner är intresserade. Jag är alltså ett Star Trek-fan.

2. Ett fan har starka åsikter och kan bli besviken. Det här är väl varför jag tvekar inför om jag är ett "vampyrfan", trots att folk omkring mig ofta beskriver mig som det. Jag har sett och läst mycket vampyrmedia, men har inga särskilda förhoppningar kring hur vampyrer framställs. Jag var inte besviken på att Twilight-vampyrerna glittrar, eller att Sinners-vampyrerna verkar uppgå i en hivemind. Det är udda och bryter mot tidigare förväntningar, men jag känner mig inte sviken. Däremot har jag starka åsikter om varulvar. Sett mycket varulvsmedia och majoriteten är skräp för att om varulvarna är "fel" (för mänskliga, för patriarkala, för fula, osv) så blir jag besviken. Jag är ett varulvsfan.

3. Ett fan tar del av "fandomen". Man diskuterar IPn/genren/verket med andra som gillar grejen. Kanske är med i onlinegrupper eller går på konvent eller har märken på väskan för att försöka hitta andra fans. Jag gillade Harry Potter och brukade gå på Hogwarts.nu-träffar, diskutera böckerna med andra... Men jag har inte engagerat mig i det på nästan 20 år. Noll intresse för att diskutera filmerna och böckerna eller cosplaya något från dem eller lägga upp några "elevhemsquiz"-resultat på sociala medier. Med det här måttet så *var* jag ett HP-fan men är inte det längre. Med Star Trek däremot, så är jag med i diverse fangrupper på sociala medier och har gått på scifi-mässan osv just för att det är kul att prata om Star Trek med andra.
 
Ok, jag är ett fan av Star Wars då! :)

Och jag köper @Lanina s lista. Jag blir inte besviken om en Mission Impossible-film är dålig och jag berättar det inte för någon. Jag skiter i om Värnamo förlora i fotboll (men det är ju kul att de är så fullkomligt usla).

Men när en Star Wars...grej...är dålig blir jag besviken. Samma sak med Aliens. Eller IFK Göteborg. Jag bryr mig.

Bra sammanfattning!
 
Om frågeställningen handlar om "vad är skillnaden mellan att gilla något och att vara ett fan av något", så har jag tre förslag. Det här är nämligen ett ämne jag och min make diskuterat rätt ofta. Så de två första är väl inspirerade av våra diskussioner.

1. För ett fan så räcker det att något tillhör IP/Genre för att man ska vilja ta del av det. T ex, jag gillade ursprungliga Star Wars-trilogin. Men att nya SW-filmer osv släpps är rätt neutralt för mig. Jag har liksom inte på förhand bestämt mig att se dem. Så jag är inte ett Star Wars-fan. Däremot, släpps det ny Star Trek så hamnar det på min "att titta på"-lista (iaf ett par avsnitt) alldeles oavsett vad recensionerna säger, oavsett om mina vänner är intresserade. Jag är alltså ett Star Trek-fan.

2. Ett fan har starka åsikter och kan bli besviken. Det här är väl varför jag tvekar inför om jag är ett "vampyrfan", trots att folk omkring mig ofta beskriver mig som det. Jag har sett och läst mycket vampyrmedia, men har inga särskilda förhoppningar kring hur vampyrer framställs. Jag var inte besviken på att Twilight-vampyrerna glittrar, eller att Sinners-vampyrerna verkar uppgå i en hivemind. Det är udda och bryter mot tidigare förväntningar, men jag känner mig inte sviken. Däremot har jag starka åsikter om varulvar. Sett mycket varulvsmedia och majoriteten är skräp för att om varulvarna är "fel" (för mänskliga, för patriarkala, för fula, osv) så blir jag besviken. Jag är ett varulvsfan.

3. Ett fan tar del av "fandomen". Man diskuterar IPn/genren/verket med andra som gillar grejen. Kanske är med i onlinegrupper eller går på konvent eller har märken på väskan för att försöka hitta andra fans. Jag gillade Harry Potter och brukade gå på Hogwarts.nu-träffar, diskutera böckerna med andra... Men jag har inte engagerat mig i det på nästan 20 år. Noll intresse för att diskutera filmerna och böckerna eller cosplaya något från dem eller lägga upp några "elevhemsquiz"-resultat på sociala medier. Med det här måttet så *var* jag ett HP-fan men är inte det längre. Med Star Trek däremot, så är jag med i diverse fangrupper på sociala medier och har gått på scifi-mässan osv just för att det är kul att prata om Star Trek med andra.

Alright! Utan att lägga någon värdering i det så tror jag att jag inte är ett fan av något, numera. Eller, jag tror inte det; jag minns inte riktigt när jag senast passade in på tvåan här. Jag försöker ju gå in i saker med positivt mindset så gott jag kan; det brukar ge mig mer positiva upplevelser. Jag känner inte riktigt behovet av att bli arg och besviken, så jag har försökt ta bort så mycket sånt som jag kan framför allt från grejer som i grunden inte spelar nån roll.

Eller ja, jag kan väl i nån mån bli besviken, det kan jag. De senaste varianterna av tecknade/animerade Transformers-tvserier har jag inte tyckt jättemycket om, och särskilt War for Cybertron-serien på netflix blev jag besviken på. Men jag blev liksom inte arg och jag kände mig inte sviken och jag fick liksom inga starka negativa känslor.

Och jag gillar ju när franchises jag gillar gör något nytt. Twilightvampyrer var inte 100% för mig men jag uppskattade att de gjorde något nytt. Jag kommer aldrig 100% at uppskatta Beast Wars i Transformers (jag är inte så intresserad av djur, så robotar som blir djur är mest meh för mig) men jag tycker att det är bra att de rörde om lite i grytan och testade nåt nytt eller annorlunda. Jag gillar grimdark remakes, jag gillar när de ger folk nya origins och rebootar, jag gillar när de ändrar hur folks krafter fungerar, vilka motivationer de har, hur gamla de är, var de bor och vilken tidsålder de agerar i. Även när jag inte blir supersugen på att se just den filmen/serien så är själva ändrandet något som gör mig hoppfull och lite glad. Oftast, åtminstone. Det är mitt mål.

Men ja, nä, något fan är jag väl inte, antar jag. 50% fan kanske? Jag stämmer ju in på ettan med ganska god marginal och på många franchises. Och trean… Jag pratar uppenbarligen gärna om nördfranchises, bär i stort sett bara nörd-tshirts… men ingen cosplay, inte så mycket elevhem, och jag rör mig i relativt få franchise-specifika utrymmen och går inte på franchise-specifika konvent i nån utsträckning.

50% fan? Jag är helt OK med det.
 
Last edited:
Det jag tänker mest på är väl vad som får ens intresse att falna eller att man slutar vara ett fan. Många slutade ju att gilla Game of thrones. Där handlar det väl till stor del om att det som man tyckte var bra, är helt meningslöst när det inte byggde till något vettigt slut. När det inte heller kommer några nya böcker. Samt att de sista böckerna blivit mer och mer spretiga, med mer perspektiv och sidospår. Då är det ju inte konstigt att många tappar intresset.

Just Game of Thrones har jag faktiskt reflekterat över många gånger just utifrån detta, för när det var på sin absoluta peak var hypen verkligen extrem. Folk hade Game of Thones tema på sina bröllop, döpte sina barn till Sansa, Arya och (framförallt) Daenerys och Khaleesi, folk skaffade Game of Thrones tatueringar, åkte på turistresor till inspelningsplatser, det skapades tie-in media i form av datorspel och serietidningar mm, man kunde se någon sorts GoT-cosplay på nära nog varenda konvent, och det kändes som det fanns en väldigt utbredd och gemensam entusiasm kring Game of Thrones. Hela franscisemaskineriet var liksom i full gång i flera år och sedan bara... dog det.

Det känns som att nästan alla över en natt tog ner sina "House Stark"-baner från väggen, plockade ner sin järntronen-statyett man tidigare var så stolt över och lade i en flyttlåda, klippte helskägget och gick vidare. Kan inte komma ihåg något som ena dagens känts så maxat inom någon sorts "nördkultur" och som nästa dag knappt syns eller märks av alls.
Det som nog nästan alla föreställde sig skulle bli det nya Sagan om ringen, Star Wars eller Harry Potter blev verkligen inget av det.

Jag tror det har att göra med hur framförallt TV-serien utvecklades de sista 2-3 säsongerna, men jag tror också att det handlar väldigt mycket om att de som utgjorde denna superentusiastiska och passionerade fanbase var vuxna människor i 25-30 års åldern och inte barn eller ungdomar. Game of Thrones blev snarare millenialgenerationens sista stora "geek out" innan folk blev föräldrar eller/och fick karriärer och inte riktigt hade tid och engagemang över längre.

Det visade sig ju också att det var den västerländska fantasygenrens sista giv som relevant för en masspublik då i stort sett all storbudgetfantasy som kommit sedan dess floppat rätt hårt och mötts med ett kompakt ointresse, så Game of Thrones verkar ha tagit hela genren med sig i fallet. Den era av fantasy-fandom som började med Sagan om Ringen-filmerna avslutades med Game of Thrones, och eftersom generationen under redan hade hittat sin grej i framförallt anime så fanns liksom inget intresse kvar för fantasy när GoT fansens liv gick vidare.
 
Last edited:
Om frågeställningen handlar om "vad är skillnaden mellan att gilla något och att vara ett fan av något", så har jag tre förslag. Det här är nämligen ett ämne jag och min make diskuterat rätt ofta. Så de två första är väl inspirerade av våra diskussioner.

1. För ett fan så räcker det att något tillhör IP/Genre för att man ska vilja ta del av det. T ex, jag gillade ursprungliga Star Wars-trilogin. Men att nya SW-filmer osv släpps är rätt neutralt för mig. Jag har liksom inte på förhand bestämt mig att se dem. Så jag är inte ett Star Wars-fan. Däremot, släpps det ny Star Trek så hamnar det på min "att titta på"-lista (iaf ett par avsnitt) alldeles oavsett vad recensionerna säger, oavsett om mina vänner är intresserade. Jag är alltså ett Star Trek-fan.

2. Ett fan har starka åsikter och kan bli besviken. Det här är väl varför jag tvekar inför om jag är ett "vampyrfan", trots att folk omkring mig ofta beskriver mig som det. Jag har sett och läst mycket vampyrmedia, men har inga särskilda förhoppningar kring hur vampyrer framställs. Jag var inte besviken på att Twilight-vampyrerna glittrar, eller att Sinners-vampyrerna verkar uppgå i en hivemind. Det är udda och bryter mot tidigare förväntningar, men jag känner mig inte sviken. Däremot har jag starka åsikter om varulvar. Sett mycket varulvsmedia och majoriteten är skräp för att om varulvarna är "fel" (för mänskliga, för patriarkala, för fula, osv) så blir jag besviken. Jag är ett varulvsfan.

3. Ett fan tar del av "fandomen". Man diskuterar IPn/genren/verket med andra som gillar grejen. Kanske är med i onlinegrupper eller går på konvent eller har märken på väskan för att försöka hitta andra fans. Jag gillade Harry Potter och brukade gå på Hogwarts.nu-träffar, diskutera böckerna med andra... Men jag har inte engagerat mig i det på nästan 20 år. Noll intresse för att diskutera filmerna och böckerna eller cosplaya något från dem eller lägga upp några "elevhemsquiz"-resultat på sociala medier. Med det här måttet så *var* jag ett HP-fan men är inte det längre. Med Star Trek däremot, så är jag med i diverse fangrupper på sociala medier och har gått på scifi-mässan osv just för att det är kul att prata om Star Trek med andra.

Detta är nog en rätt bra beskrivning av vad att vara ett fan eller ingå i en fandom innebär.

Och för egen del kan jag nog konstatera att jag nog helst undviker att vara ett fan i så stor uträckning som möjligt, även om jag såklart inte alltid lyckas. Och idag är jag nog betydligt mer benägen att bli ett fan av enskilda skapare snarare än att vara ett fan av några IPn/franschises/genres.

Jag håller hellre koll på musiker, författare, konstnärer, regissörer, speldesigners, skådisar etc och följer vad de hittar på oavsett genre, IP eller franschise, än att ha förväntningar/förhoppningar kopplade till varumärkesnamn, företag, logotyper och marknadsföringskategorier utan att ha en aning om vem som faktiskt står för själva hantverket bakom den kultur jag tar del av.

Sedan fyller ju alltid saker som labels, studios, förlag, utgivare etc en funktion i att kurera sådant det finns en god chans att jag kommer gilla, men jag tänker inte förutsätta att jag kommer gilla en film bara för att den släpps av A24, ett band bara för att skivan ges ut av Season of Mist, ett rollspel bara för att det ges ut av Exalted Funeral, ett datorspel bara för att det släpps av Raw Fury eller en bok bara för att den ges ut av Valancourt Books. Men det kommer ju definitivt spela roll i hur intresserad jag är av något, då det i alla fall är en indikator på att det kanske är något jag skulle kunna gilla.

Så, summa summarum är jag nog helst inte direkt ett fan alls av annat än enskilda verk (specifik bok, film, skiva, låt, spel etc), men är jag ett fan är det ett fan av i första hand kreatörer och i andra hand de som kurerar och ger ut kreativa verk. Fan av varumärken, IPn, företagsnamn, logotyper och franschises försöker jag undvika, även fast jag säkert trillar dit hela tiden ändå.
 
Last edited:
Hm. Upplever dem som mycket mindre delade. Expanse verkar huvudsakligen vara uppskattat av sina fans, både serie och böcker - vilka också håller en genomgående duglig kvalité (även om den inte har så värst höga höjder). Game of thrones är givetvis polariserande, men det gäller ju nästan uteslutande tv-serien. Min bild är att den överväldigande majoriteten fortfarande tycker om böckerna, även de senare lite mer spretiga delar, liksom andra delar av världsbygget. (Sen att folk är sura på att del 6 och 7 inte blir klara är ju en annan fråga.)
Det jag tänker på är att många hatar episod 9 (som ju är ett slags avslut för berättelsen på vita duken), men är fortfarande fan av Star wars. För de ser dem som separata enheter. Tror många kan separera ut ep 1-3 från Lucas och på något sätt se att han lyckades få ett okej slut, även om vägen var snårig.

Avslutningen på Game of thrones dödade ju av intresset ganska genomgående. Tror många inte ens klarar av att se om de bra bitarna av Tv-serien. Även om man kan separera ut författaren, från tv-serien. Så tror jag ändå intresset falnar hos många, eftersom det inte verkar bli fler böcker. Martin eller exempelvis Patrick Rothfuss har tagit upp för många trådar i sina böcker och kan inte knyta ihop säcken. Båda verkar ju kunna skriva kortare sidoberättelser. Men verkar bli mer eller mindre irriterade och ibland otrevliga när någon frågar om de ska skriva klart. Jag undrar verkligen om de ens öppnar upp dokumenten, än mindre skriver på sina 'huvudböcker' längre? Böckerna är ju bra och välskrivna, men eftersom författarna inte kan ro hem berättelsen så blir man inte så sugen att dyka ner i böckerna igen.
 
Det jag tänker på är att många hatar episod 9 (som ju är ett slags avslut för berättelsen på vita duken), men är fortfarande fan av Star wars. För de ser dem som separata enheter. Tror många kan separera ut ep 1-3 från Lucas och på något sätt se att han lyckades få ett okej slut, även om vägen var snårig.
Det är lite så det funkar för mig. Jag räknar inte episod 1, 2, 3 och 9 i mitt head canon. Så allt avslutas med episod 8 vilket jag faktiskt tycker är ett bra avslut då jag inte har något emot öppna slut.
 
Avslutningen på Game of thrones dödade ju av intresset ganska genomgående. Tror många inte ens klarar av att se om de bra bitarna av Tv-serien. Även om man kan separera ut författaren, från tv-serien. Så tror jag ändå intresset falnar hos många, eftersom det inte verkar bli fler böcker. Martin eller exempelvis Patrick Rothfuss har tagit upp för många trådar i sina böcker och kan inte knyta ihop säcken. Båda verkar ju kunna skriva kortare sidoberättelser. Men verkar bli mer eller mindre irriterade och ibland otrevliga när någon frågar om de ska skriva klart. Jag undrar verkligen om de ens öppnar upp dokumenten, än mindre skriver på sina 'huvudböcker' längre? Böckerna är ju bra och välskrivna, men eftersom författarna inte kan ro hem berättelsen så blir man inte så sugen att dyka ner i böckerna igen.
Nej, där argumenterar jag inte emot. Det var mer frågan om de "delade fansskaran" som jag berörde.
 
Alright! Utan att lägga någon värdering i det så tror jag att jag inte är ett fan av något, numera. Eller, jag tror inte det; jag minns inte riktigt när jag senast passade in på tvåan här. Jag försöker ju gå in i saker med positivt mindset så gott jag kan; det brukar ge mig mer positiva upplevelser. Jag känner inte riktigt behovet av att bli arg och besviken, så jag har försökt ta bort så mycket sånt som jag kan framför allt från grejer som i grunden inte spelar nån roll.

Eller ja, jag kan väl i nån mån bli besviken, det kan jag. De senaste varianterna av tecknade/animerade Transformers-tvserier har jag inte tyckt jättemycket om, och särskilt War for Cybertron-serien på netflix blev jag besviken på. Men jag blev liksom inte arg och jag kände mig inte sviken och jag fick liksom inga starka negativa känslor.
Jag vill påpeka att besvikelse behöver inte vara en STARK känsla, inte leda till hat och nerd-rage. Men att man bryr sig så pass mycket om sammanhanget för verket att man liksom känner ett "suck, det *borde* varit bättre". Eller att man redan innan man ser/läser verket, är *orolig* för vad nästa del kommer att föra med sig!

Jag kan känna det redan med en enstaka låt jag gillar, att jag ibland inte vågar lyssna på andra låtar för att "tänk om jag blir besviken". Detta var anledningen till varför det dröjde mer än ett år från att jag förälskade mig i "Dog days are over" innan jag lyssnade på något annat av Florence + the Machine. Jag blev inte besviken i slutändan. Men med vissa artister har det hänt, och då har den besvikelsen liksom färgat av sig på den ursprungliga låten jag gillade.
 
Men att man bryr sig så pass mycket om sammanhanget för verket att man liksom känner ett "suck, det *borde* varit bättre". Eller att man redan innan man ser/läser verket, är *orolig* för vad nästa del kommer att föra med sig!

Alright, det förstnämnda har hänt, absolut. Inte det senare, tror jag.

Sen har jag väl inga starka åsikter kring typ hur saker "borde vara", men visst, jag kan bli lite lätt besviken om jag upplever att något jag hoppades skulle bli bra inom nån franchise jag gillar inte blev så bra. Det brukar dock gå över hyfsat snabbt; livet är för kort för att gräva ner sig i sånt. Det kommer ju säkert nya filmer/serier etc.
 
Back
Top