Allt som har regler blir "speligt"

Jag behöver inga regler för hur jag beställer en pizza på värdshuset men behöver dessto mer regler för vad som hände om jag karatekickar trollet eller sprutar laserstrålar mot en hobbit från min trästav.
 
Leon said:
Jag är ju väldigt bekväm med att låta SL "styra vad som händer", det tror jag är ofrånkomligt, och att prata om rättsäkerhet inom rollspel tror jag är att i grund missförstå vad det är som händer runt spelbordet. Eller OK, varje spelgrupp har sitt eget kontrakt, men om det baserar på att någon spelkonstruktör designat regler som "förhindrar SL-missbruk"... ja... det är tur att vi är vana vid fantasivärldar ;)

Men jag håller ändå med om att det har en effekt att SAN-regeln är en enkel och obönhörlig "klocka" som inte behöver SL-beslut för att avancera. Det är det jag tror skapar den där pressen.
Click to expand...
Ja, just uttrycken ”rättssäkerhet” och ”SL-missbruk” var mer mina ord, lite överdrivet, för att prata om vad som ligger i behovet i att ha ett transparent system. Inte bara intellektuellt, att man vill fatta bra spelmässiga beslut eller förstå systemets komponenter; utan också emotionellt, att jag tror det kan vara, som @krank skriver, ganska läskigt och ångestframkallande för många av att lida brist på viss information som rör t ex ens karaktärs välmående.

Sen kan den sistnämnda läskigheten så klart vara önskvärd, men jag gissar att de flesta människor känner att det är mindre emotionellt jobbigt om ens karaktär t ex dör av ett tärningsslag än att den dör pga, vad man upplever, en annan människas godtycke.
 
Last edited:
För mig passar regler som beskrivs i trådstarten väldigt bra. För mig är inte reglerna ett spel som ska spelas, de är en motor som genererar stoff som vi bygger en berättelse kring.

Det som gör att jag gillar ex. BitD är nog att jag inte alls är intresserad av att leva mig in i en rollperson eller gestalta en rollperson, jag är nästan bara intresserad att spåna fram berättelser, scener, händelser och dela dessa tillsammans med andra.

Jag tänker mig att BitD och andra spel som går än mer åt samberättarhåll gör sig väldigt bra för personer som vill spela med vad som ibland kallas writers room-approach eller storyboarding. Hela grejen där är att man ser spelandet som att man sitter och hittar på vad som händer och ser det framför sig, nästan som regissörer eller manusförfattare som lever sig in i slutresultatet.

Det blir inte riktigt rullspel där, man försöker inte gejma systemet eller optimera något, man vill bara sitta och hitta på coola scener, händelseförlopp, berättelser tillsammans.

Om man vill leva sig in i en karaktär kan jag tänka mig att det blir sjukt störigt och begränsande och onödigt.
 
bortom12e said:
För mig passar regler som beskrivs i trådstarten väldigt bra. För mig är inte reglerna ett spel som ska spelas, de är en motor som genererar stoff som vi bygger en berättelse kring.

Det som gör att jag gillar ex. BitD är nog att jag inte alls är intresserad av att leva mig in i en rollperson eller gestalta en rollperson, jag är nästan bara intresserad att spåna fram berättelser, scener, händelser och dela dessa tillsammans med andra.

Jag tänker mig att BitD och andra spel som går än mer åt samberättarhåll gör sig väldigt bra för personer som vill spela med vad som ibland kallas writers room-approach eller storyboarding. Hela grejen där är att man ser spelandet som att man sitter och hittar på vad som händer och ser det framför sig, nästan som regissörer eller manusförfattare som lever sig in i slutresultatet.

Det blir inte riktigt rullspel där, man försöker inte gejma systemet eller optimera något, man vill bara sitta och hitta på coola scener, händelseförlopp, berättelser tillsammans.

Om man vill leva sig in i en karaktär kan jag tänka mig att det blir sjukt störigt och begränsande och onödigt.
Click to expand...
Intressant! Jag tycker samma men ändå helt olika – en stor del av nöjet med BitD är att det är ett litet spel att spelas! Att gejma systemet i sig blir roligt. Sen kan man samtidigt sitta och hitta på coola scener, berättelser osv, och själva systemet i sig hjälper till att få till dem.

Jag har nog inte heller upplevt BitD som speciellt mycket mer samberättande än de flesta andra rollspel, men det kanske är en separat perspektivfråga.
 
Zeedox said:
Intressant! Jag tycker samma men ändå helt olika – en stor del av nöjet med BitD är att det är ett litet spel att spelas! Att gejma systemet i sig blir roligt. Sen kan man samtidigt sitta och hitta på coola scener, berättelser osv, och själva systemet i sig hjälper till att få till dem.

Jag har nog inte heller upplevt BitD som speciellt mycket mer samberättande än de flesta andra rollspel, men det kanske är en separat perspektivfråga.
Click to expand...

Jo, men jag håller nog med dig egentligen. Mina favoritspel har också olika former av speliga mekaniker som är roliga i sig.
 
Polaris av Ben Lehman är ett fint motexempel på hur något extremt regelstyrt direkt kopplar till berättandet och väldigt snabbt blir ett naturligt sätt att föra samtalet. Det finns rätt få spel som gått samma väg och via reglerna direkt angriper hur vi pratar, det är ganska svårt men inte omöjligt, men det visar iaf tycker jag att regler kan stötta berättandet väldigt direkt och göra något som känns mimetiskt och inte speligt.
 
Last edited:
RasmusL said:
Polaris av Ben Lehman är ett fint motexempel på hur något extremt regelstyrt direkt kopplar till berättandet och väldigt snabbt blir ett naturligt sätt att föra samtalet. Det finns rätt få spel som gått samma väg och via reglerna direkt angriper hur vi pratar, det är ganska svårt men inte omöjligt, men det visar iaf tycker jag att regler kan stötta berättandet väldigt direkt och göra något som känns mimetiskt och inte speligt.
Click to expand...
Skulle gärna testa polaris!
 
RasmusL said:
Polaris av Ben Lehman är ett fint motexempel på hur något extremt regelstyrt direkt kopplar till berättandet och väldigt snabbt blir ett naturligt sätt att föra samtalet. Det finns rätt få spel som gått samma väg och via reglerna direkt angriper hur vi pratar, det är ganska svårt men inte omöjligt, men det visar iaf tycker jag att regler kan stötta berättandet väldigt direkt och göra något som känns mimetiskt och inte speligt.
Click to expand...
Nu blir jag allt nyfiken, det där får allt jag läsa!
 
... Och om ni testar så kom ihåg att det här verkligen inte är ett regellätt/friformigt spel så likt många andra spel kräver det lite övning innan det flyter. Kampanj, inte one shot!
 
Ett spel som är riktigt tärningsrullsintensivt gällande allt som sker hela tiden är Ironsworn. Mkt bra på att generera stoff att berätta en oförutsägbar historia kring, men kan tänka mig att det är helt hopplöst om man ska leva sig in i en roll eller gestalta en roll
 
bortom12e said:
Ett spel som är riktigt tärningsrullsintensivt gällande allt som sker hela tiden är Ironsworn. Mkt bra på att generera stoff att berätta en oförutsägbar historia kring, men kan tänka mig att det är helt hopplöst om man ska leva sig in i en roll eller gestalta en roll
Click to expand...
Jag har bläddrat i det och det var precis den känslan jag också fick. Väldigt mycket små system och termer att hålla koll på. För mig blockerar allt det där fullständigt min inlevelse och vad jag tycker är roligt när jag spelar rollspel.
 
Lemur said:
Jag har bläddrat i det och det var precis den känslan jag också fick. Väldigt mycket små system och termer att hålla koll på. För mig blockerar allt det där fullständigt min inlevelse och vad jag tycker är roligt när jag spelar rollspel.
Click to expand...
Precis därför jag tänker att det är så viktigt att hitta åt vad man tycker är kul. Jag trodde att jag tyckte att rollspel hade blivit svintråkigt i många år eftersom jag spelade mer ett gäng som gillade en helt annan spelstil än vad jag gillar.
 
krank said:
Det där är en helt korrekt beskrivning av Kutulus vansinnessystem, och det glädjer mig att det framgår =)

Sedan passar det såklart inte alla – det är inte skrivet för spelare som förväntar sig "rättssäkerhet" eller som vill ha transparens eller som tycker att SL-missbruk är ett problem. Det är ju tvärtom skrivet just för att genom att sakna transparens och rättssäkerhet återspegla den känsla av maktlöshet och bristande transparens/gudomlig rättvisa eller liknande som rollpersonen känner. Men vill man inte ha det så är ju CoCs system bättre – transparent, speligare, mer meta. Spelaren behöver inte känna sin karaktärs känslor men får ganska god ledning i att spela ut dem, och så vidare.
Click to expand...
Glömde förresten skriva att min kompis ville ha rekommendationer på alternativ til CoC för det var tydligen för mycket siffror och tärningsrull för hen. Så jag trodde Kutulu skulle passa som handen i handsken men men tydligen var det nåt där som skavde för hen. Vet inte om det är så spännande att veta, men kanske lite intressant att regelsystem verkar ha en så stark emotionell påverkan på olika människor.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top