joth1006
rollspelskollektivet
- Joined
- 14 Mar 2017
- Messages
- 269
The Shucked Oyster är ett supplement till Shadowdark RPG som jag backade på Kickstarter utan att egentligen veta något om boken, eller om dess författare. Jag är en tillskyndare av konstiga setting-böcker, vilket jag läste denna som, och tillsammans med den hype jag kunde se från Shadowdark-communityt kändes det som en ganska "safe" backning.
Men.
Ok, jag tycker verkligen inte om denna bok och känner att jag måste få ur mig varför. Vill som en brasklapp säga att jag egentligen inte tycker det är särskilt kul att skriva negativa recensioner, saker jag har en negativ åsikt om brukar jag bara lämna därhän och fokusera på saker som jag faktiskt tycker om och vill tipsa om. Men denna har så många saker som jag retar mig på, och som på vissa sätt är symtomatiskt med en särskild del av hobbyn, kanske främst inom OSR-sidan av det hela. Om ni inte är intresserade av att läsa en potentiellt osammanhängande rant så kan ni sluta här.
Black Lodge Games
Först efter att Kickstartern var klar blev jag varse om att skaparna - Black Lodge Games - har en youtube-kanal där de diskuterar rollspelshobbyn. Och det var först här jag fick förstå att skaparna är så kallade kulturkrigare. Hälften av deras videos är något slags Red Pill-argumenterande, ofta riktat mot rollspelsskapare som är inkluderande, "marxistiska" eller på något sätt avviker från en konservativ världsbild. Deras uttryck för detta är också otroligt "edge lordy" och det är bitvis genant att lyssna på (det ska dock tilläggas att många av deras tankar, när de skalas av detta kulturkrigande, kan vara välformulerade, och jag tycker ofta att de visar på en intressant förståelse för rollspel).
Mitt största problem med The Shucked Oyster är också denna deras edgelordighet, vilket jag kommer till sen.
The Shucked Oyster
The Shucked Oyster är en kampanjmiljö som kretsar kring en mystisk bordell som befolkas av en bordellmamma och hennes många prostituerade. Redan här borde ens varningsklockor kanske gått igång, men jag - i min oändliga godtrogenhet - tänkte nog att detta skulle hanteras med något slags grace, och med någon form av "social medvetenhet", kanske rentav ett problematiserande av historiska könsroller och så vidare. Jag kunde inte haft mer fel. Hela bokens källmaterial hanteras med ett oerhört trött höhö:ande där författarna formligen vältrar sig i skämtsamma, och inte sällan, nedvärderande och rentav kvinnohatiska ordalag. Jag säger inte att alla rollspelsböcker måste ha ett genusvetenskapligt ärende, men The Shucked Oyster är så uppenbart en motreaktion mot vad som uppfattas som "woke" att det blir enormt tröttsamt. Och detta är väl egentligen bokens största fel: det är en bok som känns skriven mot något, snarare än för något. Jag är övertygad om att boken inte hade existerat om inte författarna kände att de skulle skriva en motvikt till en uppfattad "feminisering" av hobbyn.
Och, som alltid med kulturkrigare, så beter de sig som att det har krävts ett oerhört mod att skriva denna bok, att de ensamt står på en klippa, omringad av blåhåriga feminister som vill förstöra allt som är gott och kristet (just det, en av skaparna har också en högerkristet doftande youtube-kanal vid sidan av sin rollspelskanal). Det första man möts av på bokens försättsblad är också Black Lodge Games slogan: "No Apologies, No Compromises". Barf.
Struktur
Bokens struktur var det som först lockade mig till att backa den, och som hade kunnat vara en väldigt intressant och spelbar kampanjmiljö. Större delen av boken består av av spelledarpersoner, deras motivationer och inbördes relationer. De flesta innehåller också saker som kommer trigga igång en reaktion, som kan få långtgående effekter för en kampanj. Allt detta är sånt som jag gillar, en ganska löst definierad och karaktärsdriven kampanjstruktur.
Men två saker förstör allt, åtminstone för mig.
Det första är det jag redan nämnt: tonen. Jag orkar liksom inte med alla dessa väldigt platta och sexistiska porträtt, som ofta känns som inlägg i en debatt snarare än ett rollspelsmaterial. Ett exempel här är karaktären Gaston the Righteous som representerar ett slags mansideal. Han är oavkortat god och hjältemodig, på grund av sin maskulinitet och sin "anti-wokeness". Hans svärd, Coward's Bane, beskrivs som en symbol för manlighet, och det talar ofta sanningar som kommer vara svåra att svälja för de som inte är tillräckligt manliga. Barf.
Det andra problemet har att göra med bokens layout och omfång. Varje spelledarperson får på tok för mycket utrymme och beskrivs i långa och pratiga passager. Detta kan vara en smaksak, men för att en sån här sorts kampanjstruktur ska fungera för mig så vill jag att varje spelledarperson ska vara väldigt lätta att hitta, enkla att navigera och snabba att avläsa. Om mina spelare går fram till SLP:n Barnaby Fumblebutter (och just det, alla karaktärer har otroligt fåniga namn, och inte på något kul sätt, utan djupt oinspirerat) så vill jag kunna hitta honom i boken, få ett par punkter hur han funkar, vad han vill och vilka eventuella hemligheter han sitter på. Vad jag inte vill ha är en lång text där författarna helt ogenerat gottar sig i reddit-doftande meme-humor.
Ton, text och humor
Detta har jag ju redan varit inne på, men ett stort problem med boken är dess ton. Boken vill å ena sidan vara gritty, manlig och mörk, men å andra sidan flamsig och humoristisk. Detta går att göra, och vi har i hobbyn flera exempel på när det funkar (Mörk Borg t.ex.), men här faller det platt. Humorn är alldeles för barnslig och tramsig för att kunna gå ihop med någon som helst grittighet. Bara för att dra ett exempel så finns det en karaktär som alla avskyr för att han engång fes i kyrkan - samma karaktär iklär sig ett slags superhjälteroll nattetid, och bekämpar ondskan som en sorts fantasy-batman. Ja ni hör ju.
En sak som jag återkommande hör om boken är hur välskriven den är, men herregud vad jag inte håller med (och jag tror mig inte vara konträr här). Jag uppfattar sptåket som onödigt utbroderat och som något som verkligen vill vara litterärt, men som i slutändan känns väldigt högtravande och gymnasialt. Här är en passage från ovan nämnda batman-fisare: While everyone survived, the horrific flatulence that burst forth from Ulric’s rear, it was an unforgivable offense to god and man. Since that day, nothing in town has been the same. Det är många adjektiv och adverb, och formuleringar som författarna är särskilt nöjda med återkommer otaliga gånger, med viss variation.
Sammanfattningsvis
Som sagt, jag tycker det är rätt tröttsamt att sitta och skriva en negativ recension. Men denna har liksom fastnat i mig och jag kan inte hålla mig borta. Det retar mig också till oändlighet hur kritiker av denna bok återkommande bemöts av ett "you don't get it, snowflake"-svar.
Allt här är inte dåligt. I andra händer tror jag att detta hade kunnat vara ett både spelbart och intressant supplement. Men den kommer inte förbi sitt ärende, och den kommer aldrig komma till mitt spelbord.
Men.
Ok, jag tycker verkligen inte om denna bok och känner att jag måste få ur mig varför. Vill som en brasklapp säga att jag egentligen inte tycker det är särskilt kul att skriva negativa recensioner, saker jag har en negativ åsikt om brukar jag bara lämna därhän och fokusera på saker som jag faktiskt tycker om och vill tipsa om. Men denna har så många saker som jag retar mig på, och som på vissa sätt är symtomatiskt med en särskild del av hobbyn, kanske främst inom OSR-sidan av det hela. Om ni inte är intresserade av att läsa en potentiellt osammanhängande rant så kan ni sluta här.
Black Lodge Games
Först efter att Kickstartern var klar blev jag varse om att skaparna - Black Lodge Games - har en youtube-kanal där de diskuterar rollspelshobbyn. Och det var först här jag fick förstå att skaparna är så kallade kulturkrigare. Hälften av deras videos är något slags Red Pill-argumenterande, ofta riktat mot rollspelsskapare som är inkluderande, "marxistiska" eller på något sätt avviker från en konservativ världsbild. Deras uttryck för detta är också otroligt "edge lordy" och det är bitvis genant att lyssna på (det ska dock tilläggas att många av deras tankar, när de skalas av detta kulturkrigande, kan vara välformulerade, och jag tycker ofta att de visar på en intressant förståelse för rollspel).
Mitt största problem med The Shucked Oyster är också denna deras edgelordighet, vilket jag kommer till sen.
The Shucked Oyster
The Shucked Oyster är en kampanjmiljö som kretsar kring en mystisk bordell som befolkas av en bordellmamma och hennes många prostituerade. Redan här borde ens varningsklockor kanske gått igång, men jag - i min oändliga godtrogenhet - tänkte nog att detta skulle hanteras med något slags grace, och med någon form av "social medvetenhet", kanske rentav ett problematiserande av historiska könsroller och så vidare. Jag kunde inte haft mer fel. Hela bokens källmaterial hanteras med ett oerhört trött höhö:ande där författarna formligen vältrar sig i skämtsamma, och inte sällan, nedvärderande och rentav kvinnohatiska ordalag. Jag säger inte att alla rollspelsböcker måste ha ett genusvetenskapligt ärende, men The Shucked Oyster är så uppenbart en motreaktion mot vad som uppfattas som "woke" att det blir enormt tröttsamt. Och detta är väl egentligen bokens största fel: det är en bok som känns skriven mot något, snarare än för något. Jag är övertygad om att boken inte hade existerat om inte författarna kände att de skulle skriva en motvikt till en uppfattad "feminisering" av hobbyn.
Och, som alltid med kulturkrigare, så beter de sig som att det har krävts ett oerhört mod att skriva denna bok, att de ensamt står på en klippa, omringad av blåhåriga feminister som vill förstöra allt som är gott och kristet (just det, en av skaparna har också en högerkristet doftande youtube-kanal vid sidan av sin rollspelskanal). Det första man möts av på bokens försättsblad är också Black Lodge Games slogan: "No Apologies, No Compromises". Barf.
Struktur
Bokens struktur var det som först lockade mig till att backa den, och som hade kunnat vara en väldigt intressant och spelbar kampanjmiljö. Större delen av boken består av av spelledarpersoner, deras motivationer och inbördes relationer. De flesta innehåller också saker som kommer trigga igång en reaktion, som kan få långtgående effekter för en kampanj. Allt detta är sånt som jag gillar, en ganska löst definierad och karaktärsdriven kampanjstruktur.
Men två saker förstör allt, åtminstone för mig.
Det första är det jag redan nämnt: tonen. Jag orkar liksom inte med alla dessa väldigt platta och sexistiska porträtt, som ofta känns som inlägg i en debatt snarare än ett rollspelsmaterial. Ett exempel här är karaktären Gaston the Righteous som representerar ett slags mansideal. Han är oavkortat god och hjältemodig, på grund av sin maskulinitet och sin "anti-wokeness". Hans svärd, Coward's Bane, beskrivs som en symbol för manlighet, och det talar ofta sanningar som kommer vara svåra att svälja för de som inte är tillräckligt manliga. Barf.
Det andra problemet har att göra med bokens layout och omfång. Varje spelledarperson får på tok för mycket utrymme och beskrivs i långa och pratiga passager. Detta kan vara en smaksak, men för att en sån här sorts kampanjstruktur ska fungera för mig så vill jag att varje spelledarperson ska vara väldigt lätta att hitta, enkla att navigera och snabba att avläsa. Om mina spelare går fram till SLP:n Barnaby Fumblebutter (och just det, alla karaktärer har otroligt fåniga namn, och inte på något kul sätt, utan djupt oinspirerat) så vill jag kunna hitta honom i boken, få ett par punkter hur han funkar, vad han vill och vilka eventuella hemligheter han sitter på. Vad jag inte vill ha är en lång text där författarna helt ogenerat gottar sig i reddit-doftande meme-humor.
Ton, text och humor
Detta har jag ju redan varit inne på, men ett stort problem med boken är dess ton. Boken vill å ena sidan vara gritty, manlig och mörk, men å andra sidan flamsig och humoristisk. Detta går att göra, och vi har i hobbyn flera exempel på när det funkar (Mörk Borg t.ex.), men här faller det platt. Humorn är alldeles för barnslig och tramsig för att kunna gå ihop med någon som helst grittighet. Bara för att dra ett exempel så finns det en karaktär som alla avskyr för att han engång fes i kyrkan - samma karaktär iklär sig ett slags superhjälteroll nattetid, och bekämpar ondskan som en sorts fantasy-batman. Ja ni hör ju.
En sak som jag återkommande hör om boken är hur välskriven den är, men herregud vad jag inte håller med (och jag tror mig inte vara konträr här). Jag uppfattar sptåket som onödigt utbroderat och som något som verkligen vill vara litterärt, men som i slutändan känns väldigt högtravande och gymnasialt. Här är en passage från ovan nämnda batman-fisare: While everyone survived, the horrific flatulence that burst forth from Ulric’s rear, it was an unforgivable offense to god and man. Since that day, nothing in town has been the same. Det är många adjektiv och adverb, och formuleringar som författarna är särskilt nöjda med återkommer otaliga gånger, med viss variation.
Sammanfattningsvis
Som sagt, jag tycker det är rätt tröttsamt att sitta och skriva en negativ recension. Men denna har liksom fastnat i mig och jag kan inte hålla mig borta. Det retar mig också till oändlighet hur kritiker av denna bok återkommande bemöts av ett "you don't get it, snowflake"-svar.
Allt här är inte dåligt. I andra händer tror jag att detta hade kunnat vara ett både spelbart och intressant supplement. Men den kommer inte förbi sitt ärende, och den kommer aldrig komma till mitt spelbord.
Last edited:
