"Säg det genom en scen istället"

[RasmusL]

Jag gillar generellt tanken mad att spela så mycket som möjligt genom sina karaktären men tror jag inte jag förstår. Jag är kanske för fyrkantig i mitt spelande men skulle gärna förstå hur du menar?


Innebär det att istället för att diskutera och komma överens så beslutade någon sig för något och alla hängde på?


Hur gick detta till? Skapades någon form av flashback scen där brottet utfördes eller en klassisk samla-alla-i-ett-runt-och-dra-detaljerna-och-förklara-brottet från din rollpersons perspektiv?

Jag kan inte svara åt den sicillianske c5 men när jag spelar brukar det fungera typ:

P1 - "Oj, oj, var är vi på väg nu?"
P2 - "Hm... Jag är inte säker..."
P3 - "Jag tänker att det kan ha något att göra med Roll1 och Roll2, vi kan väl sätta en scen där de träffas på det vanliga stället för att diskutera nästa steg?"
P1 - "Eller ännu bättre, vi börjar i genomförandet och flashbackar till mötet på det vanliga stället?"
P3 - "Ja! Vinden ylar och kyler alla som rör sig på de mörka gatorna in i märgen, får dem att sänka blicken och kura ihop sig i sina gråa uniformer. Ingen ser hur Roll1 och Roll2 smidigt och obemärkta glider över hustaken..."

Vi vet ju inte riktigt vart vi är på väg men vi kör ändå. P3 kanske har någon tanke men den kommer med 95 % sannolikhet kortslutas, morphas och bli något annat i kontakt med P2 och P1.

...och det är ju amazing, för vi kom igång och genom spel skapade vi något nytt! Men jag vidhåller att det inte är en tidseffektiv metod för att utforska frågor som är ortogonala mot den pågående historien, typ "Varför blev Akamzar huvudstaden och inte Sankt Hiliuz?", där tar jag mycket hellre en diskussion

 

[Genesis]

Storyboarding (eller play before play som jag nog tänkt på det som, om det inte är olika grejer?)

Ja, det är nog typ samma sak. Play before play tror jag framförallt handlar om att bestämma något först och sedan spela ut det, medan storyboarding handlar om att bygga berättelsen genom diskussioner om vad som händer (ibland via mekanik, som i Polaris) oavsett om det sedan spelas ut, men i praktiken överlappar de nog. Och det är ju gamla termer som jag tar från minnet, så ta dessa definitioner med en nypa salt.

Jag kan ibland vara ännu mer radikal med den här grejen, och säga ”Skapa inte rollpersonerna genom en massa diskussioner och mekanik i förväg; visa upp vilka de är i spel istället!”, och då är det nog betydligt mindre konsensus. Men jag tycker mycket om spel där rollpersonerna inte är definierade innan man börjar spela, och man säger inte ”Jag är en hemlig agent” och skriver det på ett papper, utan man sätter en scen som visar att rollpersonen är en hemlig agent.

Sedan är inte alla mina spel sådana, men när jag lyckas med det så blir jag glad. Snabbare att komma igång och mindre play before play (som ju rollpersonsskapandet på sätt och vis är).

 

[Rickard]

Jag kan ibland vara ännu mer radikal med den här grejen, och säga ”Skapa inte rollpersonerna genom en massa diskussioner och mekanik i förväg; visa upp vilka de är i spel istället!”,

Ja, kommer det inte ut i spel finns det inte. En devis för om man spelar för att involvera alla (immersion gör exempelvis inte detta).

Men ... nu håller jag med @Jim Profit om att trådstarten är bara vanligt rollspel och att @ceruleanfive mest slutit cirkeln och kommit tillbaka till ruta ett. En bra och lärorik resa, precis som all monomyt: "hjälten återvänder ... förändrad".

---

Jag vill bara poängtera att meta-spel är bra i samberättarspel eller spel främst som fokuserar på att skapa bra fiktion. All meta-spel. Även play before play. Om det engagerar.

No shit, Sherlock-ögonblick, för jag pratar om det självklara. Jag håller inte med om att storyboarding är fel, för det handlar bara om vad man vill ha ut av sitt spel. Återigen, jag skriver det uppenbara men det finns käpphästar som är värda att bekämpa och det finns ett bra ämne att diskutera i vilka sorters meta-diskussioner som bör uppstå för att få ut just sitt föredragna spelsätt. Just trådstarten pratar om ett av dessa ämnen: spela ut fiktion, istället för att prata om den på ett sammanfattande vis. Det lyfter sättet trådstarten vill spela på, vilket står i nästsista stycket: »Vi är inte bara publik – vi skapar, gestaltar, och upplever berättelsen i realtid. Så "nivån" vi verkar inom (på regissörsnivå, på författarnivå, eller genom själva fiktionen) spelar väldigt stor roll. Att förklara något i metan är snabbt och tydligt, men det är sällan lika minnesvärt som när det får ske i en scen.«

 

[bortom12e]

Storyboarding var ett bra begrepp, det ska jag ta med mig.

 

[Genesis]

@Sodivra var alltid bra på detta. Hans uttryck var ”strong choice”. Så när man började babbla om ”kanske man skulle kunna göra såhär eller jagvetinte” eller när han själv tvekade mellan olika idéer eller var rädd att etablera saker där någon annan kanske hade en idé så kunde han plötsligt ropa ut ”Strong choice! Jag står utanför dörren och bankar och ropar efter dig.” eller så. Att bara ta ett beslut, sätta scenen och köra på det. Det blev typ alltid bra, och var det inte toppen så byggde man vidare på det tills det blev det.

Jag tror att svenskar kan vara speciellt benägna till det här, med konsensuskulturen och så. Och man vill såklart inte vara någon som bara kör över alla andra och trampar på alla tår. Men i min erfarenhet är det ett mycket vanligare problem att folk är för timida och inte komittar till sina idéer utan mellanmjölkar sig istället. Men det kräver även en bra och välkomnande attityd från resten av gruppen. Att när någon kör på så har man en attityd av ”okej, det här är vad vi kör nu”. Och även att man har den sociala kompetensen i gruppen så att det inte alltid är samma person som kör på med sina idéer, utan man ser till att lyfta fram alla, bara vid olika tillfällen, istället för att alla ska vara med och bestämma i varje tillfälle.

 

[Rickard]

Jag tror att svenskar kan vara speciellt benägna till det här, med konsensuskulturen och så.

En mycket bra poäng. "Alla ska vara med och bestämma" är inte alltid bra. Lite roligt med det här "problemet", med tanke på att rollspel normalt har spelledare.

 

[ceruleanfive]

@Bunny är en förebild för mig på den här fronten – ofta väldigt djärva etableringar som skapar minnesvärda karaktärer och scener.

 

[Genesis]

En mycket bra poäng. "Alla ska vara med och bestämma" är inte alltid bra. Lite roligt med det här "problemet", med tanke på att rollspel normalt har spelledare.

Som sagt, jag tycker att alla gärna ska vara med och bestämma om man zoomar ut, men att enskilda personer bestämmer enskilda saker. Det bästa i rollspel är när du slänger ur dig en idé som jag inte väntade mig, och sedan gör jag något med den som du inte väntade dig. Och när alltihop händer i scener, inte i mellansnack.

Som generell regel och i mitt eget tycke, såklart.