Problemet är när reglerna för karaktär skapandet i de flesta rollspel gör att du inte skapar "huvudpersoner i underhållningsmedia" utan skapar folk som inte har en chans att efterapa dem. Det är något jag klagar på när de flesta spelen säljer konceptet att RP:na ska vara den typen av kompetent folk som går/skickas på äventyr men sedan reglerna gör att som best har 50% chans att lyckas med grejer, och i ofta strid ännu lägre för då kan målet slå för att undvika eller blocka efter att man har lyckats med sin attack.
Jag med. Handlar inte om att bry sig mindre om rollpersonen. Bara om att det inte svider lika mycket när den rollpersonens tid är förbi. För jag vet ju att jag kommer bry mig om och leva mig in lika mycket i nästa rollperson.
Jag skulle säga att det beror på vad man ger för utmaningar. En expert som konstant misslyckas inom sitt expertisområde, utan att det finns extraordinära faktorer som försvårar, gör att man himlar med ögonen och tycker att berättelsen är krystad. En expert som misslyckas för att hen behöver hantera något som inte precis ingår i expertisområdet, men ändå förmår använda sitt expertisområde för att hjälpligt hantera situationen, är intressant.
Perfekta slag förstärker den tanken.
Jo, men då brukar väl implikationen vara att experten i själva verket inte är bra på sitt jobb? Att personen har uppnått sin position trots att hen är en klåpare är ju det skämtet går ut på.
