Hatar vi Bleed?

Joined
20 Oct 2023
Messages
182
Att uppleva en känsla genom fiktion som blir så stark att den dröjer sig kvar och riktar sig mot något annat än genom det fiktiva scenariot har jag aldrig upplevt, och tror inte att jag är kapabel att uppleva.
Att uppleva en känsla genom fiktion som man sedan tar med sig och därefter riktar mot något helt annat utanför den kontexten känns som något man bör ha lämnat bakom sig som i vart fall hyffsat känslomässigt utvecklad vuxen. Om det är så folk upplever och hanterar bleed så är ju problemet snarare att dessa har saker att bearbeta.

Däremot att uppleva en känsla genom fiktion som blir så stark att det dröjer sig kvar och väcker tankar, funderingar och nya känslor, det är nog det främsta uttrycket för bra konst jag kan tänka mig.
 

Hägerstrand

Tror fortfarande på 7WA
Joined
2 Dec 2022
Messages
874
Att uppleva en känsla genom fiktion som man sedan tar med sig och därefter riktar mot något helt annat utanför den kontexten känns som något man bör ha lämnat bakom sig som i vart fall hyffsat känslomässigt utvecklad vuxen. Om det är så folk upplever och hanterar bleed så är ju problemet snarare att dessa har saker att bearbeta.
Att känna sig förrådd av en spelare som spelade en karaktär som förrådde din karaktär tycker jag inte diskvalificerar någon från att vara känslomässigt utvecklad vuxen, men om man hanterar det genom att vara arg och otrevlig istället för att säga "shit, jag behöver lite andrum efter det här" så är det ju ett problem.
 

EvilSpook

Tämligen dålig överlag.
Joined
15 Oct 2008
Messages
1,857
Location
Off grid
Att känna sig förrådd av en spelare som spelade en karaktär som förrådde din karaktär tycker jag inte diskvalificerar någon från att vara känslomässigt utvecklad vuxen, men om man hanterar det genom att vara arg och otrevlig istället för att säga "shit, jag behöver lite andrum efter det här" så är det ju ett problem.
Här skulle jag av erfarenhet vilja påpeka att bleed är dubbelriktad. Få personer skulle nog bli särskilt upprörda om berättelsen, gestaltningarna, rollpersonerna och skeendena på ett naturligt sätt leder fram till förräderiet. Det blir liksom en naturlig följd av situationen.

I 15 fall av 10 skulle jag säga att spelarna redan utanför spelet har nån form av konflikt. Rivalitet, mobbing, irritation, osäkerhet eller bara oförmåga att förstå den andra vilket sedan blöder in i fiktionen. Och fiktionen blir då en fond mot vilken man tycker att det är ok att spela ut den latenta konflikten.

Det här är sjukt vanligt i tillfälliga grupper, med unga eller ovana spelare. Men nästan inte förekommer alls bland vänner som känner varandra väl.

:t6b-2: :t6r-5:
//EvilSpook
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,287
Bleed är heller inte på något sätt något som bara förekommer inom rollspel och lajv. Eller för den delen andra sorters interaktiv fiktion, som datorspel och så.

Det är fullt möjligt att identifiera sig hårt med karaktärer i böcker, filmer, TV-serier, radioteater eller vad du än vill. Men jag vågar påstå att det är starkare och lättare när man lever sig in i rollen aktivt som det blir i rollspel / lajv / vissa TV-spel. När du har möjlighet att styra vad som händer och hur din rollperson reagerar in på millimeternivå är det lättare att det hamnar i reflexerna.

Det som retar mig är att man sällan pratar om inlevelse i berättelse utan bara om inlevelse i roll. Jag upplever mycket oftare att jag tar åt mig stämning och känsloläge av allmäntillståndet i en historia än av min aktiva rollpersons mående. Jag har spelat RP som varit med om brutala hemskheter, men det har aldrig varit ett problem. Men när jag såg A Clockwork Orange första gången var jag så tagen av slutet att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Den slutar som bekant i triumf där det onda segrar, men jag identifierade mig aldrig med huvudpersonen Alex. Det var mer en allmän uppgivenhet och ångest över den brutalt skildrade världen och den brutalt skildrade historien i den.

Jag upplever att den känslan av "berättelsebaserad bleed" är mycket starkare även i rollspel för mig. För mig är den också något klart eftersträvansvärt. Varför ska jag ägna min dyrbara fritid åt att göra saker som inte inger mig någon slags känsla?

Jag vill bli glad och förundrad, i brist därpå glädja andra, i brist därpå bli fruktad, i brist därpå bli avskydd och föraktad. Jag vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. Sista stycket ärligt förvanskat efter Hjalmar Söderbergs original
 

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,338
Att känna sig förrådd av en spelare som spelade en karaktär som förrådde din karaktär tycker jag inte diskvalificerar någon från att vara känslomässigt utvecklad vuxen, men om man hanterar det genom att vara arg och otrevlig istället för att säga "shit, jag behöver lite andrum efter det här" så är det ju ett problem.
Jag tänker att man kan känna sig förrådd av en annan spelare i ett sällskapsspel, så ”bleed” behöver kanske egentligen inte ha så mycket med fiktion att göra?

Förräderiet blir på sätt och vis på riktigt, och jag har varit med om att vissa brädspel har lett till riktigt usel stämning. Även om man inte tar med sig agget utanför spelet så fattar jag absolut om nån är negativt inställd till den typen av ”bleed”.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,287
Att uppleva en känsla genom fiktion som man sedan tar med sig och därefter riktar mot något helt annat utanför den kontexten känns som något man bör ha lämnat bakom sig som i vart fall hyffsat känslomässigt utvecklad vuxen. Om det är så folk upplever och hanterar bleed så är ju problemet snarare att dessa har saker att bearbeta.

Däremot att uppleva en känsla genom fiktion som blir så stark att det dröjer sig kvar och väcker tankar, funderingar och nya känslor, det är nog det främsta uttrycket för bra konst jag kan tänka mig.
Det här har jag upplevt långt många fler gånger via brädspel med förrädarmekanik än med något annat. Det handlar inte så mycket om bleed som om själva förräderiet i min mening. Du sabbade för mig/oss, din skitstövel. Annars hade vi vunnit. Någon sorts dålig förlorare-syndrom.

Jag vet inte hur många partier av Battlestar Galactica-brädspelet som lämnat dålig känsla efteråt, trots att alla vet att det är så spelet spelar och all info om det är öppen när man går in i ett parti.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,779
Location
Stockholm
Att uppleva en känsla genom fiktion som man sedan tar med sig och därefter riktar mot något helt annat utanför den kontexten känns som något man bör ha lämnat bakom sig som i vart fall hyffsat känslomässigt utvecklad vuxen. Om det är så folk upplever och hanterar bleed så är ju problemet snarare att dessa har saker att bearbeta.

Däremot att uppleva en känsla genom fiktion som blir så stark att det dröjer sig kvar och väcker tankar, funderingar och nya känslor, det är nog det främsta uttrycket för bra konst jag kan tänka mig.
Ja, det är och bör mer vara en fråga om hur vi handskas med bleed snarare än om bleed är ”bra”.
 

Lukas

Smutsig hippie
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,624
Location
Huddinge
Jag undrar om det här går ihop med den större trendensen att känslor är något dåligt.
Jag har hört många människor säga att de är obekväma med filmer som får dem att känna sorg.
Eller hur filmer som visar ofiltrerade glädje eller kärlek är "cringe".
När vi har människor som hävdar att alla sexscener i film är onödiga och Cringe samtidigt som de vägrar filmer som få dem känna sorg, så tror jag vi har ett mänskligt problem med vårt förhållande till känslor.
 

Lanina

Oneironaut
Joined
3 Jan 2022
Messages
122
Location
Stockholm
Först den personliga biten:
Jag lutar gärna in i bleed. Jag organiserade ihop en samtalsstund om bleed i min rollspelsförening, och märkte då att många jag spelat med i många år inte alls upplever det så som jag gör. De kanske kan få inlevelse i en cool berättelse, tycka att "den där scenen var ju riktigt dramatisk!" och bli entusiastiska av den anledningen... Men när de verka inte riktigt känna med sina rollpersoner på det viset som jag kan göra ibland? Om en sorglig scen kan få mig tårögd, eller jag blir närmare vän med spelaren som spelar min rollpersons vän/släkting, så ser jag det som något positivt. En del scener har gjort så starkt intryck på mig att jag långt senare sitter och tänker på dem, och inte bara som underhållning. Jag har dock iaf vettet att jag inte blir arg på den som spelar en förrädare, eller tar konflikter utanför spel in i spelet. Någon slags verklighetsanknytning har jag ändå.

Som folk är inne på här, så kan bleed syfta till många olika, överlappande betydelser. Jag har också svårt att själv veta ibland vad som är bleed och vad som är den där känslan av att ha varit med om något så intensivt kul att vardagen känns grå i efterhand. En vän länkade mig till det här blogginlägget som beskriver den där känslan av att "jag gjorde något superkul - men dagen efter är jag deppig". Den upplever jag ganska ofta som spelledare - det lär inte vara bleed, eftersom jag då inte har någon rollperson att leva mig in i. Men tidigare i höst, efter två spelmöten där min rollperson blev mer eller mindre förnedrad (och jag som spelare älskade det! Drama!), så blev effekten efter det andra spelmötet extrem. Jag var disträ, ömtålig, skamsen och tänkte på de där två spelmötena mer än vad som var nyttigt, egentligen. Subdrop var det närmsta i min begreppsvärld att jämföra det med. Jag hade egentligen behövt någon form av mer avslappnad social samvaro efteråt, typ umgås med mina medspelare utanför spelet, men pga omständigheter så blev det inte av, och samma kväll hade jag faktiskt ingen jag kunde prata av mig med. Så i två dagar var jag sjukt konstig, men att prata av mig med vänner och göra stereotypt mysiga saker (linda in mig i en filt!) så kom jag över det. Med den väldigt intensiva bleeden jag kände där kan jag förstå att många vill undvika det. Var det bleed eller bara "post-event-blues"?

Sen, angående "vad är grejen med folk som tror bleed är farligt?"
Jag läste en artikel någon gång, kan ha varit i SvD, som beskrev "Gen Zs" attityd till känslor och mental hälsa. Ta det här med en nypa salt, eftersom jag inte har artikeln framför mig. Men jag minns det som att unga vuxna idag tenderar att vara lite skeptiska/oroliga inför allting som eventuellt skulle kunna orsaka mentala problem/jobbiga känslor. T ex, kärleksrelationer ses som risktagande, för man tar ju risken att få hjärtat krossat. Unga vuxna idag verkar vara mindre aktiva inom att dejta/ligga runt, bland annat av den anledningen. Man är så rädd för att bli sårad eller såra andra. Emotionell skada ses som lika allvarlig som fysisk. Vem fan vill gå in i något där risken finns att man skadas?! Det blir en slags emotionell perfektionism, där det som kan väcka jobbiga känslor ses som kontroversiellt. Det blir lite suspekt att skriva berättelser med sorgliga slut, att ha huvudpersoner i media som gör oetiska saker, osv. (Se även "Puriteens"). Så, att då ha rollspel som syftar till att just leka med jobbiga känslor och att behöva göra oetiska saker, blir också suspekt. Däremot, "wholesome" spel och media är superpopulärt. Världen ska vara bra, handlingen mysig, slutet lyckligt. Ingen ångest eller sorg att hantera.
 

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,338
Jag undrar om det här går ihop med den större trendensen att känslor är något dåligt.
Jag har hört många människor säga att de är obekväma med filmer som får dem att känna sorg.
Eller hur filmer som visar ofiltrerade glädje eller kärlek är "cringe".
När vi har människor som hävdar att alla sexscener i film är onödiga och Cringe samtidigt som de vägrar filmer som få dem känna sorg, så tror jag vi har ett mänskligt problem med vårt förhållande till känslor.
Nu vet jag inte om det här har med det att göra, men jag tänker att en del av det är att starka känslor används alltmer som ”content”, att vi blir allt mer bombarderade av klickbait som ska skapa engagemang; filmer och tv-serier som är skrivna enligt formler; allt som bara trattmatar oss med känslostormar. Det kanske inte är så konstigt om man får nån sorts avsmak mot att få berättat för sig hur man ska känna.

Kanske har det i sin tur också att göra med man allt mer ser sig själv som konsument, och att man kan inte låta ett verk ”drabba en”, att möta verket på mitten, utan det handlar mer om att konsumera en upplevelse som ska passa en, konsumenten. (Och även att det kan vara svårt att låta ett verk drabba en när man känner på sig att alla serier på typ Netflix är manipulativ smörja vars enda syfte är att behålla ens prenumeration på Netflix!)

Såg nåt skämt i stil med: ”38-åring arg över att 19-åring tycker att sexscener är piniga”. Det är väl också en del av det, att alla kan ta del av allas åsikter hela tiden; och att de som ropar högst ofta hörs mest.
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,786
Location
Göteborg
Jag … vet inte. Termen "bleed" är för mig associerad med en sorts rollspel som inte är min grej, och av den anledningen kan jag inte riktigt passa in den med hur jag spelar. Liksom, jag spelar gärna ångestfyllda scener, känslosamt starka rollspel, gråter ganska ofta när jag spelar rollspel, lirar sexscener (oftast mindre explicit, ibland väldigt explicit). Men jag tror inte att jag känner bleed? Liksom, när jag gråter i rollspel är det ju inte för att jag är ledsen, utan för att min rollperson är ledsen och jag spelar min rollperson. Jag som spelare känner "Fan vilken bra gråtscen detta är; älskar det!". Men det behöver ju vara en äkta och genuin scen med sårbara och mänskliga personer, såklart. När min rollperson förnedras och mår dåligt så mår ju inte jag dåligt — inte sällan är det ju jag som står för förnedringen! Jag diggar att det är en så bra och gripande berättelse. Jag blir ju inte ledsen för att det går dåligt för min rollperson, för i så fall hade jag bara hittat på att det går bra istället. De flesta spel jag spelar ger mig en väldigt stark kontroll över hur framgångsrik min rollperson är på det hen företar sig.

Samtidigt är det ju så att jag gärna vill ha intensiva och känslosamma scener, och det är klart att jag smittas av stämningen i scenen, precis som när jag ser en bra film eller läser en bra bok. Men det är ju, som andra varit inne på, en fråga om scenen och berättelsen, inte en fråga om min rollpersons känslor. Jag har aldrig upplevt negativa känslor av att spela rollspel*, men däremot en hel del medlidande med min rollperson. Men medlidande kan ju inte vara bleed. Så jag tror inte att det är något jag upplevt, precis som att jag inte tror att immersion är något jag upplevt.

Sedan är det lite intressant att jag upplever att termen "bleed" härstammar från och används av jeepform/lajv/nordisk friform-folk, och inte så mycket bland traditionella spelgrupper. Samtidigt finns det en massa folk som spelar skräckrollspel där det är ett tydligt och explicit fokus på att spelarna ska bli rädda när rollpersonerna upplever läskiga saker. Jag har inte hört detta nämnas som "bleed", men det känns som att det är precis samma sak, och att typ Kult och Barkhäxan egentligen borde klassas som bleed-spel.

Jag har heller aldrig tidigare hört talas om någon som ser bleed som en negativ sak. Som något som inte är deras grej, absolut, men som något dåligt som bör undvikas, det är nog första gången.

---
Eller, inte sedan jag var tonåring, spelade för att vinna, och det gick dåligt för min rollperson eller någon annan spelare saboterade för gruppen. Men jag spelar inte den spelstilen längre. Numera är det på sin höjd så att jag blir missnöjd med sessionen för att jag känner att vi inte fick till det, för att det var hål i intrigen eller att vi hade svaga scener som inte landade och en dålig dramaturgi, typ. Men jag och de jag spelar med har blivit såpass skickliga att även ett dåligt pass generellt håller hög nivå.
 

Zeedox

Hero
Joined
14 May 2021
Messages
1,059
Location
Stockholm
Jag … vet inte. Termen "bleed" är för mig associerad med en sorts rollspel som inte är min grej, och av den anledningen kan jag inte riktigt passa in den med hur jag spelar. Liksom, jag spelar gärna ångestfyllda scener, känslosamt starka rollspel, gråter ganska ofta när jag spelar rollspel, lirar sexscener (oftast mindre explicit, ibland väldigt explicit). Men jag tror inte att jag känner bleed? Liksom, när jag gråter i rollspel är det ju inte för att jag är ledsen, utan för att min rollperson är ledsen och jag spelar min rollperson. Jag som spelare känner "Fan vilken bra gråtscen detta är; älskar det!". Men det behöver ju vara en äkta och genuin scen med sårbara och mänskliga personer, såklart. När min rollperson förnedras och mår dåligt så mår ju inte jag dåligt — inte sällan är det ju jag som står för förnedringen! Jag diggar att det är en så bra och gripande berättelse. Jag blir ju inte ledsen för att det går dåligt för min rollperson, för i så fall hade jag bara hittat på att det går bra istället. De flesta spel jag spelar ger mig en väldigt stark kontroll över hur framgångsrik min rollperson är på det hen företar sig.

Samtidigt är det ju så att jag gärna vill ha intensiva och känslosamma scener, och det är klart att jag smittas av stämningen i scenen, precis som när jag ser en bra film eller läser en bra bok. Men det är ju, som andra varit inne på, en fråga om scenen och berättelsen, inte en fråga om min rollpersons känslor. Jag har aldrig upplevt negativa känslor av att spela rollspel*, men däremot en hel del medlidande med min rollperson. Men medlidande kan ju inte vara bleed. Så jag tror inte att det är något jag upplevt, precis som att jag inte tror att immersion är något jag upplevt.

Sedan är det lite intressant att jag upplever att termen "bleed" härstammar från och används av jeepform/lajv/nordisk friform-folk, och inte så mycket bland traditionella spelgrupper. Samtidigt finns det en massa folk som spelar skräckrollspel där det är ett tydligt och explicit fokus på att spelarna ska bli rädda när rollpersonerna upplever läskiga saker. Jag har inte hört detta nämnas som "bleed", men det känns som att det är precis samma sak, och att typ Kult och Barkhäxan egentligen borde klassas som bleed-spel.

Jag har heller aldrig tidigare hört talas om någon som ser bleed som en negativ sak. Som något som inte är deras grej, absolut, men som något dåligt som bör undvikas, det är nog första gången.

---
Eller, inte sedan jag var tonåring, spelade för att vinna, och det gick dåligt för min rollperson eller någon annan spelare saboterade för gruppen. Men jag spelar inte den spelstilen längre. Numera är det på sin höjd så att jag blir missnöjd med sessionen för att jag känner att vi inte fick till det, för att det var hål i intrigen eller att vi hade svaga scener som inte landade och en dålig dramaturgi, typ. Men jag och de jag spelar med har blivit såpass skickliga att även ett dåligt pass generellt håller hög nivå.
Den beskrivningen låter lite som det jag menar med ”bleed” som jag försöker undvika, i varje fall. En tårögd scen som även lämnar dig som spelare tårögd. Fast författarperspektivet kanske distansierar en från en enskild karaktär?
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,614
Location
Rissne
Men vad tycker vi egentligen om bleed?
Vad "vi" tycker vet jag inte riktigt, jag kan såklart mest prata om vad jag tycker.

Man skulle kanske kunna tänka att jag skulle vara odelat positiv. Så länge jag funnits på forumet har jag pratat om rollpersonsinlevelse och "djupimmersion" och allt vad jag nu famlat efter vad gäller försök att sätta ord på vad jag gillar och eftersträvar.

Men… Jag är inte liksom emot konceptet bleed, eller att spel försöker skapa det eller så. Men samtidigt som jag 100% vill uppleva att "jag är min rollperson" så vill jag inte nödvändigtvis känna saker. Jag gillar inte starka känslor överlag. Eller det kanske beror på vad man menar för känslor; jag vill gärna ha flow och engagemang i situationen, jag vill gärna känna glädjen över att ha varit smart nog att lösa ett problem. Men jag vill inte känns stark ångest, stress, spänning, kärlek, nervositet ilska eller sådär. Det vill jag ju inte IRL heller, så att jag när jag är min rollperson inte vill det känns rimligt på något sätt. Att inte gilla starka känslor är en lite för central del av min personlighet, tror jag, för att jag ska kunna komma helt och hållet in i en rollperson som inte håller med mig där.

Jag känner också, upplever jag, negativa känslor starkare och mer långvarigt än positiva, vilket väl spelar in. Det känns som att jag spenderat större delen av mitt liv med att antingen känna negativa känslor eller inte känna starka känslor alls. Så jag har inget större behov av att t.ex. känna stark ångest eller så i spel.

(Jag är likadan på annat håll. Jag gillar inte film eller TV-spel som är för spännande heller, till exempel)

Så… Jag har inget alls konceptmässigt emot bleed, tror inte det är farligt/dåligt, men jag gillar personligen inte känslor överlag är väl TL;DR:en för min del.

(Kan man säga att man typ gillar bleed men bara vill ha extremt specifikt utvalda känslor som blöder igenom?)
 

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,338
Man är så rädd för att bli sårad eller såra andra. Emotionell skada ses som lika allvarlig som fysisk. Vem fan vill gå in i något där risken finns att man skadas?! Det blir en slags emotionell perfektionism, där det som kan väcka jobbiga känslor ses som kontroversiellt. Det blir lite suspekt att skriva berättelser med sorgliga slut, att ha huvudpersoner i media som gör oetiska saker, osv. (Se även "Puriteens"). Så, att då ha rollspel som syftar till att just leka med jobbiga känslor och att behöva göra oetiska saker, blir också suspekt. Däremot, "wholesome" spel och media är superpopulärt. Världen ska vara bra, handlingen mysig, slutet lyckligt. Ingen ångest eller sorg att hantera.
Jag såg nyligen nåt youtube-klipp (som jag tyvärr inte hittar och drar här från minnet, så ta verkligen detta med en nypa salt) om Byung-Chul Hans bok Psyhopolitics som handlar om frihet, och om hur människor har gått ifrån att vara subjekt som lyder under någon överordnad, till att vara ett individualistiskt projekt, att man hela tiden vill sträva efter att vara en bättre, mer produktiv människa; att man blir både den underlydande och överordnande på samma gång. Att i nyliberalismen är ens moraliska förpliktelser inte mot Gud eller kungen eller fabriksägaren utan mot sig själv. Om man beter sig omoraliskt så har man bara sig själv att skylla, att man har misslyckats med projektet att bli en bättre människa. Jag tänker kanske att det kan påverka synen på kultur? Att t ex olyckliga slut kan bli suspekta i det ljuset. Vet inte om det är en bra förklaringsmodell men tyckte det var lite intressant ändå.

edit: hittade den

edit 2: nu när jag sett om klippet kanske det också kan vara något med att de här aggressionerna mot sig själv leder till en allmän deppighet, och att man då kanske hellre vill ha nåt ”wholesome” att gotta in sig i.
IMG_1729.jpg
 
Last edited:

Lanina

Oneironaut
Joined
3 Jan 2022
Messages
122
Location
Stockholm
Sedan är det lite intressant att jag upplever att termen "bleed" härstammar från och används av jeepform/lajv/nordisk friform-folk, och inte så mycket bland traditionella spelgrupper. Samtidigt finns det en massa folk som spelar skräckrollspel där det är ett tydligt och explicit fokus på att spelarna ska bli rädda när rollpersonerna upplever läskiga saker. Jag har inte hört detta nämnas som "bleed", men det känns som att det är precis samma sak, och att typ Kult och Barkhäxan egentligen borde klassas som bleed-spel.
Där satte du igång tankar i mig! Jag har väldigt sällan blivit rädd under skräckrollspel. Det kan vara spännande, och ha med "typiskt skräckinnehåll" (odöda, mörker, blod osv), gärna mekanik för sanity/skräck... Men det har inte skrämt mig på samma sätt som en skräckfilm kan skrämma mig. Jag har tänkt att det har med formatet att göra. Svårt att göra en jumpscare i något som är bara muntligt. Men en kollega spelledde Barkhäxan och jag faktiskt hoppade till när han oväntat knackade i bordet. Stämningen hade blivit så spänd att en jumpscare funkade. Fantastiskt.

Men jag tror inte att jag känner bleed? Liksom, när jag gråter i rollspel är det ju inte för att jag är ledsen, utan för att min rollperson är ledsen och jag spelar min rollperson. Jag som spelare känner "Fan vilken bra gråtscen detta är; älskar det!". Men det behöver ju vara en äkta och genuin scen med sårbara och mänskliga personer, såklart.
Nu är vi inne på någon väldigt komplicerad nivå här, känner jag. Du är inte ledsen när du gråter, men det behöver ändå vara en äkta och genuin scen. Jag förstår ju ungefär vad du menar, men jag funderar på om det är en viss typ av personer som verkligen gillar det där med att leva sig in i/uttrycka känslor som inte är ens egna osv. Jag skulle väl räkna med mig själv där i, men jag tror det finns många som tycker det är totalt obegripligt att få ut något av intensiva scener om ångest/sorg/rädsla. Trots att skräckfilm är hyfsat populärt träffar jag ju regelbundet personer som verkligen inte tycker om dem, de gillar inte konceptet "bli rädd, fast på ett tryggt sätt". Det är bara obehagligt för dem.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,786
Location
Göteborg
Nu är vi inne på någon väldigt komplicerad nivå här, känner jag. Du är inte ledsen när du gråter, men det behöver ändå vara en äkta och genuin scen.
Ja, alltså, det behöver vara en äkta och genuin scen för att jag ska tycka att den är riktigt bra. Vet inte om det måste vara en äkta och genuin scen för att jag ska kunna gråta. Det är ju skådespeleri, liksom. Senaste LinCon körde jag en omgång Gastkammaren och jag grät i första scenen, typ fem minuter efter att vi börjat spela, eftersom det var en begravningsscen. Jag tyckte att det skulle passa att min rollperson grät, så jag grät. Jag har spelat rollspel såpass länge att jag kann klämma fram tårar hyfsat på kommando, lite beroende på dagsform. Vet inte om jag skulle kunna klara av att göra det samtidigt som jag spelar en scen där min rollperson är jätteglad (alltså inte glädjetårar, för det gjorde jag så sent som på BSK i helgen, utan en scen där tårar inte vore rimligt för rollpersonen). I vilket fall som helst så passar det ju inte särskilt bra med tårar om det inte är ett känsligt och mänskligt spel. Kör jag ett humorspel och min rollperson ska gråta för att hen slagit tån i en byrå så passar det ju inte om jag som spelare faktiskt börjar böla. Och det brukar ta mig ett par minuter att framkalla tårarna, så det behöver vara en lite längre scen, också.

Men poängen är att det inte för mig känns som att det är jag som gråter, utan jag skådespelar en roll som gråter. Jag själv var knappast ledsen på grund av att en SLP vi hittade på i preppen en halvtimme innan spel är död, eller för att min rollperson, som jag spelat i fem minuter, är ledsen, liksom.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,786
Location
Göteborg
Den beskrivningen låter lite som det jag menar med ”bleed” som jag försöker undvika, i varje fall. En tårögd scen som även lämnar dig som spelare tårögd. Fast författarperspektivet kanske distansierar en från en enskild karaktär?
Som skrivet ovan, det känns för mig inte så mycket som att det är scenen som gör mig tårögd, utan jag som gör scenen tårögd. Att gråta i rollspel är för mig en högst medveten handling. Jag bestämmer mig för att göra det, typ. En del av gestaltandet av min rollperson, som är väldigt ledsen. Men jag gråter ju också om jag ser en sorglig film, och det hjälper ju, såklart. Jag har lärt mig att känna igen "nu kommer tårarna"-känslan och frammana den i rollspel när jag behöver den.
 

Mikl

Warrior
Joined
11 May 2023
Messages
200
Eller ja, ska man vara pedantisk så... att spelarens tankar och känslor skulle influeras av karaktärens är väl inte egentligen oundvikligt, utan tvärtom strikt omöjligt, eftersom karaktären är hittepå och därmed varken har tankar eller känslor som skulle kunna influera spelaren.
Ja, detta är helt väsentligt att komma ihåg.
Många av oss vill ju rollgestalta och försöker därmed leva oss in i hur rollfiguren skulle tänka och känna. Och vi kan exempelvis använda våra ansiktsmuskler för att se glada eller arga ut eftersom det är vad vi tänker oss att rollfiguren skulle göra. Men rollpersonen finns inte på riktigt så därför:
Alla föreställningar om rollfigurens känslor kommer inifrån oss själva.
Alla verkliga känslomässiga reaktioner på saker som händer i spelet kommer inifrån oss själva.
Allt eventuellt obehag inför dessa känslomässiga reaktioner kommer inifrån oss själva.
Alla våra svårigheter med att reglera eventuella oönskade känslor är våra egna svårigheter.
Och så vidare.

Som någon nämnde i tråden, eventuella problem inom spelgruppen kan alltid härledas till spelarna själva. Det är nog få erfarna rollspelare som numera köper den klassiska "det här är vad min rollperson hade gjort"-förklaringen till varför en spelare var tvungen att sabotera det roliga för någon annan. För nej, det var spelaren själv som valde en rollperson som är ett rövhål och/eller att spela den som ett rövhål. Ingen annan.
 

hedmeister

Kollegiemagistrat
Joined
15 Oct 2021
Messages
324
Som någon nämnde i tråden, eventuella problem inom spelgruppen kan alltid härledas till spelarna själva. Det är nog få erfarna rollspelare som numera köper den klassiska "det här är vad min rollperson hade gjort"-förklaringen till varför en spelare var tvungen att sabotera det roliga för någon annan. För nej, det var spelaren själv som valde en rollperson som är ett rövhål och/eller att spela den som ett rövhål. Ingen annan.
Jag har sett många skriva om just "this is what my character would do" som ursäkt för att deraila rollspel, och inte riktigt fattat vad problemet med det är. Jag menar, åtminstone mina rollpersoner har negativa egenskaper och brister i karaktären som gör att de skulle kunna göra nåt riktigt rövigt som skulle kunna sabba för de andra. Men det viktiga verkar alltså vara att man sabbar på ett sätt som de andra spelarna tycker är kul, även om deras rollpersoner inte gör det?
 
Top