Vad är det med rollspel som får ditt hjärta att slå snabbare?

Lemur

Lemur

Chatbot som låtsas vara en lemur
Joined
7 Sep 2015
Messages
2,881
Jag kollade på en rollspels stream där de körde en "session zero". Första frågan deras SL frågade var; vad är det med rollspel som du gillar allra bäst? Det som får dig att återvända till rollspel igen och igen? Bra fråga tycker jag. Vissa i streamen svarar att de gillar att göra röster och rollspela, andra att de gillar utmanande taktiska strider, mysterier, action, att sitta och flabba osv.

Så nu frågar jag er. Vad gillar ni mest med rollspel? Vad vill ni helst göra och känna när ni spelar?
 
Ska förresten försöka svara själv också. För mig är det den hissnande känslan av att ge mig ut på äventyr som kittlar. Det som skapar den känslan är olika saker, men här är det jag tror är viktigast:
  • Det finns något mystiskt att utreda och försöka förstå sig på
  • Jag har möjlighet att utveckla och fördjupa min rollperson under resans gång
  • Det finns platser på en karta som jag kan resa till och uppleva
 
Gestaltandet är definitivt en grej jag gillar. Att få spela en roll, hitta på lite uttryckssätt och agerande, kanske en lätt dialekt. Och beskrivningar; den råa glädjen i att leka med språket och använda det för att måla upp platser, personer och skeenden; att klä företeelser i en vacker språkdräkt. Speciellt saker som man till vardags kanske inte tänker på som intressanta eller vackra. Men de två saker som verkligen ger mig wow-känslor brukar vara dessa:

Först och främst tunga, känslosamma scener. Där dramat ligger tätt i luften, där alla runt bordet utom de som är involverade i scenen sitter framåtlutade och knappt vågar andas. Där man gråter, eller skäller ut, eller till slut berättar det där hemska som ens rollperson skäms för. Detta är alltid dialogscener, och oftast involverande någon sorts negativ känsla, även om stämningen i scenen ibland kan vara en upplyftande sådan, för att man får en chans att lasta av det där man bär inom sig.

Den andra grejen är när man får till en riktigt snygg ståry. När saker passar perfekt ihop och man knyter ihop de olika trådarna på ett vackert sätt. När man löser mysteriet och alla bitar passar ihop. För att detta ska klaffa får det inte finnas något på förhand bestämt mysterium som vi försöker lösa. Det måste vara något vi improviserat ihop i stunden, allteftersom spelet fortgått, utan att ha koll på hur de spretiga saker vi hittar på håller ihop. När vi sedan hittar ett sätt att knyta ihop det, när allting passar och vi alla vet att det där var vi som knepade ihop, att det var inget färdigskrivet scenario med någon som satt på sin kammare och fnulade ihop, utan något vi gjorde i farten, riffande på varandras idéer och med vinden i håret och plattan i mattan, det är en otroligt mäktig och tillfredsställande känsla.
 
Som spelare
  • Spela för att finna ut. Jag har helt tröttnat på upplägget "gissa SLs plan" (förskriven berättelse, rälsning, scenbaserat berättande eller vad du nu vill kalla det). Jag vill inte ha kvantresar, illusionism, plott-pansar, falska val, jag vill inte behöva sitta och hålla reda på ledtrådar och försöka gissa vad SL vill att jag ska göra härnäst. Jag vill ha en rollfigur, och inom spelets ramar få ta den vart jag vill. Det har jag bara fått göra en gång egentligen, i en Svavelvinter-kampanj som @God45 också var med i, och det var fantastiskt, sublimt.
  • Gestalning. Gå upp i att vara någon annan, spela ut det.
Som SL
  • Pillandet med prepp. Jag gillar att tänka på världar, settings, personer, fraktioner, äventyrsplatser, kulturer, folk, monster.
  • Prepp i spel. Jag gillar att se vad som händer när man släpper ned spelarna i ett bollhav (sandlåda, fikstank) och säger: "vad gör ni"?
  • Emergens. Överlapp med punkten ovan, men inte riktigt samma sak. Jag vill inte längre veta på förhand vilken berättelse det här kommer att bli ("bossfight" är typ det fulast ord jag känner), jag vill se berättelsen ta form efterhand, när spelare möter prepp.
 
Last edited:
Lemur said:
Så nu frågar jag er. Vad gillar ni mest med rollspel? Vad vill ni helst göra och känna när ni spelar?
Click to expand...

Missförstå sitt uppdrag, lita på fel personer, utsätta sig för onödig fara, misslyckas med alla viktiga sociala sammanhang, fumla sitt vapen i avgörande skeenden, förlora strider, missuppfatta konspirationer, tappa eller förstöra sin utrustning, missa alla ledtrådar, döda oskyldiga, pinas genom öknen utan vatten och mat, göra småaktiga hämndaktioner, tända eld på andras grejor, låta draken slippa undan, göra prinsessan skitsur, ljuga för uppdragsgivaren. Pendla mellan hopp och förtvivlan. Att få känna sig skitsmart en sekunden och sen i nästa förbanna hur korkad man var. Att ha osannolik tur ena stunden för att i nästa nästan dö på grund av ett dåligt tärningsslag.

Men efteråt ändå tycka att "Åh vad kul! Det där var ju awesome - undrar vad som kommer hända i nästa äventyr".

:t6b: :t6b-2:
//EvilSpook
 
Att tillsammans med mina spelare(jag är alltid SL) utforska världar vi annars bara fått se genom serier(tex Westeros) eller andra medium. Den totala friheten att inte vara bunden till att äventyra med ”osynliga” väggar och en känsla av att vad som helst kan hända och även jag som SL kan och blir ofta helt överraskad.

Inget speltillfälle är det andra likt och när rollspel är som bäst så slår det alla andra sätt att uppleva fiktiva världar!
 
EvilSpook said:
Missförstå sitt uppdrag, lita på fel personer, utsätta sig för onödig fara, misslyckas med alla viktiga sociala sammanhang, fumla sitt vapen i avgörande skeenden, förlora strider, missuppfatta konspirationer, tappa eller förstöra sin utrustning, missa alla ledtrådar, döda oskyldiga, pinas genom öknen utan vatten och mat, göra småaktiga hämndaktioner, tända eld på andras grejor, låta draken slippa undan, göra prinsessan skitsur, ljuga för uppdragsgivaren. Pendla mellan hopp och förtvivlan. Att få känna sig skitsmart en sekunden och sen i nästa förbanna hur korkad man var. Att ha osannolik tur ena stunden för att i nästa nästan dö på grund av ett dåligt tärningsslag.
Click to expand...


Eller som min SL sa en gång, i en Westernkampanj som utmärktes av inkompetenta spelare, inkompetenta rollfigurer och parodiskt dåliga tärningsslag: "tränade apor hade gjort det här bättre!". Tränade apor blev sedan gruppen namn.
 
Sedan även känslan som rollspelskonstruktör, att rollspel är ett så otroligt outforskat medium och att inom min del av hobbyn är det bara ett stort tomt intet, redo att skapas. Varje gång jag skriver ett spel känner jag att jag har skapat något som ingen har tänkt på förut, som är nytt och annorlunda jämfört med alla andra rollspel som skrivits. Rollspel är i grunden en så enkel och lågteknologisk idé, och ändå dröjde det till 1970-talet innan någon kom på de första versionerna av det, och in på 2000-talet innan vi började se berättelsefokuserade rollspel. Det är ett otroligt ungt medium, och som skapare är det helt fantastiskt. Det känns som om ingen annan gör vad jag gör, som att jag är en pionjär. Det är heller ingen som bryr sig om vad jag gör, vilket såklart kan vara tråkigt ibland, men hade det varit så att många köpte mina spel så hade det ju funnits en massa andra spelskapare som gör likadana saker, och då hade jag inte känt mig lika unik. :gremtongue:
 
Som spelare lockas jag främst av att uppleva en annan värld ur en annan persons perspektiv. Som spelledare lockas jag främst av möjligheten att få vara kreativ. Gemenskapen med andra rollspelare är alltid en fin bonus.
 
Jag spelleder nästan bara och för mig är det när mina spelare gör något oväntat, må så vara fräckt, korkat eller bara jätteroligt :)

Men även när spelarna verkligen ger respons och hajar till när de kommer på något som jag har lett fram till i mitt berättande :)

Men framför allt är det att få vara kreativ :)

/Andreas
 
Jag vill uppleva episka berättelser, och tillsammans med de andra spelarna väva en färgsprakande mental bild av allt som händer. Att höra hur rollpersonerna klarar det de klarar, på så klockrena sätt att det knappt går att hålla sig från att applådera. På slutet av spelmötet är anteckningsboken full av utropstecken och teckningar av vad som händer.

(Sen är det också kul när man i OSR-spel är såpass smart som spelare att man lyckas med en elegant frasering, listar ut ett mysterium, eller använder sin kunskap för att få massor av övertag. Det hänger dock så mycket på dagsformen, och kan ibland ta en lite ”ur karaktären”.)

Jag har försökt fråga den här frågan tidigare i flera rollspelsgrupper! Men har ofta fått lite ljumma svar. Finns säkert smarta sätt att frasera den för att skapa mer energi (plus att det beror på personerna såklart).
 
Rangertheman said:
Mitt största hjärtklappande kommer sig av kampanjer (och undantagsvis, av något enskilt äventyr) som vi nästan pratar mer om utanför spelet än under spelpassen. Både framåt i form av planering och klurande, och i form av gemensamma minnen.
Click to expand...
Sånt är verkligen kul, tyvärr har jag haft svårt att hitta spelare som orkar preppa, skriva eller snacka mellan spelmöten. Vi har som tur är en annan i huvudgruppen. Men som alltid är man ju tio gånger så intresserad av sin egen rollperson än något annat. Meme-trådar i Discord har varit bra här, för att skapa engagemang!

Samtidigt förstår jag. Av någon anledning har jag så svårt att tänka på den aktiva kampanjen mellan spelmöten… nästan lättare att tänka på gamla kampanjer!
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top