Culture gaming: Vem uppfann begreppet?

Stämma

Stämma

WC-zonmö i behov av IQ-hjälp
Joined
17 Jul 2020
Messages
433
Location
Södertälje/Uppsala
Titt som tätt stöter man på uttrycket "culture gaming". Det syftar på en spelstil där inlevelsen i en främmande kultur står i fokus. Kulturen ifråga kan vara verklig eller uppdiktad.

Det jag undrar är var själva begreppet kommer från. "Culture gaming" är ju engelska, men jag kan inte minnas att jag stött på det på engelskspråkiga forum. Mest har jag nog sett det användas här på WRNU.

Så var kommer det från?
 
Last edited:
Jag undrar också! Ibland hör jag begreppet nämnas i samband med svenska Eon, men det nämns egentligen inte i böckerna.
 
En snabbsökning på forumet ger att den förste att använda termen här var @Rosen som använde det först, i forumets barndom år 2000. Gissningsvis betyder det att termen är äldre än forumet?

Rosen said:
Re: Iofs, men...

<I>Man kan sätta samma grundläggande konflikter, eller "konfliktmodeller", i en massa olika sammanhang.</I>

Konflikter av typen Jag vs. Fiende är så basic så jag tror den yttre miljön och beväpningen är ganska sekundära. Möjligen kan de vara svåra att relatera till i culture gaming där konfliktens orsaker och/eller lösning kan skilja sig från vad man är van vid.
Säg att jag t.ex spelar en man vars syster har blivit mördad, och enligt mitt folks rättviseideal nu måste utkräva hämnd genom att söka upp mördarens syster och ta ihjäl <I>henne</I>...
Click to expand...
 
Jag sökte på forumet och fick upp Nightowls gamla inlägg, bland de första som nämnde "culture gam*"
​
"Culture games" myntades, tror jag, av Paul Mason i fanzinet Imazine. (URLs: http://www.tcp-ip.or.jp/~panurge ht...p://ourworld.compuserve.com/homepages/panurge)​
Med risk att felcitera honomm är det den sortens spel, oavsett genre, där man inte bara sätter sig in i en annan människas huvud, utan i huvudet på en människa som har en annan världsbild än man själv - inte på grund av privata åsikter, utan på grund av att denne är uppvuxen i en helt annan kultur. I de flesta SF- och fantasyvärldar tänker folk i princip som medelklassamerikaner från sent 1900-tal. Boring. Bra exempel är Empire of the Petal Throne, Mason's eget Outlaws of the Water Margin, Pendragon, Khelataar, Harn och Bushido. De flesta historiska spel funkar också bra.​

Nekromanti - Enkät!

En värld som jag direkt fastnade för men ännu inte utnyttjat är en av de alternativ-jordar som beskrivs i Alternate Earths från Steve Jackson Games, placerad i en (alternativ) nära framtid. Feodalväldet föll aldrig, och världen behärskas av fyra stormakter: Japan (som behärskar stora delar av...
www.rollspel.nu www.rollspel.nu
 
Jag är hyggligt säker jag har använt det här, för det ingår i mitt standardvokabulär. Det används definitivt band folk som pratar Tekumel och Glorantha, men att det skulle häröra från Paul och hans spelgrupps kampanjer där djupdykning i främmande kulturer var vanligt skulle inte förvåna mig. Där finns för övrigt anknytningar till Tekumel.
 
Zeedox said:
Vad innebär begreppet ens? Vilka är dess förkämpar? Jag har lurkat detta forum i många år men måste säga att jag inte riktigt har koll på vad det innebär.
Click to expand...

…”den sortens spel, oavsett genre, där man inte bara sätter sig in i en annan människas huvud, utan i huvudet på en människa som har en annan världsbild än man själv”…
 
Quadrante said:
…”den sortens spel, oavsett genre, där man inte bara sätter sig in i en annan människas huvud, utan i huvudet på en människa som har en annan världsbild än man själv”…
Click to expand...
Det säger mig rätt lite, eftersom det låter ungefär som det flesta rollspel, och kanske mer har att göra med spelaren och hur den utmanar sig själv i ett specifikt scenario.
 
Zeedox said:
Det säger mig rätt lite, eftersom det låter ungefär som det flesta rollspel, och kanske mer har att göra med spelaren och hur den utmanar sig själv i ett specifikt scenario.
Click to expand...
Alltså, spel där detta är i fokus och är en del av det roliga. Där man utmanar sig själv med att leva sig in i kulturen, förstå den och agera på ett sätt som är rimligt i dess kontext. Det är inte en hel spelstilsteori som OSR, krankiskt mysterielösande eller genesiskt samberättande. Mer en komponent eller så.
 
Jag har fått intrycket av att culture gaming också ofta har culture-delen externaliserad – dvs man spelar inte bara en rollperson som tänker och fungerar på ett annat sätt, man gör det också gärna i en miljö, ett samhälle som format hen. Så ofta spelar man ut saker som ritualer och sedvänjor, undviker aktivt att applicera modern moral eller t.ex. vetenskapligt tänkande, etc. Att leva sig in i hur det faktiskt vore att vara en person i den aktuella kulturen, och där kulturen också tar plats och är i fokus. Typ.
 
Zeedox said:
Vad innebär begreppet ens? Vilka är dess förkämpar?
Click to expand...
Jag är en förkämpe, även om jag inte är 100% säker på att min tolkning av termen är den sanna.
Men, som andra skrivit här, handlar det om att grotta ner sig i den fiktiva världens kultur och att en stor del av behållningen är att spela ut scener som känns äkta enligt den fiktiva världens premisser. Också att man gärna får lägga massor av speltid på att beskriva mundana företeelser, då det är ett egenvärde att bara befinna sig i (och uppleva) den påhittade världen.

Lite exempel på sånt som jag tycker känns kulturspel:
  • Delta i en lokal festival, med alla dess säregna traditioner
  • Noggrant beskriva vad som serveras på värdshuset
  • Annamma svordomar och talesätt som hör hemma i världen
  • Rollspela kulturella fördomar och tankemönster
  • Göra slutledningar baserat på kunskap om världen (ingen äkta kargensk köpman accepterar kopparmynt, bedragare!)

Egentligen är det mesta kulturspel som inte berör själva äventyret och som man lägger tid på utan att det för handlingen framåt.
 
Last edited:
krank said:
Jag har fått intrycket av att culture gaming också ofta har culture-delen externaliserad – dvs man spelar inte bara en rollperson som tänker och fungerar på ett annat sätt, man gör det också gärna i en miljö, ett samhälle som format hen. Så ofta spelar man ut saker som ritualer och sedvänjor, undviker aktivt att applicera modern moral eller t.ex. vetenskapligt tänkande, etc. Att leva sig in i hur det faktiskt vore att vara en person i den aktuella kulturen, och där kulturen också tar plats och är i fokus. Typ.
Click to expand...

I ett välgjort Culture Gaming-spel kan man också komma att begripa den inre logiken i ett samhälle som uppvisar fenomen som man inte gillar. I min RuneQuest-kampanj är spelarnas klan just nu inbegripen i en blodsfejd med grannklanen, och fast alla inser att det här inte är bra (det tycker inte folk i världen heller), så förstår de varför det inte är något som är enkelt att lösa - den som inte hämnas visar upp att man kan göras till offer ostraffat (det är bokstavligen vad det betyder att förlora sin heder). Så de deltar till och med i fejden (om än med en del skrupler, som att helst bara döda kombatanter i alla fall), för även om det finns sätt att få slut på en blodsfejd, så är alla sådana beroende av att sidorna har börjat tröttna på det och aktivt letar efter en lösning nu. Och har begripit hur avsaknaden av en delad högre auktoritet - som en delad kung, eller till och med Månimperiets ockupationsmakt - är en av faktorerna som gör det så svårt. Barbarsamhällena saknar stat, och i avsaknad av det är det ont om alternativ till ett hederssamhälle.
 
Lemur said:
Egentligen är det mesta kulturspel som inte berör själva äventyret och som man lägger tid på utan att det för handlingen framåt.
Click to expand...

Det är också sådant kulturspel jag upplever enklast kan kombineras med andra fokus och så. Jag kör ju ganska hardcore mysterielösar/player skill-fokus, men en av de saker lovecraftskt spelande inbjuder till är just vad jag skulle se som culture gaming i 1920-tal. Eller ja, ok, generellt kanske vi inte grottar ner oss i typ rasismen eller kvinnosynen eller så, men de spelgrupper jag kört med har alla gillat att djupdyka i typ nya trender (korsord!) och matkultur och allt sånt. Det är tacksamt, för det kommer sällan ivägen för deras försök att lösa mysteriet, men det blir som ett väldigt mysigt återkommande sidospår som ger en rätt schysst närvarokänsla.

Jag tror att det blir svårare att kombinera culture gaming med "klara äventyret-spelande" och mysterielösande om man istället fokuserar på saker som riskerar att lägga sig ivägen för sånt. Alltså typ "jag som nutidsmänniska förstår ju att X innebär att Y är homosexuell, men min rollperson skulle aldrig få för sig att påtala en sån sak ens om han insåg hur det låg till". Kanske dassigt exempel, men förhoppningsvis går poängen fram.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top