"Mandela-effekt"i film och tv?

[Platon]

Jag har funderat lite på sistone kring det här som jag uppfattar som kulturell Mandela-effekt inom film och tv.
Ni vet Mandela-effekten. Att "man" som kollektiv tycker sig komma ihåg saker som bevisligen aldrig har skett.

Inom film och tv tycker jag allt som oftast "folk" börjar komma ihåg filmer och serier som bättre eller sämre än vad konsensus var när de släpptes. På senare år tycker jag ofta att man kommer ihåg dem som sämre.

Exempel:

-När Avatar 1 släpptes jobbade jag som kulturjournalist en period. Kommer ihåg att den fick strålande recensioner av i stort sett alla. Det var svårt att hitta en kritisk recension, Alla älskade den. Folk valfärdade. Själv såg jag den 2 gånger på bio. Största biosuccén någonsin. När nu tvåan kommer så kommer plötsligt "alla" ihåg ettan som medioker. I recensioner, forum, poddar, folk man pratar med. "Alla" rycker på axlarna. "Jaha, kommer det en uppföljare på den. Ja man kanske masar sig iväg och ser den då. Ettan var ju inget vidare så det här blir väl inget vidare heller". Man pratar om Avatar 1 som en klassisk 2+ eller kanske 3/5-film. Så pratade YTTERST få om den när den släpptes.

- Game of thrones. När det begav sig ÄLSKADE alla GoT, och det höll i sig nästan hela vägen. Jag tror första gången jag hörde en enda homo sapiens säga något negativt var kring säsong 6. 7-8 var mer allmänt dissade. Men nu i efterhand, när de sisa säsongerna lämnat en bitter eftersmak i munnen, så hör jag plötsligt allt fler säga att "ja, GoT var ju bra i 3 säsonger". "Folk" pratar som att den började dala kring säsong 4-5, något som jag vet knappast var en speciellt utbredd åsikt när säsong 4 och 5 sändes. Då satt alla hemma och onanerade för att det var så bra. Men den sura smaken av avslutningen av GoT har på något sätt retroaktivt fått kreti och pleti att inbilla sig att dom inte gillade halva serien så mycket Tro mig: det gjorde ni. Då.

- The Witcher säsong 2. Jag vet inte om det är det faktum att Henry Cavill meddelat sitt avhopp, och tydligt antytt att många i crewet bakom serien "saknar respekt" för förlagan som gjort att denna känsla retroaktivt spritt sig. Men plötsligt antyder var och varannan tjomme att redan säsong 2 var rätt kass. Eller kanske "lite underhållande men dum". Kommer ni ihåg The Witcher eller!? Säsong 1 var ju egentligen dramturgiskt katastrofal. Man fattade ingenting om man inte kände till böckerna. Det var ju först säsong 2 som det blev någon sammanhållning alls i storyn. Säsong 2 fick väldigt bra recensioner. Folk på forum och bloggar och i verkliga livet gav tummen upp. Nu, något år senare, så kommer var och varannan ihåg den som den sämre av de två säsongerna.

 

[JohanL]

Jag tyckte att Avatar 1 var i bästa fall vagt passabel och snarare medioker förutom specialeffekterna, och de flesta SF-fans jag känner verkad dela den uppfattningen när det begav sig. Och att GoT mycket riktigt började bli sämre innan den breda allmänheten begrep det, någonstans i S04. Fast The Witcher gillar jag, och säsong två var bättre än ettan. Även om säsong ett bara blev svårbegriplig om man sov vid ratten som tittare.

Jag har även sett fenomenet kring Jacksons Lord of The Rings, där många tycker sig tycka sämre om den nu än när den var närmast unisont hyllad då (och har fel, skulle jag säga - såg om den nyligen, och den håller strålande, även om det är lättare att känna igen när Peter Jackson är sig själv mer än han borde, och man kan se hur andra saker som hölls någorlunda under kontroll fick fritt spelrum i The Hobbit.)

 

[Platon]

Vill betona att min poäng såklart inte är att INGEN tyckte illa om Avatar 1 redan när den släpptes, eller att ingen började störa sig grovt på GoT redan säsong 4.

Min poäng är att den "allmänt utbredda uppfattningen" (som såklart inte går att definiera exakt, men ni fattar) har svängt med åren.

 

[krank]

Vill betona att min poäng såklart inte är att INGEN tyckte illa om Avatar 1 redan när den släpptes, eller att ingen började störa sig grovt på GoT redan säsong 4.

Min poäng är att den "allmänt utbredda uppfattningen" (som såklart inte går att definiera exakt, men ni fattar) har svängt med åren.

Jag tänker att det bara blir ett problem om man tänker sig att samma personer är som mest högljudda hela tiden. Jag misstänker att det inte är samma personer som då pratade om Avatar som bra, som nu pratar om den som dålig – men de som pratade om den som bra då pratar inte så mycket om den längre, för filmen var visserligen väldigt snygg men innehållsmässigt lövtunn. Och filmer som är så tunna på story lever inte kvar och pratas om på det sättet. Plus då att man dels märker och minns negativa åsikter mer än positiva rent generellt, och att framför allt sociala medier generellt förstärker och förmedlar negativa åsikter.

Så jag tänker att det finns en hel del tänkbara förklaringar som inte är att en massa personer plötsligt fått för sig att de ogillade saker som de i själva vrket gillade.

 

[JohanL]

Vill betona att min poäng såklart inte är att INGEN tyckte illa om Avatar 1 redan när den släpptes

Det är möjligt att det stämmer för allmänheten på Internet, men bland de jag känner var det "Cool CGI, annars Dansar med smurfer."

En möjlighet är att den fantastik-obildade kritikerkåren (ingen svensk kritiker i de tunga medierna begrep att Starship Troopers var satir, t.ex., vilket fanimig är tjänstefel) lärt sig något sedan dess.

 

[Gamiel]

Jag har funderat lite på sistone kring det här som jag uppfattar som kulturell Mandela-effekt inom film och tv.
Ni vet Mandela-effekten. Att "man" som kollektiv tycker sig komma ihåg saker som bevisligen aldrig har skett.

Inom film och tv tycker jag allt som oftast "folk" börjar komma ihåg filmer och serier som bättre eller sämre än vad konsensus var när de släpptes. På senare år tycker jag ofta att man kommer ihåg dem som sämre.

Att alla hatad Stjärnornas Krig: Det mörka Hotet redan från start. Går man tillbaka till intervjuer och första reaktioner från den era så är det en massa som gillar den, gillar den rejält eller bara trycker den e helt OK.

Tror att det är en fråga om att de som ogillade den var de som lyckades få kontroll på narrativet och skapade ett meme om att filmen bara sög och alla ogillade den med efterföljande normering att man skulle anse det eftersom "alla andra gjorde det".

 

[Rymdhamster]

Jag tror bara du pratar med andra personer nu än då. "Konsensus" är bara något man intalar sig för att man vill tro att alla (i vart fall de flesta) håller med en själv, och är något man upplever för att man ignorerar de som inte håller med en.

 

[Zire]

Jag tänker att det bara blir ett problem om man tänker sig att samma personer är som mest högljudda hela tiden.

Exakt det här.

Det var många som hypade Avatar back in the days. Jag hade skyhöga förväntningar och tyckte att den bara var ok. Blev gruvligt besviken. Såg om den härom dagen med ungarna, tänkte att jag borde stå ut, blev överraskad av hur bra den var. Ingenting hade egentligen ändrats mer än förväntningarna.

Men om det råder hyllningsstämning i fikarummet är det lätt att hänga med om man gillar filmen. Och lätt att inte säga någonting eller byta ämne om inte tyckte den var bra.

Och på samma sätt när det råder lynchningsstämning. Alla verkar ogilla X, då är det lätt att hänga på. Jag tyckte också den sög. Men gillade jag den så är jag inte lika benägen att säga något.

Så det behöver inte vara att det är samma kollegor som ändrar sig, utan snarare att det är olika kollegor som uttalar sig. Och jag tror också att recensioner etc också påverkar. Om många recensionet sågar en film som jag gillar så ökar chansen att jag tar upp det i fikarummet. Om många sågar den så minskar chansen.

Jag och frun såg fram till halva säsong 2 av GoT sedan räckte det med grafisk våldspornografi för oss. Känslan var att alla hyllade serien förutom de som ogillande fantasy i allmänhet. Men det var ju bara fansen man hörde och man tänkte ju lite att man hade fel som inte gillade den. Vi älskade böckerna så det byggde uppenbarligen på en bra grund. När serien inte slutade bra och den allmänna känslan var negativ så började vi som inte gillade den känna att man kan racka ner på serien utan att automatiskt få mothugg.

 

[JohanL]

Att alla hatad Stjärnornas Krig: Det mörka Hotet redan från start. Går man tillbaka till intervjuer och första reaktioner från den era så är det en massa som gillar den, gillar den rejält eller bara trycker den e helt OK.

Fascinerande, jag ser helt det motsatta hållet - många säger nu att prequel-trilogin kanske inte var så dålig och vill rehabilitera den (kanske hjälper det att man nu har film 7-9 att jämföra med...)

 

[Jocke]

Jag minns Avatar som rätt ljummet mottagen av både mina vänner och recensioner. Alltså typ man gick och såg den men ryckte på axlarna när man kom ut från bion. Minns också att Johanna Koljonen skrev en text om ”tio bra saker med Avatar” som tyder på att det fanns många fler dåliga.

 

[Jocke]

Jag mins också att det folk tycket var att den var snygg, lite so and so, bra passningar till The Abyss och att det var kul med 3D.

 

[JohanL]

Sedan finns det också filmer som genuint upptäcks av folk, som hur Master And Commander är jätteinne just nu.

 

[Jocke]

Sedan finns det också filmer som genuint upptäcks av folk, som hur Master And Commander är jätteinne just nu.

Ja, mins att jag tyckte den var en rätt bra film men inget jag kunde gissa skulle bli en klassiker när den kom. Den gick ju inte bra nog när den kom för att göra någon uppföljare.

Sen har vi också filmer som håller i ett par år för att sedan typ glömmas bort. Jag minns tex The Fisher King som en film som gjorde stort genomslag när den kom och var med i det popkulturella medvetandet rätt länge - men nu är nästan bortglömd.

 

[Conan]

1. Tyckte Avatar var överhypad när den kom. Med det sagt var det en bra film och riktigt häftig bioupplevelse och för mig och många andra första gången vi såg en film i 3D. Men att se filmer i 3D var en ploj som var kul en gång.

Tror många med mig sen såg om filmen några år senare på hemma tvn och då insåg att det fanns en hel del brister (svaga karaktärer, platt kärlekshistoria och lite enkel plot) även om det överlag var en bra film.

2. Att GoT blev sämre under säsong 4 var inte så mycket att gnälla över då den föll marginellt från extremt höga höjder. Runt säsong 5 var nog de flesta jag känner med på att det börjar gå lite utför även om det fortfarande var bra.

3. Bara sett ett och ett halvt avsnitt av the Witcher, men ja den är och har alltid varit kass.

Med det sagt tror jag det fenomen du beskriver bara handlar om att man inte vill gnälla och klaga på något som är bra eller som man är entusiastisk över i stundens hetta.

Se bara på hur förtvivlade fanboys prisar Blood Origins, Willow, Drakens återkomst och Rings of Power. Ingen kommer påstå att de är annat är usla manshatande och rasistiska cashgrabs om ett par år.

Det du beskriver är snarare fanboyism, där man lever i förnekelsen om kvalitén på något man vill tycks om. Sånt tenderar att gå över med tiden.

 

[Jocke]

Se bara på hur förtvivlade fanboys prisar Blood Origins, Willow, Drakens återkomst och Rings of Power. Ingen kommer påstå att de är annat är usla manshatande och rasistiska cashgrabs om ett par år.

Kan någon påminna oss om att kolla om Conan har rätt här om 3-5 år?
Jag har bara sett Drakens Återkomst av dessa och minns den som 3-av-5 och inte manshatande eller rasistisk nu ca ett halvår-år senare.

 

[Bifur]

Ja, att det lätt skapas kulturella narrativ är inget nytt. Medielogik (och sociala medier) förstärker det. Speciellt som de åsikter som återstår efter en tid är de engagerade, medan 90% av publiken har gått vidare.

Samtidigt är det ofrånkomligen så att utveckling påverkar och sätter saker i nya perspektiv, dvs att människor faktiskt omvärderar på riktigt så att säga, i varje fall om de finns kvar i publiken. GoT är tex fantastisk i tre säsonger så länge källmaterialet är utmärkt, säsong 4-6 är så klart fortfarande riktigt bra i många aspekter men det ska också medges att böckerna de bygger på tappat en del sting också, och väl inne på säsong 7-8 går det ordentligt utför. Vilket också belyser de svagare tendenserna i 4-6 etc. Det är i sig inte ett irrationellt förhållningssätt. Och att mängden tillgängligt referensmaterial påverkar är också rimligt, dels för att det ger andra perspektiv på verket, dels för att det oftast i takt med att materialet växer går att hitta en grupp som som gillar verk X och ger uttryck för det.

 

[Dr_Dängrot]

Se bara på hur förtvivlade fanboys prisar Blood Origins, Willow, Drakens återkomst och Rings of Power. Ingen kommer påstå att de är annat är usla manshatande och rasistiska cashgrabs om ett par år.

Det du beskriver är snarare fanboyism, där man lever i förnekelsen om kvalitén på något man vill tycks om. Sånt tenderar att gå över med tiden.

Jag tror att anledningen att vissa så desperat försvarar dessa serier du nämner snarare handlar om att en viss grupp personer har tagit ett politiskt ställningstagande som gör att dom känner skyldighet att försvara dessa serier hur objektiv usla dom än är .

 

[Troberg]

Jag tycker mig se en trend där filmer/TV med en stark story växer med tiden (The Thing, Blade Runner, Apocalypse Now, Aniara, Once Upon a Time in the West, Brasil osv), medan de som är mer av karaktären "En ball åktur" (Avatar, Riddick, Hobbit-filmerna, allt Marvel osv) tenderar att ses som bra i början, men ganska snabbt försvinna i mängden.

 

[Gabrielle de Bourg]

När nu tvåan kommer så kommer plötsligt "alla" ihåg ettan som medioker. I recensioner, forum, poddar, folk man pratar med. "Alla" rycker på axlarna. "Jaha, kommer det en uppföljare på den. Ja man kanske masar sig iväg och ser den då. Ettan var ju inget vidare så det här blir väl inget vidare heller". Man pratar om Avatar 1 som en klassisk 2+ eller kanske 3/5-film.

Fast så pratade många om den redan då. Som en som älskade Avatar när den kom blev jag ”uppläxad” av många av hur dum jag var som gillade den. När det kom var det populärt att kalla den för ”Dansar med Na’vi”, ”Blå Ferngrully” eller ”Pocahontas i rymden”. Sedan kanske de som älskade den är färre. Vi som älskade den pratade ju positivt om den som spektakel redan då, jag tror väl mer att varför hypen lade sig åren efter är att då var spektakelfaktorn borta.

"Folk" pratar som att den började dala kring säsong 4-5, något som jag vet knappast var en speciellt utbredd åsikt när säsong 4 och 5 sändes. Då satt alla hemma och onanerade för att det var så bra. Men den sura smaken av avslutningen av GoT har på något sätt retroaktivt fått kreti och pleti att inbilla sig att dom inte gillade halva serien så mycket Tro mig: det gjorde ni. Då.

Jag minns att kring säsong 5 började det dyka upp en hel del kritik, där folk klagade på hur serien blivit rätt seg; jag var en av dem. Sedan tyckte jag de fick upp det vid säsong 6. När säsong 7 gick började jag höra mer klagomål, speciellt efter det näst sista avsnittet i säsongen, där många poängterade hur många logiska luckor de hoppade igenom för att det skulle lyckas. Sedan kan jag däremot hålla med om att folk blivit mer kritiska efter slutet på serien, som effektivt tog död på mångas kärlek och intresse för GoT; inklusive mitt. Jag har totalt tappat intresset för en serie jag var djupt investerad i.

 

[Franz]

The dark knight hyllades ju av många när den kom som världens bästa superhjältefilm. Och den banade dessutom väg för en trend som gick ut på att skurken lät sig tillfångatas för det är ett steg i en superavancerad plan i 58 steg som enbart funkar för att skurken är smart nog att räkna ut exakt vad de goda kommer göra i alla steg.

Jag upplever det inte som att folk tycker att The dark knight är dålig nuförtiden, men ytterst få använder den som exempel på hur en perfekt superhjältefilm ska se ut.