WRNU:s filmklubb 2023 v 11

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,775
Location
Eslöv
Detta är WRNU's filmklubb för v10 2023 – #530 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Krank brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

  1. Jag tänker se minst en film i veckan.
  2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
  3. När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
  4. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
  5. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Kranks betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom han främst ser till att se film han redan vet att han gillar eller har god anledning att tro att han kommer att tycka om.

Betyg Krank satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:


1591730152931.png
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,267
Location
Helsingborg
Horsemen
2009

Jag såg att Zhang Ziyi (efternamn, förnamn) hade gjort en till engelsktalande film som inte var action. Dennis Quaid spelar huvudrollen och jag tycker alltid om hans filmer. Det är något genuint i honom som jag kan relatera till (The Rookie är en feel good movie jag kan speciellt rekommendera). Det som till sist sålde mig var att Jonas Åkerlund regisserade, för även om det är en tråkig historia kommer hans redigering vara intressant.

Döm till min förvåning när allting var väldigt tillbakalutat i filmsättet. Det här är en polishistoria som försöker vara Seven. Zhang Ziyi spelar en tonåring som är tio år yngre än vad hon egentligen är och även om hon har stunder där hon är riktigt skrämmande så gör hon väldigt stereotypiskt asiatiskt agerande och blir en besvikelse. Jag förstår faktiskt inte varför hon blev tillsatt, för hon spelar en amerikansk adoptivdotter, men har kraftig brytning. Historien är förutsägbar, eftersom de ledtrådar som tittaren får i "förbigående" är alltför uppenbara. Quaid gör en solid prestation, som vanligt, och Peter Stormare tittar in på ett hörn. Det finns några härliga Åkerlund-stilgrepp. Det är en cool historia i grund och slutet hade varit superbt, om filmen bara greppat mig mer. Någonting saknas, vilket sänker betyget ett steg och gör den till en film att softa till.

BETYG: 3/5
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,775
Location
Eslöv
Redan tisdag och ingen Disney kanske ni tänker. Jag ber ödmjukt om ursäkt och hoppas att denna recension av Beauty and the Beast (1991) stillar er vrede! Idén om att göra film på den klassiska franska sagan har funnits länge, redan Walt Disney själv filade på att göra filmen redan på 30-talet. Men det blev inget av det hela, bland annat för att andra världskriget drog igång. När så kriget var över så gjordes en fransk live-action variant redan 1946. Först på femtiotalet la man ned planerna helt, då man inte tyckte att man hittade en tillräckligt stark story för att göra en hel långfilm.

Istället skulle det dröja ända tills slutet på 80-talet, när studion arbetade med Who framed Roger Rabbit, som man än en gång skulle överväga Beauty and the beast. Det var den första filmen där man använde sig av en screen writer för att presentera storyn först för att sen ge sig på storyboards. Men projektet blev inte älskat av Jeffrey Katzenberg, som efter han fått se de första storyboardsna och en short animation reel beordrade att hela projektet skrotades och att man började om från början.

Man hade nämligen fått mycket goda resultat från The little mermaid, en musikal, och det första utkastet saknade musikalstycken överhuvudtaget. Perdum, filmens första regissör, gav tillsist upp efter några månader och istället anlitade man Wise och Trousdale för att regissera. Man frågade först Musker och Clements, men de var för slutkörda efter The little mermaid.

Standardtiden given en Disney-film för tillfället var fyra år, men den trycktes ned till två på grund av all tid som "slösats" när Perdum inte lyckats rafsa ihop en idé som Katzenberg gillade. Man var faktiskt så tidpressad att man i filmens sista scen, en dans mellan vårt romantiska par, återanvänder samma material som användes för sista dansen mellan Aurora och Philip i Sleeping beauty.

Samtidigt fanns det väldigt höga förhoppningar på filmen, efter den stora succé som The little mermaid var.

Så till filmen....


Belle hittar en magisk ros i slottets västra flygel...

Filmen följer Belle och The Beast (som inte får något namn i filmen). The beast var en gång en vacker men elak prins som efter att ha förnedrat en besvärjerska blir förbannad med mörk magi som endast kan upphävas om prinsen finner sann kärlek. Belle är en ung kvinna som bor ute på den franska vischan och som på grund av sitt boksinne och intelligens anses vara en konstig typ av de andra byborna. På grund av omständigheter med sin far så finner hon sig en dag som en fånge hos odjuret och i den tidvis skrämmande miljö så blommer plötsligt en romans. Lägg därtill lite arketypisk Disney-magi såsom talande möbler, en skurk med inte bara en utan två villain-songs och vacker animering.

Innan jag ger något betyg kan man säga att filmen slog alla förväntningar som man hade på Disney. Inte nog med att den drog in tokigt mycket pengar på sin relativt ödmjuka budget (den kostade hälften så mycket som Little mermaid, och drog in mer än dubbelt så mycket!) den mottogs också mycket bra av den fina eliten i Hollywood - det blev den första animerade filmen någonsin som nominerades för bästa film i Oscars-galan (den förlorade dock till Silence of the lambs).

Om The little mermaid såg till att Disney återhämtade sig från ett gäng mycket tuffa år så var det Beauty and the beast som såg till att Disney kom att bli den titan som de var under resten av 90-talet.

Så är den bra då?

Ja, självklart är den det! Filmen har några brister (humorn är något bristande, särskilt överanvändandet av slapstick) och Belle är en relativt tråkig Disney-prinsessa. Hon har några scener där hon är riktigt bra (bland annat där hon tar hand om det sårade Odjuret, och i interaktionerna med Gaston), men oftast så ler hon mest över hur förtrollat och fantastiskt allting är. Hon är inte kass, hon är bara inte en Megara, Mulan eller Jane, helt enkelt.

Filmens starkaste delar är, utan inbördes ordning, Gaston (vi diskuterade i soffan om han kanske inte är den värsta Disney-skurken hitills. Vansinnigt narcissitisk, mobbare, riktigt rapey, ytlig, sadistisk, feg...) Odjuret självt och öppningsscenen. Det är en två minuter lång exposition-dump till en tecknad barnfilm men stilen som scenen är gjord verkligen osar av barnsaga/disney-magi, i både berättarröst och hur den är tecknad som på kyrkoglas.


Låtarna, särskilt Oscars-vinnaren Tale as old as time, är bra, men även i denna musikal är det skurksångarna som står ut, särskilt låten Gaston.

Beauty and the beast får 4/5. Den är välförtjänt i sin position som Disney-klassiker.

I min recension av Tarzan så skrev jag att jag skulle vänta tills jag sett Beauty and the Beast med att avgöra vilken av de två filmerna som har starkast romans. Efter att ha sett färdigt Beauty and the beast så står jag kvar i att Tarzan har den bästa romansen. Men Beauty and the beast sitter på en mycket välförtjänt andra plats.
 
Last edited:

Franz

The force is female
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,774
Filmens starkaste delar är, utan inbördes ordning, Gaston (vi diskuterade i soffan om han kanske inte är den värsta Disney-skurken hitills. Vansinnigt narcissitisk, mobbare, riktigt rapey, ytlig, sadistisk, feg...)
Gaston är onekligen en av Disneys bästa skurkar! Det intressanta är att han med en del ganska små tweeks skulle kunna vara det riktiga kärleksintresset i tidigare Disneyfilmer. Att han bums fattar tycke för den kvinnliga huvudrollen och är påstridig på ett creepy sätt känns ju igen från såväl Snövit som Törnrosa.
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,775
Location
Eslöv
Gaston är onekligen en av Disneys bästa skurkar! Det intressanta är att han med en del ganska små tweeks skulle kunna vara det riktiga kärleksintresset i tidigare Disneyfilmer. Att han bums fattar tycke för den kvinnliga huvudrollen och är påstridig på ett creepy sätt känns ju igen från såväl Snövit som Törnrosa.
Hans anledning för att vilja gifta sig med Belle, enligt egna ord, är för att "hon är vackrast, därför måste hon vara bäst. Och är inte det bästa vad jag är värd?" :D

Och ja, jag har alltid gillat Gaston för att i många andra sagor är han hjälten. Atletisk, stilig, omtyckt i sin by/naturlig ledare, osv.
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,057
Location
Nordnordost
Beauty and the beast får 4/5. Den är välförtjänt i sin position som Disney-klassiker.
Skönheten och odjuret är nog en av väldigt få filmer som får fem stjärnor i min bok. Helt fantastisk. Striden mot vargarna är ett av mina favoritfilmögonblick någonsin.

 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,775
Location
Eslöv
Det är ju synd att jag nu måste blocka dig men sådan är lagen när någon inte ger en av mina favoritfilmer maxbetyg.
Jag gör mitt bästa för att vara så objektiv jag kan i mina recensioner av Disney-rullarna och jag vet att många har Beauty and the beast som sin absoluta favorit - och jag förstår dom. Men för mig faller den precis på målgränsen just på grund av humorn och Belle. Min förhoppning är inte att jag förklarar för folk vilken film som är bra eller dålig, utan snarare att folk förstår varför jag tycker som jag tycker och vara någorlunda konsekvent. Mitt mål är att om jag recenserar en Disney-film du inte sett än, så kan du kommer du veta vad som tilltalar mig i filmerna, och vad som sällan funkar för mig... och därifrån själv kunna avgöra om det här kommer funka för dig eller inte.

Med det sagt är så är din reaktion fullt förståelig, och utöver att blockera mig rekommenderar jag dig att rapportera mitt inlägg (som förmodligen bryter mot reglerna 2 och 3) så att jag blir avstängd.

Untitled.png
Om det inte redan är olagligt att ge Beauty & the beast 4/5 så yrkar jag på att vi snarast pressar regeringen att införa denna lagändring.
 
Last edited:

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,775
Location
Eslöv
På grund av svagt modereringsarbete förblir jag obannad och tar därför tillfället i akt att recensera The little mermaid (1989).

Vi har pratat en del om den här filmen redan, den är starten på den så kallade "Disney-renässansen". Defineringen av Disney-renässansen är, kort fattat, en serie av filmer som var mycket mer populära (och tjänade mycket mer pengar) än de föregångare som Disney dragits med sedan tidigare, såsom The great mouse detective och The black cauldron. Bland de tio filmer som släpptes under Disney-renässansen är det bara en som inte är en musikal, och det är den enda filmen som det inte gick superbra för heller rent ekonomiskt (The Rescuers Down Under).

The little mermaid är själva mallen för Disney-renässansen. 2D animerad med ny teknik, "broadway-style" musikal där man satsade stort på just musiken (att inte nomineras i Oscars för bästa låt/soundtrack skulle anses vara mycket svagt), action-sekvenser... Senare skulle det också bli allt viktigare att använda sig av kändisar som röstskådespelare i ett försök att locka till sig publiken.

Men det var ju inte så att man bara bestämde sig för att göra extremt framgångsrik film - om det var så lätt hade man ju gjort det direkt från början. Planerna för att göra en film om sagan om den lilla sjöjungfrun hade faktiskt filats på redan av Walt själv, strax efter han blev klar med Snövit, men på grund av omständigheter så blev det aldrig av. Ron Clements (som vi också pratat om tidigare) blev inspirerad i mitten på åttiotalet att fixa ihop en film på just lilla Sjöjungfrun och även om hans förslag först blev nekat, så ångrade sig Katzenberg snart och tillät projektet att börja utvecklas samtidigt som Oliver & company. Av en ren händelse råkade några medarbetare på Disney hitta Walts gamla utkast till filmen och man insåg att flera av de förändringar som Walt gjort i sitt script jämfört med den gamla danska sagan var mer eller mindre samma som de som de nya manusförfattarna också ville göra.

Till en början var dock Katzenberg inte helt såld, trots att han godkände en större budget. Han misstänkte nämligen att filmens kvinnliga huvudkaraktär skulle göra den riktad mot tjejer/flickor - och därför inte skulle ha samma dragningskraft som en film med en manlig huvudkaraktär. Som intressant sidnotis finns denna fruktan fortfarande kvar hos Disney, där Tangled först var tänkt att heta Rapunzel, men några marketing-snubbar klurade ut att en film med namnet Tangled skulle vara lättare att marknadsföra mot pojkar.

På det stora hela var produktionen utan större problem, det som gör filmen så intressant rent produktionsmässigt är hur mycket man satsade. Filmen är dyrare än tex. Beauty and the Beast, men också rejält mycket dyrare än Oliver & company. Och det behövdes, för att skapa ett undervattenlandskap som såg bra ut krävde stora mängder resurser till den grad att Disney själva inte klarade av att animera allting - man outsourcade en hel del av undervattenseffekterna till en animeringsstudio baserad i Kina.

Så till filmen då...


Ariel skapar sin egen utstyrsel...

Ariel är en sjöjungfru och Kung Tritons yngsta dotter. Hon är mycket fascinerad av människorna som bor ovanför ytan även om hon inte riktigt förstår sig på dom. Hennes far, som både fruktar och hatar människorna, förbjuder henne från att besöka ytan någonsin. Givetvis följer hon inte instruktionerna och blir snart väldigt kär i en vacker människoprins, Eric. Efter att hennes pappa får tokspel över detta så söker Ariel sig till en sjöhäxa, Ursula, så att hon kan få människoben och umgås med människorna. Släng på lite animal sidekicks, musik, magi och sann kärlek så har ni hela receptet för en Disney-film.

Är den bra? På det stora hela, ja, det är den, men den är inte riktigt där uppe där man vill att de där superbra Disney-filmerna ska vara. Animeringen av Ariel, och särskilt hennes uttryck, är riktigt bra, särskilt i hennes interaktion på land. Animatörerna får så mycket frihet att jobba med henne (jämfört med Pocahontas, som har två ansiktsuttryck, tex). Jag fullkomligt älskar det. Samtidigt finns det tillfällen då man undrar hur den överhuvudtaget kunde kosta så mycket som den gjorde, när somliga karaktärer (särskilt fiskarna) ser ut som de är dragna ur en Tom & Jerry kortfilm. Jag säger inte att de är fula, men somlig design är väldigt enkel och det är svårt att fatta att en så görsnygg film som Beauty and the beast kommer ut bara något år senare, och dessutom till lägre pris.

Ariel är en såndär kontroversiell prinsessa också, som många experter och tyckare har haft både det ena och andra att säga till om. Exakt vad alla olika läger tycker om henne tänker jag inte deraila min recension med, men jag gillar henne. Jag hade inte sett filmen sen jag var typ fem, men efter att ha hängt på internet hade jag fått för mig att jag skulle ogilla Ariel - men det gjorde jag inte alls. Hon är rolig, nyfiken, gullig, oskyldig och mycket, mycket uttrycksfull.

Filmens svagare delar är mycket av humorn (mest högljutt och skränigt), animeringen som ibland inte alls är jättekul att titta på och även om där finns en hel del bra och kul sidokaraktärer (pappa Triton, Grimsby, Ursula, Eric) så är alla hennes animal companions olika nivåer av dryga.

The little mermaid får 3/5. Det är ett stabilt och gedigt hantverk, och den skulle inte vara långt borta om jag skulle introducera någon som är lite yngre till Disney-filmer.

När jag jobbade i förskola för runt 10-15 år sedan så var några av småtjejerna fortfarande helt besatta av lilla Sjöjungfrun, allt från musik, till att ha henne på kläderna, till att jag skulle läsa böcker om henne på sagostunden. Jag tror inte det är en ren händelse.
 
Last edited:

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,267
Location
Helsingborg
Tallulah
2016

Elliot Page är på min lista över folk som alltid är med i intressanta projekt och är en generellt bra skådis. Tallulah är en vagabond som en dag råkar på en dålig mamma och tar hand om hennes barn genom att indirekt kidnappa barnet. Det är en slice of life-film med karaktärer som påbörjar en ny resa. Elliot är klockren som vanligt i sin tolkning och filmen är lite en av feelgood movie med trådar som får en att tolka utkomsten av filmen. Till skillnad från Horsemen så funkar det bättre i denna film att bara sluta mitt i en händelse. Inga överraskningar i övrigt. Funkar att softa till.

BETYG: 3/5
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,122
Location
Rissne
Jag har varit på bio och sett Ant-Man & The Wasp: Quantumania.

Det är en film som verkligen inte slösar någon tid, om man säger så. Jag är som alla vid det här laget säkert vet svag för maximalism – design enligt Yngwieprincipen om man så vill. Den här filmen är precis sån.

Jag menar, den är ingen Jupiter Ascending, det är den inte. Den är lika Star Warsig, men har inte riktigt lika distinkt och breathtaking design på allting. Lite mer marvel blandness. Men ändå. Färger och former och fullständigt förryckta dumheter som ingen rimlig människa hade sagt ja till.

Så… Ja, en sjujädra film som aldrig blir det minsta tråkig. Specialeffekterna är snygga, men hade varit snyggare för sisådär en 10 år sen eller så. Jag är inte så känslig för sånt egentligen, kvantitet är också ett sorts kvalitet liksom, och här har vi helt klart kvantitet.

Första filmen var ganska mycket Jönssonligan plus superhjältande och en lite awkward Marvel-spegelbild-superskurkstrid i slutet. Andra filmen var en spretig röra som hade för många sinsemellan helt löskopplade antagonister, men försökte ändå också vara typ lite Jönssonligan.

Det här är mer Star Wars än nånting annat. Hela filmen är som cantinascenen typ.

Jag hade redan fått spoilat för mig att Kang the Conqueror skulle vara skurken. Jag har ingen koll alls på karaktären från serierna, men gillar vad jag sett av honom hittills. Jag hade nog eventuellt också hört att MODOK skulle vara med, men det hade jag nog isf glömt – jag blev mer än lovligt glad när en karaktär (spelad av Bill Murray) i förbigående nämner att den jägare Kang skickat efter hjältarna är en "mechanical organism designed only for killing". Sen dyker han upp – och först blir jag lite rädd att de liksom "coolifierat" honom genom att bara göra honom till ett svävande grinande robothuvud. Sedan tar han av sig masken. Och ja, han är bara ett stort huvud. Jag hade definitivt inte väntat mig att han skulle vara Yellowjacket… Men det funkar, inom ramarna för den här filmen. Jag är också 100% positiv till att Ant-Man påpekar hur töntig han ser ut med sina små bebisben, och att vi får se Modoks lilla rumpa när han stoppas in i den stora maskinen.

Dialogen är överlag bra och rapp; jag gillar framför allt hur snacket går mellan de familiära karaktärerna – huvudpersonen med familj etc. Där känns smågnabbandet organiskt och kemin finns definitivt där. Överlag är det nog relationerna och dialogen som säljer den här filmen – det som ger den lite fast mark under fötterna trots att den också är JÄTTEMYCKET och JÄTTEDUM och kör på fullt blås mer eller mindre från minut 1 till minut 120.


Jag är nöjd. Jag är mycket nöjd. Inte se-om-imorgon-nöjd, men jag kommer att vilja se den fler gånger, tveklöst.

BETYG: 4+/5

En sak: Så om jag fattar rätt så är helt enkelt temat för den nuvarade MCU-fasen expansion, breddning och diversitet. Fler nya hjältar som inte nödvändigtvis är kopplade till varandra. Fler olika berättelser som inte bara är vita snubbar. Jag gillar ändå grejen att jobba parallellt med att bredda med nya grupper och att jobba med multiversum. Flera dimensioner av flerdimensionalitet. Jag gillar också att snubben de bygger upp som Mega-Superskurken verkar ha som grej att ta över, förstöra och/eller kontrollera den här diversiteten/multidimensionaliteten, och bestämma att den ska vara på Hans Sätt. Lagom opolitiskt och snällt gestaltat såklart, Marvel vill ju ändå inte göra folk alltför arga. Och man vill ju definitivt ha med sig alla snälla status quo-liberaler. Men ändå.


Also: Jag gillar de hyperintelligenta socialistiska myrorna som på ett par tusen år bygger upp en teknokratisk Steg 2-civilisation…

EDIT: Nu när Marvel verkar mer villiga att omfamna serie-universats mer extrema dumheter och fjantigheter – något jag är helhjärtat positiv till – hoppas jag bara att vi i framtiden får se åtminstone en cameo nånstans av M.O.D.O.R.D
 
Last edited:

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,775
Location
Eslöv
Eftersom jag nästan är klar med Disney-renässansfilmerna så kändes det helt naturligt att ge sig på The hunchback of Notre Dame (1996). Filmen står ut bland Disneys animerade klassiker, och det är av flera olika anledningar. Den givna anledningen som de flesta nog kommer att tänka på är att filmen är tidvis mörk, grym och ganska så rå för att vara en tecknad barnfilm. Många animerade filmer arbetar med teman som krig, men få gör det på nivån om folkmord och sexuella övergrepp, och än färre gör med det dykningar in i skurkens psyke.

Men det finns fler anledningar - av de filmer jag recenserat än så länge är det denna film som känns absolut mest som om den dragits rakt ut ur broadway. Filmen är givetvis en musikal, men utöver klassiska sångnummer så kan karaktärer, i mitten på en vanlig konversation, sjunga ett par repliker, innan konversationen återgår till sitt normala tonläge.

Filmen började utvecklas 1993 när Trousdale och Kirk (som båda två låg bakom Beauty and the beast) kontaktades medan de var i mitten på ett annat projekt av Katzenberg. Han förklarade att de skulle släppa allting och lägga hela sitt fokus på på The Hunchback of Notre Dame istället. Sagt och gjort, man skickade iväg ett team till Paris som fick utforska bland annat den rejäla katedralen. I tre dagar vandrade man runt, antecknade, ritade och fick tillgång till miljöer och platser som vanligtvis inte är tillgängliga för besökare.

Det märks i filmen, katedralens miljöer är helt fantastiskt vackra och har tecknats med stor passion för detaljer.

Det är som vanligt dock inte helt lätt att ta gamla historier och Disney-fiera dom, speciellt inte en som har ett så mörkt lyster som The Hunchback of Notre Dame har. Man valde också att lägga ett större fokus på Quasimodo självt än vad som gäller i novellen. En annan mycket viktig ändring var man gjorde var Frollo, som i boken är en kyrkans man men här istället blir en domare. Man var nämligen orolig för hur anti-kristetet det skulle kunna tolkas. Frollos inspiration generellt är ganska så galen (på ett intressant, bra sätt) - man valde Amon Goeth från Schindler's List. I filmen så suktade han efter sin judiska tjänsteflicka trots att han ville utrota hennes folk. Så ja, inte precis som andra Disney-skurkar heller.

Filmens starka kristna tema går inte att undvika - och inte bara för att skådeplatsen för handlingen är till stor del i en katedral. Den handlar också om hur tro används och tolkas. Frollo använder sin tro som en ursäkt för att rationalisera sin avsky mot en folkgrupp medan Esmeraldas tro presenteras som mer rätt och god (hennes sång God bless the outcasts är helt fantastisk, både i framförande och i det visuella). Det blev lite kontroverser kring det när filmen släpptes, dels av somliga grupper som tyckte att filmen var alltför mörk och uppmanade till bojkott, medan det fanns andra kristna samfund som uppmuntrande sina medlemmar att gå och se filmen - den första Disney-filmen som hade en stark emfas på hjältarnas kristna tro.

Animeringen var också en utmaning, då man kände att man ville ha med stora folkmassor i ett flertal scener, men inte ville att de skulle stå stilla som annars är så vanligt i 2D-animering. Man kom ihåg att man använt sig av datorteknologi för ett par mäktiga scener i The Lion King och bestämde sig snart för att experimentera.

Så till själva filmen då...


Quasimodo klättrar vigt runt på katedralen.

Filmen följer Quasimodo, och hans adoptivfar Frollo. Frollo är en mycket grym man som mördade Quasimodos mor men överväldigad av tillfälliga skuldkänslor låter han adoptera Quasimodo, som han behandlar på ett nedlåtande vis. Frollo är besatt av att utrota the gypsies tills han en dag blir besatt av en kvinna, Esmeralda, som han både vill ha ihjäl och ta som älskarinna. Quasimodo lär känna Esmeralda och hjälper henne, medan stadens nya vaktkapten, Phoebus, börjar vända sig mot sin chef, Frollo. Lägg till en gullig get, lite talande statyer och en hel del sånger så har du en Disney-film, men den har en mycket udda ton, och det ligger dels i det visuella, men mycket i Frollos karaktär.

Som ovan nämt så är Frollo inte en särskilt trevlig figur. Han vill utföra folkmord, dränka barn i brunnar, tortera folk och så vidare. Allt det där är egentligen sånt som skurkar i tecknade filmer gör med jämna mellanrum. Vad som gör Frollo mycket annorlunda är att han begär en annan karaktär till den grad att han beter sig på vis som får Jabba the Hutt att verka riktigt charmig. Att han dessutom dras av existentiell ångest över det hela dubblar på situationen. Hans skurklåt, Hellfire, är i min mening den bästa skurksången någonsin - period.

Allting i detta framförande är outstanding. Texten, instrumenten, framförandet, färgerna. Det går bannemig inte att göra det bättre. Det är också intressant att Frollos skurksång utmålar honom som ganksa så patetisk - de flesta skurksånger handlar om deras onda plan och hur de kommer lyckas, alternativt hur mycket de älskar sig själva och hur fantastiska de är. Det är sällan en skurksång är fylld med så mycket ångest.

Filmens motsatser till Frollo, särskilt Quasimodo och Esmeralda, är några av de godaste (läs, reko människor) som Disney har skapat, vilket behövs iom. den annars så mörka tonen. Quasimodo är en genuint vänlig och godhjärtad individ, trots sin grymma uppväxt och Esmeraldas "prinsesssång" handlar om hur hon vill att andra människor ska få det bättre (snarare än att hennes liv är tråkigt, att hon vill hitta sann kärlek etc.)


--------------------------------------------------------------------

Är filmen bra då? Filmen lider av absurd dissonans i sitt tonläge. Den går från scener där Frollo luktar på Esmeraldas hår och sen försöker gaslighta henne att det är hon som på något vis föreställer sig saker för att hon är en syndig kvinna, till att ha en staty med bred New York accent som spelar poker med duvor. Filmens svagare delar är definitivt när den försöker sig på slapstick och humor. I mina ögon överkompenserar filmen i sina försök att vara mer barnvänlig genom humorn.

Med det sagt så är filmen ändå en 4/5 för mig. De delar som är bra är otroligt bra.

Filmen skapade dock splittring i hemmet, där min man tycker att filmen förtjänar 3/5 då han ansåg att Quaisomodo och Esmeralda borde blivit ihop istället för Phoebus. You can't win them all!
 
Last edited:

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,267
Location
Helsingborg
Nobody
2021

Komikern Bob "Better Call Saul" Odenkirk spelar en familjefar med ett förflutet. Det är over the top action som är fruktansvärt brutal, i stil med Bourne-filmerna. Den har lite liknande upplägg som John Wick. Hade den här filmen hetat Die Hard och kommit på 90-talet så hade det varit en given klassiker, men jag börjar allvarligt talat bli lite trött på den här typen av filmer. Jag gillar action, och filmerna håller hög kvalitet, men det blir för mycket av det goda för mig. Det finns bra undantag, som Upgrade, för jag älskar bra koreografi. Det som är konstigt med den här filmen är att den är så rå att jag funderar på om den är ironisk eller inte. För jag ser ingen skillnad i "hjälten" och dess psykopatiska motståndare. Ett plus med filmen att få se Christopher "Back to the Future" Lloyd med hagelbrakare i händerna. En film om du vill softa.

BETYG: 3/5
 

Franz

The force is female
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,774
Som ovan nämt så är Frollo inte en särskilt trevlig figur. Han vill utföra folkmord, dränka barn i brunnar, tortera folk och så vidare. Allt det där är egentligen sånt som skurkar i tecknade filmer gör med jämna mellanrum. Vad som gör Frollo mycket annorlunda är att han begär en annan karaktär till den grad att han beter sig på vis som får Jabba the Hutt att verka riktigt charmig. Att han dessutom dras av existentiell ångest över det hela dubblar på situationen. Hans skurklåt, Hellfire, är i min mening den bästa skurksången någonsin - period.
Frollo är verkligen en av de allra bästa Disneyskurkarna! Det är även en av de rätt få gånger då jag tycker att den svenska röstskådespelaren faktiskt gör ett bättre jobb än originalet! Att låta Stefan Ljungqvist, en skolad operasångare med en alldeles fantastisk mörk och djup röst, var verkligen ett snilledrag! Jämför man den amerikanska versionen av sången Hellfire med den svenska är det ingen tvekan om vem som gör det bättre jobbet (även om den svenska textöversättningen av låten tyvärr är rätt tam).
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,775
Location
Eslöv
Frollo är verkligen en av de allra bästa Disneyskurkarna! Det är även en av de rätt få gånger då jag tycker att den svenska röstskådespelaren faktiskt gör ett bättre jobb än originalet! Att låta Stefan Ljungqvist, en skolad operasångare med en alldeles fantastisk mörk och djup röst, var verkligen ett snilledrag! Jämför man den amerikanska versionen av sången Hellfire med den svenska är det ingen tvekan om vem som gör det bättre jobbet (även om den svenska textöversättningen av låten tyvärr är rätt tam).
Jag vet inte om jag håller med om att den är bättre, men hans röst är bra. Även i talscener utan sång har han samma mörka, dramatiska röst som Tony Jay hade och fångar karaktären perfekt.

 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,267
Location
Helsingborg
Disney har stränga krav på att röstskådespelare låter som originalet. Varje karaktär måste godkännas.
 

Franz

The force is female
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,774
De röstskådespelare i Disneyfilmer som jag tycker är bättre i de svenska versionerna är följande:

Anders Öjebo - Sebastian
Patrik Berg Almkvists - Jago
Peter Ragmar - Timon
Pernilla Glaser - Penny
Peter Schildt - Pysen
Beppe Wolger - Baloo
Stefan Ljungqvist - Frollo
 

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
598
Apropå röster. Mitt starkaste minne från när jag såg Ringaren... på bio det aktuella premiäråret, 7 eller 8 år gammal, var att höra Tigers röst från vakten som upplyser Frollo om att flickan rymt. "Vänta lite... var det där Tigers röst!?"

(Och mer apropå Frollo. Ett år var jag den onda prästen på Spökhotellet Gasten. Frollo var definitivt en inspiration, alltså Stefan Ljungqvist!)
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,466
De röstskådespelare i Disneyfilmer som jag tycker är bättre i de svenska versionerna är följande:

Anders Öjebo - Sebastian
Patrik Berg Almkvists - Jago
Peter Ragmar - Timon
Pernilla Glaser - Penny
Peter Schildt - Pysen
Beppe Wolger - Baloo
Stefan Ljungqvist - Frollo
Även Dan Ekborg som Anden i Aladdin. Jag vet att Robin Williams är Anden, men oj vad han inte kunde sjunga det han skulle sjunga i den filmen. Jämför det med Dan Ekborg med operaröst och musikalerfarenhet. Det är en annan grej, alltså.
 
Top