WRNU:s filmklubb 2023 v9

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,536
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v9 2023 – #528 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
  1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
  2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
  3. När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
  4. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
  5. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

1591730152931.png
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,673
Location
Eslöv
Ny vecka, mer Disney. Så är lagen - och i mitt hem efterföljs lagen. Igår blev det Peter Pan (1953)! Det här var en film som Walt Disney började fila på redan 15 år tidigare, men ett tråkigt världskrig satte stop för hans planer. Animeringsstudion anlitades istället av Amerikanska staten för att göra propaganda- och informationsfilmer å krigsmaktens vägnar. När kriget väl var över så blev det lite klassisk Disney-politik av det hela. Filmens regissöre, Jack Kinney, hade planer på att lämna Disney och arbeta för en annan animeringsstudio, men hade varit så illa tvungen att stanna hos Disney pga krigslagar.

För att behålla Jack Kinney så utnämde Disney honom som regissör till Peter Pan och för att snabba på produktionen så bestämde man att istället för att vänta på att hela filmens storyboards skulle bli färdiga, så skulle man storyboarda scen-för-scen. I praktiken betydde det att man träffades på ett morgonmöte, storyboardade en scen (eller en del av en scen) och sen stack man iväg och animerade det. Ett halvår in i denna oortodoxa metod så höll Jack Kinney en två och en halv timme lång presentation av filmen. Den vanligtvis så alltid pratsamma Walt satt tyst under hela presentationen. När den tillsist var över så utbrast han...

"You know, I've been thinking about Cinderella."

Peter Pan fick sätta sig längst bak i kön och istället producerade man både Alice in Wonderland och Cinderella innan man gav sig på Peter Pan igen. Studion hade det lite krassligt ekonomiskt och man ville satsa på något som inte var så "emotionally cold" - man letade efter den där Snövit-magin och man kände att den låg närmre till hans i Cinderella.

När man tillsist drog igång produktionen på allvar igen så skrev man om en hel del plot-points som ansågs vara just för mörka, såsom scener där Darling-familjen sörjer sina försvunna barn, att Captain Hook skulle dö och så vidare.


Captain Hook lider av mycket ilksna utbrott

-----------------------------------------------------------------------------

Det här är en film som jag inte sett sedan jag var mycket liten. Mitt minne av filmen formades av ett litet barns syn på saken, helt enkelt. Peter Pan var en rolig äventyrarpojke som jag gärna skulle följt med till Neverland, tex. Nu som vuxen känns han mer som en Eldricht horror-varelse av något slag och är vansinnigt osympatisk för att vara en "Disney-hjälte". När andra människor far illa, oavsett om de är vänner eller fiender, så skrattar han mest åt deras plågor. Särskilt Wendy kan han vara riktigt hånfull och kall mot, men det var något som sjuåriga jag inte uppfattade (eller iallafall inte minns att jag uppfattade).

Storyn är egentligen ganska så rakt-på-sak: Peter Pan kommer från Neverland, en plats där barn aldrig växer upp. På grund av lite omständigheter hämtar han med sig tre stycken syskon till Neverland och äventyrar lite med dom. Filmens story drivs främst av Captain Hook, som hatar Peter Pan djup och har gjort det till sitt livs mening att besegra honom.

Peter Pan själv är en ganska så obehaglig typ och som vuxen rollspelare ser jag mer honom som en Keeper från Changeling: The lost än någonting annat. De tre syskonen är väl på sin höjd "okey". Filmens stora styrka är, utan tvekan, Captain Hook och Smee, som är väldigt roliga. De spelar med varandra närapå perfekt.

Och tur är väl det, för resten av filmen är allt från svag till anstötande. Jag hade ett vagt minne av att filmen gör representationen av "injuns" inte så... himla jättebra, men att se den här filmen med moderna ögon är ett riktigt yikes!-moment. Det är av typen 'actually uncomfortable watching this' varje gång Peter Pan och hans gäng besöker 'rödskinnen'.

Det här är en film som faktiskt skulle må bra av en remake, däremot är det väldigt sorgligt att det blir en live-action remake och inte en animerad dito. Det roligaste med filmen är ju Captain Hook, och han och hans mannar är väldigt 'animerade' jämfört med Wendy, John och Michael.

-------------------------------------------------------------------------------

Alla scener med Smee och Captain Hook får 4/5, men filmens övriga delar är så svaga att själva filmen får 2/5.

En annan karaktär som överraskade mig positivt var Tinkerbell, som jag som barn minns att jag ogillade, men som vuxen älskade jag henne. Jag fattar att hennes character arc inte är superfräsch anno 2023 (avundsjuk på direkten, måste hata annan kvinna, etc), men det faktum att hon inte pratar och hennes min-spel funkar utmärkt för mig. Hon är rolig, helt enkelt.

Apropå Live action remaken, så hoppas jag de har med den här scenen som aldrig kom längre än ett storyboard.



Det är något vansinnigt roligt med att skurken har en låda förberedd med rest in peace-kransar för att han skjuter någon i sitt eget manskap så ofta.
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,673
Location
Eslöv
Såklart hinner man med mer än en Disney-rulle på en vecka! Denna gång blev det Tarzan (1999). När filmen kom ut var jag tretton år gammal och hade kommit in i en fas där allting Disney var barntecknat för barn! så jag minns att jag inte var särskilt imponerad av filmen då. Det var också en film jag som vuxen var sådär måttligt intresserad att se om då jag lyssnat lite på filmens soundtrack i senare ålder och kommit fram till att Phil Collins inte riktigt är min grej. Med det sagt så är regeln för tillfället i mitt hushåll att jag kan kräva att vi ser Disney, men utbytet är att det inte blir jag som väljer specifikt vilken Disneyfilm.

Filmens produktion gick smidigare till än många andra inlägg som jag gått genom här de senaste veckorna. Man arbetade med produktionen i runt fyra år och var ganska så snabbt inne på vad man ville göra för adaption av boken. Filmens regissör, Kevin Lima, djupstuderade Tarzan-boken i två månader (!) innan han bestämde sig för att han ville lägga en emfas på Tarzans identitsproblem och att tillhöra någonstans. Det var också det som fick manusförfattarna att ändra lite från boken, där tredje akten är Tarzans resa till gamla världen, medan man i Disney-filmen istället gör konflikten mellan filmens skurk Clayton och Tarzans apfamilj till filmens klimax.

Som kul trivia så gjorde Brendan Fraser två stycken auditions för rollen som Tarzan men fick inte rollen. Han var sedan en annan Tarzan-arketyp i George of the jungle.

Så till filmen....

---------------------------------------

Filmen följer Tarzan och jag tror de flesta känner till hans historia. Människobebis som växer upp bland gorillor. En dag anländer andra människor där och han börjar inse att han kanske inte är en riktig apa trots allt. I detta är en romans invävd och en elak skurk som vill panga-panga ihjäl en massa apor.

Filmen har även ett par sidokaraktärer (de är ganska så eh...) men Clayton är helt okey, med en lagom kombination av hotfull och rolig. De viktiga huvudkaraktärerna: Tarzan, Jane, Kerchack och Kala (Tarzans gorillaföräldrar) är verkligen mycket starka karaktärer dock. Särskilt Tarzan och Jane överträffade mina förväntningar/mitt minne om filmen och nu har jag inte sett om Beauty & the beast än så länge, men jag jag tror att jag redan nu kan säga att det här är mitt favorit-par i Disney-canon. Eller snarare, det här är min favoritromans. Det är ganska så crazy hur många av Disneys romantiska plots som antingen inte innefattar någon romans alls (se äldre filmer, där de typ ser varandra och genast blir ihop) eller Disney-renässans filmer, där det ganska så ofta är någon typ av lögn, missförstånd eller manipulation som först lägger grunden för deras relation.

Tarzan och Jane känns mycket mer genuin. De gillar faktiskt varandra. De är som sagt mycket välgjorda karaktärer. Janes mimspel och fantastiska delivery är verkligen top-notch.


Ett intimt utbyte mellan Tarzan och Jane, när Tarzan inser att det finns andra likt honom själv.

Filmen är dock inte helt perfekt. Sidokaraktärerna kan vara lite dryga, särskilt Rosie O'Donnell som en New York gorilla (but why though?) och Clayton är nog inte en Disney-skurk som ligger på mångas topp 5 lista precis. Musiken faller mig fortfarande inte i smaken precis (men jag gillar hela segmentet med låten Strangers like me). Men filmen är görsnygg, tom. CGIn från 1999 holds up.

Tarzan får 4/5, jag blev genuint positivt överraskad. Mitt minne av Beauty & the beast är fortfarande aningen vagt, men jag tror det blir svårt att toppa Tarzan som Disneys bästa romans.
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,673
Location
Eslöv
Lite långsamt i veckans tråd, så jag kompenserar! Det blev veckans nästa Disney-film såklart: Hercules (1997)!

Vid det här laget var Musker & Clements animeringsjättar i Disney, de hade spottat ut filmer som håvat in pengarna till Disney, vars dåvarande chef Katzenberg borde varit väldigt nöjd. Men när Musker & Clements ville göra sitt drömprojekt, Treasure planet, sa Katzenberg tvärt nej. Katzenberg trodde inte på konceptet och misstänkte att animeringen skulle bli alltför dyr. Efter mycket tjat och prat så lovade Katzenberg att om de lyckas krama fram en till film som drog in en massa pengar så skulle de få lov att göra sitt drömprojekt.

Sagt och gjort, de grävde fram en pitch som legat på någon dammig hylla sedan tidigt 90-tal och gav sig på Herkules. En av deras initiella tankar var att de ville göra en superhjältefilm - både Clements och Musker är enligt egen utsago comic book-nördar. En annan tanke var också att man ville utforska ett mer modernt tema, sportstjärnan, i Hercules. Man djupintervjuade snart en handfull experter på grekisk historia och mytologi... och bestämde sig sedan för att det vore olämpligt att göra något som följde originalplotten ens överhuvudtaget. Istället tog man namn och koncept, Disney-fierade och gjorde sin egen grej med det. Och tur är det, för jag tror inte Hercules är en särskilt bra grund för en barnfilm.

Man tog också in lite extra utomstående experter för att jobba specifikt på komedin i filmen.

Casting-wise fick James Woods mycket positiv kritik för Hades, men att just han blev Hades var inte originaltanken. Ett tidigt försök var Jack Nicholson, som när Disney bjöd honom en halv miljon dollar för rollen svarade att han ville ha 15 miljoner dollar (hela filmen kostade totalt runt 80 miljoner dollar att göra) och han ville ha 50% av alla intäkter från Hades-merch. Man gick sedan genom en lång rad auditions, från Ron Silver, Kevin Spacey, Rod Steiger till Michael Ironside och Jerry Lewis. Men när James Woods gjorde en mycket säregen take på Hades, mer som en pratig bilförsäljare än en stor och farlig typ, så landade man där istället.

Så till filmen...
-----------------------------------------------


Hades frågar Megara vad titeln på filmen är.

Filmen följer Herkules och har en inte bara aningen komplicerad plot utan också något... contrived. Utan att spoila alltför mycket så är Herkules Zeus och Heras son, men Hades vill ha ihjäl honom på grund av att när Hades kommer släppa lös ett gäng titanter för att besegra Zeus så kommer Herkules att besegra Hades om han slåss. Men eftersom han är en gud så kan Hades inte döda honom och måste därför fixa fram ett speciellt gift som gör honom dödlig och... Nä, nu blev det för långt kände jag bara för att förklara de första sju minuterna av filmen. Plotten är väldigt plottig, och somliga saker saknar intern logik. Zeus förklara att vanliga dödliga aldrig kan besöka Olympus, men senare i filmen kutar vanliga döda runt där uppe hela tiden, tex.

Emotional beats funkar på det stora hela, men storyn är ganska svag. Många av karaktärerna är också bara "okey", och en hel del av humorn bygger på att det blir mycket skrik och panik (vilket även är de svenska namnen på Hades två väldigt högljudda goons). Och animeringen är ofta ful som stryk för att vara Disney faller mig inte i smaken. Dessutom är filmens huvudkaraktär, Hercules själv, riktigt tråkig faktiskt. Han får från att vara annoying som tonåring till bland som vuxen.

Men vad funkar då? Hades är karismatisk och mycket underhållande. De flesta av låtarna är riktiga bangers (dock tycker jag att I can go the distance, som fick en Oscars-nominering, egentligen är filmens svagaste låt). Men seriöst, Who puts the glad in gladiator är genial songwriting.

Men filmens absoluta styrka är Megara som står ut i mängden bland Disney-prinsessorna. Meg är cynisk, lite bitter och en allierad till filmens skurk. Hon är också den enda (?) Disney-"prinsessan" som redan varit i ett förhållande med någon annan innan hon träffar Disney-hjälten. Hon är också aktivt anti-romantisk, vilket inte precis är standard bland Disney-prinsessorna.

Dock är inte Meg, Hades och bra musik tillräckligt för att ge något högt betyg. Filmen är inte usel, men det är inte Disneys starkaste. 3/5.
 

Skarpskytten

D&D-smurf
Joined
18 May 2007
Messages
5,985
Location
Ett häxkräl
När katten är borta dansar råttorna på bordet! Med andra ord var jag och min fru barnfria under sportlovet, och passade på att titta på film. Det blev Everything Everywhere All at Once (2022) som valdes utan djupare research - jag hade snappat upp något positivt om den och trailern sålde filmen bra.

Evelyn är en kinesisk-amerikansk kvinna i medelåldern som driver ett tvätteri. Hon är ständigt stressad och rätt otrevlig. Hennes äktenskap knakar i fogarna, relationen med dottern är under isen, och skatteverket jagar henne. Och väl på skatteverket ... visar det sig att Evelyn är en central aktör i kampen mellan ont och gott i multiversum. På några timmar måste hon rädda sitt äktenskap, reda ut relation med dottern, fixa skatterevisionen och rädda världen. Eller snarare alla världar i hela multiversum.

Detta är en galen film, galen på ett bra sätt, som blandar diskbänksrealism med kung-fu-action, relationsdrama med absurdism och får allt det galna att flyga. Större delen av filmen utspelar sig i skatteverkets byggnad och på tvätteriet. Ändå är den visuellt anslående och full av scener vars like filmhistorien inte sett. Det finns ett filosofiskt djup här; filmen handlar om att leva i en värld (eller flera) där livet saknar mening, och filmens bärande konflikt är den mellan nihilism och existentialism.

Allt i den här filmen, verkligen allt, casting, story, design, manus, allt är utmärkt gjort. I en värld dominerad av franchies och uppföljare är det här en film som är originell och annorlunda. Filmen har i skrivandet stund fått ett par hundra priser och den är nominerad till nästan lika många till, inklusive elva Oscars. Och det säger verkligen något, för den här filmen är antitesen till den typ av pretentiösa dramafilmer som cyniska filmdirektörer skräddarsyr för att spela på Oscarsjuryns känslosträngar. Jag gissar och hoppas att den tar storslam.

Betyg: :t6r-6:/:t6b-6:.
 
Last edited:

Skarpskytten

D&D-smurf
Joined
18 May 2007
Messages
5,985
Location
Ett häxkräl
När katten är borta dansar råttorna på bordet! Med andra ord var jag och min fru barnfria under sportlovet, och passade på att titta på film. Det blev Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018), en film som jag har hört mycket gott om och velat se länge.

Miles är en vanlig tonåring i New York som råkar bli den nye spindelmannen när den gamle dör. Veckans problem är en portal till en annan värld, och med tiden får Miles sällskap av fem andra varianter av sig själv (plockade ur Marvels överflödande fatabur, några rätt nya, några rätt gamla).

Tecknad Marvel-action. Kan det vara något? Jag är ingen superhjältefan egentligen, har nog inte sett mer än kanske tjugo superhjältefilmer sedan X-menfilmerna kom, när det nu var, i slutet på 90-talet eller så. Shazam! var min favoritfilm när den här började rulla, men denna är så mycket bättre. Så snygg, så smart, bra tempo, bra story, bra karaktärer. Tar sin premiss på allvar utan att bli pretto, och förvaltar den till 100%. Lite klyschor absolut, men också en väldigt originell och annorlunda film.

Betyg: :t6r-6:/:t6b-6:.
 
Last edited:

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,448
Location
Helsingborg
The Batman
2022

Såg filmen för ett år sedan. Filmmusiken är fortfarande underbar med klara teman och ibland även jamande katter när rätt karaktär är i scenen. Tycker fortfarande detta känns som en uppföljare till Batman: Year One, jag gillar kattkvinnans och läderlappens relation och jag älskar tagningen de gjort på Gåtan. Alla är klockrena i sina roller. Colin Farrell överraskade mest, med tanke på hans roll i Electra. Jag lade också märke till temat om Bruce Waynes far som ett ouppnåerligt perfekt ideal - ett intressant tema på läderlappen.

Det enda är att filmen är seg. Förra gången sov jag några minuter i början men hade i övrigt inga problem att vara engagerad i filmen, men nu fick jag ta en dags paus för att orka se klart den. Jag skrev att filmen är som The Crow + Seven i stämning och jag håller fortfarande med om Seven, men det är på tok för många scener där de bara står och tittar (för att tittaren ska förstå deras angst) eller där mycket av känslorna förmedlas via monolog-liknande dialoger. Detta gör att jag känner att mycket av filmen är som en Ingmar Bergman-film. Den är dessutom knappt färglagd, utan har en, max två, färger i sig. Som om man hade lagt ett filter över en svartvit film. Filmen är fortfarande vacker. Den har ett gäng punkter som är riktigt sköna, men förlorar ett halvt poäng.

BETYG: 4/5
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,717
Jag har sett Bad Times at the El Royale (2018). Bra ju. Fyra av fem på den krankiska skalan.
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,673
Location
Eslöv
Min man bönade och bad mig: tre animerade Disney-filmer i veckan räcker väl. Såklart sa jag: också så vi Who framed Roger Rabbit (1988). Jag satt mest och var imponerad över hur väl animeringen-blandat-med-live action såg ut och det är kul att sitta och försöka gissa hur de gjorde olika saker. "Där ser man en hand!" och så vidare.

Filmen i sig är också bra och de har jobbit med konceptet på ett kul och unikt sätt. Om man vill förstå varför och hur världen fungerar, eller skurken, så kommer man tyvärr inte bli tillfredsställd. Lite väl mycket av humorn är mest högljudd men när den inte är det så är filmen väldigt rolig. När man kommer från Marvel och Star Wars och all annan mainstream film så var det också lite annorlunda att see Bob Hoskins som en alkis på dekis. Han ser liksom normal ut, snarare än att vara sådär Hollywood-görsnygg (sorry om du läser detta Bob).

Kul premiss, kul film.

3/5.
 

Skarpskytten

D&D-smurf
Joined
18 May 2007
Messages
5,985
Location
Ett häxkräl
När katten är borta dansar råttorna på bordet! Med andra ord var jag fru- och barnfri under sportlovet, och passade på att titta på film. Det blev Im Westen nichts Neues (2022), en film som jag har hört mycket gott om och velat se länge.

Boken bygger så klart på Erich Maria Remarques klassiska och utmärkta bok, temat är krig är dåligt. Vi följer Paul Bäumer från äppelkindad gymnasist full av idealism och krigsromantik till härdad och nedbruten veteran.

Filmen börjar riktigt bra. Den är ruggigt snygg och, även om jag tycker att huvudrollsinnehavaren inte riktigt förmår att bära sin roll, välspelad. Några av bokens nyckelscener är med och görs bra. Men ...

Triggervarning: rants av arg militärhistorisk nörd och Remarque fan-boy följer.
Nedan förekommer också spoilers.

1) Filmen tar bort flera av de bärande scenerna i boken, och inte på ett bra sätt. Jag tycker att den hastar förbi Bäumers ungdom och uppväxt för snabbt, och genom att lyfta ut hans permission, där det kommer fram att kriget för alltid förändrat Bäumer och alienerat honom från det civila livet, tycker jag också att den därmed fuskar bort en av bokens viktigaste poänger.

Vad värre är har man skrivit om slutet helt.

"Kats" död är ändrad, istället för den random död han lider i boken, en död som otroligt många riktiga soldater led under Vk1 (jag läser typ varje vecka om ukrainska soldater som dödas på samma sätt i det pågående kriget), så lider han här en död som exakt noll tyska soldater led under Vk1 - för att göra någon slags märklig dramatisk poäng.

Detta är kanske en mindre, sak, men det som händer sedan, när stilleståndet är slutet men inte trätt i kraft, är inte en mindre sak. Här lyckas man ställa slutet i boken på huvudet. Bäumer dör inte en odramatisk död en dag där tidningarna inte hade något att rapportera, utan i ett bisarrt självmordsanfall beordrat av en bindgalen general. I boken är alltså Bäumers död en följd av det anonyma maskinkrigets logik, i filmen en enskild persons fel. Till detta hör ju att i boken är Bäumers död närmaste en befrielse, kriget har förstört honom för alltid och freden är en avgrund för honom. I filmen blir det tvärtom, Bäumer blir lurad på freden och livet efter den av nämnde general. Men bokens slut skulle ju ändå inte funka, eftersom man klippt bort scenerna om Bäumers alienation från det civila livet.

2) Filmen lägger till en räcka scener om förhandlingar om stillestånd. Lägger till boken alltså, det är ingen som finns med i den. Saken är att det är välgjordt och bryter av fint mot scenerna vid fronten. Jag gillar också att Matthias Erzberger framställs som hjälte, mannen som är den vuxne i rummet och sätter stopp på ett förlorat krig mot många högre officerares vilja. Det är bara det att filmen är ganska lång, och detta gör filmen ännu längre. För lång, tycker jag.

3) Stridsscenerna är undermåliga och har synbarligen gjorts utan att konsultera historisk expertis. Som vi alla vet var Bäumers regemente, 79. reservinfanteriregementet, av den tyska generalstaben klassat som klass 1. Det var alltså ett elitförband, tränat i modern infanteritaktik, och nedlusat med lätt kulsprutor. Men genom hela filmen anfaller regementet i formation skithög och inte en enda MG08/15 syns heller. Och det finns fler problem av denna typ, som att Bäumers förband utsätts för krypande spärreld utan att fransmännen anfaller bakom det. WTF? Det franska pansaranfallet ser snyggt ut på film, men jag vägrar att tro att de franska pansartrupperna hösten 1918 var så inkompetenta som de skildras (jag vet i alla fall att britterna aldrig skulle ha satt in tanks på det sättet). Som grädde på moset, slutanfallet, där filmen lämnar verkligheten bakom sig och vandrar in 40k-landet. Hösten 1918 genomfördes inte anfall på regementsnivå med att en general stod på en balkong och vrålade "anfall" och sen lommade i alla iväg och sprang över ingenmansland. Vad hände med spaning, ordergivning, eldplan, samband, etc, etc, etc? Detta är inte en realistisk krigsskildring, det är en krig skildrat av någon anställd på Games Workshop. Vilket för mig tar udden av filmen - ska du göra en anti-krigsfilm är det rätt bra om du faktisk skildrar kriget korrekt, för annars blir ju din film inte en kritik av det riktiga kriget, utan av ett fantasi-krig som aldrig ägt rum.

Ja, ja, jag är kanske onödigt gnällig. men jag blir provocerad av att man gör en film för tiotals miljoner men inte kan plocka in sakhistorisk kompetens för några tusenlappar för att framställa kriget på ett korrekt sätt.

Betyg: :t6r-2:/:t6b-6:
 
Last edited:

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,536
Location
Rissne
Jag hade tänkt tillåta mig att ta ledigt från alla klubbar den här veckan, men så blev det inte.

På flyget mellan Narita och Dubai såg jag först Detective Pikachu. Jag fick inte internet ombord att fnka och det var en av ganska få filmer jag inte sett, ville se, och som hade engelska undertexter. Jag ska inte säga att upplevelsen blev top notch – skärmen var ganska dassig med ett halvdussin trasiga pixlar och dessutom hackade filmen till och buffrade eller något då och då.

Så jämfört med hur jag tänkt se filmen – i mitt hem, med min VR-hjälm, i full bio-3D – så blev det nog lite underwhelming.

Nå, det här är en jättedum film som aldrig borde ha fått greenlightas, men nu blev den det och den är ganska underhållande. För att vara en film med ganska få faktiskt roliga koncept så är det imponerande att den håller sig flytande hela sin runtime. Det känns annars som en sån där grej som hållit i typ en trailer – typ som Blood & Honey eller Kung Fury.

Men ja, okej, en snubbe som efter mammas död glidit ifrån sin pappa och som jobbar som föräkringsförsäljare (Needlenose Ned, Ned the Head? Nä), får ett meddelande om att pappan är död och åker för att ta hand om hans grejer. Väl på plats träffar han på en reporter som verkar tro att pappan – som var polis – var något stort på spåren. Han träffar också pappans partner, som verkar tro att pappan i själva verket inte alls är död. På så vis dras han såklart in i en väv av konspirationer och våld och, öh, Pokemon. För det här är en värld där pokemon finns, huvudpersonen anses konstig för att han inte har en, pappans partner var en Pikachu med detektivmössa. Efter att ha snortat något slags gas (som är en del av grundplotten och som också gör pokemons galna) kan huvudpersonen prata med pikachun, var röst gör av Ryan Reynolds.

På det hela taget funkar det här ganska bra. En vääääääldigt light detektivhistoria utan speciellt mycket egentligt detektivande (mer expositionsdump och random shit som dumpas i huvudpersonens knä så snart det riskerar att gå långsamt), en massa pokemons, och en i grunden underhållande och väldigt dum story.

Specialeffekterna är rätt bra, och även om det verkligen alltid är tydligt att pokemonsen är CGI så funkar det ändå. De är snygg CGI, och vafan, det är inte som att det skulle gå att göra en Lickitung realistisk och fortfarande ha det här som barnfilm ändå.

Det som drar ner filmen är inte dess dumma story – jag gillar ju dumma stories – utan att det ibland blir tydligt att filmen har en så bred målgrupp. Alltså, i teorin är det väl en bra grej, men de där scenerna där huvudpersonen antingen är dum som ett spån, kör slapstick-klantighet eller beter sig spattigare än Shia TheBeef i Transformersfilmerna? De tillför ingenting för publik som är över, i dunno, 5-6 eller nåt antar jag. Jag vet inte riktigt när normala barn slutar tycka att slapstick och spattighet är jättekul, fäör jag har inget minne av att någonsin ha gillat sånt själv.

I alla fall. Det här är en dum film som aldrig borde ha fått göras, och jag är glad att den finns men vill inte se den igen.

BETYG: 4/5

På tal om filmer med Ryan Reynolds jag inte vill se igen så har jag också sett Green Lantern. På ett annat flygplan, så bättre skärm och inget lagg, men däremot aningen osynkat ljudspår.

Vad fan gör Angela Fricking Basset i den här filmen? Som Amanda Waller? Och Mark Strong? Och Taika Waititi? Och Tim Robbins? De är ju liksom alla rätt bra skådisar – hade de spelskulder eller nåt? Var det nån som hade bilder på dem när de var på Fel Party hemma hos Harvey Weinstein?

Nåja, jag ska inte klaga alltför mycket. Jag tycker ändå den här filmen är rätt duglig. Det är också jättekonstigt att så mycket av kritiken mot den handlar om Green Lanterns CGI-dräkt. Den är helt OK, nämligen. Jag störde mig inte en sekund på den.

Däremot är storyn verkligen bedrövlig. Den har potential, och med några små tweaks så hade den kunnat vara vettig men… nä.

Grundplotten är typ: Hjältemodig Superprivilegierad Jock Spöar Ond Smart Nörd, Räddar Världen.

Vilket… Okej, fine, det är ju en ganska vanlig trop i klassiska superhjälteserier att hjälten är muskulös och snygg och kanske inte stenkorkad men definitivt inte supersmart – och det viktigaste han kan vara är framför allt Modig och Godhjärtad. Medan skurken har högt hårfäste, är för smart för sitt eget bästa ("Smart" är i första hand ett onding-attribut) och är fysiskt svag. Inte världens mest originella observation, men there you go.

Reynolds' karaktär Hal Jordan är alltså en vältränad toppilot-playboy som är duktigast av alla piloter. Tyvärr är han också oansvarig och lite av en hot shot, och vågar inte riktigt lita på att han inte kommer fucka upp saker. Boo-fucking-hoo. Han är också ett egocentriskt, drygt och osympatiskt rövhål och folk omkring honom ger honom alldeles för många chanser, framför allt Carol, kärleksintresset.

Skurken, Hector, är en nörd. En biologilärare som inte har några vidare sociala skills, och som mobbad hårt av sin besvikne politikerpappa (som för övrigt är superkorrupt och har fickorna fyllda av pengar från militär-tech-företaget som försöker sälja sina dödsmaskiner genom att låta dem tävla med Reynolds karaktär). Han lever ensam. Alla de saker Hal fått gratis, har Hector anti-fått.

Hal får sina krafter "ärligt" genom att en Green Lantern-ring väljer honom när den gamle ägaren dör. Hector får sina krafter när han får chansen att undersöka liket av sagde fd ägare. Han kopplas till den ologiskt namngivne Parallax, som är något slags manifeststion av "rädsla" (där den gröna ringen är en manifestation av "vilja".

Jag tänker inte ge någon blow-by-blow här, men det framgår efter ett tag att de känner varandra sedan tidigare och att Hector redan från början är lite bitter mot Hal.

Then they fight.

Det här är en film som verkligen inte säger något vettigt alls. Den har någon wishy-washy tramsgrej om att övervinna rädsla som inte genomförs speciellt väl, och framför allt blir det så jävla skevt att Hal får fortsätta, av filmen, anses vara en ganska heroisk figur. Trots att han fortsätter vara ett osympatiskt egocentriskt rövhål. Det finns minst tre saker jag hade velat se för att den här filmen skulle bli någorlunda vettig:
  • Något slags erkännande av att företaget som säljer vapenprototyperna är shady as fuck. Carol och hennes farsa är typ Stark Industries fast innan Tony hamnade i grottan. Eller kanske rakt av som Iron Monger i den filmen. Helt amoraliska, genomkorrupta dödshandlare. Detta framställs som helt A-OK i filmen nu.
  • I relation till ovanstående: Något slags erkännande av att det också är shady as fuck att en congressman är så insyltad i ovan nämnda företag.
  • Något slags sympati för Hector. Seriöst, de lägger upp för det någorlunda, men så snart han infekteras av en utomjordisk symbiot är det som att filmen inte klarar av att se honom som en människa värd sympati längre. När han dör är det ingen som sörjer, så den där korta grejen där de låter Hal försvara honom inför hans farsa? Bortblåst. De kunde inte ens ha en begravning för sin gamle vän vars huvudsakliga brott var att vara avundsjuk på rövhålet som fick all gratis, och att tack vare Waller få sin hjärna invaderad av en alien.
Alla dessa tre grejer hade kunnat fixas på… låt oss säga tio minuter. Bara något slags mänskligt erkännande av gråskalor. Men filmes fundamentala problem är dess totala ointresse för nyanser eller konsekvenser. Den introducerar de här pusselbitarna som i grunden är rätt bra, men den misslyckas totalt med att bygga något intressant på dem. They're just left hanging.

Jag kan inte riktigt o-rekommendera den här filmen. Det är en duglig rulle, och håller man i åtanke att man inte kommer få någon payoff på en del grejer man noterar så funkar den helt OK som söndagsrulle. Jag tycker att specialeffekterna håller, dräkten är som sagt helt OK, och designen på det mesta är rätt snygg. Filmhantverksmässigt är det inte mycket fel på den. Felet är just mest bara att storyn missar några fundamentala grejer.

BETYG: 3/5
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,448
Location
Helsingborg
En geishas memoarer
2005

Hade filmen sparad för Ziyi Zhang men när jag bestämde mig för att se den när jag såg Michelle Yeoh prata om filmen i en intervju. Det är stjärnspäckat med Michelle Yeoh, Gong "Den röda lyktan" Li, Ken "Godzilla/Inception" Watanabe och till och med Mako ("Conan") tittar in på ett hörn, men den stora aktören här är Ziyi Zhang. Jag har mest sett henne i wuxia-filmer, men här lyser hon verkligen med sitt skådespeleri i rollen som en flicka som säljs av sina föräldrar för att bli en geisha. En lustig grej är att Gong Li spelar en roll där hon blir ersatt av Ziyi Zhang, eftersom det är i princip vad som hände i verkliga livet när Gong Li bröt med regissören Zhang Yimou och han satte skådespelare som liknade henne i roller. Ziyi Zhang har tagit efter Gong Li verkligen mycket när det kommer till skådespelandet.

Jag kände redan i första kamerasvepningarna, särskilt när de körde med Spielberg-kranlyft, att de inspirerats väldigt mycket från Spielberg i hur de filmade, men sedan såg jag att han faktiskt hade ett finger med i filmen. Filmen är väl OK i i sin handling, med ett rätt tamt slut. Jag irriterade mig något på att de hade olika accent när de pratade engelska, där Zhang faktiskt körde med en någorlunda japansk accent. Hon lärde sig engelska för den här filmen och lärde sig då japanska brytningen på köpet. Allt som allt är det här en film som funkar att softa till.

BETYG: 3/5
 
Top