Nekromanti Star Wars IV
- Thread starter Storuggla
- Start date
Rising
Vila i frid
Yodelidodelido!
"Det finns en sak som är rätt viktig i det här sammanhanget, och det är "screen time". Lucas har inte tid att visa Qui-Gons uppväxt och kan heller inte visa hur rebellisk han är. Lucas har fullt upp med att visa en massa handling istället."
Han borde ha vett att prioritera när han skriver manus för en film. Tar han bort alla dumma och onödiga sekvenser (gooberfiskarna, Jar Jar och ökenöverfallet till exempel) så skulle han ha haft tiden som krävdes för att etablera sina karaktärer ordentligt. Jag tror inte att man kan "trycka in" några extrasekvenser med Qui-Gon nu i efterhand för att råda bot på det här problemet, Lucas skulle ha skrivit ett helt annat manus från början där han kunnat presentera karaktärerna ordentligt istället.
Det är det här jag menar är bra med episod IV. Där kunde Lucas göra det här på ett snyggt och smidigt sätt. Han Solo behöver egentligen ingen tid alls på sig innan vi har full koll på vad han är för en typ. Det räcker med Greedo-scenen och allt skryt om sin blixtsnabba kärra för att vi ska älska honom totalt. När han förklarar att han föredrar en laserpicka mot en ljussabel vilken dag som helst och att ingen mystisk osynlig kraft har någon kontroll över hans liv, då vet vi allt vi behöver veta om honom. Det behövs inte många minuter för att man ska etablera en karaktär om man bara gör det ordentligt.
"Så vad är det som gör Borta med vinden till Borta med vinden, istället för Romeo och Juliet? Vi har haft den här diskussionen förut - jag hävdar fortfarande att bakgrunden är en fantastiskt viktig del av helheten. Utan den helheten så är det bara ännu en story."
Bakgrunden är en viktig del i helheten och kan, om den används ordentligt, ge en ny mening åt grundhandlingen eller förstärka den. "Borta med vinden" är dock inte samma kärlekshistoria som "Romeo och Julia". Däremot är "West side story" samma berättelse som "Romeo å Julia", miljöbytet är bara en modernisering för att en ny publik skall kunna relatera till historien. Det har inte ett dugg med handlingen att göra.
Bakgrunden kan däremot aldrig bli budskapet, förstärkt av handlingen. Inte förrän handlingen direkt behöver bakgrunden för att överhuvudtaget kunna fungera.
"Jovisst. Den inre kampen pågår i en hel kvart eller så, från det att han får reda på att kraften finns tills dess att familjen Lars farm blivit sprängd i småbitar. Sen har vi fantasyklyschan igen - "hembyn bränd och plundrad av orcher så därför är jag ute och äventyrar""
Nejdu. Den pågår hela filmen igenom. När Obi-Wan visar att ens ögon är bedrägliga och att man ska lita på vad Kraften säger en istället, till exempel. Luke tar på sig hjälmen med visiret nedfällt och klarar ändå av att parera sfärens laserattacker. Det fortsätter så in i det sista, kritiska momentet där Luke kopplar bort sin dator och litar helt på kraften istället när han ska bomba dödsstjärnan. Det är inte den "goda" Kraftens triumf över den "onda" Kraften som gör att Luke lyckas få in bomben i dödstjärnan, utan Kraftens triumf över det rationella förnuftet. Det är ju Han Solo som skjuter bort Darth i rymden, inte någon mystisk Kraft.
Att Lukes morföräldrar blir beskjutna gör inte Luke till en bitter hämnare som svär en ed över att bekämpa ondskan. Nej, inte ens när Obi-Wan dödas så säger Luke att han vill hämnas på imperiet. Luke väljer att bekämpa imperiet bara för att det är det "rätta" att göra när han följer sitt hjärta. Luke talar aldrig om vedergällning.
"Och ändock är ramhandlingen så oerhört viktig. Ramhandlingen är inte bara det som skiljer just den här ståryn från alla andra stårysar, det är också den som sätter in den i ett större sammanhang och gör så att vi kan identifiera oss med den."
Ramhandlingen är egentligen bara till för att vi ska bli mottagliga för själva berättelsen. Men nej, det är inte det centrala i historien. "Sju rider igen" och "de sju samurajerna" är precis samma historia. Den ena är inte en film om det feodala japan och den andra är inte en film om vilda western. Det är två filmer om ett filosofiskt tema som rör livet och döden. Ramhandlingen är inte irrelevant i sig, men den är utbytbar. "West side story" behöver inte sin skildring av ett segregerat amerika, men den blir något helt annat om man tar bort den centrala kärlekshistorien. På samma vis behöver inte episod IV kampen mellan ont och gott.
"Episode IV är en ball matinérulle, om den står för sig själv, men inte mer, men den var aldrig menad att stå för sig själv. Alltså måste Episode IV analyseras utifrån helheten. Eller för den delen vilket annat verk som helst."
Okej, jag är inte en av dem som tror att George Lucas hade så många planer på andra rullar när han filmade episod IV. Den filmen är ju en komplett historia i sig, med en inledning och ett klimax, och det här med att darth skulle vara Lukes farsa tror jag inte på för ett endaste litet ögonblick att man hade inplanerat från början. Glöm det. Nåja om vi nu sitter här och diskuterar huruvida episod IV är en bra film eller inte så måste vi dock värdera den för vad den är i sig. Eftersom den är en enskild berättelse med en inledning och ett klimax så kan vi göra det. Det går inte med del 5 och 6, de två måste vi värdera tillsammans. Episod IV är dock en enskild berättelse, och det är så jag kommer fortsätta se den. Vad som har hänt innan och efter är inte riktigt relevant när vi pratar om det är en bra film eller inte. I så fall skulle ju ingen få recensera en enda av de där filmerna innan alla är färdiggjorda.
Jag tycker att om man värderar filmen för vad den är så framstår den som en fantastiskt välberättad matinérulle som handlar om tre vilsna personer (C3PO, Luke och Han Solo) som lär sig lyssna till sin inre röst och förstå vad som är viktigt här i livet.
/Rising
"Det finns en sak som är rätt viktig i det här sammanhanget, och det är "screen time". Lucas har inte tid att visa Qui-Gons uppväxt och kan heller inte visa hur rebellisk han är. Lucas har fullt upp med att visa en massa handling istället."
Han borde ha vett att prioritera när han skriver manus för en film. Tar han bort alla dumma och onödiga sekvenser (gooberfiskarna, Jar Jar och ökenöverfallet till exempel) så skulle han ha haft tiden som krävdes för att etablera sina karaktärer ordentligt. Jag tror inte att man kan "trycka in" några extrasekvenser med Qui-Gon nu i efterhand för att råda bot på det här problemet, Lucas skulle ha skrivit ett helt annat manus från början där han kunnat presentera karaktärerna ordentligt istället.
Det är det här jag menar är bra med episod IV. Där kunde Lucas göra det här på ett snyggt och smidigt sätt. Han Solo behöver egentligen ingen tid alls på sig innan vi har full koll på vad han är för en typ. Det räcker med Greedo-scenen och allt skryt om sin blixtsnabba kärra för att vi ska älska honom totalt. När han förklarar att han föredrar en laserpicka mot en ljussabel vilken dag som helst och att ingen mystisk osynlig kraft har någon kontroll över hans liv, då vet vi allt vi behöver veta om honom. Det behövs inte många minuter för att man ska etablera en karaktär om man bara gör det ordentligt.
"Så vad är det som gör Borta med vinden till Borta med vinden, istället för Romeo och Juliet? Vi har haft den här diskussionen förut - jag hävdar fortfarande att bakgrunden är en fantastiskt viktig del av helheten. Utan den helheten så är det bara ännu en story."
Bakgrunden är en viktig del i helheten och kan, om den används ordentligt, ge en ny mening åt grundhandlingen eller förstärka den. "Borta med vinden" är dock inte samma kärlekshistoria som "Romeo och Julia". Däremot är "West side story" samma berättelse som "Romeo å Julia", miljöbytet är bara en modernisering för att en ny publik skall kunna relatera till historien. Det har inte ett dugg med handlingen att göra.
Bakgrunden kan däremot aldrig bli budskapet, förstärkt av handlingen. Inte förrän handlingen direkt behöver bakgrunden för att överhuvudtaget kunna fungera.
"Jovisst. Den inre kampen pågår i en hel kvart eller så, från det att han får reda på att kraften finns tills dess att familjen Lars farm blivit sprängd i småbitar. Sen har vi fantasyklyschan igen - "hembyn bränd och plundrad av orcher så därför är jag ute och äventyrar""
Nejdu. Den pågår hela filmen igenom. När Obi-Wan visar att ens ögon är bedrägliga och att man ska lita på vad Kraften säger en istället, till exempel. Luke tar på sig hjälmen med visiret nedfällt och klarar ändå av att parera sfärens laserattacker. Det fortsätter så in i det sista, kritiska momentet där Luke kopplar bort sin dator och litar helt på kraften istället när han ska bomba dödsstjärnan. Det är inte den "goda" Kraftens triumf över den "onda" Kraften som gör att Luke lyckas få in bomben i dödstjärnan, utan Kraftens triumf över det rationella förnuftet. Det är ju Han Solo som skjuter bort Darth i rymden, inte någon mystisk Kraft.
Att Lukes morföräldrar blir beskjutna gör inte Luke till en bitter hämnare som svär en ed över att bekämpa ondskan. Nej, inte ens när Obi-Wan dödas så säger Luke att han vill hämnas på imperiet. Luke väljer att bekämpa imperiet bara för att det är det "rätta" att göra när han följer sitt hjärta. Luke talar aldrig om vedergällning.
"Och ändock är ramhandlingen så oerhört viktig. Ramhandlingen är inte bara det som skiljer just den här ståryn från alla andra stårysar, det är också den som sätter in den i ett större sammanhang och gör så att vi kan identifiera oss med den."
Ramhandlingen är egentligen bara till för att vi ska bli mottagliga för själva berättelsen. Men nej, det är inte det centrala i historien. "Sju rider igen" och "de sju samurajerna" är precis samma historia. Den ena är inte en film om det feodala japan och den andra är inte en film om vilda western. Det är två filmer om ett filosofiskt tema som rör livet och döden. Ramhandlingen är inte irrelevant i sig, men den är utbytbar. "West side story" behöver inte sin skildring av ett segregerat amerika, men den blir något helt annat om man tar bort den centrala kärlekshistorien. På samma vis behöver inte episod IV kampen mellan ont och gott.
"Episode IV är en ball matinérulle, om den står för sig själv, men inte mer, men den var aldrig menad att stå för sig själv. Alltså måste Episode IV analyseras utifrån helheten. Eller för den delen vilket annat verk som helst."
Okej, jag är inte en av dem som tror att George Lucas hade så många planer på andra rullar när han filmade episod IV. Den filmen är ju en komplett historia i sig, med en inledning och ett klimax, och det här med att darth skulle vara Lukes farsa tror jag inte på för ett endaste litet ögonblick att man hade inplanerat från början. Glöm det. Nåja om vi nu sitter här och diskuterar huruvida episod IV är en bra film eller inte så måste vi dock värdera den för vad den är i sig. Eftersom den är en enskild berättelse med en inledning och ett klimax så kan vi göra det. Det går inte med del 5 och 6, de två måste vi värdera tillsammans. Episod IV är dock en enskild berättelse, och det är så jag kommer fortsätta se den. Vad som har hänt innan och efter är inte riktigt relevant när vi pratar om det är en bra film eller inte. I så fall skulle ju ingen få recensera en enda av de där filmerna innan alla är färdiggjorda.
Jag tycker att om man värderar filmen för vad den är så framstår den som en fantastiskt välberättad matinérulle som handlar om tre vilsna personer (C3PO, Luke och Han Solo) som lär sig lyssna till sin inre röst och förstå vad som är viktigt här i livet.
/Rising
Krille
Super Moderator
Zzzzzz
"Han Solo behöver egentligen ingen tid alls på sig innan vi har full koll på vad han är för en typ."
Det får stå för dig. Jag har aldrig gillat honom.
"När han förklarar att han föredrar en laserpicka mot en ljussabel vilken dag som helst och att ingen mystisk osynlig kraft har någon kontroll över hans liv, då vet vi allt vi behöver veta om honom. Det behövs inte många minuter för att man ska etablera en karaktär om man bara gör det ordentligt."
Så varför ska det då krävas mer av Qui-Gon, som etablerar sin karaktär som lärare och uppstudsare inom orden lika fort?
"När Obi-Wan visar att ens ögon är bedrägliga och att man ska lita på vad Kraften säger en istället, till exempel."
Tja, IMHO har han redan köpt läget där. Han behöver bara visas hur man gör.
""West side story" behöver inte sin skildring av ett segregerat amerika, men den blir något helt annat om man tar bort den centrala kärlekshistorien."
Och tar man bort skildringen av det segregerade Amerika så har man inte heller samma sak som om man har den kvar. Det blir något helt annat. Gränsöverskridande kärlek kräver en gräns att överskrida, och kärleken får en helt annan innebörd beroende på vilken gräns man ska överskrida.
Fast vi har varit här förut. Du anser att West Side Story och Romeo och Juliet är samma ståry. Jag gör det inte. Du anser att De Sju Samurajerna och Sju Vågade Livet (Sju Rider Igen är uppföljaren, btw) är samma film. Jag gör det inte. Jag lär aldrig kunna övertyga dig och vice versa. Förmodligen har det något med den narrativistiska kontra den holistiska synen på respektive verk.
Så kan vi inte konstarera att vi har olika synpunkter och lägga ner diskussionen?
"Han Solo behöver egentligen ingen tid alls på sig innan vi har full koll på vad han är för en typ."
Det får stå för dig. Jag har aldrig gillat honom.
"När han förklarar att han föredrar en laserpicka mot en ljussabel vilken dag som helst och att ingen mystisk osynlig kraft har någon kontroll över hans liv, då vet vi allt vi behöver veta om honom. Det behövs inte många minuter för att man ska etablera en karaktär om man bara gör det ordentligt."
Så varför ska det då krävas mer av Qui-Gon, som etablerar sin karaktär som lärare och uppstudsare inom orden lika fort?
"När Obi-Wan visar att ens ögon är bedrägliga och att man ska lita på vad Kraften säger en istället, till exempel."
Tja, IMHO har han redan köpt läget där. Han behöver bara visas hur man gör.
""West side story" behöver inte sin skildring av ett segregerat amerika, men den blir något helt annat om man tar bort den centrala kärlekshistorien."
Och tar man bort skildringen av det segregerade Amerika så har man inte heller samma sak som om man har den kvar. Det blir något helt annat. Gränsöverskridande kärlek kräver en gräns att överskrida, och kärleken får en helt annan innebörd beroende på vilken gräns man ska överskrida.
Fast vi har varit här förut. Du anser att West Side Story och Romeo och Juliet är samma ståry. Jag gör det inte. Du anser att De Sju Samurajerna och Sju Vågade Livet (Sju Rider Igen är uppföljaren, btw) är samma film. Jag gör det inte. Jag lär aldrig kunna övertyga dig och vice versa. Förmodligen har det något med den narrativistiska kontra den holistiska synen på respektive verk.
Så kan vi inte konstarera att vi har olika synpunkter och lägga ner diskussionen?
Rising
Vila i frid
....zzzzooooooom!
"Så varför ska det då krävas mer av Qui-Gon, som etablerar sin karaktär som lärare och uppstudsare inom orden lika fort?"
Det etableras ju inte alls. Att han är en uppstudsare nöjer man sig helt enkelt med att berätta för oss i publiken. Det visas inte. Han väljer förvisso att trotsa rådet och ta sig an Anakin, men vad har han mer gjort för att vara en uppstudsare? Om han nu är så krånglig att ha att göra med, varför skickar man honom att medla i filmens början? Låter knasigt. Om man hade varit smart så hade man gjort en grej utav det och låtit Qui-Gon ha en okonventionell medlingsteknik eller på annat sätt visat för publiken att det är Jedi-riddarnas egensinnige badboy som har kommit för att medla mellan parterna. Det hade räckt med att någon skulle reagera på ett konstigt sätt när de träffade Qui-Gon eller hörde hans namn. Kanske någon kunde dra en anekdot om hans tidigare bravader? Det hade kunnat bli en kul och minnesvärd scen, nu missade man det och Qui-Gon framstår som en vag och löst framställd karaktär. Han Solo tog man åtminstone tid att etablera för publiken ordentligt. Om du gillar Han eller inte har inte med saken att göra.
"Och tar man bort skildringen av det segregerade Amerika så har man inte heller samma sak som om man har den kvar. Det blir något helt annat. Gränsöverskridande kärlek kräver en gräns att överskrida, och kärleken får en helt annan innebörd beroende på vilken gräns man ska överskrida."
...och jag som trodde att kärlek var kärlek, oavsett omständigheterna. Nå, poängen med "West side story" och "Romeo och Julia" är inte att beskriva gränserna som kärleken överstiger. Poängen är att vi i publiken skall kunna identifiera oss med karaktärerna som älskar varandra över dessa gränser. Vi i publiken behöver inte vara puertoricaner för att fatta storyn. Däremot så behöver vi någon gång ha känt en gränsöverskridande kärlek om vi ska känna för karaktärerna. Det är alltså det viktigaste.
På den punkten är jag okuvlig.
Däremot kan jag gå med på att vi har olika åsikter om hur viktigt/oviktigt allt runtomkring är. Jag tycker det är ganska oviktigt, du tycker det är relevant för helheten. På den punkten finner jag ingen anledning att bråka.
/Rising
"Så varför ska det då krävas mer av Qui-Gon, som etablerar sin karaktär som lärare och uppstudsare inom orden lika fort?"
Det etableras ju inte alls. Att han är en uppstudsare nöjer man sig helt enkelt med att berätta för oss i publiken. Det visas inte. Han väljer förvisso att trotsa rådet och ta sig an Anakin, men vad har han mer gjort för att vara en uppstudsare? Om han nu är så krånglig att ha att göra med, varför skickar man honom att medla i filmens början? Låter knasigt. Om man hade varit smart så hade man gjort en grej utav det och låtit Qui-Gon ha en okonventionell medlingsteknik eller på annat sätt visat för publiken att det är Jedi-riddarnas egensinnige badboy som har kommit för att medla mellan parterna. Det hade räckt med att någon skulle reagera på ett konstigt sätt när de träffade Qui-Gon eller hörde hans namn. Kanske någon kunde dra en anekdot om hans tidigare bravader? Det hade kunnat bli en kul och minnesvärd scen, nu missade man det och Qui-Gon framstår som en vag och löst framställd karaktär. Han Solo tog man åtminstone tid att etablera för publiken ordentligt. Om du gillar Han eller inte har inte med saken att göra.
"Och tar man bort skildringen av det segregerade Amerika så har man inte heller samma sak som om man har den kvar. Det blir något helt annat. Gränsöverskridande kärlek kräver en gräns att överskrida, och kärleken får en helt annan innebörd beroende på vilken gräns man ska överskrida."
...och jag som trodde att kärlek var kärlek, oavsett omständigheterna. Nå, poängen med "West side story" och "Romeo och Julia" är inte att beskriva gränserna som kärleken överstiger. Poängen är att vi i publiken skall kunna identifiera oss med karaktärerna som älskar varandra över dessa gränser. Vi i publiken behöver inte vara puertoricaner för att fatta storyn. Däremot så behöver vi någon gång ha känt en gränsöverskridande kärlek om vi ska känna för karaktärerna. Det är alltså det viktigaste.
På den punkten är jag okuvlig.
Däremot kan jag gå med på att vi har olika åsikter om hur viktigt/oviktigt allt runtomkring är. Jag tycker det är ganska oviktigt, du tycker det är relevant för helheten. På den punkten finner jag ingen anledning att bråka.
/Rising
Krille
Super Moderator
Ecki-ecki-ecki-ta-PANG (zoomboing.... ni!)
"Det etableras ju inte alls."
Oj. Hur uppfattade jag det då när jag såg filmen? Inbillade mig?
"Poängen är att vi i publiken skall kunna identifiera oss med karaktärerna som älskar varandra över dessa gränser. Vi i publiken behöver inte vara puertoricaner för att fatta storyn."
Du kanske inte behöver det. Mig ger det och femtiotalet en helt annan bakgrund och stämning än vad ståryn skulle ha fått om man, till exempel, hämtat de båda älskande från varsinn köpmannafamilj fråt till exempel en uppdiktad italiensk stad. I det ena fallet är det ett fall av etnisk segregation, i det andra fallet är det vanligt hederligt familjehat. I det ena fallet är det ett postkrigssamhälle som håller på att utveckla en genuin ungdomskultur. I det andra fallet är det en italiensk stadsstat under tidig renässans eller sen medeltid där ungdomskultur inte ens är påfunnet. Sånt färgar av sig och sätter helt annorlunda förutsättningar för hur identifikationen uppfattas - i det första fallet tillkommer en poäng om den etniska segregationen som inte ens finns i det andra fallet.
Som ett helt annat enastående exempel, läs Robert Harris "Faderland". Det är en lysande deckar/intrighistoria, som skulle passa utmärkt som dubbelavsnitt i Arkiv X, om det inte vore för ett par små detaljer: konspiratörerna och offren är höjdare inom NSDAP i ett stortyskt rike under 1960-talet istället för insyltade i en stor utomjordingskonspiration i USA under sent 1990-tal, och utredaren är sturmbannführer i SS Kriminalpolizei istället för FBI-agent. Det ger boken en helt annan färg och smak än vilken konspirationsteori som helst.
"Det etableras ju inte alls."
Oj. Hur uppfattade jag det då när jag såg filmen? Inbillade mig?
"Poängen är att vi i publiken skall kunna identifiera oss med karaktärerna som älskar varandra över dessa gränser. Vi i publiken behöver inte vara puertoricaner för att fatta storyn."
Du kanske inte behöver det. Mig ger det och femtiotalet en helt annan bakgrund och stämning än vad ståryn skulle ha fått om man, till exempel, hämtat de båda älskande från varsinn köpmannafamilj fråt till exempel en uppdiktad italiensk stad. I det ena fallet är det ett fall av etnisk segregation, i det andra fallet är det vanligt hederligt familjehat. I det ena fallet är det ett postkrigssamhälle som håller på att utveckla en genuin ungdomskultur. I det andra fallet är det en italiensk stadsstat under tidig renässans eller sen medeltid där ungdomskultur inte ens är påfunnet. Sånt färgar av sig och sätter helt annorlunda förutsättningar för hur identifikationen uppfattas - i det första fallet tillkommer en poäng om den etniska segregationen som inte ens finns i det andra fallet.
Som ett helt annat enastående exempel, läs Robert Harris "Faderland". Det är en lysande deckar/intrighistoria, som skulle passa utmärkt som dubbelavsnitt i Arkiv X, om det inte vore för ett par små detaljer: konspiratörerna och offren är höjdare inom NSDAP i ett stortyskt rike under 1960-talet istället för insyltade i en stor utomjordingskonspiration i USA under sent 1990-tal, och utredaren är sturmbannführer i SS Kriminalpolizei istället för FBI-agent. Det ger boken en helt annan färg och smak än vilken konspirationsteori som helst.
Rising
Vila i frid
Hey baberiba! Zip-a-dee-doo-da...
"Oj. Hur uppfattade jag det då när jag såg filmen? Inbillade mig?"
Min gissning är att du inte alls uppfattade något sådant utan bara säger det nu för att ha något att bråka med mig om. Ibland undrar jag faktiskt lite... Nå, Samtliga karaktärer i episod IV etableras iaf tydligare än vad Qui-gon gör i ettan. Dessutom etableras de på "riktigt" genom deras handlingar, inte bara genom att det står på www.lucas.com att Qui-Gon är si och så eller att Obi-Wan säger att Qui-Gon är en lirare som går sin egen väg eller liknande.
"Som ett helt annat enastående exempel, läs Robert Harris "Faderland". Det är en lysande deckar/intrighistoria, som skulle passa utmärkt som dubbelavsnitt i Arkiv X, om det inte vore för ett par små detaljer: konspiratörerna och offren är höjdare inom NSDAP i ett stortyskt rike under 1960-talet istället för insyltade i en stor utomjordingskonspiration i USA under sent 1990-tal, och utredaren är sturmbannführer i SS Kriminalpolizei istället för FBI-agent. Det ger boken en helt annan färg och smak än vilken konspirationsteori som helst."
Låter mycket intressant, tack för tipset! Alltså, jag gillar det här med att sätta en gammal invand klyscha i ett nytt och fräscht sammanhang. Jag tycker att allt "runtomkringet" är kittlande och spännande och jag tycker att även små spår av nytänkande räcker för att det ska bli en fräscht och spännande upplevelse. I The Authority är två av superhjältarna homosexuella och det räcker för att den serien skall bli mäkta annorlunda och spännande i mina ögon. När jag skriver äventyr gillar jag att göra liknande perspektivförskjutningar. Ofta räcker det med att man låter storskurken prata någon fånig dialekt för att man ska väcka spelarnas intresse. I början tycker de bara att det är konstigt, men snart känns det helt naturligt och man har infört en helt ny ikon som känns lika självklar som de gamla invanda.
MEN ... det är inte viktigt när man pratar om vad som är huvudtanken med ens berättelse. Boken "liten är fin" handlar inte om en drake som äter och äter och får fler och fler huvuden och börjar slåss mot de andra djuren i skogen. Nej, det är en historia om miljöförstöring. "Magnificent seven" (originaltitlar från och med nu) har fler likheter med "de sju samurajerna" än "blazing saddles" trots att Kurosawas mästerverk inte ser ut att ha några likheter med "magnificent seven" på ytan. Naturligtvis är runtomkringet viktigt för att krydda ens berättelse, men det blir väldigt svårt att föra en diskussion om vad som är det centrala temat i Star Wars om någon sitter och säger att det är hologramschacket som är filmens centrala tema eller något annat nipprigt.
Nå, jag har glömt vad den här diskussionen egentligen handlar om. Är det bara så att vi har olika åsikter om huruvida "A new hope" är en bra film eller inte?
"Oj. Hur uppfattade jag det då när jag såg filmen? Inbillade mig?"
Min gissning är att du inte alls uppfattade något sådant utan bara säger det nu för att ha något att bråka med mig om. Ibland undrar jag faktiskt lite... Nå, Samtliga karaktärer i episod IV etableras iaf tydligare än vad Qui-gon gör i ettan. Dessutom etableras de på "riktigt" genom deras handlingar, inte bara genom att det står på www.lucas.com att Qui-Gon är si och så eller att Obi-Wan säger att Qui-Gon är en lirare som går sin egen väg eller liknande.
"Som ett helt annat enastående exempel, läs Robert Harris "Faderland". Det är en lysande deckar/intrighistoria, som skulle passa utmärkt som dubbelavsnitt i Arkiv X, om det inte vore för ett par små detaljer: konspiratörerna och offren är höjdare inom NSDAP i ett stortyskt rike under 1960-talet istället för insyltade i en stor utomjordingskonspiration i USA under sent 1990-tal, och utredaren är sturmbannführer i SS Kriminalpolizei istället för FBI-agent. Det ger boken en helt annan färg och smak än vilken konspirationsteori som helst."
Låter mycket intressant, tack för tipset! Alltså, jag gillar det här med att sätta en gammal invand klyscha i ett nytt och fräscht sammanhang. Jag tycker att allt "runtomkringet" är kittlande och spännande och jag tycker att även små spår av nytänkande räcker för att det ska bli en fräscht och spännande upplevelse. I The Authority är två av superhjältarna homosexuella och det räcker för att den serien skall bli mäkta annorlunda och spännande i mina ögon. När jag skriver äventyr gillar jag att göra liknande perspektivförskjutningar. Ofta räcker det med att man låter storskurken prata någon fånig dialekt för att man ska väcka spelarnas intresse. I början tycker de bara att det är konstigt, men snart känns det helt naturligt och man har infört en helt ny ikon som känns lika självklar som de gamla invanda.
MEN ... det är inte viktigt när man pratar om vad som är huvudtanken med ens berättelse. Boken "liten är fin" handlar inte om en drake som äter och äter och får fler och fler huvuden och börjar slåss mot de andra djuren i skogen. Nej, det är en historia om miljöförstöring. "Magnificent seven" (originaltitlar från och med nu) har fler likheter med "de sju samurajerna" än "blazing saddles" trots att Kurosawas mästerverk inte ser ut att ha några likheter med "magnificent seven" på ytan. Naturligtvis är runtomkringet viktigt för att krydda ens berättelse, men det blir väldigt svårt att föra en diskussion om vad som är det centrala temat i Star Wars om någon sitter och säger att det är hologramschacket som är filmens centrala tema eller något annat nipprigt.
Nå, jag har glömt vad den här diskussionen egentligen handlar om. Är det bara så att vi har olika åsikter om huruvida "A new hope" är en bra film eller inte?
Hallå där! Orginaltitlar!
Ah, du ska använda orginaltitlar. Bra. Tummen upp. ^_^
"Magnificent seven" (originaltitlar från och med nu) har fler likheter med "de sju samurajerna" än "blazing saddles" trots att Kurosawas mästerverk inte ser ut att ha några likheter med "magnificent seven" på ytan.
"De sju samurajerna"? Påstår du att Kurosawa var från Österlen nu eller? ^_-
Storuggla, petig idag
Ah, du ska använda orginaltitlar. Bra. Tummen upp. ^_^
"Magnificent seven" (originaltitlar från och med nu) har fler likheter med "de sju samurajerna" än "blazing saddles" trots att Kurosawas mästerverk inte ser ut att ha några likheter med "magnificent seven" på ytan.
"De sju samurajerna"? Påstår du att Kurosawa var från Österlen nu eller? ^_-
Storuggla, petig idag
Krille
Super Moderator
Re: Hey baberiba! Zip-a-dee-doo-da...
"MEN ... det är inte viktigt när man pratar om vad som är huvudtanken med ens berättelse."
Håller med, och det visas särskilt tydligt med just Faderland. Att byta ut mörkläggningen av Wannsee mot mörkläggningen av Roswell, Gestapo mot Majestic och Xavier March mot Fox Mulder räcker liksom inte - enormt mycket av poängen kommer just från bakgrunden. Just att det är Gestapo och Wannsee som utgör bakgrunden är det som gör boken.
"Är det bara så att vi har olika åsikter om huruvida "A new hope" är en bra film eller inte?"
Möjligen. En annan teori är att vi har olika åsikter om varför den är bra.
"MEN ... det är inte viktigt när man pratar om vad som är huvudtanken med ens berättelse."
Håller med, och det visas särskilt tydligt med just Faderland. Att byta ut mörkläggningen av Wannsee mot mörkläggningen av Roswell, Gestapo mot Majestic och Xavier March mot Fox Mulder räcker liksom inte - enormt mycket av poängen kommer just från bakgrunden. Just att det är Gestapo och Wannsee som utgör bakgrunden är det som gör boken.
"Är det bara så att vi har olika åsikter om huruvida "A new hope" är en bra film eller inte?"
Möjligen. En annan teori är att vi har olika åsikter om varför den är bra.
Rising
Vila i frid
Halloj dier! Orginahltitulationen!
""De sju samurajerna"? Påstår du att Kurosawa var från Österlen nu eller?"
Ja, visste du inte det? "Kurre" hette han förresten. "Kurre Sala". När hans filmer började bli populära i Japan så misprintade de hans namn och det blev "Kurosawa" istället. Ungefär som "Donkey Kong" alltså.
/Rising
som är väldigt rörig ibland
""De sju samurajerna"? Påstår du att Kurosawa var från Österlen nu eller?"
Ja, visste du inte det? "Kurre" hette han förresten. "Kurre Sala". När hans filmer började bli populära i Japan så misprintade de hans namn och det blev "Kurosawa" istället. Ungefär som "Donkey Kong" alltså.
/Rising
som är väldigt rörig ibland
Rickard
Superhero
Re: I + IV = ?
Jag reflekterade över att Obi-Wan inte kände igen robotarna (eller deras callsign)? Fast där kanske man också har raderat minnet? Lite sådär standardaktigt..
Å andra sidan kanske han inte stött på de förut, kommer inte ihåg..
/[color:448800]Han</font color=448800> som iaf. tyckte "Ben" kunde höjt ett ögonbryn i igenkännande (dåligt skådespel? /images/icons/wink.gif)
Jag reflekterade över att Obi-Wan inte kände igen robotarna (eller deras callsign)? Fast där kanske man också har raderat minnet? Lite sådär standardaktigt..
Å andra sidan kanske han inte stött på de förut, kommer inte ihåg..
/[color:448800]Han</font color=448800> som iaf. tyckte "Ben" kunde höjt ett ögonbryn i igenkännande (dåligt skådespel? /images/icons/wink.gif)
Rickard
Superhero
Re: In your face, purple haze
"Luke Skywalker är däremot en hopplös drömmare, så honom kan vi alla identifiera oss med.
Egentligen är det samma skåpmat som i Karakte Kid; hjälten är mindre, svagare och töntigare, /.../ Hur töntig, liten och svag man än är så skulle man ändå bli en superninja när träningen var över."
Säger väl egentligen mer om dig än om hur man lyckats trixa till att man känner för huvudpersonerna.. /images/icons/wink.gif Seriöst, det finns ju personer som ogillar dessa två huvudpersoner...
/[color:448800]Han</font color=448800> som tyckte KK-filmerna var bra
"Luke Skywalker är däremot en hopplös drömmare, så honom kan vi alla identifiera oss med.
Egentligen är det samma skåpmat som i Karakte Kid; hjälten är mindre, svagare och töntigare, /.../ Hur töntig, liten och svag man än är så skulle man ändå bli en superninja när träningen var över."
Säger väl egentligen mer om dig än om hur man lyckats trixa till att man känner för huvudpersonerna.. /images/icons/wink.gif Seriöst, det finns ju personer som ogillar dessa två huvudpersoner...
/[color:448800]Han</font color=448800> som tyckte KK-filmerna var bra
Nightowl
Champion
Dagens länktips från eder cybrarie...
En snubbe vid namn Alan Rilstone har ganska intressanta åsikter om saken här.
Själv tycker jag att det är ganska uppenbart att Lucas inte hade hela hexalogin klar för sig när han skrev del 4, den första delen, och därför retconnade utå bara helvete (Del IV: Darth Vader dödade Lukes far - det verkar helt jäkla uppenbart att han var en separat person), men det är jag van vid som världsknåpare och spelledargalning, så det är mest kul, ungefär som jag antar att en som kan mer om foto än jag kan njuta av att dissekera kameravinklar (det FUNKAR att säga att Anakin Skywalker 'dödades' av Darth Vader). Fast jag förstår att en annan person kan störa sig på det.
Nightowl, som undrar om ni andra hört om plot-testen - byt ut The Force mot The Plot i dialogen fron Star Wars. Tänk över resultatet. Funkar i andra sammanhang också.
En snubbe vid namn Alan Rilstone har ganska intressanta åsikter om saken här.
Själv tycker jag att det är ganska uppenbart att Lucas inte hade hela hexalogin klar för sig när han skrev del 4, den första delen, och därför retconnade utå bara helvete (Del IV: Darth Vader dödade Lukes far - det verkar helt jäkla uppenbart att han var en separat person), men det är jag van vid som världsknåpare och spelledargalning, så det är mest kul, ungefär som jag antar att en som kan mer om foto än jag kan njuta av att dissekera kameravinklar (det FUNKAR att säga att Anakin Skywalker 'dödades' av Darth Vader). Fast jag förstår att en annan person kan störa sig på det.
Nightowl, som undrar om ni andra hört om plot-testen - byt ut The Force mot The Plot i dialogen fron Star Wars. Tänk över resultatet. Funkar i andra sammanhang också.
mördarmackan
Hero
Re: Hallå där! Orginaltitlar!
*Schhhhhhhhhhh*
Räck mig chipsen istället..... /images/icons/wink.gif
*Schhhhhhhhhhh*
Räck mig chipsen istället..... /images/icons/wink.gif
Rising
Vila i frid
Saga och Fantasy
Jag läste just Nightowl's länktips här och tyckte mig se en anledning till vår meningsskiljaktighet där.
Jag håller inte med artikelförfattaren om allt han skriver, men den stora skillnaden mellan det lösa pojkfantasi-universa där den ursprungliga berättelsen Star Wars tar sin plats och det försök att skapa ett riktigt konkret universa man ser i Empire strikes back och Return of the Jedi, det gav mig en del idéer.
Själv har jag alltid behandlat dessa två historier separat. Jag är nämligen inte så förtjust i att läsa in en massa för att få en helhet att fungera bara för sakens skull. Jag älskar båda historierna, men jag tycker "Star Wars: a new hope" är en historia, och "return of the strikes back" är en annan.
Det finns en Han Solo och en Leia i "Empire strikes back" också, men deras förhållande har inte många likheter med vad vi har sett i Star Wars. Jag tycker att det är de två som markerar den största enskilda skillnaden mellan berättelserna. Till och med större än att Darth Vader plötsligt är Luke's farsa.
Nå, den största övergripande skillnaden är, i mina ögon, att "Star Wars: A new hope" är en "saga" medan episod 5 & 6 tar steget ut och blir "fantasy".
Jag är inte säker på att någon annan använder dessa termer såsom jag gör, så jag passar på att förklara:
En saga för mig är i första hand en dramatologisk konstruktion. Det dröms upp mer eller mindre fantastiska och fantasifulla världar och varelser, men allt är förstås bara symboler som har en roll i själva berättelsen. En "saga" utspelar sig inte en värld som gör anspråk på att vara trovärdig. En jätte kan bo ute i en öken om han vill, och om han har ett harem med tio kidnappade jungfrur så kan han gott ha haft dem inlåsta där i tre år om han så önskar utan att vi i publiken ska protestera med "jaha? Vad lever tjejerna av där ute i öknen? Vad ger jätten dem för mat?" eller något liknande. En "saga" är inte trovärdig och den är inte komplex. Allt som finns i sagan existerar blott för att handlingen skall fungera optimalt. Det är därför (nästan) alla riddare i alla riddarsagor i hela världen har behövt rida just "tre dagar och tre nätter" för att komma fram till ondingens slott. :^) Det är en lagom bra sträcka lixom. Om han bara hade hade ridit en dag så hade det ju inte krävt något riktigt engagemang, och längre sträckor än så hade inneburit att han varit tvungen att stanna på värdshus och liknande, och då hade inte resan varit lika dramatisk. Nu rider han verkligen passionerat och hjältemodigt i tre dygn i ett sträck och det är ett kraftprov som heter duga.
En "saga" har inte heller någon onödig ingrediens. Det vi får veta i sagan har alltid en direkt betydelse i själva handlingen, om än ofta symbolisk. En saga tar sig aldrig tid att berätta något om en enskild plats eller ett påhittat monster som inte kommer till användning i berättelsen. Dels kommer detta av sig att de flesta sagor är gamla muntliga berättelser, men idag är det en berättarteknisk finess. Vad Darth Vader har för funktion i imperiet är fullkomligen oklart i episod IV. Det gör inget, han finns inte där för att vi ska klura över hur imperiet är organiserat, han finns där för att han är vår älskade badguy. Han fyller en rent dramatologisk funktion.
Så långt om min defenition av "saga".
Fantasy går däremot utöver sagan. Dess primära funktion är faktiskt inte att berätta en historia med hjälp av fantasifull symbolik, utan den vill fängsla läsaren och få henne att drömma sig in i världen som författaren har skapat. Det är en mycket intressant skillnad. Tolkien har en berättelse om en förtrollad ring i fokus i sin långa berättelse, men det som verkligen fängslar publiken är de otaliga möjligheter som ges att drömma sig in i hans detaljerade värld och hitta på egna äventyr. Vi har ju karta, detaljerade platsbeskrivningar och en massa kringsnack som gör att vi kan brodera ut den imaginära världen och märka att den är påfallande verklighetstrogen och genomtänkt. Berättelsen har lämnat symboliken för att skapa en värld publiken kan leva sig in i.
Om man, som jag, helst ser episod IV som en egen berättelse, så märker man att det är en ganska typisk "saga" från början till slut. Imperiet krossas och allt är väl när filmen slutar. Det som från början var ett gäng omaka filurer har blivit ett sammansvetsat gäng och egentligen är deras berättelse avslutad där. Om man ser filmen som en "saga" så är den faktiskt fullbordad när filmen är slut.
I och med femman och sexan så utvecklas däremot historien från att vara en saga till renodlad "fantasy". Plötsligt börjar man brodera ut saker, berätta målande om världen där äventyret utspelar sig och nu kan man också plötsligt börja drömma sig bort i världen och hitta på egna äventyr. "Kraften" som i första filmen bara var en symbolisk konstruktion går över i att vara en sorts konkret hippiereligion (och den blir ännu mer konkret i Phantom Menace). Jabba the Hut, som endast nämns i den ursprungliga sagan för att ge vikt åt Han Solo's förflutna blir här en verklig varelse av kött och blod med en egen historia, och ett par bifigurer (Bobba Fett, texempel) syns tillräckligt mycket i bild för att han ska få ett eget liv i berättelsens marginal.
En "saga" har aldrig plats för en Bobba Fett eller någon annan som inte har en avgörande roll i själva historien, men det är precis sånt som kännetecknar god "fantasy."
Alltså, jag ser episod IV som en "saga" som man ska se för sig. Du verkar gilla att göra den till "fantasy" för att den långa hexalogin en dag ska bli komplett och kunna ses från början till slut.
Vad sägs om den slutsatsen?
/Rising
Jag läste just Nightowl's länktips här och tyckte mig se en anledning till vår meningsskiljaktighet där.
Jag håller inte med artikelförfattaren om allt han skriver, men den stora skillnaden mellan det lösa pojkfantasi-universa där den ursprungliga berättelsen Star Wars tar sin plats och det försök att skapa ett riktigt konkret universa man ser i Empire strikes back och Return of the Jedi, det gav mig en del idéer.
Själv har jag alltid behandlat dessa två historier separat. Jag är nämligen inte så förtjust i att läsa in en massa för att få en helhet att fungera bara för sakens skull. Jag älskar båda historierna, men jag tycker "Star Wars: a new hope" är en historia, och "return of the strikes back" är en annan.
Det finns en Han Solo och en Leia i "Empire strikes back" också, men deras förhållande har inte många likheter med vad vi har sett i Star Wars. Jag tycker att det är de två som markerar den största enskilda skillnaden mellan berättelserna. Till och med större än att Darth Vader plötsligt är Luke's farsa.
Nå, den största övergripande skillnaden är, i mina ögon, att "Star Wars: A new hope" är en "saga" medan episod 5 & 6 tar steget ut och blir "fantasy".
Jag är inte säker på att någon annan använder dessa termer såsom jag gör, så jag passar på att förklara:
En saga för mig är i första hand en dramatologisk konstruktion. Det dröms upp mer eller mindre fantastiska och fantasifulla världar och varelser, men allt är förstås bara symboler som har en roll i själva berättelsen. En "saga" utspelar sig inte en värld som gör anspråk på att vara trovärdig. En jätte kan bo ute i en öken om han vill, och om han har ett harem med tio kidnappade jungfrur så kan han gott ha haft dem inlåsta där i tre år om han så önskar utan att vi i publiken ska protestera med "jaha? Vad lever tjejerna av där ute i öknen? Vad ger jätten dem för mat?" eller något liknande. En "saga" är inte trovärdig och den är inte komplex. Allt som finns i sagan existerar blott för att handlingen skall fungera optimalt. Det är därför (nästan) alla riddare i alla riddarsagor i hela världen har behövt rida just "tre dagar och tre nätter" för att komma fram till ondingens slott. :^) Det är en lagom bra sträcka lixom. Om han bara hade hade ridit en dag så hade det ju inte krävt något riktigt engagemang, och längre sträckor än så hade inneburit att han varit tvungen att stanna på värdshus och liknande, och då hade inte resan varit lika dramatisk. Nu rider han verkligen passionerat och hjältemodigt i tre dygn i ett sträck och det är ett kraftprov som heter duga.
En "saga" har inte heller någon onödig ingrediens. Det vi får veta i sagan har alltid en direkt betydelse i själva handlingen, om än ofta symbolisk. En saga tar sig aldrig tid att berätta något om en enskild plats eller ett påhittat monster som inte kommer till användning i berättelsen. Dels kommer detta av sig att de flesta sagor är gamla muntliga berättelser, men idag är det en berättarteknisk finess. Vad Darth Vader har för funktion i imperiet är fullkomligen oklart i episod IV. Det gör inget, han finns inte där för att vi ska klura över hur imperiet är organiserat, han finns där för att han är vår älskade badguy. Han fyller en rent dramatologisk funktion.
Så långt om min defenition av "saga".
Fantasy går däremot utöver sagan. Dess primära funktion är faktiskt inte att berätta en historia med hjälp av fantasifull symbolik, utan den vill fängsla läsaren och få henne att drömma sig in i världen som författaren har skapat. Det är en mycket intressant skillnad. Tolkien har en berättelse om en förtrollad ring i fokus i sin långa berättelse, men det som verkligen fängslar publiken är de otaliga möjligheter som ges att drömma sig in i hans detaljerade värld och hitta på egna äventyr. Vi har ju karta, detaljerade platsbeskrivningar och en massa kringsnack som gör att vi kan brodera ut den imaginära världen och märka att den är påfallande verklighetstrogen och genomtänkt. Berättelsen har lämnat symboliken för att skapa en värld publiken kan leva sig in i.
Om man, som jag, helst ser episod IV som en egen berättelse, så märker man att det är en ganska typisk "saga" från början till slut. Imperiet krossas och allt är väl när filmen slutar. Det som från början var ett gäng omaka filurer har blivit ett sammansvetsat gäng och egentligen är deras berättelse avslutad där. Om man ser filmen som en "saga" så är den faktiskt fullbordad när filmen är slut.
I och med femman och sexan så utvecklas däremot historien från att vara en saga till renodlad "fantasy". Plötsligt börjar man brodera ut saker, berätta målande om världen där äventyret utspelar sig och nu kan man också plötsligt börja drömma sig bort i världen och hitta på egna äventyr. "Kraften" som i första filmen bara var en symbolisk konstruktion går över i att vara en sorts konkret hippiereligion (och den blir ännu mer konkret i Phantom Menace). Jabba the Hut, som endast nämns i den ursprungliga sagan för att ge vikt åt Han Solo's förflutna blir här en verklig varelse av kött och blod med en egen historia, och ett par bifigurer (Bobba Fett, texempel) syns tillräckligt mycket i bild för att han ska få ett eget liv i berättelsens marginal.
En "saga" har aldrig plats för en Bobba Fett eller någon annan som inte har en avgörande roll i själva historien, men det är precis sånt som kännetecknar god "fantasy."
Alltså, jag ser episod IV som en "saga" som man ska se för sig. Du verkar gilla att göra den till "fantasy" för att den långa hexalogin en dag ska bli komplett och kunna ses från början till slut.
Vad sägs om den slutsatsen?
/Rising
Krille
Super Moderator
Såga och fjantasy?
"Alltså, jag ser episod IV som en "saga" som man ska se för sig. Du verkar gilla att göra den till "fantasy" för att den långa hexalogin en dag ska bli komplett och kunna ses från början till slut. Vad sägs om den slutsatsen?"
Förutom en del semantiskt bjäfs (som att jag ser den som "fantasy", inte "gillar att göra den till") så håller jag med helt och hållet.
"Alltså, jag ser episod IV som en "saga" som man ska se för sig. Du verkar gilla att göra den till "fantasy" för att den långa hexalogin en dag ska bli komplett och kunna ses från början till slut. Vad sägs om den slutsatsen?"
Förutom en del semantiskt bjäfs (som att jag ser den som "fantasy", inte "gillar att göra den till") så håller jag med helt och hållet.
Rising
Vila i frid
Överrens och överrens...
...Vi kom ju bara överrens om att fortsätta vara oense. Det är ju så det alltid slutar. Själv är jag mest sur över att det var Krille som kom på den fundamentala skillnaden mellan oss och inte jag... :^)
/Rising
som hoppas kunna diskutera viktigare ämnen med Krille (och andra, givetvis) nästa gång.
...Vi kom ju bara överrens om att fortsätta vara oense. Det är ju så det alltid slutar. Själv är jag mest sur över att det var Krille som kom på den fundamentala skillnaden mellan oss och inte jag... :^)
/Rising
som hoppas kunna diskutera viktigare ämnen med Krille (och andra, givetvis) nästa gång.
Krille
Super Moderator
Oöverens?
"Själv är jag mest sur över att det var Krille som kom på den fundamentala skillnaden mellan oss och inte jag... :^)"
Kan du gott ha. *räcker ut tungan* <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>
"Själv är jag mest sur över att det var Krille som kom på den fundamentala skillnaden mellan oss och inte jag... :^)"
Kan du gott ha. *räcker ut tungan* <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>
Legioth
Swordsman
Re: Dagens länktips från eder cybrarie...
"Del IV: Darth Vader dödade Lukes far - det verkar helt jäkla uppenbart att han var en separat person"
Förstår du inte att det var en vit lögn av Obi-Wan för att att det skulle bli mera spännande senare.
Eller, för att inte se det ur ett manustekniskt perspektiv. Vem vill berätta åt en ung snubbe att hans farsa är en ärkeskurk?
Och så kan man ju också säga att det som är Darth Vader (stygga Kraften) dödade (tog över) den del av Anakin som var Lukes farsa. (Kanske inte så tydlig formulerat, men tanken borde gå fram.) För egentligen är det ju helt olika personer...
"Del IV: Darth Vader dödade Lukes far - det verkar helt jäkla uppenbart att han var en separat person"
Förstår du inte att det var en vit lögn av Obi-Wan för att att det skulle bli mera spännande senare.
Eller, för att inte se det ur ett manustekniskt perspektiv. Vem vill berätta åt en ung snubbe att hans farsa är en ärkeskurk?
Och så kan man ju också säga att det som är Darth Vader (stygga Kraften) dödade (tog över) den del av Anakin som var Lukes farsa. (Kanske inte så tydlig formulerat, men tanken borde gå fram.) För egentligen är det ju helt olika personer...
Maggan
Swordsman
Jo...
Jag tänkte på samma sak när jag såg filmen. Men sen är det ju så att det finns så ofantligt många R2-units och liknande (även modeller i C3PO:s stil) som ser exakt lika ut. Typ varje X-Wing har ju en som hjälpreda åt piloten.
Men jag tycker ändå att George Lucas skulle ha väntat lite med att införa R2D2 och C3PO i berättelsen istället för att dra med dem direkt i "Phantom Menace". Det känns så fel.
//Magnus
Jag tänkte på samma sak när jag såg filmen. Men sen är det ju så att det finns så ofantligt många R2-units och liknande (även modeller i C3PO:s stil) som ser exakt lika ut. Typ varje X-Wing har ju en som hjälpreda åt piloten.
Men jag tycker ändå att George Lucas skulle ha väntat lite med att införa R2D2 och C3PO i berättelsen istället för att dra med dem direkt i "Phantom Menace". Det känns så fel.
//Magnus