Nekromanti Star Wars IV
- Thread starter Storuggla
- Start date
Jag håller helt med om att det är en av seriens svagaste filmer även om den innehåller en del coola sekvenser. Som baren till exempel eller när Obi-Wan visar sina krafter:
"These are not the droids you are looking for."
Jaworna är urcoola och Cushing skulle helt klart varit med betydligt mer.
[bild]http://www.gamespy.com/comics/nodwick/gamespyarchive/gspynod039.html[/bild]
"These are not the droids you are looking for."
Jaworna är urcoola och Cushing skulle helt klart varit med betydligt mer.
[bild]http://www.gamespy.com/comics/nodwick/gamespyarchive/gspynod039.html[/bild]
vad jag inte fattar är varför alla klagar på episode 1, 4:an är ju lika medelmåttig den
nu när jag satt och såg på filmen så frågade jag mig faktiskt: varför är den så bra?
okej jag var inte med när den släpptes första gång och jag har "bara" sett den 4 ggr men varför är den bra?
känn lite överhypat...
nu när jag satt och såg på filmen så frågade jag mig faktiskt: varför är den så bra?
okej jag var inte med när den släpptes första gång och jag har "bara" sett den 4 ggr men varför är den bra?
känn lite överhypat...
Krille
Super Moderator
Do not underestimate the power of Nostalgia
"okej jag var inte med när den släpptes första gång och jag har "bara" sett den 4 ggr men varför är den bra?"
För att den släpptes för 25 år sedan. 1977 var den den absolut häftigaste rullen som någonsin gjorts. Den känslan är svår att slå ut, speciellt när rullen 20 år senare inte är den häftigaste rullen någonsin.
"okej jag var inte med när den släpptes första gång och jag har "bara" sett den 4 ggr men varför är den bra?"
För att den släpptes för 25 år sedan. 1977 var den den absolut häftigaste rullen som någonsin gjorts. Den känslan är svår att slå ut, speciellt när rullen 20 år senare inte är den häftigaste rullen någonsin.
Den stora beållningen är de snygga smutsvita modellerna, de snygga smutsvita kläderna och de snygga smutsbeiga husen! Fäktningsscenen mellan Darth Vader och Obi Wan Kenobi är inte heller att sticka under stol med! För att inte säga allt som händer i Mos Eisly (med tonvikt på rymdjazzbandet och Han Solos klassiker "I don't have the money WITH me...")! Ljudeffekterna kan man ju döda för! Zzzooom! Bizzzt! Chrooooom!
Nej, jag har fan inget att invända! Men jag gillade ju Episod 1 också. Jag tycker faktiskt att de här filmerna är bra på riktigt. Inte på samma sätt som The Royal Tenenbaums eller Crouching Tiger eller Cape Fear, men på sitt eget sätt. Fan, folk gillar ju Babylon 5 och Buffy, men dissar det här? Hur går det ihop?
Nej, jag har fan inget att invända! Men jag gillade ju Episod 1 också. Jag tycker faktiskt att de här filmerna är bra på riktigt. Inte på samma sätt som The Royal Tenenbaums eller Crouching Tiger eller Cape Fear, men på sitt eget sätt. Fan, folk gillar ju Babylon 5 och Buffy, men dissar det här? Hur går det ihop?
Rising
Vila i frid
Här kommer kritik
Jodu, jag håller inte alls med. Jag älskar nämligen att se en riktigt skickligt berättad matinérulle, och tillsammans med Jurrasic Park och Indiana Jones (första filmerna i serierna, givetvis) så anser jag att SW4 är en av de bästa matinérullar som någonsin gjorts.
Jag har inget emot klyschan "enkel bonnapojke är The Chosen One som krossar den onda supermakten" - inte när den gamla historien är så charmigt berättad som den är här. Det handlar om att varje enskild sekvens är berättad så att precis rätt känsla kommer fram till publiken: När Darth får den dära killen att kräkas på glasbordet, till exempel. Det är inga märkvärdiga effekter i den scenen, inte en massa svulst och överdrifter. Faktum är att det nästan verkar vara jobbigare att ta ett stryptag på någon med Kraften än vad det är att göra det med nävarna, men berättartekniskt är det en makalös maktuppvisning. Vi i publiken reagerar ju först med ett förvånat "vad fasen gör han?" för att sedan sitta hänförda av denna kraftprestation. Det råder ingen tvekan om att Darth är grym, okuvlig och väldigt, väldigt farlig.
Alla scener i filmen är lika genomtänkta. Han Solos möte med Greedo är superklassiskt. Obi Wan's hugga-armen av rymdvarelsen likaså. (Förresten, djäkla snygga kläder den killen hade!) Sopkompressorscenen är i det närmaste genialisk. Likaså slutstriden, förstås. Man har inte försökt klämma in så mycket i filmen, men det man har att berätta, det tar man tillvara på och alla enskilda sekvenser går i varandra och löper som en trovärdig och logisk röd tråd i jämnt tempo genom filmen. Det är aldrig något störande "åh, jag landar på en skogsplanet där en massa djur håller på att bli överkörda av robotfarkoster. Kolla, där står en långbent fåne med sladderöron som jag måste rädda livet på. Så fort han vaknar så kommer han att föreslå att vi dyker ner i hans stad och kollar läget" eller något sån't dumt.
Det som verkligen är grymt med episod 4 är dock karaktärerna. De är hårddragna karikatyrer förvisso, det intressanta är det komplexa samspel som råder mellan dem. Nästan på varenda håll har de ett hatkärleksförhållande till varandra: C3PO tar ömsom och klagar på sin lille kompis för att i nästa stund erbjuda sina egna komponenter för att reparera honom. På många sätt har de ett varmare och mänskligare förhållande än de flesta huvudpersoner i vanliga standardmatinérullar. C3PO utgör också en sorts motpol till Chewie, och på kulturkrocken mellan det primitiva vilddjuret och den förfinade roboten uppstår en hel del komik. Chewie har i sin tur ett kamratligt förhållande med Han Solo som inte är direkt friktionsfritt. De kan klaga och bråka med varandra en hel del. Han Solo framstår överhuvudtaget som en mycket intressant och levande personlighet, och när han börjar bråka med prinsessan Leia är det ljuv musik i mina ögon. Att Han Solo hela tiden käftar emot sessan samtidigt som han börjar gilla henne alltmer och slåss med Luke om hennes gunst gör det hela ännu roligare. Att han inte går ihop så bra med stofilen Obi Wan blir den slutliga pricken över i:et. Summan av det hela blir en äventyrsgrupp där det finns fullt med dynamik och inre motsättningar. Det är det här som ÄR Star Wars. Kampen gott mot ont och "use the Force" är bara detaljer i sammanhanget. Det som verkligen dominerar i Star Wars är personporträtten och de inre motsättningarna i gruppen.
I kackiga Phantom Menace finns det inte alls den här sortens dynamik. Qui-Gon och Obi-Wan har inga meningsskiljaktigheter, Amidala har ingenting direkt att säga till Jediriddarna och den enda personen som står ut och bidrar till någon form av dynamik är stackars Jar Jar. Tyvärr är han bara påfrestande klantig filmen igenom, så man tröttnar snabbt. Hade Jar Jar varit i sällskap av andra intressanta karaktärer och inte bara varit klantig och jobbig hela tiden så hade man säkert kunnat tycka om honom. Nu blir det för mycket av hans tokigheter hela tiden.
Nå, det här med äventyrargrupper med interna motsättningar är det som jag tycker är viktigt med rollspel överhuvudtaget. Att spela fyra soldater med ett gemensamt mål och inget att diskutera internt inom gruppen, det måste vara den tristaste form av rollspel som jag kan tänka mig. Det bästa som finns i rollspel är när man får till en perfekt spelgrupp som kan käbbla, skoja, trösta och flirta med varandra och där ingen lämnas utanför. Bästa scenen är när Han Solo frågar Luke "tror du att en prinsessa som hon och en kille som jag..." för att omedelbart avbrytas med ett kort och hastigt "nej" från Luke. Han Solo börjar garva och det är uppenbart att det går rätt bra att vara rivaler trots allt.
Det är genialiska scener som den där som gör att jag vill påstå att episod 4 är den solklart bästa delen i serien, och tillika en av de bästa matinérullar som någonsin gjorts.
/Rising
Jodu, jag håller inte alls med. Jag älskar nämligen att se en riktigt skickligt berättad matinérulle, och tillsammans med Jurrasic Park och Indiana Jones (första filmerna i serierna, givetvis) så anser jag att SW4 är en av de bästa matinérullar som någonsin gjorts.
Jag har inget emot klyschan "enkel bonnapojke är The Chosen One som krossar den onda supermakten" - inte när den gamla historien är så charmigt berättad som den är här. Det handlar om att varje enskild sekvens är berättad så att precis rätt känsla kommer fram till publiken: När Darth får den dära killen att kräkas på glasbordet, till exempel. Det är inga märkvärdiga effekter i den scenen, inte en massa svulst och överdrifter. Faktum är att det nästan verkar vara jobbigare att ta ett stryptag på någon med Kraften än vad det är att göra det med nävarna, men berättartekniskt är det en makalös maktuppvisning. Vi i publiken reagerar ju först med ett förvånat "vad fasen gör han?" för att sedan sitta hänförda av denna kraftprestation. Det råder ingen tvekan om att Darth är grym, okuvlig och väldigt, väldigt farlig.
Alla scener i filmen är lika genomtänkta. Han Solos möte med Greedo är superklassiskt. Obi Wan's hugga-armen av rymdvarelsen likaså. (Förresten, djäkla snygga kläder den killen hade!) Sopkompressorscenen är i det närmaste genialisk. Likaså slutstriden, förstås. Man har inte försökt klämma in så mycket i filmen, men det man har att berätta, det tar man tillvara på och alla enskilda sekvenser går i varandra och löper som en trovärdig och logisk röd tråd i jämnt tempo genom filmen. Det är aldrig något störande "åh, jag landar på en skogsplanet där en massa djur håller på att bli överkörda av robotfarkoster. Kolla, där står en långbent fåne med sladderöron som jag måste rädda livet på. Så fort han vaknar så kommer han att föreslå att vi dyker ner i hans stad och kollar läget" eller något sån't dumt.
Det som verkligen är grymt med episod 4 är dock karaktärerna. De är hårddragna karikatyrer förvisso, det intressanta är det komplexa samspel som råder mellan dem. Nästan på varenda håll har de ett hatkärleksförhållande till varandra: C3PO tar ömsom och klagar på sin lille kompis för att i nästa stund erbjuda sina egna komponenter för att reparera honom. På många sätt har de ett varmare och mänskligare förhållande än de flesta huvudpersoner i vanliga standardmatinérullar. C3PO utgör också en sorts motpol till Chewie, och på kulturkrocken mellan det primitiva vilddjuret och den förfinade roboten uppstår en hel del komik. Chewie har i sin tur ett kamratligt förhållande med Han Solo som inte är direkt friktionsfritt. De kan klaga och bråka med varandra en hel del. Han Solo framstår överhuvudtaget som en mycket intressant och levande personlighet, och när han börjar bråka med prinsessan Leia är det ljuv musik i mina ögon. Att Han Solo hela tiden käftar emot sessan samtidigt som han börjar gilla henne alltmer och slåss med Luke om hennes gunst gör det hela ännu roligare. Att han inte går ihop så bra med stofilen Obi Wan blir den slutliga pricken över i:et. Summan av det hela blir en äventyrsgrupp där det finns fullt med dynamik och inre motsättningar. Det är det här som ÄR Star Wars. Kampen gott mot ont och "use the Force" är bara detaljer i sammanhanget. Det som verkligen dominerar i Star Wars är personporträtten och de inre motsättningarna i gruppen.
I kackiga Phantom Menace finns det inte alls den här sortens dynamik. Qui-Gon och Obi-Wan har inga meningsskiljaktigheter, Amidala har ingenting direkt att säga till Jediriddarna och den enda personen som står ut och bidrar till någon form av dynamik är stackars Jar Jar. Tyvärr är han bara påfrestande klantig filmen igenom, så man tröttnar snabbt. Hade Jar Jar varit i sällskap av andra intressanta karaktärer och inte bara varit klantig och jobbig hela tiden så hade man säkert kunnat tycka om honom. Nu blir det för mycket av hans tokigheter hela tiden.
Nå, det här med äventyrargrupper med interna motsättningar är det som jag tycker är viktigt med rollspel överhuvudtaget. Att spela fyra soldater med ett gemensamt mål och inget att diskutera internt inom gruppen, det måste vara den tristaste form av rollspel som jag kan tänka mig. Det bästa som finns i rollspel är när man får till en perfekt spelgrupp som kan käbbla, skoja, trösta och flirta med varandra och där ingen lämnas utanför. Bästa scenen är när Han Solo frågar Luke "tror du att en prinsessa som hon och en kille som jag..." för att omedelbart avbrytas med ett kort och hastigt "nej" från Luke. Han Solo börjar garva och det är uppenbart att det går rätt bra att vara rivaler trots allt.
Det är genialiska scener som den där som gör att jag vill påstå att episod 4 är den solklart bästa delen i serien, och tillika en av de bästa matinérullar som någonsin gjorts.
/Rising
Ymir
Liten kantbaron
Jag tycker hela rullen är medelmåttig, på gränsen till dålig. Ytterst medioker är den iallafall, och jag har svårt att se vad folk, utöver inbitna nostalgiker, kan se i den. Men, som jag sade annorstädes, folk spelar ju uppenbarligen DoD6, så...ja, det säger en del. 
- Ymir, tycker till.
- Ymir, tycker till.
Krille
Super Moderator
Kontrakritik
"Det är det här som ÄR Star Wars. Kampen gott mot ont och "use the Force" är bara detaljer i sammanhanget. Det som verkligen dominerar i Star Wars är personporträtten och de inre motsättningarna i gruppen."
...i dina ögon. Själv ser jag det (naturligtvis?) tvärtom. Det är Gott mot Ont och allt pladder om Kraften som är Star Wars - gruppens inre motsättningar är bara detaljer i sammanhanget och resten är bara matiné. Jag har sett det förr, i De Tre Musketörerna, i Kapten Blod, i Robin Hood och i tämligen många andra matiné-rullar. Men det är Kraftens semi-religiösa mystik som gör Star Wars till Star Wars. Utan den är den bara matiné.
Min Star Wars-tarm sätterigång och producera adrenalin på högtryck när jag får möjlighet att prata jedi-filosofi, när jag teoretiserar om allting som bara snuddas vid i filmerna (jag tycker det är snuskigt synd att Anakin/Greedo-scenen klipptes bort ur Phantom Menace, till exempel - det lilla klippet ger bra mycket mer djup åt Anakin, Qui-Gon och jedi-orden i största allmänhet, samt etablerar Greedo som en bråkstakare), samt naturligtvis när farten sätter igång. (Hmmm... är det återigen jag som världsbyggare som angriper dig som narrativist?)
Och jag menar, ska man leta störande element så finns de överallt. 3POs pladdrande om odds hela tiden i Empire Strikes Back är skitirriterande, och jag stör mig mest på Obi-Wans Sherlock Holmes-imitation i A New Hope, långt mycket mer än springande djur i skog som blir överkörda av stridsvagnar.
"Det är det här som ÄR Star Wars. Kampen gott mot ont och "use the Force" är bara detaljer i sammanhanget. Det som verkligen dominerar i Star Wars är personporträtten och de inre motsättningarna i gruppen."
...i dina ögon. Själv ser jag det (naturligtvis?) tvärtom. Det är Gott mot Ont och allt pladder om Kraften som är Star Wars - gruppens inre motsättningar är bara detaljer i sammanhanget och resten är bara matiné. Jag har sett det förr, i De Tre Musketörerna, i Kapten Blod, i Robin Hood och i tämligen många andra matiné-rullar. Men det är Kraftens semi-religiösa mystik som gör Star Wars till Star Wars. Utan den är den bara matiné.
Min Star Wars-tarm sätterigång och producera adrenalin på högtryck när jag får möjlighet att prata jedi-filosofi, när jag teoretiserar om allting som bara snuddas vid i filmerna (jag tycker det är snuskigt synd att Anakin/Greedo-scenen klipptes bort ur Phantom Menace, till exempel - det lilla klippet ger bra mycket mer djup åt Anakin, Qui-Gon och jedi-orden i största allmänhet, samt etablerar Greedo som en bråkstakare), samt naturligtvis när farten sätter igång. (Hmmm... är det återigen jag som världsbyggare som angriper dig som narrativist?)
Och jag menar, ska man leta störande element så finns de överallt. 3POs pladdrande om odds hela tiden i Empire Strikes Back är skitirriterande, och jag stör mig mest på Obi-Wans Sherlock Holmes-imitation i A New Hope, långt mycket mer än springande djur i skog som blir överkörda av stridsvagnar.
Rising
Vila i frid
In your face, purple haze
"(Hmmm... är det återigen jag som världsbyggare som angriper dig som narrativist?)"
Jäpp, ser onekligen ut så. Jag pratar bara om vad som de facto händer i filmen, du pratar om totalbilden som utgörs av filmer, böcker, serier och diverse andra texter som handlar om världen. Den semi-religösa mystik som omger Kraften är inte särskilt uttalad i filmerna nämligen. För mig är det ingen skillnad på "kraften" i SW och "magin" i Willow. Det är ett berättartekniskt medel för att inge hopp till samtliga i publiken. Man behöver inte vara stark, grym och supertränad för att kunna rädda världen, vem som helst kan göra det om man bara har den här mystiska och svårdefenierade förmågan.
Det är ett urålderligt knep. Svärdet i stenen är en liknande pryl. Alla kan försöka få ut svärdet, men den som lyckas gör det inte pga övermänsklig styrka, utan för att han är utvald och alltså har belönats med denna speciella förmåga.
Alla i publiken kan drömma om att själv motarbeta imperiet, man behöver ju inte egentligen mer än den hära konstiga förmågan. Det här fungerar alltså INTE i en James Bond-rulle. Där är hjälten superduktig och har fått träna hårt för att bli den han har blivit. Ingen kan drömma om att få "bli" en James Bond. Han är inte en av oss i publiken. Luke Skywalker är däremot en hopplös drömmare, så honom kan vi alla identifiera oss med.
Egentligen är det samma skåpmat som i Karakte Kid; hjälten är mindre, svagare och töntigare, men han har fått träna karate (en träning som vilken idiot som helst skulle kunna klara av. Bara måla lite staket osv) hos snälla Mr.Miyagi tack vare att han är en snäll och sympatisk kille (vilket vi i publiken tycker att vi själva är) och det är enbart Mr.Miyagis speciella karatefilosofi som gör att hjälten vinner trofén när matchen är över. I publiken känner vi att var och en av oss kunde ha blivit sådär skickliga om vi bara hade fått träffa Mr.Miyagi och fått träna karate med honom. Hur töntig, liten och svag man än är så skulle man ändå bli en superninja när träningen var över.
Kraften är alltså egentligen inte något som skiljer Star Wars från andra matinérullar, i själva verket är det en urgammal ingrediens som ingår i själva matinébegreppet. Alla matinéfilmer har förstås inte den här sympatiska hjältesynen, men tillräckligt många för att man ska kunna påstå att det är en del av genren. Robocop är bara en vanlig polis som förlorar allt han har när han blir skjuten till döds av pappan från "That 70's show". Han får en ny chans och blir en sorts viljelös robot. Hans robotfördelar är desamma som ED-209 har (precis som Luke har samma förmåga som Darth Vader), men det som skiljer dem åt är att Robocop har fått en kontakt med sin mänskliga sida och det är denna "mänsklighet" som gör att Robocop får ett övertag och vinner striden mot fienderoboten samt saves the day i filmens slutscen. Precis som "Kraften" så finns det inget säkert sätt för publiken att veta om DE skulle ha fått kontakt med sin mänskliga sida om de hade förvandlats till robotar. Hade jag varit en viljelös lakej till OCP eller hade jag varit som Murphy och tagit kontrollen över min kropp? Alla i publiken kan drömma om att de skulle ha varit lika stora hjältar som Robocop om de bara skulle ha fått chansen.
Osv osv osv, det vimmlar av historier där det är förlorare som triumferar över det onda pga att de har en speciell förmåga som också publiken kan tro att de besitter. Det är inte unikt för Star Wars. Allt det andra som du tycker att Kraften står för har du hittat någon annanstans än i filmerna. Det är mest omkringsnack, precis som Mr.Miyagis östernfilosofibabbel i Karate Kid.
För mig hänger det här med kraften ihop med samspelet mellan karaktärerna. Alla i episod IV är loosers utom Leia och Obi-Wan. Han Solo är skuldtyngd och far omkring i ett rymdskepp som inte ser mycket ut för världen och Luke är en simpel bonnapojke med döda morföräldrar. Det är just förvandlingen från förlorare till hjälte som är det intressanta, och äventyrsgruppen förlorar en massa dynamik när Luke så småningom har blivit en fullfjädrad Jedi. Precis som Karate Kid är ointressant efter första filmen.
Nå, tja, jag tittar ju som sagt bara på handlingen. Om man som du tänker på själva världen med allt runtomkring så blir väl upplevelsen något helt annorlunda.
/Rising
"(Hmmm... är det återigen jag som världsbyggare som angriper dig som narrativist?)"
Jäpp, ser onekligen ut så. Jag pratar bara om vad som de facto händer i filmen, du pratar om totalbilden som utgörs av filmer, böcker, serier och diverse andra texter som handlar om världen. Den semi-religösa mystik som omger Kraften är inte särskilt uttalad i filmerna nämligen. För mig är det ingen skillnad på "kraften" i SW och "magin" i Willow. Det är ett berättartekniskt medel för att inge hopp till samtliga i publiken. Man behöver inte vara stark, grym och supertränad för att kunna rädda världen, vem som helst kan göra det om man bara har den här mystiska och svårdefenierade förmågan.
Det är ett urålderligt knep. Svärdet i stenen är en liknande pryl. Alla kan försöka få ut svärdet, men den som lyckas gör det inte pga övermänsklig styrka, utan för att han är utvald och alltså har belönats med denna speciella förmåga.
Alla i publiken kan drömma om att själv motarbeta imperiet, man behöver ju inte egentligen mer än den hära konstiga förmågan. Det här fungerar alltså INTE i en James Bond-rulle. Där är hjälten superduktig och har fått träna hårt för att bli den han har blivit. Ingen kan drömma om att få "bli" en James Bond. Han är inte en av oss i publiken. Luke Skywalker är däremot en hopplös drömmare, så honom kan vi alla identifiera oss med.
Egentligen är det samma skåpmat som i Karakte Kid; hjälten är mindre, svagare och töntigare, men han har fått träna karate (en träning som vilken idiot som helst skulle kunna klara av. Bara måla lite staket osv) hos snälla Mr.Miyagi tack vare att han är en snäll och sympatisk kille (vilket vi i publiken tycker att vi själva är) och det är enbart Mr.Miyagis speciella karatefilosofi som gör att hjälten vinner trofén när matchen är över. I publiken känner vi att var och en av oss kunde ha blivit sådär skickliga om vi bara hade fått träffa Mr.Miyagi och fått träna karate med honom. Hur töntig, liten och svag man än är så skulle man ändå bli en superninja när träningen var över.
Kraften är alltså egentligen inte något som skiljer Star Wars från andra matinérullar, i själva verket är det en urgammal ingrediens som ingår i själva matinébegreppet. Alla matinéfilmer har förstås inte den här sympatiska hjältesynen, men tillräckligt många för att man ska kunna påstå att det är en del av genren. Robocop är bara en vanlig polis som förlorar allt han har när han blir skjuten till döds av pappan från "That 70's show". Han får en ny chans och blir en sorts viljelös robot. Hans robotfördelar är desamma som ED-209 har (precis som Luke har samma förmåga som Darth Vader), men det som skiljer dem åt är att Robocop har fått en kontakt med sin mänskliga sida och det är denna "mänsklighet" som gör att Robocop får ett övertag och vinner striden mot fienderoboten samt saves the day i filmens slutscen. Precis som "Kraften" så finns det inget säkert sätt för publiken att veta om DE skulle ha fått kontakt med sin mänskliga sida om de hade förvandlats till robotar. Hade jag varit en viljelös lakej till OCP eller hade jag varit som Murphy och tagit kontrollen över min kropp? Alla i publiken kan drömma om att de skulle ha varit lika stora hjältar som Robocop om de bara skulle ha fått chansen.
Osv osv osv, det vimmlar av historier där det är förlorare som triumferar över det onda pga att de har en speciell förmåga som också publiken kan tro att de besitter. Det är inte unikt för Star Wars. Allt det andra som du tycker att Kraften står för har du hittat någon annanstans än i filmerna. Det är mest omkringsnack, precis som Mr.Miyagis östernfilosofibabbel i Karate Kid.
För mig hänger det här med kraften ihop med samspelet mellan karaktärerna. Alla i episod IV är loosers utom Leia och Obi-Wan. Han Solo är skuldtyngd och far omkring i ett rymdskepp som inte ser mycket ut för världen och Luke är en simpel bonnapojke med döda morföräldrar. Det är just förvandlingen från förlorare till hjälte som är det intressanta, och äventyrsgruppen förlorar en massa dynamik när Luke så småningom har blivit en fullfjädrad Jedi. Precis som Karate Kid är ointressant efter första filmen.
Nå, tja, jag tittar ju som sagt bara på handlingen. Om man som du tänker på själva världen med allt runtomkring så blir väl upplevelsen något helt annorlunda.
/Rising
Krille
Super Moderator
Purple Hayse
"För mig är det ingen skillnad på "kraften" i SW och "magin" i Willow. Det är ett berättartekniskt medel för att inge hopp till samtliga i publiken."
Exakt. Du ser Kraften som ett berättartekniskt knep. Jag ser det som en religion och en naturkraft. Och däri ligger hela skillnaden.
"Man behöver inte vara stark, grym och supertränad för att kunna rädda världen, vem som helst kan göra det om man bara har den här mystiska och svårdefenierade förmågan."
"Bara" och "bara" - de flesta (alla utom Anakin och Luke, typ) jedi-riddare är tvungna att träna oavbrutet från tre till minst tjugotre års ålder för att ens erövra sin riddarvärdighet. Att Anakin börjar vid nio års ålder är ovanligt, och att Luke börjar vid ca 18 års ålder är typ totalt knas. Obi-Wan och Qui-Gon har båda lång och hård träning bakom sig - precis som James Bond. Anakins eller Lukes specialförmågor är för mig mer ett utslag av "script immunity". Förmodligen är det därför som jag identifierar mig mer med Obi-Wan och Qui-Gon (och för den delen James Bond eller John Patrick Mason) än med Luke - de har alla den ödmjukhet och arrogans som kommer av att man har tränat något hårt och länge. Det är för mig en bra mycket mer mänsklig situation än att "ödet har utsett mig till hjälte". Jag ser alldeles för stora likhetstecken mellan "ödet" och "manusförfattaren"...
Det är lite det här som jag menar med etikettrollpersoner. Luke är för mig en etikett, "bondgrabb med ett stort öde framför sig", medan Obi-Wan känns bra mycket mer som en levande människa med ett liv bakom sig. Därmed är Obi-Wan en person som jag kan sympatisera med och leva mig in i, meda Luke från första början är en etikett.
"För mig hänger det här med kraften ihop med samspelet mellan karaktärerna."
Och för mig hör Kraften till ett högre plan. Efter att ha pusslat ihop Episode I med Episode IV så kommer en helt ny helhet fram. Obi-Wan är inte längre en vis gammal gubbe - han är en person som har utvecklats från en lärjunge till en mästare. I Episode I är han rätt mycket looser själv - han har en hel del kvar att lära, han har en del tämligen arroganta åsikter om världen, och alldeles för lite tålamod. I Episode IV är han en mästare, och de arroganta åstikterna är hårt nedtonade, även om de finns kvar. Dessutom finns ett stort mått av patos kvar efter Anakin och över hans egen forna arrogans som gjorde att Anakin förlorades.
Vad jag sitter och funderar på, med tanke på vad Qui-Gon säger om Kraftens vilja ("Finding him was the will of the Force - I have no doubt about that") och vad Mace Windu nämner om profetian om den som ska ge balans åt Kraften, är om inte Obi-Wans misslyckande var nödvändigt och till och med om inte förutbestämt så Kraftens sätt att "självläka" när den Mörka sidan härjar fritt.
Sett ur det här högre perspektivet så inser man också att trilogin (när den blir en hexalogi) egentligen inte handlar om att Luke blir en hjälte, utan om Anakin Skywalkers uppgång, fall och återupprättande. Luke är ingenting annat än Anakins möjlighet till befrielse och botgöring, och Solo, Leia och alla de andra är ointressanta bifigurer ur det perspektivet.
"Nå, tja, jag tittar ju som sagt bara på handlingen. Om man som du tänker på själva världen med allt runtomkring så blir väl upplevelsen något helt annorlunda."
Typ. Det är där som jag anser att magin ligger.
"För mig är det ingen skillnad på "kraften" i SW och "magin" i Willow. Det är ett berättartekniskt medel för att inge hopp till samtliga i publiken."
Exakt. Du ser Kraften som ett berättartekniskt knep. Jag ser det som en religion och en naturkraft. Och däri ligger hela skillnaden.
"Man behöver inte vara stark, grym och supertränad för att kunna rädda världen, vem som helst kan göra det om man bara har den här mystiska och svårdefenierade förmågan."
"Bara" och "bara" - de flesta (alla utom Anakin och Luke, typ) jedi-riddare är tvungna att träna oavbrutet från tre till minst tjugotre års ålder för att ens erövra sin riddarvärdighet. Att Anakin börjar vid nio års ålder är ovanligt, och att Luke börjar vid ca 18 års ålder är typ totalt knas. Obi-Wan och Qui-Gon har båda lång och hård träning bakom sig - precis som James Bond. Anakins eller Lukes specialförmågor är för mig mer ett utslag av "script immunity". Förmodligen är det därför som jag identifierar mig mer med Obi-Wan och Qui-Gon (och för den delen James Bond eller John Patrick Mason) än med Luke - de har alla den ödmjukhet och arrogans som kommer av att man har tränat något hårt och länge. Det är för mig en bra mycket mer mänsklig situation än att "ödet har utsett mig till hjälte". Jag ser alldeles för stora likhetstecken mellan "ödet" och "manusförfattaren"...
Det är lite det här som jag menar med etikettrollpersoner. Luke är för mig en etikett, "bondgrabb med ett stort öde framför sig", medan Obi-Wan känns bra mycket mer som en levande människa med ett liv bakom sig. Därmed är Obi-Wan en person som jag kan sympatisera med och leva mig in i, meda Luke från första början är en etikett.
"För mig hänger det här med kraften ihop med samspelet mellan karaktärerna."
Och för mig hör Kraften till ett högre plan. Efter att ha pusslat ihop Episode I med Episode IV så kommer en helt ny helhet fram. Obi-Wan är inte längre en vis gammal gubbe - han är en person som har utvecklats från en lärjunge till en mästare. I Episode I är han rätt mycket looser själv - han har en hel del kvar att lära, han har en del tämligen arroganta åsikter om världen, och alldeles för lite tålamod. I Episode IV är han en mästare, och de arroganta åstikterna är hårt nedtonade, även om de finns kvar. Dessutom finns ett stort mått av patos kvar efter Anakin och över hans egen forna arrogans som gjorde att Anakin förlorades.
Vad jag sitter och funderar på, med tanke på vad Qui-Gon säger om Kraftens vilja ("Finding him was the will of the Force - I have no doubt about that") och vad Mace Windu nämner om profetian om den som ska ge balans åt Kraften, är om inte Obi-Wans misslyckande var nödvändigt och till och med om inte förutbestämt så Kraftens sätt att "självläka" när den Mörka sidan härjar fritt.
Sett ur det här högre perspektivet så inser man också att trilogin (när den blir en hexalogi) egentligen inte handlar om att Luke blir en hjälte, utan om Anakin Skywalkers uppgång, fall och återupprättande. Luke är ingenting annat än Anakins möjlighet till befrielse och botgöring, och Solo, Leia och alla de andra är ointressanta bifigurer ur det perspektivet.
"Nå, tja, jag tittar ju som sagt bara på handlingen. Om man som du tänker på själva världen med allt runtomkring så blir väl upplevelsen något helt annorlunda."
Typ. Det är där som jag anser att magin ligger.
Rising
Vila i frid
Turtle days
""Bara" och "bara" - de flesta (alla utom Anakin och Luke, typ) jedi-riddare är tvungna att träna oavbrutet från tre till minst tjugotre års ålder för att ens erövra sin riddarvärdighet. Att Anakin börjar vid nio års ålder är ovanligt, och att Luke börjar vid ca 18 års ålder är typ totalt knas. Obi-Wan och Qui-Gon har båda lång och hård träning bakom sig - precis som James Bond. Anakins eller Lukes specialförmågor är för mig mer ett utslag av "script immunity"."
Tja, ändå så är det bara Luke's och Anakin's träning vi de facto får SE i filmerna, så egentligen är det ju dem som man ska rätta sig efter. Hur Qui-Gon och Obi-Wan har tränat framgår inte i filmerna utan har bara påhittats efteråt för att världen ska stämma. I mina ögon är därför Obi-Wan en rätt platt karaktär än så länge. (det finns inte mycket gemensamt mellan den unge Obi-Wan och den gamle Obi-Wan ännu) Hans personlighet utvecklas inte under någon av de enskilda filmerna utan börjar på en punkt och står sedan fast på den punkten tills filmen är slut. Visst, i den första filmen övergår han från att vara en elev till att bli mästare över unge Anakin och i episod fyra övergår han från att vara en skäggig gubbe till ett jiddrande spöke, men det är inte mycket till personlighetsförändring. Luke genomgår däremot en rejäl förändring från att ha varit en simpel bondgrabb till att ha varit en förbryllad yngling och senare en självsäker hjälte. Den Luke som gör bort sig i baren på Mos Eisley är inte densamma som den Luke som sitter full av förhoppning i briefingen på rebellbasen och glatt konstaterar att det borde gå att spränga dödsstjärnan eftersom han har bombat Wompråttor med samma teknik. Denna förändring kommer ju inte utav sig att "ödet" försett Luke med extraordinära krafter, nej, han har i första hand blivit den man han har blivit på grund av de händelser som skett under vägens lopp.
Observera att jag nu enbart pratat om det som de facto har hänt i filmerna, inte något som man har varit tvungen att fylla på med extratexter i specialböcker. En karaktär som är platt på vita duken men som har en intressant bakgrundshistoria som man kan läsa om i en specialbok tycker jag inte blir intressantare för det. Det är ju i själva berättelsen som karaktärerna blir till vilka de är för oss i publiken.
Och tja, det är väl egentligen så att jag är mer intresserad av just den värld som blir till i berättandet än det som kan skapas när man pusslar ihop all bakgrundsinformation och biprodukter i form av böcker, serier och annat. Dessa grejer ser jag som helt nya berättelser som utspelar sig i en paralell dimension till de egentliga filmerna. Jag kan bedömma dem som enskilda verk, men de har egentligen ingenting med den riktiga historien att göra.
"Sett ur det här högre perspektivet så inser man också att trilogin (när den blir en hexalogi) egentligen inte handlar om att Luke blir en hjälte, utan om Anakin Skywalkers uppgång, fall och återupprättande. Luke är ingenting annat än Anakins möjlighet till befrielse och botgöring, och Solo, Leia och alla de andra är ointressanta bifigurer ur det perspektivet."
Mmm, jag är också nyfiken på hur filmerna kommer upplevas när man får se dem allihop från början till slut. Jag undrar dock om det kommer bli en sådan stor skillnad. Vem filmerna handlar om har ju faktiskt inte så mycket med vem som är "viktigast" att göra, utan det avgörs ju av hur filmerna är berättade. Fokus ligger ju alltid på Luke och Han Solo i episod IV, det är deras privata samtal vi får höra och det är deras vänskap som hela tiden prövas och stärks. Att snubben i svarta dräkten är samma kille som pojken i första filmen kommer nog även fortsättningsvis kännas som kuriosa i sammanhanget. Förutom scenen där Darth säger att han "känner en närvaro som han inte känt sedan..." så finns det inte mycket han gör i episod IV som kommer kunna kännas annorlunda när man har bakgrunden klar för sig. Det läggs helt enkelt inte tillräckligt med fokus på honom. Vi får inte se honom fundera över något eller reflektera över något, han bara agerar ut mer eller mindre våldsamma handlingar.
Så en berättelse handlar ju om vad den verkligen handlar om. Han Solo och Leia kanske är obetydliga i det universum där filmerna utspelar sig, men i själva berättelsen "Star Wars" är de tongivande och mycket viktigare än Obi-Wan (än så länge) och Kejsaren.
Nå, diskussionen om vems sätt att tolka filmerna på som är "bäst" är nog inte fruktbar. Om jag återknyter till själva ämnet ("vad är så speciellt med episod IV?") så tycker jag att den delen är den intressantaste hittills handlingsmässigt. Om den sedan är viktig ur ett Star Wars-historiskt perspektiv kan jag däremot inte uttala mig om.
/Rising
""Bara" och "bara" - de flesta (alla utom Anakin och Luke, typ) jedi-riddare är tvungna att träna oavbrutet från tre till minst tjugotre års ålder för att ens erövra sin riddarvärdighet. Att Anakin börjar vid nio års ålder är ovanligt, och att Luke börjar vid ca 18 års ålder är typ totalt knas. Obi-Wan och Qui-Gon har båda lång och hård träning bakom sig - precis som James Bond. Anakins eller Lukes specialförmågor är för mig mer ett utslag av "script immunity"."
Tja, ändå så är det bara Luke's och Anakin's träning vi de facto får SE i filmerna, så egentligen är det ju dem som man ska rätta sig efter. Hur Qui-Gon och Obi-Wan har tränat framgår inte i filmerna utan har bara påhittats efteråt för att världen ska stämma. I mina ögon är därför Obi-Wan en rätt platt karaktär än så länge. (det finns inte mycket gemensamt mellan den unge Obi-Wan och den gamle Obi-Wan ännu) Hans personlighet utvecklas inte under någon av de enskilda filmerna utan börjar på en punkt och står sedan fast på den punkten tills filmen är slut. Visst, i den första filmen övergår han från att vara en elev till att bli mästare över unge Anakin och i episod fyra övergår han från att vara en skäggig gubbe till ett jiddrande spöke, men det är inte mycket till personlighetsförändring. Luke genomgår däremot en rejäl förändring från att ha varit en simpel bondgrabb till att ha varit en förbryllad yngling och senare en självsäker hjälte. Den Luke som gör bort sig i baren på Mos Eisley är inte densamma som den Luke som sitter full av förhoppning i briefingen på rebellbasen och glatt konstaterar att det borde gå att spränga dödsstjärnan eftersom han har bombat Wompråttor med samma teknik. Denna förändring kommer ju inte utav sig att "ödet" försett Luke med extraordinära krafter, nej, han har i första hand blivit den man han har blivit på grund av de händelser som skett under vägens lopp.
Observera att jag nu enbart pratat om det som de facto har hänt i filmerna, inte något som man har varit tvungen att fylla på med extratexter i specialböcker. En karaktär som är platt på vita duken men som har en intressant bakgrundshistoria som man kan läsa om i en specialbok tycker jag inte blir intressantare för det. Det är ju i själva berättelsen som karaktärerna blir till vilka de är för oss i publiken.
Och tja, det är väl egentligen så att jag är mer intresserad av just den värld som blir till i berättandet än det som kan skapas när man pusslar ihop all bakgrundsinformation och biprodukter i form av böcker, serier och annat. Dessa grejer ser jag som helt nya berättelser som utspelar sig i en paralell dimension till de egentliga filmerna. Jag kan bedömma dem som enskilda verk, men de har egentligen ingenting med den riktiga historien att göra.
"Sett ur det här högre perspektivet så inser man också att trilogin (när den blir en hexalogi) egentligen inte handlar om att Luke blir en hjälte, utan om Anakin Skywalkers uppgång, fall och återupprättande. Luke är ingenting annat än Anakins möjlighet till befrielse och botgöring, och Solo, Leia och alla de andra är ointressanta bifigurer ur det perspektivet."
Mmm, jag är också nyfiken på hur filmerna kommer upplevas när man får se dem allihop från början till slut. Jag undrar dock om det kommer bli en sådan stor skillnad. Vem filmerna handlar om har ju faktiskt inte så mycket med vem som är "viktigast" att göra, utan det avgörs ju av hur filmerna är berättade. Fokus ligger ju alltid på Luke och Han Solo i episod IV, det är deras privata samtal vi får höra och det är deras vänskap som hela tiden prövas och stärks. Att snubben i svarta dräkten är samma kille som pojken i första filmen kommer nog även fortsättningsvis kännas som kuriosa i sammanhanget. Förutom scenen där Darth säger att han "känner en närvaro som han inte känt sedan..." så finns det inte mycket han gör i episod IV som kommer kunna kännas annorlunda när man har bakgrunden klar för sig. Det läggs helt enkelt inte tillräckligt med fokus på honom. Vi får inte se honom fundera över något eller reflektera över något, han bara agerar ut mer eller mindre våldsamma handlingar.
Så en berättelse handlar ju om vad den verkligen handlar om. Han Solo och Leia kanske är obetydliga i det universum där filmerna utspelar sig, men i själva berättelsen "Star Wars" är de tongivande och mycket viktigare än Obi-Wan (än så länge) och Kejsaren.
Nå, diskussionen om vems sätt att tolka filmerna på som är "bäst" är nog inte fruktbar. Om jag återknyter till själva ämnet ("vad är så speciellt med episod IV?") så tycker jag att den delen är den intressantaste hittills handlingsmässigt. Om den sedan är viktig ur ett Star Wars-historiskt perspektiv kan jag däremot inte uttala mig om.
/Rising
Krille
Super Moderator
Re: Turtle days
"Observera att jag nu enbart pratat om det som de facto har hänt i filmerna, inte något som man har varit tvungen att fylla på med extratexter i specialböcker."
Och observera att jag också enbart utgår från filmerna. Dock tar jag hänsyn till det som sägs och det som bara händer i bakgrunden, inte bara det som händer i förgrunden.
"Observera att jag nu enbart pratat om det som de facto har hänt i filmerna, inte något som man har varit tvungen att fylla på med extratexter i specialböcker."
Och observera att jag också enbart utgår från filmerna. Dock tar jag hänsyn till det som sägs och det som bara händer i bakgrunden, inte bara det som händer i förgrunden.
Rising
Vila i frid
Hej svejs
"Dock tar jag hänsyn till det som sägs och det som bara händer i bakgrunden, inte bara det som händer i förgrunden."
Prylen är att det som händer i bakgrunden inte är av samma vikt som det som sker i förgrunden om man inte backar upp det på något vis i den egentliga handlingen. Att bara låta en karaktär säga "Qui-gon, inte ska du väl trotsa rådet nu igen" är inte en lika smart lösning som att visa hur Qui-Gon trotsar rådet.
Allt han gör är att träna lille Anakin trots att rådet inte godkänner det. Det hade varit snyggare om man etablerat Qui-Gon's egensinnighet på ett tidigare plan. Nu får man höra att han och rådet går lite skilda vägar precis innan han träffar dem för att diskutera Anakin's öde.
Det räcker liksom inte för att göra Qui-Gon till en egensinnig rebell. Att bara säga småsaker i förbigående är inte tillräckligt för att etablera en karaktär, man måste visa det också. Det som sedan sägs i bakgrunden kan blott förstärka en helhetsbild när man först har lagt ut grunden. Karaktärerna i episod IV är däremot varsamt utmejslade på grund av det som händer, klart och tydligt, på vita duken.
Så när jag försöker göra en analys av vad Star Wars verkligen handlar om så tar jag återigen och tittar på vad som verkligen får dominera i själva handlingen. Inte vad som är viktigast i det universa där filmen utspelar sig. Precis som det viktigaste i "Gone with the wind" är kärlekshistorien mellan Scarlett och Rhett Butler (och alltså inte inbördeskriget), så är det också äventyrarnas inre kval och motsättningar som är det centrala i Star Wars. Visst finns det en kamp mellan gott och ont i bakgrunden, men det är ju framförallt Lukes inre kamp för att välkomna Kraften som dominerar i episod IV. Då är det inte på tal om att Luke måste vara "god" och inte "ond", det kommer först senare i filmserien. Nä, i episod IV kommer det avgörande ögonblicket när han kopplar ut sin datorgizmo i slutscenen och väljer att använda kraften istället för att spränga dödsstjärnan. Bort med rationellt förnuft, in med instinkt och förmågan att kunna lyssna på sin inre röst. Strax innan har Han Solo anlänt och skjutit bort Darth Vader. Han hade sagt att han skulle dra med sina stålar, men nu kommer han alltså och vill hjälpa till. Den inre rösten har alltså inte bara vunnit en match mot det rationella förnuftet denna dag, utan också bekämpat Han Solos egoism och ansvarslöshet.
Han Solo var dock inte "ond" som man blir om man använder den onda kraften, han var bara självisk i största allmänhet. Det viktigaste i episod IV är således inte skuggboxningen mellan gott och ont, utan en betydligt mer vardaglig konflikt mot typiskt mänskliga svagheter. När man tänker på detta så ser man att även C3PO har en sorts inre röst han kan lyssna till när det kniper, varpå han osjälviskt kan erbjuda sina egna komponenter för att rädda livet på hans gamla kompis. Hos både hög och låg finns den här fantastiska förmågan att kunna lyssna till sitt hjärta och göra det som är rätt.
Det här var innan Kraften kunde mätas genom ett enkelt blodprov och allt man hade den till var att utföra diverse telekinetiska tricks.
Så, tja, nej, jag går inte med på att Star Wars skulle handla om kampen mellan ont och gott. I vart fall inte i episod IV. Där utgör den blott en ramhandling inom vilken man kan berätta den verkliga historien.
/Rising
"Dock tar jag hänsyn till det som sägs och det som bara händer i bakgrunden, inte bara det som händer i förgrunden."
Prylen är att det som händer i bakgrunden inte är av samma vikt som det som sker i förgrunden om man inte backar upp det på något vis i den egentliga handlingen. Att bara låta en karaktär säga "Qui-gon, inte ska du väl trotsa rådet nu igen" är inte en lika smart lösning som att visa hur Qui-Gon trotsar rådet.
Allt han gör är att träna lille Anakin trots att rådet inte godkänner det. Det hade varit snyggare om man etablerat Qui-Gon's egensinnighet på ett tidigare plan. Nu får man höra att han och rådet går lite skilda vägar precis innan han träffar dem för att diskutera Anakin's öde.
Det räcker liksom inte för att göra Qui-Gon till en egensinnig rebell. Att bara säga småsaker i förbigående är inte tillräckligt för att etablera en karaktär, man måste visa det också. Det som sedan sägs i bakgrunden kan blott förstärka en helhetsbild när man först har lagt ut grunden. Karaktärerna i episod IV är däremot varsamt utmejslade på grund av det som händer, klart och tydligt, på vita duken.
Så när jag försöker göra en analys av vad Star Wars verkligen handlar om så tar jag återigen och tittar på vad som verkligen får dominera i själva handlingen. Inte vad som är viktigast i det universa där filmen utspelar sig. Precis som det viktigaste i "Gone with the wind" är kärlekshistorien mellan Scarlett och Rhett Butler (och alltså inte inbördeskriget), så är det också äventyrarnas inre kval och motsättningar som är det centrala i Star Wars. Visst finns det en kamp mellan gott och ont i bakgrunden, men det är ju framförallt Lukes inre kamp för att välkomna Kraften som dominerar i episod IV. Då är det inte på tal om att Luke måste vara "god" och inte "ond", det kommer först senare i filmserien. Nä, i episod IV kommer det avgörande ögonblicket när han kopplar ut sin datorgizmo i slutscenen och väljer att använda kraften istället för att spränga dödsstjärnan. Bort med rationellt förnuft, in med instinkt och förmågan att kunna lyssna på sin inre röst. Strax innan har Han Solo anlänt och skjutit bort Darth Vader. Han hade sagt att han skulle dra med sina stålar, men nu kommer han alltså och vill hjälpa till. Den inre rösten har alltså inte bara vunnit en match mot det rationella förnuftet denna dag, utan också bekämpat Han Solos egoism och ansvarslöshet.
Han Solo var dock inte "ond" som man blir om man använder den onda kraften, han var bara självisk i största allmänhet. Det viktigaste i episod IV är således inte skuggboxningen mellan gott och ont, utan en betydligt mer vardaglig konflikt mot typiskt mänskliga svagheter. När man tänker på detta så ser man att även C3PO har en sorts inre röst han kan lyssna till när det kniper, varpå han osjälviskt kan erbjuda sina egna komponenter för att rädda livet på hans gamla kompis. Hos både hög och låg finns den här fantastiska förmågan att kunna lyssna till sitt hjärta och göra det som är rätt.
Det här var innan Kraften kunde mätas genom ett enkelt blodprov och allt man hade den till var att utföra diverse telekinetiska tricks.
Så, tja, nej, jag går inte med på att Star Wars skulle handla om kampen mellan ont och gott. I vart fall inte i episod IV. Där utgör den blott en ramhandling inom vilken man kan berätta den verkliga historien.
/Rising
Krille
Super Moderator
Toodeloo!
"Prylen är att det som händer i bakgrunden inte är av samma vikt som det som sker i förgrunden om man inte backar upp det på något vis i den egentliga handlingen."
Om man ser det ur handlingsperspektiv, ja. Och det gör ju du. Men inte jag.
"Att bara låta en karaktär säga "Qui-gon, inte ska du väl trotsa rådet nu igen" är inte en lika smart lösning som att visa hur Qui-Gon trotsar rådet."
Det finns en sak som är rätt viktig i det här sammanhanget, och det är "screen time". Lucas har inte tid att visa Qui-Gons uppväxt och kan heller inte visa hur rebellisk han är. Lucas har fullt upp med att visa en massa handling istället. Qui-Gons rebelliska ådra är något som har förekommit i typ hela hans liv, och det är inte det filmen handlar om. Likförbannat är det tämligen viktigt att det på något sätt etableras att Qui-Gon är en rebellisk jävel.
"Precis som det viktigaste i "Gone with the wind" är kärlekshistorien mellan Scarlett och Rhett Butler (och alltså inte inbördeskriget), så är det också äventyrarnas inre kval och motsättningar som är det centrala i Star Wars."
Så vad är det som gör Borta med vinden till Borta med vinden, istället för Romeo och Juliet? Vi har haft den här diskussionen förut - jag hävdar fortfarande att bakgrunden är en fantastiskt viktig del av helheten. Utan den helheten så är det bara ännu en story.
Betänker man dessutom den roll som inbördeskriget har i amerikansk historia så inser man att ståryn inte handlar om två individers kval, utan att de i själva verket symboliserar en söndersliten nation. Identifikationen sker på grund av att ärren efter konflikten fortfarande finns, inte på grund av två levande rolltolkningar. Scarlets och Butlers förhållande är en skildring av Konfederationens och Unionens förhållande, som man i sin tur kan identifiera sig till (om man är amerikan, alltså) än idag. Bakgrunden förstärker själva handlingen, helt enkelt (eller om man ser på det ur ett annat perspektiv, budskapet ligger i bakgrunden, och handlingen är till för att förstärka det), och därför kan man inte bortse från den så lättvindigt som du gör.
"Visst finns det en kamp mellan gott och ont i bakgrunden, men det är ju framförallt Lukes inre kamp för att välkomna Kraften som dominerar i episod IV."
Jovisst. Den inre kampen pågår i en hel kvart eller så, från det att han får reda på att kraften finns tills dess att familjen Lars farm blivit sprängd i småbitar. Sen har vi fantasyklyschan igen - "hembyn bränd och plundrad av orcher så därför är jag ute och äventyrar".
"Så, tja, nej, jag går inte med på att Star Wars skulle handla om kampen mellan ont och gott. I vart fall inte i episod IV. Där utgör den blott en ramhandling inom vilken man kan berätta den verkliga historien."
Och ändock är ramhandlingen så oerhört viktig. Ramhandlingen är inte bara det som skiljer just den här ståryn från alla andra stårysar, det är också den som sätter in den i ett större sammanhang och gör så att vi kan identifiera oss med den.
IMHO, man kan inte säga "blott" om en ramhandling. Även ramhandlingen måste insupas och förstås om man ska begripa vad berättaren vill berätta. Episode IV är en ball matinérulle, om den står för sig själv, men inte mer, men den var aldrig menad att stå för sig själv. Alltså måste Episode IV analyseras utifrån helheten. Eller för den delen vilket annat verk som helst.
"Prylen är att det som händer i bakgrunden inte är av samma vikt som det som sker i förgrunden om man inte backar upp det på något vis i den egentliga handlingen."
Om man ser det ur handlingsperspektiv, ja. Och det gör ju du. Men inte jag.
"Att bara låta en karaktär säga "Qui-gon, inte ska du väl trotsa rådet nu igen" är inte en lika smart lösning som att visa hur Qui-Gon trotsar rådet."
Det finns en sak som är rätt viktig i det här sammanhanget, och det är "screen time". Lucas har inte tid att visa Qui-Gons uppväxt och kan heller inte visa hur rebellisk han är. Lucas har fullt upp med att visa en massa handling istället. Qui-Gons rebelliska ådra är något som har förekommit i typ hela hans liv, och det är inte det filmen handlar om. Likförbannat är det tämligen viktigt att det på något sätt etableras att Qui-Gon är en rebellisk jävel.
"Precis som det viktigaste i "Gone with the wind" är kärlekshistorien mellan Scarlett och Rhett Butler (och alltså inte inbördeskriget), så är det också äventyrarnas inre kval och motsättningar som är det centrala i Star Wars."
Så vad är det som gör Borta med vinden till Borta med vinden, istället för Romeo och Juliet? Vi har haft den här diskussionen förut - jag hävdar fortfarande att bakgrunden är en fantastiskt viktig del av helheten. Utan den helheten så är det bara ännu en story.
Betänker man dessutom den roll som inbördeskriget har i amerikansk historia så inser man att ståryn inte handlar om två individers kval, utan att de i själva verket symboliserar en söndersliten nation. Identifikationen sker på grund av att ärren efter konflikten fortfarande finns, inte på grund av två levande rolltolkningar. Scarlets och Butlers förhållande är en skildring av Konfederationens och Unionens förhållande, som man i sin tur kan identifiera sig till (om man är amerikan, alltså) än idag. Bakgrunden förstärker själva handlingen, helt enkelt (eller om man ser på det ur ett annat perspektiv, budskapet ligger i bakgrunden, och handlingen är till för att förstärka det), och därför kan man inte bortse från den så lättvindigt som du gör.
"Visst finns det en kamp mellan gott och ont i bakgrunden, men det är ju framförallt Lukes inre kamp för att välkomna Kraften som dominerar i episod IV."
Jovisst. Den inre kampen pågår i en hel kvart eller så, från det att han får reda på att kraften finns tills dess att familjen Lars farm blivit sprängd i småbitar. Sen har vi fantasyklyschan igen - "hembyn bränd och plundrad av orcher så därför är jag ute och äventyrar".
"Så, tja, nej, jag går inte med på att Star Wars skulle handla om kampen mellan ont och gott. I vart fall inte i episod IV. Där utgör den blott en ramhandling inom vilken man kan berätta den verkliga historien."
Och ändock är ramhandlingen så oerhört viktig. Ramhandlingen är inte bara det som skiljer just den här ståryn från alla andra stårysar, det är också den som sätter in den i ett större sammanhang och gör så att vi kan identifiera oss med den.
IMHO, man kan inte säga "blott" om en ramhandling. Även ramhandlingen måste insupas och förstås om man ska begripa vad berättaren vill berätta. Episode IV är en ball matinérulle, om den står för sig själv, men inte mer, men den var aldrig menad att stå för sig själv. Alltså måste Episode IV analyseras utifrån helheten. Eller för den delen vilket annat verk som helst.
Krille
Super Moderator
Re: I + IV = ?
"Om Anakin Skywalker har byggt C3PO, varför reagerar inte C3PO på Luke Skywalkers namn i Episod 4?"
Det kan ju vara en så enkel sak som att 3PO har blivit omprogrammerad när han bytte ägare och köptes av/gavs till/whatever kapten Antilles.
"Om Anakin Skywalker har byggt C3PO, varför reagerar inte C3PO på Luke Skywalkers namn i Episod 4?"
Det kan ju vara en så enkel sak som att 3PO har blivit omprogrammerad när han bytte ägare och köptes av/gavs till/whatever kapten Antilles.
Rickard
Superhero
Alltså.. När jag såg filmen nu, efter att sett PM såhär direkt innan, så ser jag lite annorlunda på Dartan.. Tänk.. Den lille oskyldiga ungen i 1:an tvekar inte på att använda kraften för att ta ett stryptag på någon.. Vad är det egentligen som har hänt i de två filmerna mellan 1:an och 4:an? Och striden mellan Obi-Wan och Dartan känns lite mer känslomässig eftersom jag reflekterade mer över att Obi-Wan faktiskt såg lille Ani växa upp och Ani har nog alltid sett Obi-Wan som ett substitut för en far...
Star Wars-filmerna har jag sett mer än dussinet gånger och de griper fortfarande tag i mig.. När jag ser en scen så glömmer jag bort vad som ska hända sen, jag kommer bara ihåg vad som händer i scenen just nu och jag lägger fortfarande märke till allt fler och fler detaljer..
Det är inte många filmer som kan göra.. "Nyckeln till frihet" är t.ex. väldigt bra, liksom "De misstänkta" men jag vet ju vad som ska hända.. De griper inte tag i mig på samma sätt så att jag glömmer bort handlingen...
Det enda som kan göra samma sak är gamla Don Rosa-serier som tar upp Joakims liv..
/[color:448800]Han</font color=448800> som också har lättare för att fastna för action-filmer då det händer saker hela tiden och inte får honom att börja tänka på filmen
Star Wars-filmerna har jag sett mer än dussinet gånger och de griper fortfarande tag i mig.. När jag ser en scen så glömmer jag bort vad som ska hända sen, jag kommer bara ihåg vad som händer i scenen just nu och jag lägger fortfarande märke till allt fler och fler detaljer..
Det är inte många filmer som kan göra.. "Nyckeln till frihet" är t.ex. väldigt bra, liksom "De misstänkta" men jag vet ju vad som ska hända.. De griper inte tag i mig på samma sätt så att jag glömmer bort handlingen...
Det enda som kan göra samma sak är gamla Don Rosa-serier som tar upp Joakims liv..
/[color:448800]Han</font color=448800> som också har lättare för att fastna för action-filmer då det händer saker hela tiden och inte får honom att börja tänka på filmen