Quadrante
Grisbonde
En sak som jag antar har stötts och en del är förhållandet mellan spelarens inflytande över resultat i förhållande till rollpersonens förmåga/skicklighet. Finns en bra tråd kan ni gärna tipsa.
Själv är jag van vid och bekväm med att låta rollens chanser till lyckat utfall baseras på färdigheten och därmed tärningsslaget. Att resultat är baserat på ett tärningsslag. Har inga problem med att man kan påverka utfallet genom listiga val (bonus) eller att man "faller framåt" (ett misslyckat slag ger ett "delvis lyckat resultat istället för ett tvärstopp). Där alltså spelarens skicklighet i att spela är sekundärt.
Vad jag märkt är också ovanan av detta hos "utpräglade brädspelare", de vill gärna att deras val fullt ut också ska ge utdelning i resultat, att tärningsslag är för slumpartat. Till exempel att man istället för tärning löser det med kortspel, rent taktiska val eller att spelarens egna val är det primära och tärningsslaget bara modifierar det till att bli mer eller mindre fördelaktigt.
Det var också en del av vad jag siktade mot att möta med mitt "Enkla stridssystem" tidigare, ett system man som spelare kan bli skickligare på.
Men, som jag finner det, så passar det bättre utifrån ett spelledarperspektiv att låta det förra vara rådande, att man som spelledare inte ska behöva vara skickligare än sina spelare på att spel för att skapa en utmaning/utmanande motståndare. Det senare passar bäst i just brädspel eller om man som spelare utmanar varandra.
Hur ser ni själva på det här?
Har ni något exempel på ett spel som använder sig av det senare på ett bra sätt?
Själv är jag van vid och bekväm med att låta rollens chanser till lyckat utfall baseras på färdigheten och därmed tärningsslaget. Att resultat är baserat på ett tärningsslag. Har inga problem med att man kan påverka utfallet genom listiga val (bonus) eller att man "faller framåt" (ett misslyckat slag ger ett "delvis lyckat resultat istället för ett tvärstopp). Där alltså spelarens skicklighet i att spela är sekundärt.
Vad jag märkt är också ovanan av detta hos "utpräglade brädspelare", de vill gärna att deras val fullt ut också ska ge utdelning i resultat, att tärningsslag är för slumpartat. Till exempel att man istället för tärning löser det med kortspel, rent taktiska val eller att spelarens egna val är det primära och tärningsslaget bara modifierar det till att bli mer eller mindre fördelaktigt.
Det var också en del av vad jag siktade mot att möta med mitt "Enkla stridssystem" tidigare, ett system man som spelare kan bli skickligare på.
Men, som jag finner det, så passar det bättre utifrån ett spelledarperspektiv att låta det förra vara rådande, att man som spelledare inte ska behöva vara skickligare än sina spelare på att spel för att skapa en utmaning/utmanande motståndare. Det senare passar bäst i just brädspel eller om man som spelare utmanar varandra.
Hur ser ni själva på det här?
Har ni något exempel på ett spel som använder sig av det senare på ett bra sätt?