wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
DeBracy skulle hälsa på igår för att vi skulle se igenom BBCs Kidnapped som har legat osedd på min hylla i några veckor nu. Tidigare hade jag sagt att jag möjligen hade ett äventyr till Höstdimma på gång, så när han sprang på w176 med vänner i bussbytet så ringde han och meddelade att vi skulle spela rollspel, vi gafflade lite fram och tillbaka om vilka och vad innan vi lade på men kontentan för min del var:
1. Det skulle spelas Höstdimma.
2. Spelarna skulle vara främlingar för mig till viss del.
3. Jag hade glömt bort vad det nu var för äventyrside jag nånsin hade haft.
Jag paniktänkte i en halvtimme innan DeBracy dök upp, och fick ihop en historia om ett äventyrargäng på ett världshus som plötsligt blir stormat av zombies, någon diffus mitt med en utdragen strid/flykt genom staden till en slutstrid i ett fort eller slott där en av rollpersonerna skulle komma över ett av kejsarens månskepp så de kunde flyga därifrån.
DeBracy dök upp, w176 dök upp, men inga fler. Vi åt lite och sedan körde spelet igång.
Zombien som inte kom - Rollpersoner
Eftersom planen var att rollpersonerna skulle fly med ett månskepp så var en av dem tvungen att vara från den kejserliga familjen, så spelarna fick besked att göra en kejserlig prinsessa och hennes tjänare, eller annan medhjälpare på sätt och vis. Sen gick jag och donade lite och de fick snacka ihop sig.
w176 valde att spela prinsessan, men gjorde henne föga prinsesslik. Hon valde att vara 40 år, och hon skulle ha färdigheten Gift, som var både hur man gör när man är gift, och hur man gör gift.
DeBracy spelade en tjänare som bytte titel lite fram och tillbaka, men han var en ung man med ett mystiskt förflutet och med en wurm för prinsessan.
Vi spånade lite kring rollpersonerna och kom fram till att prinsessan var gift, och att hon hade två barn. De två barnen passade precis in min zombie-plan, då kunde en sidequest bli att plocka upp ungarna på skolan innan man flydde stan. Dessutom var hon ju gift, och en prinsessa måste ju gifta sig med drömprinsen, så kung Kopah av Opil introducerades, och dödades lika raskt för att göra den nu befodrade drottningen fritt fält för tjänarens kärlek.
Zombien som inte kom - Äventyret
Äventyret började i ett stort tempel, under kungens begravningsceremoni. Och nu insåg jag att jag inte kunde köra planen som den var med partyt sitter och super när zombiearna anfaller, en drottning måste ju ha en livvakt osv som får själva äventyret medan hon blir ett paket. Så jag gjorde den döde kungen impopulär, och introducerade kungens yngre bror; general Govot, som i högsta grad var intresserad av att ta över tronen och hade börjat agitera pöbeln för sin sak.
Plötsligt var mitt zombie-äventyr en politisk strid på högsta nivå, där kungens barn blev spelpjäser mellan drottningen och generalen, och det blev ascoolt!
Zombien som inte kom - Analys
För mig blev det ett steg tillbaka i tiden med fem-tio år som spelledare. Jag brukade improvisera fram allt precis efter att jag satt mig ner i spelledarstolen medan spelarna gjorde t rollpersoner, men de senaste åren har mina förberedelser växt och växt tills jag haft färdiga spelledarpersoner, plotten lagd i detalj osv.
Men den här gången fick jag improvisera allt, för det fanns inga förberedelser, och pusselbitarna i improvisationen kastades till mig en efter en från spelarna när de gjorde häftiga saker och bestämde intressanta saker om sina rollpersoners bakgrund, och jag hade jättekul. Att sitta som spelledare och inte ha planerat mer än max en minut fram i spelledandet och hela tiden spela reaktivt till spelarnas agerande gav en riktig rusch. Tillfredställelsen när jag insåg att jag plötsligt fick en pusselbit som passade precis i fyra öppna trådar i äventyret och gav dem en passande avslutning var enorm. Jag hade jätteskoj.
Vi pratade meta efter äventyret, som det brukar bli när vi har haft så trevligt att folk inte vill lämna bordet bara för att äventyret tagit slut. Spelarna hade insett att jag improviserade, eftersom äventyret tog hänsyn till saker som de bestämt som jag inte känt till när vi satte oss ner, som att w176s prinsessa hade två barn som var henne kärare än något annat i världen, och de kom att spela en central roll i äventyret. Men de tyckte ändå att det var ett trevligt äventyr, och de satt på kanten på stolen rätt många gånger under kvällen.
För min del så kommer jag nog att kasta mig ut i improvisationen igen fler gånger, i alla fall när jag har lite mindre spelgrupper vid bordet. Nu när jag har erfarenheten av minutiöst förberedda äventyr i ryggen så känns improvisationen ännu mer spännande, medan jag för flera år sen såg det som det naturliga sättet att spelleda.
1. Det skulle spelas Höstdimma.
2. Spelarna skulle vara främlingar för mig till viss del.
3. Jag hade glömt bort vad det nu var för äventyrside jag nånsin hade haft.
Jag paniktänkte i en halvtimme innan DeBracy dök upp, och fick ihop en historia om ett äventyrargäng på ett världshus som plötsligt blir stormat av zombies, någon diffus mitt med en utdragen strid/flykt genom staden till en slutstrid i ett fort eller slott där en av rollpersonerna skulle komma över ett av kejsarens månskepp så de kunde flyga därifrån.
DeBracy dök upp, w176 dök upp, men inga fler. Vi åt lite och sedan körde spelet igång.
Zombien som inte kom - Rollpersoner
Eftersom planen var att rollpersonerna skulle fly med ett månskepp så var en av dem tvungen att vara från den kejserliga familjen, så spelarna fick besked att göra en kejserlig prinsessa och hennes tjänare, eller annan medhjälpare på sätt och vis. Sen gick jag och donade lite och de fick snacka ihop sig.
w176 valde att spela prinsessan, men gjorde henne föga prinsesslik. Hon valde att vara 40 år, och hon skulle ha färdigheten Gift, som var både hur man gör när man är gift, och hur man gör gift.
DeBracy spelade en tjänare som bytte titel lite fram och tillbaka, men han var en ung man med ett mystiskt förflutet och med en wurm för prinsessan.
Vi spånade lite kring rollpersonerna och kom fram till att prinsessan var gift, och att hon hade två barn. De två barnen passade precis in min zombie-plan, då kunde en sidequest bli att plocka upp ungarna på skolan innan man flydde stan. Dessutom var hon ju gift, och en prinsessa måste ju gifta sig med drömprinsen, så kung Kopah av Opil introducerades, och dödades lika raskt för att göra den nu befodrade drottningen fritt fält för tjänarens kärlek.
Zombien som inte kom - Äventyret
Äventyret började i ett stort tempel, under kungens begravningsceremoni. Och nu insåg jag att jag inte kunde köra planen som den var med partyt sitter och super när zombiearna anfaller, en drottning måste ju ha en livvakt osv som får själva äventyret medan hon blir ett paket. Så jag gjorde den döde kungen impopulär, och introducerade kungens yngre bror; general Govot, som i högsta grad var intresserad av att ta över tronen och hade börjat agitera pöbeln för sin sak.
Plötsligt var mitt zombie-äventyr en politisk strid på högsta nivå, där kungens barn blev spelpjäser mellan drottningen och generalen, och det blev ascoolt!
Zombien som inte kom - Analys
För mig blev det ett steg tillbaka i tiden med fem-tio år som spelledare. Jag brukade improvisera fram allt precis efter att jag satt mig ner i spelledarstolen medan spelarna gjorde t rollpersoner, men de senaste åren har mina förberedelser växt och växt tills jag haft färdiga spelledarpersoner, plotten lagd i detalj osv.
Men den här gången fick jag improvisera allt, för det fanns inga förberedelser, och pusselbitarna i improvisationen kastades till mig en efter en från spelarna när de gjorde häftiga saker och bestämde intressanta saker om sina rollpersoners bakgrund, och jag hade jättekul. Att sitta som spelledare och inte ha planerat mer än max en minut fram i spelledandet och hela tiden spela reaktivt till spelarnas agerande gav en riktig rusch. Tillfredställelsen när jag insåg att jag plötsligt fick en pusselbit som passade precis i fyra öppna trådar i äventyret och gav dem en passande avslutning var enorm. Jag hade jätteskoj.
Vi pratade meta efter äventyret, som det brukar bli när vi har haft så trevligt att folk inte vill lämna bordet bara för att äventyret tagit slut. Spelarna hade insett att jag improviserade, eftersom äventyret tog hänsyn till saker som de bestämt som jag inte känt till när vi satte oss ner, som att w176s prinsessa hade två barn som var henne kärare än något annat i världen, och de kom att spela en central roll i äventyret. Men de tyckte ändå att det var ett trevligt äventyr, och de satt på kanten på stolen rätt många gånger under kvällen.
För min del så kommer jag nog att kasta mig ut i improvisationen igen fler gånger, i alla fall när jag har lite mindre spelgrupper vid bordet. Nu när jag har erfarenheten av minutiöst förberedda äventyr i ryggen så känns improvisationen ännu mer spännande, medan jag för flera år sen såg det som det naturliga sättet att spelleda.