D&D Förklara ADnD för mig

erikt said:
AD&D 1e har en besläktad regel som säger att när du väl har tillräckligt mycket xp för att gå upp i level så kan du inte få fler xp förrän du faktiskt gått upp i level. (Officiell regel i AD&D 1e är att när du väl har tillräckligt mycket xp för att nå nästa level, så måste du träna och ha dig för att faktiskt gå upp i level.)
Click to expand...

Precis!

För att vara mer exakt stipulerar Dungeon Masters Guide följande, i aggressiva versaler, på sidan 86:

ONCE A CHARACTER HAS POINTS WHICH ARE EQUAL TO OR GREATER THAN THE MINIMUM NUMBER NECESSARY TO MOVE UPWARDS IN EXPERIENCE LEVEL, NO FURTHER EXPERIENCE POINTS CAN BE GAINED UNTIL THE CHARACTER ACTUALLY GAINS THE NEW LEVEL.
Click to expand...

I Avgrundens Dunkla Djup snälltolkar jag innebörden av detta som att när du återvänder till civilisationen efter ett farofyllt äventyr, och får din utbetalning av bragdpoäng för dräpta monster, erövrade skatter, et cetera, så kan du mycket väl få en större summa än vad som krävs för att avancera till nästa rang. Det är helt i sin ordning.

Däremot kan du inte därefter gå ut och äventyra igen och tillskansa dig ytterligare bragdpoäng, förrän du genomgått en veckas dyr och fokuserad träning under en adekvat läromästare.
 
JohanL said:
Är det bara ännu en ideosynkratisk Gygax:ism att man valde det bisarra ”Fighting-Man” när det helt normala ordet ”Warrior” finns?
Click to expand...

Utöver det som redan sagts (med den intressanta spaningen att fighting-man var ett uttryck som förekom på Gygax tid) så tänker jag också att man bör ta i beaktande att basklassernas namn i någon mån är medvetet generiska. Den mer exakta beskrivningen av ditt gebit framgår istället av din rangtitel.
 
Skarpskytten said:
Men var är @DanielSchenström och @Cyberhest ?
Click to expand...
🫡

erikt said:
(För övrigt: Värsta delen av systemet? Jag hör att du inte försökt använda intiativ precis som det är skrivet i AD&D 1e.
Extremt förvirrande och otydliga regler, och om du tror att du förstår dem så har du nog missat någonting. Det enda folk är överens om är att oavsett hur Gygax avsåg att initiativ skulle fungera, så var det inte det som hamnade i tryck.
Click to expand...

Du har inte helt fel, men jag tycker att Dragonsfoot-användaren Nagora har gjort den bästa tolkningen (som jag använt mig av i Avgrundens dunkla djup).

erikt said:
Psionics är inte mycket bättre.)
Click to expand...
Framförallt är det livsfarligt att ha psioniska förmågor, eftersom dina psioniska kraftpoäng inte ökar efter att du rullat fram spelfiguren. Möter du psioniska fiender är det bara psionic blast som dessa fiender kan använda mot icke-psioniker. Är du däremot psioniker själv så kan monstret i fråga använda alla krafter i sin arsenal mot dig, och kommer sannolikt att fritera din hjärna på en eller ett par stridsrundor.

Organ said:
Jag ser ingen anledning alls att spela AD&D. Vill man spela gamm-D&D så är Basic-linjen ett mycket bättre val. AD&D gör i princip samma sak men på ett mycket krångligare sätt. Där går man inte bara över ån för att hämta vatten, man till och med löser en biljett till New York, tar en greyhound till Kalifornien, tar sig därifrån tvärs över Stilla havet till Japan och fyller på sin hink på internationellt vatten i Japanska havet men så nära Korea det bara går.

Det är till och med så att om någon sade att vi skulle spela D&D och bad mig göra en lista över alla utgåvorna i den ordning jag helst ville spela så skulle AD&D definitivt hamna på jumboplats.
Click to expand...
Problemet med AD&D 1 är, i min mening, inte att själva regelsystemet i sig är så överdrivet krångligt och avancerat. Det stora problemet är den katastrofala dispositionen och avsaknaden av en redaktör med verkligt mandat att styra upp Gygax odiagnosticerade ADHD/stream of consciousness-text.

Om man hade gett AD&D 1 samma behandling vad gäller disposition och struktur som BX fått med OSE (dvs som jag försöker göra med Avgrundens Dunkla Djup) så får man ett fullt fungerande spelsystem som i princip är (som någon sa tidigt i tråden) OD&D plus alla supplement, ett stort antal lärdomar som Gary Gygax tillskansat sig efter ett par års (typ, 1973-1975 eller så?) extremt omfattande spelande. Därutöver finns ett antal ytterligare regler och sånt som jag misstänker framförallt var till för att glädja de spelare som vid det här laget i den tidiga rollspelshistorien tyckte att D&D var alldeles för simpelt och började nosa på mer avancerade system som Chivalry & Sorcery. Det är värt att minnas att samtliga tre grundböckerna till AD&D1 hade hunnit tryckas innan James Dallas Egberth III försvann från Michigan State University, en händelse som av olika skäl ledde till att D&D blev känt över hela USA och började dra till sig stora mängder nya (och yngre) spelare.
 
Last edited:
God45 said:
Dual classing problemet: Varför glömmer jag hur man dyrkar lås medan jag lär mig fäktas?
Click to expand...
Åh fin tråd det här.

Jag tänker kanske fel, men jag ser det som en konsekvens av spelighet och balans: ”Du kan ju inte vara bästa tjuven och bästa fajtern fattaruväl!”. Det här pekar på ett annat problem: simulationism är jetebra tills man kommer till en situation där den blir viktigare än gejmism. Då trumfar gejmismen.

Har jag fattat rätt?
 
Basenanji said:
Åh fin tråd det här.

Jag tänker kanske fel, men jag ser det som en konsekvens av spelighet och balans: ”Du kan ju inte vara bästa tjuven och bästa fajtern fattaruväl!”. Det här pekar på ett annat problem: simulationism är jetebra tills man kommer till en situation där den blir viktigare än gejmism. Då trumfar gejmismen.

Har jag fattat rätt?
Click to expand...
Fast man blir väl ändå inte bäst i jämförelse med någon som enbart är krigare eller enbart tjuv, i och med att man ändå delar upp sina nivåer? Om man är tjuv 4 + krigare 1 är man inte lika bra som tjuv 5.
 
Basenanji said:
Åh fin tråd det här.

Jag tänker kanske fel, men jag ser det som en konsekvens av spelighet och balans: ”Du kan ju inte vara bästa tjuven och bästa fajtern fattaruväl!”. Det här pekar på ett annat problem: simulationism är jetebra tills man kommer till en situation där den blir viktigare än gejmism. Då trumfar gejmismen.

Har jag fattat rätt?
Click to expand...
Ja typ, men jag tänker också att spelfiguren genom dual-classing håller på att lära sig att möta utmaningar på ett helt nytt sätt, och därför måste undvika att falla in i gamla hjulspår.

Om vi föreställer oss att Han Solo går i skola för att lära sig att bli jedi. Skulle han hela tiden falla tillbaka på sina smugglarknep och tjuvfasoner så skulle det hindra honom från att verkligen ta till sig av jediordens lära. Först när han släppt sina gamla sätt att tänka kan han bli en jedi på riktigt.

Och sen, i slutet av (den påhittade) filmen ser vi Han Solo i jedistrid med en Sith, så är vår hjälte så trygg i sin nya jediroll att han till och med kan använda något smugglarknep för att få lede fi ur balans och vinna tvekampen, utan att det rubbar hans förmåga att kanalisera Kraften.
 
Last edited:
Min upplevelse av vad som händer är att folk bara använder dual classing för specifika builds där man vill ha lite från en klass innan man går till nästa. Eller, värre, att man bara använder det på karaktärer som är i ”stallet” när man kör kampanjer med flera karaktärer per spelare där man bara har är aktiv åt gången (som de föreslår att man gör i Dark Sun). Liksom, har du lyckats få en karaktär till level 10 vill du inte att den dör för att den är en level 1 karaktär med bonus HP. Men om de fegar i stallet tills de har det bästa av båda världar? Mycket bättre!
 
DanielSchenström said:
Jag som kom in lite senare förvånas ständigt över dem som "lurades in" av de tidiga illustrationerna i Dungeons & Dragons, både omslag och insidorna. Jag började ju med BECMI-D&D som för dem som inte vet var illustrerade av Jeff Easley och Larry Elmore. När jag sedan skaffade Dungeon Master's Guide (versionen men Easley-omslag) så blev jag chockad av de i mina ögon ofta usla illustrationerna. Varför hade detta mer avancerade spel illustrationer som såg ut att komma från en fanzinutgivare när Basiclådan hade så snygg konst?

Än idag så tittar jag på denna tidiga tid med förvåning, fast jag nu vet spelets historia och vet varför spelet såg ut som det gjorde. (Inte för att alla senare produkter är bättre, oftast var omslagen riktigt proffsiga men det fanns flera tråkiga illustratörer under hela 2nd-ed-tiden också.)
Click to expand...
Jag hade samma upplevelse. Röda lådan var mitt första rollspel*, och Elmore's omslag med krigaren och röda draken är nog det som mer än något får mig att vilja spela det idag, liksom då. Mer än tusen ord.

Med detta sagt så har 1:e en helt otrolig charmfaktor med sina hellre än bra-illosar, men vi kom aldrig till att spela det. Jag hade andra utgåvan av PHB och det verkade helt onödigt krångligt. Vi spelade faktiskt inte särskilt mycket D&D heller, det var mest Äventyrsspel och sedan kom ju MERP. Det är därför jag har dammat av de gamla lådorna igen, jag lämnade väldigt mycket ogjort känner jag.

*det första rollspel jag ägde. RQ (2 tror jag, runt 1983) var min första spelupplevelse
 
Last edited:
Några (kanske prosaiska) anledningar till att jag sneglar mer och mer på AD&D (1e eller 2e skulle gå bra) dessa dagar:

Raserna kan ha olika klasser. Kom igen, varför måste varje dvärg eller alv vara exakt likadan? (Även om de nog ofta blir det ändå)
Svärd är inte det enda alternativet för en fighter! Eller jo det är det, men man blir lite mindre straffad om man väljer något annat av fluff-skäl. Och fullkomligt älskar GG's försök till vapen-mot-rustning-simulationism, även om det nog blir lite huvudvärk (orchen har AC6, är det scale eller studded w/shield, så alltså AC7 för vapenmodden?)
NWPs är fantastiskt, men skills tillkom ju i de olika Gazetteers, så det kanske inte räknas.
Clerics får magi från level 1! Clw på level 1, vilka möjligheter öppnas inte upp!
Och framför allt: det finns ett alternativ till Död vid 0 hp. Jag tycker så himla synd om alla första levels D&D-karaktärer som krasar under fötterna när man ger sig in i en klassisk B-series-modul. *

Några saker som avskräcker:

Så himla mycket text. Så himla mycket.
De där arbiträra egenskapsmodifikationstabellerna. Liksom en Fighter med Str 15 får inte ens ett mesigt litet +1 i skada. Det tycker jag är ogint.
1E har till och med lägre level-begränsningar för icke-människor. 2E å andra sidan är sjysstare än BECMI här. Fast RC har ett alternativ där även de får gå ända upp till 36 (vad man nu ska med det till).
Alla splatböcker med ännu mera text. Även som det finns mycket riktigt fint jag sett är det också skönt med något slags begränsning.
Finns säkert annat jag inte kommer på eftersom jag knappt spelat AD&D (förutom alla crpg-varianter).

(Och just det, Elmore. AD&D har inte Elmore.)

*Fast RC har en Death Save-variant som jag använder.
 
Last edited:
Som 11-12-åring hade ju ADnD 2e en helt annan tyngd än Titan Games D&D.
Till BECMI fanns ju eg bara en hög med äventyrsmoduler.
Till 2e fanns splashbooks och spelvärldar. Och Monster Compendiums. Och mycket längre listor med magiska föremål.
(Mystara "fanns" såklart, men inte i en box som Forgotten Realms).

Basic-Expert-böckerna höll ju inte för flera års spelande.
Hårdpärmsböckerna, och pärmar med monster hade ju en helt annan hållbarhet... och tyngd.

Och så har vi fler spelbara raser, och även demi-humans ka ha en klass.

Att idag föredra BECMI (eller hellre OSE) handlar ju om att man som äldre, tröttare och med mindre tid
a) uppskattar iden att less-is-more
b) kanske vill fokusera på mer "mjuka" delar av spelet än regler och content
c) känner sig mer fri att "låna" material. Jag skulle idag liksom inte tveka att bara dra in något från AD&D i OSE, och jag skulle inte bekymra mig för att det var fel skattetabell eller oklart hur många XP ett monster ger. Den friheten i förhållande till reglerna och innehållet kände jag inte när jag var barn.

Jag skulle idag, känslomässigt, helst spela 2e (1e har jag aldrig haft någon relation till).
Men jag tycker en del saker är onaturliga och knepiga. Bara hur träffchans och skada färändras för STY 3-18, och att STY 18 sedan är uppdelat i 1-100... och sedan fortsätter det med de andra grundegenskaperna.

Jag tror det är lätt, så här med facit i hand, med allt material tillgängligt, att se hur B/X och OSE, för praktisk ändamål, är bättre spel än ADD. Men det är en helt annan sak som att som spelgrupp år 1990 välja BECMI framför ADD.

Och om jag leker med tanken att jag idag skulle dra igång en jättekampanj (dvs, om jag plötsligt pensionerade mig och skulle ägna min tid åt att i huvudsak spela D&D), då hade jag KANSKE faktiskt valt 2e framför B/X, BECMI, RC eller OSE. Kanske.
 
zo0ok said:
Som 11-12-åring hade ju ADnD 2e en helt annan tyngd än Titan Games D&D.
Till BECMI fanns ju eg bara en hög med äventyrsmoduler.
Till 2e fanns splashbooks och spelvärldar. Och Monster Compendiums. Och mycket längre listor med magiska föremål.
(Mystara "fanns" såklart, men inte i en box som Forgotten Realms).

Basic-Expert-böckerna höll ju inte för flera års spelande.
Hårdpärmsböckerna, och pärmar med monster hade ju en helt annan hållbarhet... och tyngd.

Och så har vi fler spelbara raser, och även demi-humans ka ha en klass.

Att idag föredra BECMI (eller hellre OSE) handlar ju om att man som äldre, tröttare och med mindre tid
a) uppskattar iden att less-is-more
b) kanske vill fokusera på mer "mjuka" delar av spelet än regler och content
c) känner sig mer fri att "låna" material. Jag skulle idag liksom inte tveka att bara dra in något från AD&D i OSE, och jag skulle inte bekymra mig för att det var fel skattetabell eller oklart hur många XP ett monster ger. Den friheten i förhållande till reglerna och innehållet kände jag inte när jag var barn.

Jag skulle idag, känslomässigt, helst spela 2e (1e har jag aldrig haft någon relation till).
Men jag tycker en del saker är onaturliga och knepiga. Bara hur träffchans och skada färändras för STY 3-18, och att STY 18 sedan är uppdelat i 1-100... och sedan fortsätter det med de andra grundegenskaperna.

Jag tror det är lätt, så här med facit i hand, med allt material tillgängligt, att se hur B/X och OSE, för praktisk ändamål, är bättre spel än ADD. Men det är en helt annan sak som att som spelgrupp år 1990 välja BECMI framför ADD.

Och om jag leker med tanken att jag idag skulle dra igång en jättekampanj (dvs, om jag plötsligt pensionerade mig och skulle ägna min tid åt att i huvudsak spela D&D), då hade jag KANSKE faktiskt valt 2e framför B/X, BECMI, RC eller OSE. Kanske.
Click to expand...
Just det, jag glömde ju percentile strength... kanske den största turn-offen.

Jag håller med om att enkelheten med BECMI passar en trött medelålders hjärna bättre. Samtidigt känner jag i och med det oerhört rika Mystara-materialet att en sådan kampanj förtjänar något mer. Bara lite mer.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top