Nekromanti Yerlog - stäppen har vaknat

[ripperdoc]

För icke-Mundana-invigda: Rollpersonerna är den närmaste kretsen runt en legendarisk ryttarkrigare (tänk Djingis Khan) som enligt järtecknena återfötts i en av rollpersonerna. Kampanjen inleds på de blåsiga Stora slätterna vid denne krigares ödesmättade födsel och fortsätter sedan genom han och hans närmastes kamp att ta kontroll över ryttarhorderna samtidigt som de kämpar en strid med sig själva, sina oroväckackande öden och kraven från modern Sube.

För Mundana-invigda: Yerlog(öde på rauniska) är en Eon-kampanj där rollpersonerna är den närmaste kretsen runt näste stora raunahjälte, den legendariske Tarbatai återfödd. De hör till klan Takil av den Eviga Vindens Hord men pånyttfödde Tarbatais mål är inte mindre än att lägga hela Mundana under sig.

Kampanjen använder Mundana, och vi använder lätt modifierade Eon-regler med en stort portion friform. Vi har spelat nästan varje vecka sedan i januari och lär fortsätta ett tag till - det är ju en "långkörare". Deltagare är förutom mig som spelledare, Marco Behrmann (spelar krigarhjälten Gal a.k.a. Tarbatai), Blasphemy (spelar thalaskiske rådgivaren Sagan), Zimmerman (spelar Tarbatais äldre bror, krymplingen Melek), Fredrik (spelar drakryttaren Nevas) samt Per (spelar jägaren Batuk). Även Arvidos, Rikard och Vickan har deltagit.

Denna kröniketråd har varit på gång länge - med varierad framgång har vi (jag) redan skrivit krönikor för spelmötena. Jag hoppas att den här tråden dels kan fungera som inspiration för andra, och dels som en morot för mig och de andra att skriva mer krönikor. Det är så trist när man inte minns sina gamla kampanjer, och här sparas den för eftervärlden. Krönikorna är uteslutande "in-game", men meta-diskussioner är välkomna. Eftersom vi har en backlog av krönikor börjar jag klistra in några av dessa i lagom takt, för att sedan förhoppningsvis fylla på med nya. Alla krönikor, samt en massa annan information, finns även på vår wiki.

Som tjuvstart på krönikan återges här "introtexten" som inledde hela kampanjen i januari:

Vinden piskade över hedarna och slet i tälten så att lågorna från brasan än krympte till en glöd, än rusade upp mot taket. Ihana Utjaka var säker på sin sak. Utströdd i hennes jurta låg bevisen. I knäet höll hon vithjortens pläd, som bar samma märken i nacken som den förstfödde - den förstfödde som nu skrek i kapp med vinden i hövdingatältet. Det var de fyrkluvna hovarna som spådde om stor lycka - eller olycka. Trälen som storfader dräpt för en lyckosam födsel hade inte dött trots två hugg över nacken. Sonen skulle bära samma styrka, om inte mer. Hjordbefälet hade siktat hela sju bestigningar under samma kväll vilket talade sitt tydliga språk. Andra tecken talade för plötslig förändring, för stammens resning. Andra familjer hade rapporterat liknande tecken för sina nyfödda eller väntade.

Men hon oroades också. Än kunde hon inte hoppas på att Tarbatai var återfödd - alltför många järtecken återstod att tolka - men vare sig det var Tarbatai, eller en ättling av liknande blod och själsstyrka, skulle det vara ett tudelat svärd. Raunafolkets rykte skulle återupprättas, men hur många osaliga själar av raunablod eller fiendeblod skulle tvingas dansa i eviga vinden? Hur många vänskapsband skulle knäckas i takt med rikedomarna? Hur många heliga lagar skulle brytas i högmod? Tarbatais förbannelse var sann, då som nu som i all evinnerlig tid. Vinst föder makt föder förlust. Allt utom vinden är förgänglig.

Utjaka visste vad som måste göras. Det fanns mått och steg för att hålla sig väl med gudarna. Hon skulle kunna berätta det för den förstfödde när han blev äldre. Hon skulle kunna säga hela profetian. Men det vore att bryta hela stammens gudagunst för all evighet. Ett sådant brott kunde hon inte stå bakom. Således fanns det bara en utväg. Hon lyfte den krökta kniven från golvet, fortfarande blodig från trälen, och förde in den i munnen. Hon skulle offra sin tunga till gudarna med hopp om att de Förstfödda själva skulle komma till insikt innan det var för sent.

Edit: Snyggade till.

 

[ripperdoc]

Ormen

Första spelmötet utgjordes av ett antal minnen från barndomen. Här är det första. Kom ihåg, Gal har senare blivit Tarbatai.

Ormen

Det är en ljuvlig sommardag. Gal, nio vintrar och hans två vintrar äldre broder Melek är ute och leker en bit från boplatsen, under överinseende av pajon Roke. Pajonen ser plötsligt en mindre gräsorm i stenröset som barnen leker runt. Han tvekar, men väljer sedan att vara tyst, för han inser med ens att det är en provning av Krig.

Det dröjer inte länge förrän Gal sätter ned foten vid ormen, alldeles innan Melek hinner uppfatta den, och ormen biter direkt stackars Gal i vaden. Gal faller ihop med ett kvävt rop. Melek står paralyserad intill men tittar på pajon Roke, som säger:

"Gör inget, barn. Detta är en prövning för Gal. Kom, Melek, låt oss gå. Gal kommer när prövningen är avklarad."

Gal biter ihop och tar en sten och dödar ormen... sedan börjar han kravla sig hem... smärtan är enorm, men han vill inte skämma ut sig.

När Roke och Melek återvände till boplatsen möttes de av khan Jurgan, fader till Gal och Melek, som bistert synade dem. "Var är min son?" frågade han Roke. På sedvanligt vis svarade Roke otydligt: "Han utstår en gudarnas prövning.". Melek fyllde i: "Gal blev biten av en orm! Roke sade åt mig att gå hem!". En längre stund tittade khanen på pajonen, då han i fjärran kunde skönja Gal. Han sade kort: "Gott."

Gal klagade aldrig över smärtan - han led i tysthet. Efter endast någon dag hade den oroväckande blånaden försvunnit. Det viskades om mirakel, att khanens andreson hade gudagunst.

 

[ripperdoc]

Den Eviga Vindens dal

Nästa minnesfragment, denna gång från Tarog och unge Gal. Vill du ändra eller lägga till något, se originalartikeln

Den Eviga Vindens dal

En dag steg slaktarsonen Tarog, just 18 år fyllda, lyckligt inför khanen med sin blivande fru Mira. Han bad om tillåtelse att som seden lär rida med henne till den eviga vindens dal, för att där förrätta den korta ceremoni som var nödvändig innan de två kunde vigas

Khanen svarade att ritten till den eviga vindens dal är lång och kanske svår, och frågade om Tarog verkligen kunde hitta dit? Tarog tvekade - han trodde sig veta vägen, men när khanen nu frågade, så svarade han nekande. Då reste sig unge Gal, nu 10 år gammal, upp, och sade: "Jag visar vägen, far".

Khanen såg först förvånad ut, innan han tittade bistert mot Tarog: "Du vet att din uppgift i ritten mot den eviga vindens dal är att skydda din blivande kvinna. Det är en av de prövningar du måste göra för att bli en god man. Men denna gången medföljer min son, och du har även ansvaret för honom. Kommer du tillbaka utan min son, kommer jag personligen skära halsen av dig och din ätt vare fördömd!"

Innan khanen skickade iväg dem berömde han traditionsenligt Tarogs val av kvinna och önskande honom all lycka till på bädden. De tre red så mot dalen, endast åtföljda av en kusin till Tarog.

Framme vid dalen, lät Gal dem vara ensamma, men nyfiket spanade han ner. Han var så uppslukad att han inte hörde de annalkande ryttarna förrän det var för sent. Ned i dalen stormade ryttare, med sina yxor och snaror i högsta hugg. Tarog och hans kusin kämpade, och skadades, kusinen så svårt att han snart dog, men de kunde inte hindra ryttarna från att komma ända fram. En ryttare grep tag i Mira, en annan i Gal, innan de genast skingrade sig och började rida därifrån.

Tarog tvingades till omöjliga valet. Skulle han rädda Mira, eller sin ätts heder och, sitt eget huvud, Gal. Med ursinne insåg han sitt enda möjliga val, och satt upp och stormade efter Gals kidnappare.

Han tycktes rida som åskan, och kom snabbt ifatt de flyende. Han ryckte båda kidnappare ur sina sadlar och slängde sig sedan över dem. Han tog deras yxor och högg av lem efter lem. Slutligen skar han ut deras hjärtan och bet i dem, vrålandes mot gudarna som dragit denna olycka över honom. Gal var mållös och skamsen, men han gav en blick mot Tarog som sade allt. De två var nu för evigt förbundna av ödet.

Tarog och Gal red länge runt och sökte efter Mira, utan att finna några spår. Tillsammans red de hem. Sedan dess har Tarog aldrig tittat åt en kvinna. Han har alltid funnits nära Gal, alltid skyddande. Men hatet och bitterheten går aldrig ur hans blick.

 

[ripperdoc]

När Batuk av klan Od anlände

Återigen ett minnesfragment från rollpersonernas barndom. Vill du korrigera något, se originalartikeln.

Det hade varit en torr sommar, bristen på vattnet höll fortfarande i sig in till hösten. Höstens första regndroppar hade ännu inte visat sig på de stora slätterna. Varje häst ur konvojen skapade stora dammoln som raunerna i Takil-klanen kunde se på långt avstånd. Besökarna var väntade. Konvojen på bara ett fåtal män stannade upp framför khanens tält där de tycktes ignorera den snabbt växande flocken av byborna som observerade dom. Khan Jurgan lämnade tältet. Den man som hade kommandot över konvojen var en ärrad man, hans namn var Jon och han kom ifrån klan Od.
“Vi är här för att uppfylla vår del av den hundraåriga ed mellan Od och Takil” sade Jon.
Det talades om en ed som hade skapats många hundra år tillbaka i tiden då en allians mellan klan Od och klan Takil var nödvändig. Som en sorts garanti över deras allians så krävdes det att klan Od alltid skulle ha en hirdman så nära som möjligt till klan Takils khan. Dagen hade kommit för den tidigare hirdmannen att få en lärling. En ung man som skulle undervisas alla de nödvändiga färdigheter han skulle behöva för att kunna skydda khanen på ett värdigt och hedervärt sätt.
“Nå. Var är han då?” sade Khan Jurgan uppfordrande.
Jon steg åt sidan och lämnade vägen öppen för en ung man. Hans namn var Batuc och hade redan vid tidig ålder visat sina oerhörda skicklighet när det gällde bågar. Hans ögon sken av stolthet och heder. Han hade genom en mångfald av olika tester visat sig som den potentiellt bäste krigaren ur Ods klan. Han härstammade även från en av de finare ätterna ur Od.
Khan Jurgan steg fram och synade den unge pojken. Han var smutsig efter den oerhört långa resan och det var ganska tydligt att han hade fällt tårar under färden då smala strimmor var synliga på hans kinder.
“Nå min son. Visa vad du kan!” sade khan Jurgan.
Batuc nickade och vände sig om för att gå och hämta sin båge och sitt koger som satt fastspända på hans häst. När han väl stod vid hästen sida kom en stor man fram till honom med en stor hornbåge i handen. Det var den äldre hirdmannen till khan Jurgan. Den man som hade skickats dit för många år sedan.
“Använd den här istället, min son. Din lilla båge räcker inte till mycket” sa Udes och lämnade över sin alldeles för stora hornbåge till Batuc.
“Tack.” mumlade Batuc och tog emot den. Han visste vilken heder som nu låg i hans händer. Hur många människor hade den här bågen inte dräpt?
Batuc tittade sig omkring och bad Himmel att sända honom en mäktig fågel. En fågel som var värdig hans uppvisning inför khan Jurgan. Som svar hördes ett skri, ett skri som bara kunde komma ifrån en falk. Batuc lyfte upp bågen och tog fram en pil. Han väntade tills rätt tillfälle och drog därefter bak pilen längs strängen. Han märkte redan tidigt vilken otroligt kraft det skulle krävas för att dra tillbaka strängen till dess fulla kapacitet. Varje muskel i Batucs kropp spände sig när han försökte dra tillbaka strängen ännu längre. Med en snärt kände han att han inte orkade mer. Bågsträngen snärtade till ordentligt på Batucs handled och lämnade efter sig ett stort rött märke.
Ett mummel hördes genom folkmassan och skammen letade sig över Batucs ansikte. Udes gick fram till honom igen och räckte honom Batucs gamla båge.
“Visa nu vad du går för..” sade Udes.
Batuc lyfte upp den betydligt lättare bågen och såg återigen upp emot himmel för ett nytt byte. Han hade missat falken men såg ett annat byte. En kaja uppenbarade sig på den molniga himmeln. Batuc tog återigen sikte med sin båge och drog tillbaka strängen för att sedan släppa iväg pilen. Pilen visslade snabbt iväg emot dess byte som inte än hade märkt att han var jagad. Med ett ljudligt kraxande föll kajan sakta emot marken och ett svagt sus gick igenom folkmassan.
“Det var tur att du missade, min son. För det där var min bästa falk.” sade khan Jurgen med ett leende och lutade sig fram emot Batuc. “Men tro inte att jag litar på dig.”

 

[ripperdoc]

Manbarhetsriten

Originalartikeln

Det var en vacker höstdag, med den första bitande vinden, som Melek, tretton vintrar fyllda, gick till sin far. Han sade: "Far, jag vill göra manbarhetsriten". Den bistre khanen tittade upp från partiet stenekrig med brodern Gal, och sade hårt: "Det var på tiden. Är du beredd att göra det nu?". När Melek svarade ja reste sig även Gal upp: "Far, även jag vill göra manbarhetsriten!". "Du är ung", svarade khanen, medan ett leende spelade över läpparna: "Om du misslyckas drar du skam över hela vår klan." "Jag kommer inte misslyckas", svarade den unge Gal sturskt. "Låt gå", avslutade khanen. Åskådarna i tältet drog andan och började genast mumla - två khansöner, två år i skillnad, gör manbarhetsriten samtidigt? Detta var tiden då khanen skulle se vem av hans söner som verkligen var den Förstfödde. Första provet ut var hantverksprovet. Meleks hantverk var att hästlära, att träna ungföl till lydiga ridjur. Hela manskapat, och många åskådare, red så ut till flocken, två glas bort. Där valde Melek omsorgsfullt ett föl, och började så locka det, sakta och metodiskt, att acceptera grimma och vara lugn. Men fölet var motsträvigt och Meleks osäkerhet ökade. Efter två glas, och många frågande miner hos åskådarna, kunde Melek slutligen visa upp ett fogligt föl. Gals prov tog vid. Han valde stenekrig för att visa på sin taktiska förmåga. Khanens förste befälhavare, den gamle Lors, erbjöd sig att ta sig an Gal. Utan att tveka iscensatte Gal en snabb taktisk offensiv och utflankerade Lors - som måhända inte spelade efter sin bästa förmåga. Åskådarna nickade och mumlade - Gal var i sanning brådmogen.

Andra provet var skytteprovet. En av khanens män, den kraftige Ar, ryckte upp en tältpåle ur marken och galopperade hundra steg bort, där han bestämd körde ned den i myllan. Melek var först ut. Lugnt träffade han rakt på pålen. Gal log dock triumferande och höjde sin båge - med osannolikt kraft slog pilen in i det mjuknande träet så att Meleks pil föll ur. Återigen nickade åskådarna.

Tredje provet skulle vara jakt och rytteri. Men khansöner får sällan de enkla prov vanliga krigarsöner ställs inför. Khanen påbjöd att alla återvände till bosättningen, så att de kunde överlägga om en lämplig utmaning. När alla de betydelsefulla männen gått in i tältet stod endast Melek och Gal kvar utanför. De tittade länge på varandra - innan Gal inledde ordbataljen. Han tittade mot den nedgående solen, och sade: "Tänk på allt det solen ser under sin bana. Allt det skall jag erövra, Melek". Melek muttrade till svar. Han syntes orolig och spänd. Gal var ivrig att visa sig starkare än sin äldre broder. Så småningom nöjde han sig och klättrade upp på det närmsta tältet, blickandes mot solnedgången. Sorgset såg Melek mot honom, då gamla ihanan Utjana, "haggan", hasade fram ur skuggorna. Hennes tunglösa mun utstötte sitt sedvanliga mumlande och hon skrockade, då hon pekade mot Gal, gjorde svepande rörelser, för att slutligen knacka Melek allvarsamt på huvudet. Melek visste att inte göra narr av henne - hon var visast av alla i klanen.

Så kom khanen ut. Med bister min sade han: "Ert uppdrag, söner, är att nedlägga den skadade panthera som siktats i närheten. Kom inte tillbaka utan dess huvud. Om ingen av er återvänder vet jag med sanning att vår ätt är dömd av gudarna. Iväg med er!". Medan khanens män ställde i ordning hästarna för sönerna kom tredje sonen Nevas, 9 vintrar gammal, och ryckte i faderns kläde. "Far, far, är inte pantheror väldigt farliga?". Khanen svarade: "Jo, min son, men sådan utmaning skall khanasöner klara. Annars är de inte mina söner." Nevas fortsatte förtvivlat sin klagan, till döva öron.

Gal red först, i sporrsträck åt väster, spanandes efter rovfåglarna. Melek frågade kort en av hirdmännen: "Var siktades pantheran?". Mannen pekade åt norr, med klurig min, och Melek satte av i trav. Den sista solstrimman dog ut och de två pojkarna började spåra. Vid midnatt hörde de båda ett isande vrål - det kunde inte vara annat än pantheran. Gal galopperade genast mot källan, emedan Melek lät sin häst sakta och tyst röra sig framåt. De båda anlände till en sänka, och såg varandra, på motsatta sidor, i månljuset. Gal tvekade inte. Han slängde sig av hästen med huggaren i händerna och började smyga ned mellan stenblocken. Melek tog istället sin båge och gick ner i sänkan.

Just när Gal uppfattade en rörelse framför sig hörde han hur stackars Melek föll tungt i den hala slänten. Som en blixt sköt pantheran fram ur skuggorna, rakt mot Melek. Gal sprang efter med stridsvrålet i halsen, men han hann inte. Pantheran var över hans bror, slet, bet och ryckte i hans ben. Melek tjöt av skräck innan han abrupt tystnade. Ursinnigt rände Gal svärde i ryggen på besten, bara för att lyftas upp när den ilsket reste sig och snodde runt. Gal tvekade dock inte. Han ryckte ut svärdet och rände det rakt upp i käften på den attackerande pantheran. Den föll ihop över honom och översköljde honom med sitt blod. Förtvivlad kravlade han sig loss och rusade fram till sin broder, som nätt och jämt andades men utan att vara vid medvetande. Gal insåg vad han behövde göra. Med ett mäktigt hugg som ingen annan pojke hade mäktat skiljde han pantherans huvud från dess kropp, innan han visslade till sig hästen och lastade upp både broder och pantherahuvud. Sedan red han som han aldrig ridit förut, mot den annalkande gryningen.

 

[ripperdoc]

Jakten

Först två stycken kortare anteckningar, därefter krönikan Jakten:

Åtta år efter Gals manbarhetsrit så möter Tarog under sitt bittra sökande en gammal vän i Sodoran. Melek har levt med cirefalier, han klär sig i främmande kläder, luktar annorlunda och har med sig märkliga ägodelar. Tarog kan fortfarande känna igen honom dock, och tillsammans ger de sig tillbaka till klan Takil. Många kommer bli mycket lyckliga att få återse Melek, andra inte fullt så lyckliga...

Tarog återvände med Melek, till Gals glädje. Brödernas far, Yurgan, var avvisande och menade att Melek inte hade någon anledning att återvända. Men Melek tänker stanna, och han offrar en fin slav till gudarna.

Samma natt så kommer Nevas tillbaka till klanen som drakryttare, flygandes på en heavédrake. Att de tre bröderna är återförenade igen gör natten tung i omen, och pajonen rotar ceremoniellt de återfunna bröderna.

Gal kallar till fest utan sin faders tillstånd, som stannar kvar i sitt tält och tjurar. Under drickandet så berättar man sagor från fjärrande land, och Gal spinner stora planer. Batuc somnar bara.


Jakten

Det var dags att bryta upp lägret och dra vidare. Marken hade förvandlats till en lerig sörja efter att guden Is grepp släppt. Under tystnad deltog bröderna Gal, Melek och Nevas i arbetet att packa ihop de stora tälten och fästa dem på sina slädar.

Flocken drog österut. Mer orört, vårfrodigt bete. Fyra dagar bort hördes dock annalkande ryttare. Som alltid ute på slätterna drog män och kvinnor händerna mot sina vapen - man vet aldrig vad som komma skall. Snart siktas åtta ryttare som i hög takt - så hög takt leran tillåter - rider mot dem. Som sig bör skickar Yurgan ut några av sina hirdmän för att utröna deras ärende.

När det visade sig att de bar bud till Yurgan, och endast Yurgan, spred sig viss misstänksamhet bland sönerna. Det syntes att ryttarna var från klan Tjakar. Yurgan red så ut med några av sina hirdmän och mötte upp budbärarna. Efter ett kort samtal red han tillbaka och manade på flocken. Han var dock synbart svår till sinnet och han bytte många blickar med Akta.

Efter en vecka fann man så småningom en lämplig lägerplats. Marken var stenig - mer jobb att sätta tälten, men mindre besvär med leran. På vägen hade man mött Bore och dennes flock och därmed fördubblat arbetsstyrkan. Innan lägret kunde resas var dock pajon Roke påbjuden att offra för att utröna platsens gudagunst. Detta tog lång tid, och de mer otåliga hade redan börjat spänna upp sina tält då Roke reste sig och påtalade att platsen var duglig.

Under kvällen höll man ånyo en fest för att fira den nya lägerplatsen. Här skulle man förbli åtminstone någon månad och betet var gott. Men förråden sinade, både manskap och boskap var magra. En jakt var väntad, men våren första stora jakt var av stor andlig vikt. Vem skulle få leda den?

Khan Yurgan äskade tystnad och talade: "Flocken behöver en jakt. Jag ålägger min son Gal att leda detta jaktlag, för första gången. Det är hög tid att han tar på sig detta ansvar. Jag kommer inte att delta på jakten." Det mumlades i folksamlingen - hade Yurgan försonats med Gal eller var det ytterligare en prövning?

Gal tog dock sin uppgift på högsta allvar. Han började samla ihop de bästa jägarna, inklusive sina två bröder, till jaktlaget. Samtidigt förstod pajon Roke sin uppgift - att offra till Visa om god jaktlycka, och framförallt, vart bästa bytet fanns. Ritualen pågick hela natten, och strax innan gryningen reste han sig upp och väckte Gal:

"Jag har sökt gudarna och vet nu att vi skall jaga österut." Österut väntades man kunna finna vildhästar. Jaktlaget samlades snabbt och satt upp, lätt utrustade och med en extra häst per man.

Aldrig tidigare hade jaktlaget haft en heavédrake till hjälp, och det visade sig vara direkt nödvändigt. Nevas cirkulerade ständigt ovan dem, spanandes och med god hjälp av sin drakes skarpa blick. Efter fem dagar såg Nevas så liten grupp vildhästar på väg söderut och han flög genast tillbaka för att meddela sina jaktkamrater.

Jaktlaget delades i två, det ena lett av Gal och det andra av Oreg. Gals grupp skulle leda bytet mot Oreg. Nevas valde dock att dyka ned sin drake vilket fick gruppen att splittra sig. Gal red mot ena halvan. Medan Batuk med lätthet nedlade den andra hästen red Gal i full galopp efter gruppens hingst. En viljornas kamp tycktes utbryta då Gal pressade sin egna hingst allt närmre. Till slut var han så nära att han kunde slänga sig över - vigt hoppade han över till vildhästen, för att genast skära strupen av den. Tumlande föll hästen och Gal slängde sig av.

Alla utom en av hästarna nedlades. Gal prisades för sitt mod, och för att vinna hingstens styrkor skar Gal av dess kön och åt det. Han kände hur styrkan for genom honom. Jaktlaget gjorde snabbt iordning kropparna och samlade gräs för att bättre kunna bevara köttet på vägen tillbaka. Det beslutades att halva jaktlaget skulle skickas hem med köttet, så kunde Gal och hans bröder stanna för att försöka jaga några örnar nära bergen.

Två dagar senare slog man läger för natten och avnjöt en ordentlig häststek. Medan de satt där började plötsligt Nevas drake kvittra och skrika. Var det fara å färde? Nevas satte genast upp och lät draken lyfta med tunga vingslag. Nevas hörde det - andra kvitter - fler heavédrakar. Ovanligt. Tre stycken mörka skuggor for med hög hastighet förbi. De flög i högsta hastighet norrut. Även Nevas drake var orolig och tycktes vilja följa dem.

När de isande skrien började höras var det uppenbart vad vilken fara drakarna flydde ifrån. En efter en svarade skrien, som utan tvekan tillhörde pantheror. Nevas rapporterade tillbaka till jaktlaget, samtidigt som han försökte lugna sin drake.

Oreg reste sig genast, med allvarsam min: "Vi bör genast dra oss undan. Sannolikt är pantherorna bara intresserade av drakarna. De kommer inte att bry sig om oss." Men Gals ögon lyste och han svarade: "Nej. Vi skall jaga dem."

Oreg förstod att Gal menade fullaste allvar, och klargjorde snabbt hur pantheror jagade. Enda chansen att ta dem vore att ta dem en efter en. Pantheror är dock fruktansvärt sluga och skulle snabbt genomskåda taktiken. De skulle försöka samla sig i en grupp och göra utfall mot männen. Han avslutade med att konstatera torrt att inte alla skulle överleva denna drabbing.

Melek skickades att ta undan hästarna till en säkrare plats, medan de övriga snabbt gjorde sig redo. Planen var att låta Nevas med sin drake locka fram en panthera, döda den, och sedan locka de andra pantherorna till draken igen.

Det blev en hård strid. Pantherornas isande skrin sköt över slätten och deras fruktade eldkvastar lyste upp himlen. Batuk anfölls och blev svårt biten. Endast med stort hjältemod och övernaturlig styrka kunde Tarog och Gal tillsammans nedlägga hela tre pantheror. De övriga pantherorna, sannolikt två stycken, insåg sitt underläge och drog sig undan.

Resan hem var tung och svår. Batuk vred sig i smärtor, och många bar småsår och sönderrivna kläder. När de kom hem hyllades de dock som hjältar. Den enda som inte syntes glad var khan Yurgan...

 

[ripperdoc]

Tinget

En krönika som aldrig riktigt avslutades, tyvärr. Nu är det för övrigt riktigt spel som krönikeras, inte minnesbilder från karaktärernas barndom. Detta var ett av de viktigaste spelmötena kampanjen har haft.

Sommaren hade anlänt och tiden för årets ting närmade sig med stormsteg. Resan till tingstenarna var inte lång, men den brännande hettan som Himmel plågade slätterna med var svår att undvika. Stämningen bland Takils hird var svår. Akta hade tidigare hämtats av klan Tjakar för ett par veckor sedan, vilket mycket enkelt kunde märkas på Khan Yurgan. Khan Yurgan red i fronten, tätt följd av Gal, Udes och Batuk. Knappt något sades under ritten, endast mummel kunde urskiljas från Yurgans håll.

<insert konversation mellan Gal och Jurgan>

Sällskapet anlände till Tingstenarna efter en 6 dagars lång färd. De var knappast de första som hade anlänt, redan en dag innan tinget skulle öppnas var slätten runt om tingstenarna fyllda med hästhjordar och tältbyar. Det var lerigt och dammigt på samma gång. Många rauner hade samlats här, inte bara för att följa tinget utan även för att handla och att träffa både vänner och ovänner. Så fort de anlänt till den utsedda platsen för klanens tält så satte genast Yurgan iväg emot klan Tjakars tält och lät resten av hirden sätta upp tälten. Gal, inte mycket sämre än sin far, gick emot det stora dryckestältet som fanns i närheten, tätt följd av Melek, Tarog, Batuk och Ar. Pajon Roke försvann själv iväg till det stora Pajon-tältet.

Väl inne i dryckestältet var det allt annat än tyst, det skrålades för fullt och många rauner tog tillfället i ta ut sina aggressioner innan tinget hunnit börja. Det bjöds på jäst <yoghurtdryck> utspätt med vatten då de inte ville ha alltför många fulla rauner vilket den starkare Himmelbärsdrycken brukade orsaka.

<Tältkonversation + Noni>

Batuk själv försvann ganska snabbt iväg emot klan Ods tält, vilket motsvarade ett litet tält med tre eller fyra medlemmar ur klanen. Det var inte ofta som någon större skara från Od kom till tinget då de oftast befann sig alldeles för långt bort för att kunna skicka större sällskap. Dessa män som hade anlänt var de som ofta hälsade på lite här och var i resten av rauna-samhället eftersom de oftast befann sig i de västra delarna av klan Ods territorium.

Kvällen föll förvånansvärt snabbt och redan innan raunerna insett det så var det morgon. Det var tingsdagen! Redan tidigt på morgonen började förberedelserna av pajonerna. Det var statyer som skulle resas, blodsoffer som skulle ske samt diverse andra förberedelser. Som vanligt så restes det stora podiet högst upp på en kulle vid tingstenarna. Det dröjde inte lång tid för större delen av raunerna att samlas runtom podiet, det var dags. Khanerna för klanerna stod redo bakom podiet där själve Khagan Auldur nu reste sig. Pajonerna stod vid sidan och försökte få folkmassan att tystna så att ritualen kunde börja.

<Tingöppnande>

<Profetia + Käftande mellan Gal och Jurgan>

Yurgan vände sig hastigt om efter att ha avslutat det hela. Han kallade snabbt till sig sin häst och red västerut. Gal hade aldrig vart så här ursinnig. Gal kallade snabbt till sig Tarog och sina hästar, de skulle följa efter Jurgan. Det tog inte lång tid innan de red ikapp honom och fick honom att sakta ned. Yurgan satt och offrade sitt eget blod till några små trästatyetter.

Gal anklagade Yurgan för vekhet, för att ha lurats av Auldur men Yurgan bara skakade på huvudet. Med stor sorg försökte han förklara att han aldrig ville Gal illa, men att gudarna redan gett sitt straff - spådomen var tolkad och svaret var entydigt - klan Takil måste falla. Han bad Gal, utan egentligt hopp, att inte ta till vapen, utan att acceptera historiens gång. Gal var ursinnig.
Yurgan vände sig om, försökte nå sin häst. Gal tog då tag i Yurgans axel, vägrade att släppa honom. Gal tvingade Yurgan att sakta vända sig om och med gråten i halsen vandrade båda hans händer sakta upp emot Jurgans hals.

“Gör det!” sa Yurgan. Hans röst var likgiltig, som om han hade gjort sitt.
“Far.. Jag hatade dig aldrig!” sade Gal och tryckte åt.

Yurgan började sakta att bli allt blåare i ansiktet. De båda sade inget till varandra, men Yurgans blick var låst vid Gals. Sakta försvann livet ur faderns kropp tills dess att den nästan majestätiskt sjönk ihop. Gal sänkte sakta kroppen och lät den ligga på marken och han gick sedan ner på knä vid kroppen, med ögonen fyllda av tårar.

Tarog blickade bort. Åskmoln var synliga i horisonten och det dröjde inte långt innan mullret hördes. Men det var inte bara det som var störde honom, det var även ryttarna som stod och blickade ned över sällskapet. Sakta satte dom fart ned emot Tarog och Gal, Tarog lösgjorde snabbt sina båda yxor och försökte urskilja vilken av ryttarna som skulle komma till attack först. Ryttarna närmade sig allt snabbare och nu märkte även Gal dem. Även han reste sig upp och såg emot dem. Ryttarna vek istället av tvärt från Tarog och Gal, och vrålande:

“Khanen är död. Khanen är död!". Ekot av deras vrål reste med vindens kraft när de galopperade tillbaka emot lägret.

Udes och Batuk stod och blickade ut emot de håll som Yurgan, Gal och Tarog hade försvunnit. Åskmolnen vid horisonten kunde bara betyda en enda sak. Pajonen gick upp till dem, till synes lika oroad över åskmolnen.

<Konversation mellan Roke, Udes och Sube>

De red, så fort de kunde. På vägen till Gal och Tarog mötte de upp ryttarna och hörde ropen skalla. Yurgan var död. Tingsfriden var bruten. Framtiden var osäker och sällskapet hade inte mycket till val, de var tvungna att försvinna härifrån och det fort. De anlände till platsen där Yurgan hade dött där Gal och Tarog väntade dem. Melek och Sube satte av och gick fram till kroppen, rörde vid kroppen.

“Ni måste ge er av, rid tills hästarna inte längre orkar. Rid mot öst där ni skall möta Od. Udes och Batuk kommer att leda er rätt. Men stanna inte en sekund längre än ni behöver, för nu är det ni som är bytet. Åk först till Taug och hämta upp eran broder och fortsätt sedan raka vägen till Od. Må ni rida med Vind i ryggen!”

Bröderna kramade om sin mor och satte sedan upp och red. De red i många dagar, stannade bara när hästarna krävde det. Till slut kom de till Taugs områden där de kunde fylla på sina förråd via de kontakter som Tarog hade i området. De hämtade upp Nevas och fortsatte österut. Dagarna gick och den stämning som rådde i sällskapet var tryckt. Alla visste att vid vilket ögonblick så som helst så skulle hämnden vara över dem. Oturligt nog, så var det precis vad som väntade.

En morgon, då sällskapet just hade lämnat lägerplatsen så såg de dammoln i väster. De visste att det inte bådade gott utan sporrade hästarna ännu mer.

“Fortsätt rid, stanna inte en för ett ögonblick..” sade Udes och satte iväg mot en närbelägen kulle innan någon överhuvudtaget hade tid att säga något. Men sällskapet visste redan vad som gällde, de hade letat sig in på Ods område och nu behövde de förstärkningar. Snart hörde de Ods horn ljuda över slätterna.

Sällskapet red, de red och dammolnet bakom dem närmade sig mer för varje glas som gick blev hästarna allt tröttare och tröttare. Vid ett tillfälle red de ifrån dammolnet men misstänkte bara att jägarna bytte hästar. Då visste de att det var ute med dem - de skulle aldrig kunna fly från ryttare med utvilade hästar när deras egna riddjur var på bristningsgränsen.

Snabbt knappade förföljarna in, tills bara några hundra fot kvarstod. Då föll den första hästen, och drog med sig fler. Handlöst föll Melek, Gal till marken och slog sig illa. Deras hästar var döda innan de slagit i marken, och inom kort skulle förföljarna hinna upp dem. Tarog och Roke lyckades stoppa sina hästar och snabbt ta sig tillbaka. Det var dags att ta den sista striden.

De drog sina vapen och såg mot de annalkande ryttarna. De var av klan Kutlug, Takils värsta fiender. Med dova svordomar förberedde de sig. Sedan drog de in som en storm över dem. Melek träffades svårt och slungades till marken, men ryttarna påbörjade en vid cirkel för att åter angripa. Endast Tarog hade lyckats träffa en av hästarna, vars ryttare snabbt drog sig ur striden.

Gal och Batuk drog sina bågar, kanske kunde de fälla någon fiende innan de hann tillbaka. Det var dock lönlöst, andra anfallsvågen var lika oundviklig som Vind. Denna gången träffades Batuk rakt över ansiktet med en bister raunklinga och föll genast svårt blödande till marken. Återigen visade Tarog att Krig levde i honom - med sina två krokar drog han ned en av ryttarna på marken för att därefter snabbt kapa huvudet av mannen.

Då hörde de hornen till svar. Bakom dem stormade en stor kolonn av grönmärkta Od-ryttare fram, med sina bågar i högsta hugg. Ett regn av välriktade pilar mötte de förvånade Kutlug-krigarna och var tredje föll död eller sårad ur sadeln. Kutlug gjorde som de alltid gjort och flydde därmed striden.

 

[ripperdoc]

Källan

Denna krönika har fallit bort och skrevs aldrig. Kanske någon får tummen ur och skriver ihop något - då läggs det in här eller som ett svar. Allt som finns är denna lilla checklista:

Under konstruktion: 1 - Stannar hos Od
2 - Itens (Stavning?) ande
3 - Reser mot källan
4 - Reningen/spådomen
5 - Splittras åt
6 - Slakten och striden med hundarna
7 - Österut, och mötet med två jägare\\

Så, ignorera med gott samveta detta inlägg tills dess att jag en riktig krönika fixats. Gå gärna vidare till nästa krönikeavsnitt!

 

[ripperdoc]

Gryningens land

Gryningens land är alltså de områden i öster som anses vara raunernas födelseplats, eller åtminstone där de inledde sitt liv på slätterna. Profetiorna säger att vinden en gång ska föra med sig en raunahär från gryningen...

Gryningens land

Ingen av männen var stolta över att de dödat de två Od-ryttarna bara för deras hästar. Men de förstod, som alla rauner, att det sällan fanns andra alternativ ute på stäppen. Pajon Roke var dock mest orolig, och han valde att stanna med de två liken för att genomföra begravningsritualen natten igenom, medan de övriga red till den lilla gölen Nevas siktat tidigare. Där skulle de kunna slå läger och vattna hästarna och sina egna strupar. Under kvällen spred sig ett sjukligt, purpurfärgat ljus över solnedgången i väster, som fick gölen att nästan lysa. Inte mycket sades, och så småningom kröp de in i sitt lilla tält för att sova.

Nevas vaknade långtsamt och behagligt någon gång efter solnedgången. Han hörde Vimas varma kvittrande utifrån, men det tog flera minuter innan han började undra varför hon kvittrade. Försiktigt lättade han på tältduken för att se ut. Först såg han den sovande vakten, Batuk, men sedan såg han en skog av svarta hovar - några av dem kloliknande! Deras läger var helt omringat av ett tjog ståtliga ryttare stridsmundering. En av dem smekte förstrött Vima, som underdånigt kvittrade till svar.

Nevas väckte tyst de andra, innan de alla steg ut ur tältet. Gal frågade uppfodrande vad ryttarnas ärende var. Mannen - eller kvinnan - vid Vima svarade med egendomligt neutral röst att de var av Gryningens folk, att de undersökte sina domäner. De frågade kort ut Gal om deras förehavanden, innan de förklarade att de jagade illdådsmän i väster, och att Gal skulle följa med för att visa dem.

De red så ut, som dundrande åskmoln. Gal och hans bröder var stumma av förvåning. De hade skymtat att flera av hästarna var flertåiga - med vassa klor. Alla krigarna var välrustade med hjälmar som dolde deras ansikten. Tillsammans med de svarta ryttarna tycktes slätterna passera som ett suddigt moln runt dem. Efter en hel dags ritt var de framme vid Ods bäck - onaturligt snabbt.

De svarta ryttarna pekade ned mot dalen där bäcken slingrade sig fram. Genom en skog av taggiga buskar drog en liten karavan av avsuttna ryttare, hästar, sårade och gods. Det måste vara Kutlugs män.

Med ett skri stormade krigarna ned i dalen, utan att bry sig om de taggiga buskarna. Försvararna hade inte en chans att gruppera sig eller komma upp i sina sadlar - det var en ren slakt. Ett fåtal lyckades gömma sig eller springa iväg, men de svarta skickade män att plocka upp dem.

Nevas fann Tarog, fortfarande svårt skadad och febrig, bunden vid en bår. Han verkade ha hållits vid liv, nätt och jämt. Roke sattes genast att ge honom vård. Samtidigt följde Batuk ett spår av Odska klenoder som spritts i buskaget - då han såg en överlevande av Od. Ingen mindre än en svårt skadad khan Ködu kröp fram, med en kniv krampaktigt i handen. Även Ködu gavs den vård man kunde uppbringa, men det var tydligt att han var döende.

Han drog dock Batuk och Gal nära sig, och började berätta om dagen då Vind tog alla hästar. Männen kände igen legenden, men förstod att Ködu försökte säga något. Sensmoralen var glasklar - en klan kan vara utan khan, men inte utan flock. Ködu förklarade sedan att Gal och Batuk skulle hedra eden mellan de två klanerna. Därefter drog han sin sista suck.

Vem var ansvarig för dessa illdåd? En skadad krigare, en kvinna, började genast förhöras. Hon sade sig vara av Kärlekens hord, som sedan blivit en fri krigare. Hon berättade att de flesta av krigarna var fria som henne, och att de hyrts av män från Kutlug. Det fanns dock flera krigare från De Vanställdas Hord bland de döda, och Gal misstänkte att denna hord också hade ett finger med i spelet.

Efter att ha samlat ihop alla värdefullare ägodelar, och gjort ett enkelt stenröse åt Ködu och de andra av Ods döda, galopperade truppen tillbaka mot öster. Ritten var lång och tycktes nästan ske i drömtillstånd. Slätterna tycktes oändliga, och man stannade bara för kort vila och mat. Efter kanske två veckor - ingen kunde hålla reda på dagarna - nådde man den branta kanten till en frodig dal.

De svarta krigarnas ledare tog av sig sin hjälm och släppte ut sitt blanka, svarta hår. En kvinna! Hon sade kort: "Välkommen till Gryningens land!". I dalen kunde man skönja en bred flod, och en större bosättning.

De red alla ner och snart befann de sig i den friska floden. Hästar, rustningar och manskap tvättades. Även kvinnan, Osini, steg ned i floden och tog oblygt av sig alla kläderna. Gal hade redan börjat åtrå henne.

Efter detta bjöds en festmåltid av frukt, kött, bröd och andra godsaker. Takils män erbjöds att ställa alla frågor till Osini om detta "Gryningens folk". De sade sig vara de ursprungliga raunerna, som bott i denna dalen sedan urminnes tider. Deras domäner sträckte sig dock långt i alla riktningar. Osini berättade att inom Gryningens hord fanns inga giftermål och inga pajoner. Alla var lika inför gudarna. Inga barn syntes heller till - de hölls åtskilda i "Drömmarnas dal".

Måltiden följdes av dans, och snart hade både män och kvinnor klätt av sig för att i de rusiga ångorna delta. Gal bjöds in till Osinis tält och fullbordade där sin manliga plikt, likväl som de övriga männen fick mätta sin hunger efter många veckor på stäpperna.