WRNU:s filmklubb 2026 v3

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v3 2026 – #677 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Franz]

Lillgrabbens favoritfilm är Vaiana (eller Moana som den också heter) och vill se den ca. tre gånger om dagen. Den var spännande och rolig första gången jag såg den och inte lika rolig efter typ 38 gånger.

 

[krank]

Jag har just sett Little Nicky för första gången på c:a 25 år.

Adam Sandler spelar den yngsta och mjäkigaste av djävulens tre sönder, med "roligt ansiktsuttryck" och talfel genom hela filmen eftersom en av hans bröder slog honom i ansiktet med en skyffel när han var liten. När djävulen istället för att pensionera sig tycker att han ska regera i tio tusen år till eftersom ingen av sönerna kommer kunna upprätthålla balansen mellan ont och gott ordentligt, blir Nickys äldre bröder sura och åker till jorden för att göra den till Nya Helvetet. När de gör det fryser nervägen, så att ingen längre kan komma in i helvetet. Nicky måste nu åka upp till jorden dit han aldrig varit, och fånga in sina bröder innan pappa dör (vilket han tydligen gör om det inte hela tiden kommer in nya själar).

Det här är en väldigt, väldigt dum film. Det finns faktiskt ingen del av den som inte är jättedum. Varje minut är dumt skriven, och den består av hundraprocentigt dumma idéer som inte hade kunnat räddas genom bättre manus eller det bästa skådespeleriet i världen. Nu är det här inte ett bättre manus, det är ett så dumt manus att inte det bästa skådespeleriet i världen kunnat rädda det.

Spoiler alert: Det är inte heller det bästa skådespeleriet i världen.

Dessutom kan jag väl säga att en del av skämten inte direkt åldrats väl – förutom att humorn är dum så får jag väl säga att bög- och transskämt inte riktigt känns lika kul 2025 som 2000.

Rodney Dangerfield, som är med i en biroll som djävulens pappa, är inte rolig. Har aldrig varit det.

Men, det är inte som att filmen saknar positiva sidor. "Dum" och "överspelad" är trots allt bara negativa grejer om man inte förväntar sig dem.

Först och främst är Rhys Ifans med, och han tar i från tårna. Här har vi en skådis som fattade vad uppgiften var och såg till att tugga scenografi i varje minut av screen time. Han verkar ha skitkul, helt enkelt.

Sedan gillar jag att de aldrig gör "nördig-till-fotomodellsnygg"-grejen med kärleksintresset. Hon får vara lite nördigt "osnygg" genom hela filmen. Inte en enda ta-av-sig-glasögonen-och-ruska-till-håret-scen.

What else… Alla praktiska effekter funkar riktigt bra. CGI-effekterna är gräsliga, men det praktiska är riktigt snyggt.

Och kanske det viktigaste: Jag har en weak spot för dumma idéer som det spenderas för mycket pengar på. Att en såhär dum film fick göras, att den togs från idé till bioskärm för 85 miljoner dollarinos… Det får mig att bli lite varm inombords. Jag gillar ju udda fåglar och dum fulkultur på det sättet. Säga vad man vill om den här filmen, men den är ingen Fast & Furious 12 liksom. Inga kanter nedsandade, ingenting alls är marknadsundersökt och om filmen visades för någon testpublik så sket de helt i vad den sade. Och den grejen är jag helt enkelt rätt svag för.

85 mille. Som jämförelse kostade första X-menfilmen 75 miljoner och kom ut samma år. Final Destination och Pitch Black låg kring 25.

Det här är dumt och mestadels dåligt men jag kan inte säga att jag är besviken eller att filmen inte borde ha gjorts.

Och den har ett par repliker som bitit sig fast i mitt huvud i 25 år vid det här laget…

I don't need luck – I'm good.​

BETYG: 3+/5

 

[DeBracy]

Jag har sett The New Mutants (2020) efter att ha läst nån kommentar om den på Year Zero Worlds-discorden i svallvågorna av att Invincible-betan är ute. Den var väl en krankisk trea.

 

[Rickard]

Mulholland Drive
2001

Lynch är sinnessjuk. Jag tror han inte ser världen som vi andra. Mark Zuckerberg beter sig inte mänskligt. Kafka och Robert E. Howard. Båda skriver en värld utifrån hur dom betraktar vår riktiga värld - en tankevärld som är så främmande för oss "normala" att vi ser på det med fascination i något vi inte kan förstå. Dokumentärfilmaren Werner Herzog kan sålla sig till denna skara också.

Det är inte äkta människor i Lynch filmer; det märks tydligt i hur dialogen förs. Det är inte så människor pratar, men det är så Lynch tror att människor kommunicerar. Sedan sätter han normala skådespelare som försöker spela likt Leslie Nielsen spelar seriöst i en bisarr Nakna Pistol-värld. En del av Lynch storhet ligger dock inte bara hans annorlunda världsbild utan vilken stark fotograf han är.

Filmen handlar om en skådespelares öde från det hon kommer till Los Angeles till slutet av hennes karriär, berättat fragmentariskt och metaforiskt. Den enda scenen som egentligen sker "på riktigt" är hennes casting och där lyser Naomi Watts. Det var också där jag "förstod" filmen.

Spoiler: En annorlunda tolkning av filmens budskap

Lynch låter koncept manifestera sig som personer och objekt i sina filmer. Inga personer är verkliga i filmen förutom skådespelerskan Diane även om hon bara är en spillra av alla sina "jag". Alla personer runt omkring är enbart delar av henne eller den industri hon befinner sig i. Servitrisen Betty, filmstjärnan Camilla, uteliggaren bakom huset och det äldre paret är alla delar av hennes medvetande, av hennes persona.

• Diane: Oskuldsfull och principfast.
• Äldre paret: är Dianes hopp och engagemang som kommer med henne till Los Angeles. Dom kommer igen i slutet, väldigt små, som en påminnelse för vad hon hade hoppats på innan Diane tar livet av sig.
  Servitrisen Betty: är hennes jobb innan hon fick sitt stora break.
• Uteliggaren: är hennes mörka sida och det som slutligen får henne att ta beslutet. 15 minuter in i filmen är en forshadowing för detta.
• Blå nyckeln: är egentligen pistolen, hennes lösning på problemet. Hon dödar Camilla genom att ta begå självmord.
• Filmstjärnan Camilla/Rita: Dianes persona som säljer sina principer (Diane) för att lyckas i branchen.
• Regissören: står för konceptet att folk försöker stå emot Hollywoods utnyttjande men sedan förändras och får smaka på frukterna och blir en del av etablissemanget som lever på förtryck.
• Regissörens fest: dom uttryckligen säger att det är en "genväg". Camillla säger att hon och Diana träffades under första filmen - det var då Diana sålde en del av sig själv och Camilla uppstod. Camilla kysser en annan skådespelare: den tysta förståelsen för att alla kvinnor spelar Hollywoods spel.
• Hyresvärdinnan/regissörens mamma: det folk som accepterat vad Hollywood och försöker underlätta för offren.
• Sexscenerna: Skådespelaren försöker älska sig själv. Onani-scenen representerar att hon inte kan känna någon lycka alls.
• #metoo: scenen där torpeden dödar någon för telefonnumren. Andra dras in. En person, kanske fet för att hon gagnat av detta - hon visste. Städaren som försökt dölja det. Larmet ljudet och metoo startar. Detta 20 år innan det faktiskt hände.
• Teater Silencio - det här är ett avbrott från filmen och Lynch säger till den som tittar på filmen att film inte är på riktigt. Att trots att saker händer med skådespelarna bryr vi bara oss om filmen. Att vi accepterat detta med tystnad. Silencio.

En av symbolikerna jag inte lyckats förstå är kofösaren, men jag har inte heller all Lynchs erfarenhet av branchen så metaforerna kan därför ligga bortom min kunskap.

Lynch har gjort en film som är kritisk mot Hollywood och hur den utnyttjar skådespelerskor, hur den förvrider människor till att utnyttja och hur folk har vant sig vid att detta är regeln för hur man blir framgångsrik. Han har dolt kritiken bakom tung symbolik; symbolik han inte vill förklara. Antagligen för det är en industri han själv är en del av. Det här är en av väldigt få filmer som sexscener faktiskt betytt något. En film som egentligen skulle ha varit en tvserie men som drogs tillbaka efter pilot-avsnittet så Lynch gjorde om idéerna till en film istället.

Det jag fick med mig av filmen var 1) min förståelse för Lynch och 2) vilken jävla bra skådespelare Naomi Watts är. För mig har hon som person alltid gett ett deprimerat uttryck så att kunna spela någon så gladlynt tyder på vilken skiftning hon gör i sin personlighet för att spela ut karaktären. Få känner till detta, men Watts ville ta livet av sig på Mulholland Drive för att hon kände att hennes karriär aldrig lyfte. Denna film gjorde lyfte henne. Svårt att ge betyg, så den funkar att softa till, är riktigt skön på någon punkt och är en film jag kan rekommendera varmt på grund av hur många år före i tiden Lynch är.

BETYG: (3-5)/5

PS. Jag blir sugen att se Twin Peaks nu när jag vet hur Lynch tänker. DS.

 

[Jocke]

Mulholland Drive
2001

Lynch är sinnessjuk. Jag tror han inte ser världen som vi andra. Mark Zuckerberg beter sig inte mänskligt. Kafka och Robert E. Howard. Båda skriver en värld utifrån hur dom betraktar vår riktiga värld - en tankevärld som är så främmande för oss "normala" att vi ser på det med fascination i något vi inte kan förstå. Dokumentärfilmaren Werner Herzog kan sålla sig till denna skara också.

Det är inte äkta människor i Lynch filmer; det märks tydligt i hur dialogen förs. Det är inte så människor pratar, men det är så Lynch tror att människor kommunicerar. Sedan sätter han normala skådespelare som försöker spela likt Leslie Nielsen spelar seriöst i en bisarr Nakna Pistol-värld. En del av Lynch storhet ligger dock inte bara hans annorlunda världsbild utan vilken stark fotograf han är.

Filmen handlar om en skådespelares öde från det hon kommer till Los Angeles till slutet av hennes karriär, berättat fragmentariskt och metaforiskt. Den enda scenen som egentligen sker "på riktigt" är hennes casting och där lyser Naomi Watts. Det var också där jag "förstod" filmen. [edit]

Spoiler: En annorlunda tolkning av filmens budskap

Lynch låter koncept manifestera sig som personer och objekt i sina filmer. Inga personer är verkliga i filmen förutom skådespelerskan Diane även om hon bara är en spillra av alla sina "jag". Alla personer runt omkring är enbart delar av henne eller den industri hon befinner sig i. Servitrisen Betty, filmstjärnan Camilla, uteliggaren bakom huset och det äldre paret är alla delar av hennes medvetande, av hennes persona.

• Diane: Oskuldsfull och principfast.
• Äldre paret: är Dianes hopp och engagemang som kommer med henne till Los Angeles. Dom kommer igen i slutet, väldigt små, som en påminnelse för vad hon hade hoppats på innan Diane tar livet av sig.
  Servitrisen Betty: är hennes jobb innan hon fick sitt stora break.
• Uteliggaren: är hennes mörka sida och det som slutligen får henne att ta beslutet. 15 minuter in i filmen är en forshadowing för detta.
• Blå nyckeln: är egentligen pistolen, hennes lösning på problemet. Hon dödar Camilla genom att ta begå självmord.
• Filmstjärnan Camilla/Rita: Dianes persona som säljer sina principer (Diane) för att lyckas i branchen.
• Regissören: står för konceptet att folk försöker stå emot Hollywoods utnyttjande men sedan förändras och får smaka på frukterna och blir en del av etablissemanget som lever på förtryck.
• Regissörens fest: dom uttryckligen säger att det är en "genväg". Camillla säger att hon och Diana träffades under första filmen - det var då Diana sålde en del av sig själv och Camilla uppstod. Camilla kysser en annan skådespelare: den tysta förståelsen för att alla kvinnor spelar Hollywoods spel.
• Hyresvärdinnan/regissörens mamma: det folk som accepterat vad Hollywood och försöker underlätta för offren.
• Sexscenerna: Skådespelaren försöker älska sig själv. Onani-scenen representerar att hon inte kan känna någon lycka alls.
• #metoo: scenen där torpeden dödar någon för telefonnumren. Andra dras in. En person, kanske fet för att hon gagnat av detta - hon visste. Städaren som försökt dölja det. Larmet ljudet och metoo startar. Detta 20 år innan det faktiskt hände.
• Teater Silencio - det här är ett avbrott från filmen och Lynch säger till den som tittar på filmen att film inte är på riktigt. Att trots att saker händer med skådespelarna bryr vi bara oss om filmen. Att vi accepterat detta med tystnad. Silencio.

En av symbolikerna jag inte lyckats förstå är kofösaren, men jag har inte heller all Lynchs erfarenhet av branchen så metaforerna kan därför ligga bortom min kunskap.

Lynch har gjort en film som är kritisk mot Hollywood och hur den utnyttjar skådespelerskor, hur den förvrider människor till att utnyttja och hur folk har vant sig vid att detta är regeln för hur man blir framgångsrik. Han har dolt kritiken bakom tung symbolik; symbolik han inte vill förklara. Antagligen för det är en industri han själv är en del av. Det här är en av väldigt få filmer som sexscener faktiskt betytt något. En film som egentligen skulle ha varit en tvserie men som drogs tillbaka efter pilot-avsnittet så Lynch gjorde om idéerna till en film istället.

Det jag fick med mig av filmen var 1) min förståelse för Lynch och 2) vilken jävla bra skådespelare Naomi Watts är. För mig har hon som person alltid gett ett deprimerat uttryck så att kunna spela någon så gladlynt tyder på vilken skiftning hon gör i sin personlighet för att spela ut karaktären. Få känner till detta, men Watts ville ta livet av sig på Mulholland Drive för att hon kände att hennes karriär aldrig lyfte. Denna film gjorde lyfte henne. Svårt att ge betyg, så den funkar att softa till, är riktigt skön på någon punkt och är en film jag kan rekommendera varmt på grund av hur många år före i tiden Lynch är.

BETYG: (3-5)/5

PS. Jag blir sugen att se Twin Peaks nu när jag vet hur Lynch tänker. DS.

Gör det, men vänta på Twin Peaks Day! Och missa inte filmen + s3.
Väldigt mycket av det ”mystiska” i Twin Peaks är Mark Frost, vilket man kanske inte kan tänka sig. Tex logerna. Det är ett kaninhål av oändligt djup. Men ibland är det grunt som en plaskdamm också.

 

[krank]

Nästa veckas tråd här