WRNU:s filmklubb 2021 v39

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
32,330
Location
Nynäshamn
Detta är WRNU's filmklubb för v39 2021 – #456 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

1591730152931.png
 

Dr_Dängrot

Suomen sankari
Joined
1 Mar 2017
Messages
3,542
Jag hade mina gamla föräldraenheter på besök under gårdagskvällen och vi kollade på film och valet föll på thrillern the devil's child även känd som Joshua ifrån 2007.

9 åriga Joshua lever med sina föräldrar ett framgångsrikt new york par , Joshua är något av en child prodigy speciellt när det kommer till piano och han uppvisar en intelligens far beyond his years .

Efter att joshua's syster föds börjar Joshua agera mer och mer underligt och distanserar sig allt mer ifrån sina föräldrar och graviterar mer mot sin morbror , ju mer dagarna går börjar Joshua uppvisa ett närmast sociopatiskt beteende .


Betyg 2/5 det här var helt enkelt inte min typ av film , den kändes oerhört seg och det kändes som att tiden sniglade sig fram mot ett förutsägbart slut.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,163
Location
Malmö

Jag har sett Godzilla: Tokyo SOS (2003), eller Godzilla x Mothra x Mechagodzilla: Tokyo SOS, vilket är en direkt uppföljare på Godzilla Against Mechagodzilla. Om jag förstått rätt så refererar också till den gamla Mothra-filmen.

Mothras älvor dyker upp och varnar för att det är fel att väcka döda till liv och vill att gamla Godzillas ben återvänds till sin viloplats. Godzilla anfaller, Mothra anfaller, Kiryu kallas in. Karaktärerna är helt andra än förra filmens - piloten från förra filmen skickas iväg tidigt, och ingen annan skådespelare från den utöver en (ganska oviktig) dyker upp. Karaktärsutvecklingen är alltså obefintlig och ingen av de människor som dök upp i förra filmen gör något viktigt.

Handlingsmässigt är det bara lite djupare än en vattenpöl. Man måste nog vara ganska fanatisk shinto(om ens det) för att köpa flumhippiemotivationen att en klon är samma sak som att skända ett jättemonsters grav, särskilt som att det inte var en plot point tidigare. Det befästs knappt och känns mest som något som rusas förbi för att få några vagt definierade konflikter som aldrig riktigt följs upp för alla viker sig istället för att vara ens lite grann motvalls.

Det ser rätt snyggt ut, striderna är OK. Mothras former är tyvärr lite trista i strid som vanligt, det saknar tyngd och dess attacker har lika lite tyngd som alltid - de borde haft lite mer handgemäng med i dess lista. Kiryu är fortfarande rätt awesum, inklusive lite snygga närstridsgrejer.

Betyg: OK film men sämre än filmen innan.
 

Bolongo

Swashbuckler
Joined
6 Apr 2013
Messages
3,447
Location
Göteborg
Så har då även jag varit och sett Sanddyn.

Har nog inte så mycket att tillägga till tidigare recensioner. Jag gillade den så klart eftersom det är den mest trogna översättningen av boken hittills.

Men jag kan inte ens börja att föreställa mig hur detta fungerar för någon som inte läst boken…
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,163
Location
Malmö
Jag har sett Godzilla: Final Wars (2004)

eller: den helt bonkers Godzilla-filmen

Så recap: Minns ni Invastion of the Astro-Monster? Nej? Det är lugnt, den här filmen kopplar inte tillbaka till den alls.

Handlingen i korthet: En bunte kaijus dök upp som en slags naturens karma för att mänskligheten krigade och förstörde, mänskligheten lade ner krig för att stoppa alla monster. Samtidigt dök det också upp mutanter med superkrafter som bildade en inte-alls-creepy militär organisation under... typ FN? Det lämnas vagt. Och den militären har flygande krigsskepp som ser ut som de smitit ur en 1970-talsanime, eller möjligen Thunderbirds. Det här är backstoryn man får inom filmens första 5 minuter. Nej, det finns inga andra filmer i den här tidslinjen.


c'est magnifique

Man hittar en uråldrig utomjordisk kaiju, fler kaijus än vanligt attackerar på en gång, utomjordingar (Xilians) dyker upp och räddar mänskligheten, en Ond Plan upptäcks och Godzilla frigörs för att sparka stjärten på så många kaijus som möjligt, inklusive amerikanska Godzilla.


Pålitliga.

Så: Superkampsportande, lite lam spy thriller, utomjordingar och till avslutning nästan en timmes action där kaijustrider varvas med rymdskeppsstrid och diverse fajter. I princip har någon tagit nästan alla showa-era-monster och tryckt ihop dem i en film, som i Destroy All Monsters (1968), men med 00-tals-estetik, uppdaterade kostymer, effekter och mer strider. De trycker också in en amerikansk skådis i en större roll och han verkligen spelar över fantastiskt.

Betyg: 11/10. En upplevelse.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,298
I fredags såg jag Ronja rövardotter med barnen.

Håller fortfarande. Ska se om jag kan hitta tv-serieklippningen nästa gång. Det här var så bra att jag vill ha en timme till.

4/5. Antagligen den bästa Astrid Lindgren-filmatiseringen.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,163
Location
Malmö
Och med det har jag sett samtliga Toho-filmer om Godzilla.

Millenium har en del bra filmer, en del mindre bra. I ordning skulle jag rekommendera: Godzilla, Mothra and King Ghidorah: Giant Monsters All-Out Attack, Godzilla: Final Wars, Godzilla vs. Megaguirus och Godzilla Against Mechagodzilla . Resten av filmerna är rätt OK, men de är mestadels inte riktigt tillräckligt bra för min smak. Och till skillnad från Heisei-filmerna finns det nästan ingen kontinuitet (utöver Against Mechagodzilla och Tokyo SOS), så man kan välja och vraka.

För Reiwa: Shin Godzilla hade jag sett sedan innan - Hideaki Anno plockar upp vibbar från 1984 års Godzilla för att göra en slags disaster movie av det hela som är rätt underhållande (och har ett par dåliga skådisar, det verkar vara en grej med många Godzilla-filmer) och trilogin Planet of the Monsters, City on the Edge of Battle och The Planet Eater är en sammanhängande animerad story om en mänsklighet som flyr Jorden, ångrar sig och återvänder 10 000 år senare för att slåss mot Godzilla - den är OK. Av den nya eran (Reiwa) skulle jag rekommendera Shin Godzilla och möjligen Godzilla: Singular Point (en animerad serie)

Av de amerikanska filmerna har jag sett: Godzilla (1998), som har sina sidor men med en Godzilla som inte är särskilt skrämmande (möjligt att någon såg för mycket Jurassic Park). Godzilla (2014) är ett sömnpiller med en totalt ointressant protagonist som inte gör något intressant och typ 15 minuter kaiju-strid - och så pass få minuter strid må vara norm för Showa era-filmer men de var inte över 2 timmar långa. King of the Monsters är en fantastisk monster mash - den förlitar sig på den förra filmen men läs en sammanfattning om ni inte sett den och spara er tid. Jag har inte sett Godzilla vs. Kong (eller Skull Island för den delen) men kommer nog se dem så småningom.

Härnäst så kommer jag nog ge mig på lite andra sorters filmer. :)
 

Übereil

Hero
Joined
10 Jun 2010
Messages
1,756
Location
Örebro
Jag har sett Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings. Efter den ganska jumna Black Widow så var den här filmen lite av en positiv överraskning. Precis som Black Widow så introducerar de en ny, hemlig organisation som styr världen från skuggorna (hur de alla lyckats styra världen från skuggan kan man fråga sig...) - en annan gemensam nämnare är relationen mellan hjälten och hjältens familj.

Filmen i handlar om hur den legendariske ledaren för the Ten Rings (som har magiska ringar som gör honom odödlig och ostoppbar, typ) försöker återförenas med sin döda fru. Huvudpersonen är hans son, som fadern behöver för att lyckas. Sonen är... ambvivalent till projektet, framför allt för att planen låter så jävla flummig (plus att pappa så klart inte bara frågar honom - han försöker istället råna och kidnappa honom).

Utan att gå in på detaljer så är filmen rätt jävla high concept och rätt jävla episk - det är i slutändan ren östasiatisk high fantasy. Samtidigt så är det också en film om hur en moders död kan påverka en familj. Den kontrasten mellan det episka och det personliga gillade jag. Det är också en kampsportsfilm, vilket ger ett annat bildspråk än tidigare Marvel-filmer.

Allt som allt så är det här en film som ger mig hopp om att framtiden för MCU lever. Den var definitivt en av de bästa origin stories-filmer de gjort, och på det stora hela så kändes den en bit över genomsnittet för MCU-filmer. Jag är nog benägen att ge den 4/5.

Übereil
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,298
Under pendling till jobbet har jag tittat på Karate Kid del 3.

Herreminskalman vilket trams. Allt utom öppningsscenen är totalt meningslöst. Skurken spelar över så mycket att han blir en skurk i Snurre Sprätt. Hans plan är totalt urdum. Den enda intressanta karaktären i filmen försvinner efter start och är med kanske fem minuter till i hela filmen.

Nä, den här kan man hoppa över.

1,5 / 5. Det enda som räddar den från totalt bottennapp är en del vackra naturbilder och att Pat Morita alltid är bra, även om han knappt har något kul att göra här jämfört med de två tidigare.
 

Franz

Swashbuckler
Joined
4 Dec 2010
Messages
2,660
Jag har sett Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings. Jag gillade den! Den känns som en kärlekshyllning till såväl Jackie Chan som wuxia och då jag gillar bådadera var jag underhållen. Det som gör att filmen lyfter från att bara vara okej till att bli riktigt bra är karaktärerna. Huvudpersonen och hans sidekick (hon är min favorit) är underhållande. Skurken är både sympatisk och en skitstövel vilket gör att man blir intressant kluven till honom. Även bikaraktärerna, exempelvis den stoiske bågskytten, är roliga och färgstarka.

Jag tyckte nog mer om filmen Black Widow, då den hade en mer oförutsägbar handling och bättre actionscener. Actionscenerna i denna film börjar väldigt bra, men mot slutet blir det en cgi-fest som tyvärr inte är särskilt spännande. Den finns också en plantering och payoff med med
drake
som jag tycker inte är särskilt utvecklad.
Mannans visa ord om drakar känns som något spirituellt, men det blir väldigt bokstavligt. Och hade inte huvudpersonen fallit i plurret just där och just då hade mammans råd varit meningslöst.

Hursom, detta är en bra film som blandar action och humor! En bioupplevelse att rekommendera!
 

Übereil

Hero
Joined
10 Jun 2010
Messages
1,756
Location
Örebro
Skurken är både sympatisk och en skitstövel vilket gör att man blir intressant kluven till honom.
Framför allt så har han en motivation som är lätt att sympatisera med. Jag tycker skurkar alltid är som bäst när de gör fel sak av rätt anledning och det här är ett väldigt bra exempel på det.

Dessutom så tycker jag att dimensionen att skurken är hjältens far och att han ändå, i någon mån, bryr sig om och respekterar sina barn gör honom ännu intressantare (just för att det är barnen som försöker stoppa honom). I jämförelse med just Black Widow (som också undersöker relationen mellan hjälten och hjältens familj) så tycker jag den här dynamiken fungerar bättre och är intressantare.

Übereil
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
32,330
Location
Nynäshamn
Jag har sett X-men: Dark Phoenix igen. Jag köpte den på bluray, och det betyder att jag får räkna den som veckans film trots att jag skrivit om den två gånger tidigare.

Första gången tyckte jag mest illa om den.

Andra gången fantiserade jag om hur mycket bättre den blivit som miniserie i åtta delar.

Den här gången… Tja, först och främst tänkte jag på hur mycket jag hoppas att Marvel gör något av X-men, nu när de har rättigheterna igen. X-men är ju mina favoriter bland typ alla Marvel/DC-properties överhuvudtaget – eller ja, hela X-delen av marvels universum egentligen. Det är där jag är "hemma". Och jag tror att det skulle bli bra: Marvel har visat sig vara bra på att göra episodisk storytelling av långfilmer, plantera saker som skördas först flera filmer senare och överhuvudtaget bygga upp den där känslan av större universum och kontinuitet som Fox totalt misslyckades med. Här är ju varje film närmast atomisk; det finns lite carry-over i form av karaktärer, men i princip behövs inga förkunskaper för att kunna se någon av X-menfilmerna. Det är lite fegt, även om jag fattar varför man gör det. X-men har dessutom flera av de bästa skurkarna i hela Marvel: Magneto.

MCU har ju beskyllts för att ha kassa skurkar, och det stämmer nog – möjligen undantaget Killmonger, som ju är lite som Magneto i att han faktiskt har en hel del poänger även om han kanske inte (som Magneto) har helt rätt. Så ett X-versum infogat i MCU tror jag skulle bli mumma, helt enkelt.


Men okej, vad ska jag säga om den här filmen då? Jag tyckte att den var helt OK, ändå. Jag höjer nog inte betyget jämfört med förra gången, även om jag även denna vända faktiskt gillade filmen. Ännu mer den här gången – nu kunde jag mer se den på dess egna premisser, och lyckades nästan helt koppla bort Dark Phoenix-sagan från serierna och sådär. Det är snygga effekter, en i grunden helt OK story, och väldigt bra ödesmättat soundtrack. Jag gillar att även striderna får ödesmättat soundtrack, som för att signalera att våldet kanske är snyggt, men det spelar ändå ingen roll. Inget de gör kommer att kunna hindra det som komma skall. Och det är en rätt schysst, mytisk undergångskänsla som jag gillar.


Jag tänkte också på att en sak som hade kunnat göra filmen många gånger bättre, utan att göra den längre eller egentligen ändrat så mycket utom några av Jessica Chastaines repliker. Det hade varit om D'bari fått vara sympatiska. Fokusera på deras tragiska backstory, ge dem ett konstruktivt mål som inte innebär att de dödar alla människor. Gör dem begripliga, mänskliga. Få oss att se deras perspektiv och tycka att de har en poäng. Visst är det väl rimligt, i grunden, att låta dem ta med sig Jean ut i rymden så hon kan skapa dem ett nytt hem, även om det betyder att hon dör på kuppen? Ett helt folk kontra en enda individ?

En annan sak jag tänkte på, var hur jag skulle velat att Fox gick vidare efter det här.

Vi såg ju att Phoenix lever i slutet. Så… det här är min flerstegsraket:
  • New Mutants borde ha kommit ut innan den här filmen.
  • Det borde komma en New Mutants 2 efter den här filmen, som introducerar Belasco och S'ym. Kanske Warlock också. Kanske behövs en New Mutants 3, nu när jag tänker efter, så att Ilyana och Warlock/Doughlock kan få varsin spotlightfilm.
  • Under tiden har vi en X-menfilm vars fokus är något annat. Mister Sinister har ju introducerats vid namn genom New Mutants, så han skulle ju kunna funka. Dessutom: jag tänker mig att en bihandling här är att Maddie Pryor hittas, och hela den grejen drar igång. Maddie kan gott visa sig vara Sinister-klon redan i den här filmen, det är lugnt. Men fokus här ligger egentligen inte på det, utan det är mest en mellan-film vars jobb det är att bryta den ständiga eskaleringen som ju helt enkelt inte funkar. Det behövs lite X-menäventyr som inte är ballare än de föregående.
  • MEN: Okej, på tal om saker som är ballare än föregående: Med Maddie "Goblin Queen" Pryor på plats, och S'ym – vet ni vad vi kan göra då? Vi kan göra X-MEN: INFERNO. Och ett demoniskt New York är något jag verkligen, verkligen vill se. Helst skulle jag vilja att det verkligen var ett "event" också, typ att det fanns lite andra Marvel-tvserier som det kunde spilla över i och så. Men jag skulle vara helt OK med bara det jag radat upp ovan.
  • Sedan… I dunno. En Longshotfilm och en Dazzlerfilm, och sen börja varva upp för en rejäl Mojoworld-film? En New Mutants-film som kör Asgårdstrilogin?

Anyways, vi får se vad framtiden ger oss. Mer X-men, hoppas jag.

BETYG: 3+/5
 
Last edited:

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
32,330
Location
Nynäshamn
Jag tänkte också på att en sak som hade kunnat göra filmen många gånger bättre
And another thing: Vore det inte nice med lit tydligare tidsmarkörer? 1992, då filmen utspelar sig, kanske inte känns som så länge sen men det var det. Nästan 30 år sedan. Även om jag uppskattar den ödesmättade musiken så hade det varit trevligt med åtminstone någon mer tidstypisk låt och andra blinkningar.

Jag råkade också läsa det här på wikipedia:

Dark Phoenix was initially planned as a two-film story,[122] with the parts to be filmed back-to-back. However, in late pre-production the studio decided to only produce one film with the prequel cast, as new management didn't want any more X-Men movies set in the past due to the reception of X-Men: Apocalypse, resulting in rewrites.[94][123] For a while, there were still plans for a sequel that continued the Phoenix story with an eventual crossover with the New Mutants series based on the "Inferno" storyline,[124][125] but those plans were ultimately cancelled due to the acquisition of 21st Century Fox by Disney. This resulted in footage being cut from both the Dark Phoenix and The New Mutants films that had been intended to be expanded upon in sequels.[126]
Jag är nästan säker på att jag kom på det där jag skrev själv, men det är absolut möjligt att jag läst det nån gång och bara glömt bort det. Oavsett vilket så tycker jag att allt hade blivit jättemycket bättre om de gjort sådär.

Och: det var verkligen inte att den utspelades i det förflutna som var problemet med X-men: Apocalypse. "The new management" låter som dumhuvuden.
 

Dr_Dängrot

Suomen sankari
Joined
1 Mar 2017
Messages
3,542
Jag har sett Free Guy med Ryan Reynolds i huvudrollen.

Free Guy känns en av dom där filmerna som skall tilltala pojkar/unga män ur zoomer gamer generation typ i stil med ready player 0ne och likande filmer.



Betyg 2'5/5. Jag känner att jag inte var rätt målgrupp för den här filmen så därför tilltalades jag heller inte av den . Den är dock helt ok som popcorn hour menlös action att underhålla sig med i nån timme eller två .
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
3,778
Men jag kan inte ens börja att föreställa mig hur detta fungerar för någon som inte läst boken…
Jo men det funkar ändå helt ok för mig som inte läst boken. Det är mycket som inte förklaras men det fladdrar liksom förbi i världsbygget och ger ändå djup, eftersom det även är svårgreppbart för huvudpersonen (i filmens framställning dvs).
 

Bolongo

Swashbuckler
Joined
6 Apr 2013
Messages
3,447
Location
Göteborg
Det är mycket som inte förklaras men det fladdrar liksom förbi i världsbygget och ger ändå djup,
Ja, jag tänkte på ett par ställen där det görs en referens som bokläsaren förstår mycket mer av, men jag tror det som ändå sägs räcker för att förstå filmen. Till exempel när Jessicas överordnade nämner myterna de planterat på Arrakis. Då vet den som läst boken att det inte på något sätt är unikt för Arrakis, utan Missionaria Protectiva har gjort sånt överallt, men det är inte egentligen nödvändigt för att förstå resten eftersom vi inte får Jessicas inre monolog i filmen, så hennes funderingar om "vilken profetia är nu det här" behöver inte förklaras. I och för sig kan man missa detaljen att Jessica är på vippen att säga fel när Shadout Mapes frågar henne om kniven, men det är ju inget superviktigt bärande element.
 

Poromaa

Veteran
Joined
3 Jul 2016
Messages
61
No Time to Die

Under många år gick jag och hoppades på att Bondfilmerna skulle våga ta sig själva på något större allvar och kanske rent av skrapa på ytan av filmhistoriens på gott och ont mest ikoniske hjälte. Som alltid ska man förstås vara försiktig med vad man önskar sig och på väg hem från visningen av No Time to Die kände jag mig mer benägen att gnola på Leonard Cohens rader ”So the great affair is over but whoever would have guessed/it would leave us all so vacant and so deeply unimpressed” än Bondtemat.

Men jag ska förstås bara tala för mig. Daniel Craigs era har gott om om anhängare och jag kan absolut uppskatta filmmakarnas ambitioner. För egen del tycker jag dock sedan åtminstone Quantum of Solace att de personliga insatserna för Bond blivit alltmer banala, påklistrade och lättköpta, samtidigt som filmerna tycks propsa på att bli tagna på allvar. Hur man än ser på saken fortsätter No Time to Die oförtrutet på den inslagna vägen. Bond har tidigt i filmen - återigen - försvunnit från MI6s radar men är snart tillbaka i hetluften efter att en rysk vetenskapsman kidnappats och ett gåtfullt men förödande vapen kommit på avvägar. Bond får erfara att mycket förändrats under hans frånvaro även om annat verkar desto mer bekant, vilket kan bero på att filmen knyter an hårt till sin föregångare Spectre. Det står också klart att Bonds forna arbetsgivare vet mer om saken än man vill medge och han får även denna gång åtskilliga tillfällen att grubbla över vem som går att lita på.

Som synes kan jag inte förmedla någon större entusiasm. No Time to Die har absolut sina förtjänster och bryter onekligen ny mark. Fotot är utmärkt, Daniel Craig gör det mesta av sin final och tidiga sekvenser på Jamaica och Kuba är både livfulla och färgstarka. De många logiska krumsprången må också vara en Bondfilm förlåtna. Den generöst tilltagna speltiden på närmare tre timmar blir dock alltmer påtaglig vartefter filmen lider och att stora delar likväl känns skissartat ofullständiga är under omständigheterna inte något överbetyg.

Persongalleriet är likaledes generöst då betydande delar torde kunna strykas utan att skada den centrala berättelsen. De många gånger erkänt begåvade birollsinnehavarna får dock inte mycket att arbeta med, vilket även gäller Rami Maleks skurk som inte ens har en anständig hantlangare till sitt förfogande. Dessvärre framstår också actionsekvenserna som både få och fantasilösa och skulle någon av dem förlita sig på annat än skjutvapen och fordon är det inget jag kan dra mig till minnes så här dagen efter. Det finns även trivsamma blinkningar mot både tidigare filmer och Ian Flemings källmaterial - i synnerhet den underskattade romanen You Only Live Twice - men filmmusikens hälsningar till On Her Majesty’s Secret Service lyckas mest påminna mig om att avsevärt bättre Bondfilmer finns.

Producenterna bakom Bondfilmerna brukar med jämna mellanrum tala om att återvända till Ian Fleming och det ska bli intressant att se vilken väg serien väljer härnäst. Om den litterära förlagan kan beskrivas som befängd, våldsam eskapism med inslag av djup och elegans ser jag dessvärre No Time to Die mer som melodramatiska sjok uppbrutna av utdragen skottlossning. Vore detta inte en del av Bondserien skulle jag knappast komma på tanken att se filmen igen, jag kommer dock inte hoppa över No Time to Die i något maraton framöver och skulle inte ha någonting emot om jag händelsevis uppskattade den mer då.
 
Last edited:

Henke

Konventsarkeolog @ www.alexandria.dk
Joined
8 Mar 2009
Messages
3,395
Location
Kullavik
Jag vet knappt om det här kvalar in under filmklubben, men jag har sett Fullmoon Festival 2006 som dokumenterar en elektronisk dansfestival (trance/psy-trance) som hölls i en övergiven rysk flygbas utanför Berlin. Dokumentären blandar framträdanden (bl.a. Infected Mushroom och Astral Projection), trollbunden publik och intervjuer med arrangörer och festivalbesökare. Kamerasvepningarna och klippen är lite amatörmässigt påfrestande, men går att stå ut med.

I samband med en hörselskada (tinnitus och ljudkänslighet) jag drog på mig vid ett liknande, mycket mindre, arrangemang i mitten på 90-talet så slutade jag helt att gå på festerna. Den här filmen blev därför en slags vemodig nostalgitripp till en musikstil som för ett tag blev min livsstil.
 
Top