WRNU’s bokklubb 2024

Luftslottet

Warrior
Joined
15 Oct 2014
Messages
226
Jag har läst Silver under Nightfall av Rin Chupeco.

När man läser om boken så fastnade jag för en beskrivning, den skulle passa för den som gillar den animerade Castlevania serien. Det är en queer roman som även skall innehålla en del kärlek, sex och romantik. Kändes ändå som lovande!

Remy är en vampyr jägare i ett skrå som inte tolererar honom. Det går rykten om att han är hälften vampyr själv.
Hans far ser honom som värdelös och tidigt gjort honom till ett stenhårt vapen.
Remy Pendergast har dock ett hjärta av guld och ser inte på vampyrer som andra gör. Kanske är ändå möjligheten att kunna leva tillsammans i någon slags harmoni eventuellt möjlig.
När landet Aluria hotas så måste han teama upp med personer som han aldrig trott han skulle kunna komma överens med.

Kärlek, intriger och fighter avlöser varandra i en salig blandning.

Boken var helt ok men jag hade trott att de skulle vara mer Castelvania vibbar och var således inte helt såld.
Relationerna och sexet kändes mer som en utfyllnad i boken än som något som tillförde.
På plussidan får ändå nämnas att Remy är en rätt intressant karaktär och att hans följeslagare även är intressant porträtterade.

kommer jag läsa del 2?
självklart!
3 av 5 snudd på 4
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,770
Double whammy!

Jag har konsumerat mitt livs första vanliga deckare*, Rotvälta av Tove Alsterdal. Jag lyssnar normalt inte på ljudbok, men fick i uppdrag av min kompis att plocka fram något till vår roadtrip hem till Ångermanland. Plockade med mig några alternativ, och lite lyckosamt hamnade vi på den här. Den utspelar sig ju i Ådalen, så det var ju liksom orter vi kände till som polisen Eira Sjödin åkte runt i. Det var inte nödvändigtvis orter som uppläsaren (eller ens författaren) var lika välbekant med – Köja uttalas inte med hårt k.

I vilket fall blev jag oväntat nyfiken på hur det skulle läsa sig, och hade generellt rätt trevligt med att lyssna på den. Sorgligt nog hann vi inte riktigt klart innan jag blev avsläppt vid pendeln i Solna – så jag läste klart den i pocketboken jag norpat på något bokbytarbord eller nåt.

* Har tidigare läst Blodsmak: ett fall för Sennja Maler (utspelar sig i Mutant:UA-settingen) och några Cadfael (medeltida munkdeckare)


Ett av de andra alternativen var Uppvaknandet av E. P. Uggla, Drakar och Demoner-boken of ”Dimmornas fucking dal”-fame. Lyckades inte koppla upp min mobil mot bilstereon, så det blev inte den under resan. För att Nynäshamns kommun inte ska ha slängt bort typ 25:- på mitt lån så tog jag och lyssnade på den under ett par promenader, och så på resan till och från jobbet idag.

Gillade den överlag, kom att fastna lite för huvudpersonerna när allt kom omkring. Mycket i handlingen kändes på sätt och vis som troper, bitvis mer från rollspelsvärlden än fantasylitteraturen – men det är inget jag tror målgruppen (10-12 år) tänker på.

Till skillnad från nya Drakar och Demoner pratar boken om både halvalver och halvorcher, medan en del detaljer kändes som Uggla nog fått kika på spelet och kunnat luta sig mot saker därifrån. Till exempel så tas det upp att
helare inte kan läka sina egna skador – som det väl var i tidigare versioner av reglerna? Det presenteras som en viss rollfigurs förståelse av saken, så det kommer gå utmärkt att bryta mot senare.

Konstigaste grej: namn plockade direkt från tabellerna i spelet.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,352
Leigh Bardugo - Skuggan av en kung & Vargarnas Välde

1715838899047.jpeg 1715838905763.jpeg


Då var det dags för den tredje sviten i Grisha-serien. En allmän blandning av de två första serierna i berättelseteknik.

Här vi gå igen
Som i första serien är huvudfokus det fantasyryssland som heter Ravka. Våra huvudroller är bla. den nye kungen Nikolai Lantsov som slåss med både sviterna av att ha blivit besatt av skuggmonster i första sviten, och elaka rykten om att han är oäkting. Dessutom är han klämd i ett ständigt hotande tvåfrontskrig mellan norra gränsens Fjerda och södra gränsens Shu Han.

Med honom finns Zoya Nazalaensky, liten roll i första sviten som mobbare på magikerskolan som här byggts upp till stor general för andra armén (ni vet, den med magiker grishor). Hon jobbar mer med det mystiska, religionen och vad som egentligen skiljer ett helgon från en grisha.

Tredje huvudrollen är Nina Zenik från andra sviten, den om gatugänget som gör en stöt mot Fjerdas högkvarter och farligaste fästning. Hon är nu undercover i Fjerda, med en näve magisk plastikkirurgi i ansiktet så hon inte ska bli igenkänd. Hon lyckas först frigöra ett stort gäng fångar, och sedan lura sig hela vägen in i den skröplige kronprinsens förtroende.

Kan Nina mäkla fred med Fjerda? Kan Nikolai lösa hovets problem? Kan Zoya vända den nya helgonkulten i Fjerda till deras fördel?

Svaret får man om man läser böckerna.


Språk och sånt
Som vanligt är Bardugo fascinerande bra i språket. Det är flyt, det är action, det är drag precis hela tiden. Till och med i lugna perioder är det aldrig tråkigt. Det är bra dialoger, bra interna monologer, och Bardugo jobbar hela tiden med olika perspektiv. Det är sällan lika tungt fokus på det som i GRRM:s aSoIaF, men det behöver det inte heller vara. Här är karaktärerna starka, välskräddade och ofta putslustiga.

Det är fullt av bra drama mellan karaktärer, mellan förväntningar och resultat, och framför allt i uppladdningen till krig. För även om det finns trolleri på alla möjliga håll, är det fortfarande en fantasy som nu eskalerat till första världskrigsteknologi på ett ungefär. Nya gevärstyper, bombplan, skyttegravar, stridsvagnar, och till och med vindmagiskt styrda raketprototyper förekommer. Olika länder är bra på olika saker, och det är oväntat mörkt när slagfältet väl kommer. För alltihop förstärks av just magi. Jag blev extra glad över när fjerdingarna snabbt som attan drog på sig sin nya hjälm som täckte öronen, och sedan rullade ut en gigantisk gongong vars ljud förstärktes av dussintals av vindmagiker. Ljudet knockade en hel flank av motståndararmén. Bra skit.

Det enda negativa jag vill lägga fram är att Bardugos lågmälda gatutugg i dialogen tyvärr följer med in i hovintrigernas rum ibland. När det är stormöte och bröllop som besöks både av hela högadeln och Shu Hans drottning, pratar Nikolai på samma sätt som när han snackar strunt med sina förtrogna i enrum. Jag hade nog föredragit att de höll lite mer på formalian.

Uppföljare
Det är också en uppföljare, mycket mer än tidigare svit. Svit två (Högt Spel / Laglöst Rike) kan du läsa utan att veta ett smack om första sviten. Här tror jag nog att du bör ha läst båda föregående för att få ut något. Men men. Det går an.

TLDR
Rekommenderas, om än inte innan du läst tidigare böcker i sviten.

Jag ser fram emot Bardugos nästa bok.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,352
Metamaus - Art Spiegelman

ezgif-6-d9ffbd5d67.jpg

Det här är skumt att klassificera. Är det en biografi? En biografi över en bok? En lång transkriberad intervju? Ett kommentatorspår á la DVD, fast för en seriebok? En memoar i intervjuformat?

I vilket fall är det klart läsvärt.

Innehåll
Bokens största innehåll är en intervju Hillary Chute gör med Spiegelman. Den löper genom hela boken, och bit för bit får vi små instick med bilder på vad de pratar om - skisser från tidiga versioner av Maus, andra verk av Spiegelman, konversationer han haft med andra författare, serieskapare och allt möjligt. Ibland har Spiegelman tecknat saker speciellt för denna bok, ibland är det gamla reproduktioner.

Boken täcker flera olika bitar av det Maus är. Spiegelman pratar loss om seriemediet i allmänhet och sina inspirationskällor (MAD:s Harvey Kurtzman är viktig), om sin relation till sin far, hur minnet förändras över tid, hur hans relation till sina egna barn formats av sin familjehistoria, om resor han gjort till Auschwitz, hur han tänkte kring metaforen möss / katter / hundar / mm, vilka pennor han använde och konkreta serieskapartips, att han är övertygad om att Resan till Amerika har sin grundstomme knyckt från Maus, och mycket mer än så.

Längst bak finns också flera transkriptioner från intervjuerna Spiegelman gjorde med sin far i förarbetet inför Maus. Det är nästan kusligt att läsa när det går att känna igen direkta citat gång på gång på gång, och man förstår hur otroligt nära Spiegelman lagt sig sin “förlaga”.

TLDR
Är du det minsta intresserad av Maus? Läs.
 

pappapiraten

Warrior
Joined
25 Oct 2013
Messages
334
Location
Helsingborg
Läste nyligen ut...
Hemmet skriven av Mats Strandberg.


En berättelse om gammal infekterad vänskap, åldrande, osäkerheten av att "mamma" eller "pappa" sin förälder. Första boken jag läser av Mats Strandberg och jag blev inte särskilt imponerad. Karaktärerna var ganska ordinära, det kanske var meningen, och berättelsen var ganska förutsägbar. Gillar man- och har konsumerat mycket skräck i sina dar och tänker att denna boken skulle kunna vara av intresse tänker jag att man kan hitta bättre böcker. Detta är enligt mig en kort "ryslig" berättelse som riktar sig till pensionärerna som gärna läser Camilla Läckberg eller Mari Ljungstedt. Jag säger som Baloo i Djungelboken; Kom igen! Skräm mig!

2/5
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,352
Läste nyligen ut...
Hemmet skriven av Mats Strandberg.


En berättelse om gammal infekterad vänskap, åldrande, osäkerheten av att "mamma" eller "pappa" sin förälder. Första boken jag läser av Mats Strandberg och jag blev inte särskilt imponerad. Karaktärerna var ganska ordinära, det kanske var meningen, och berättelsen var ganska förutsägbar. Gillar man- och har konsumerat mycket skräck i sina dar och tänker att denna boken skulle kunna vara av intresse tänker jag att man kan hitta bättre böcker. Detta är enligt mig en kort "ryslig" berättelse som riktar sig till pensionärerna som gärna läser Camilla Läckberg eller Mari Ljungstedt. Jag säger som Baloo i Djungelboken; Kom igen! Skräm mig!

2/5
Jag har inte själv läst den, eftersom min fru sade att den var ett nerköpt sett mot Färjan. Den gillade vi däremot båda. Testa gärna den om du vill ge Strandberg en ny chans. :)
 

Vimes

Spenderar tid på Casino Svensk
Joined
15 Jun 2000
Messages
11,669
Jag har inte själv läst den, eftersom min fru sade att den var ett nerköpt sett mot Färjan. Den gillade vi däremot båda.
Jag tycker både Hemmet och Färjan var helt okej i genren "Stephen King fast i Sverige". Färjan har kanske lite mer stuns p.g.a. av miljön (att förlägga en skräckberättelse till en Finlandsfärja är förstås både genialt och helt självklart), men Hemmet är också trevlig tycker jag.
 

pappapiraten

Warrior
Joined
25 Oct 2013
Messages
334
Location
Helsingborg
Jag tycker både Hemmet och Färjan var helt okej i genren "Stephen King fast i Sverige". Färjan har kanske lite mer stuns p.g.a. av miljön (att förlägga en skräckberättelse till en Finlandsfärja är förstås både genialt och helt självklart), men Hemmet är också trevlig tycker jag.
Jag gillar din liknelse och den kan säkert vara spot on, jag har dock aldrig läst någonting av Stephen King, jag har enbart sett filmerna så jag kan egentligen inte uttala mig om hur han skriver. Hur som haver...vilken bok bör vara den första Stephen King-boken jag läser?
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,352
Jag gillar din liknelse och den kan säkert vara spot on, jag har dock aldrig läst någonting av Stephen King, jag har enbart sett filmerna så jag kan egentligen inte uttala mig om hur han skriver. Hur som haver...vilken bok bör vara den första Stephen King-boken jag läser?
Carrie. Den första han skrev och fortfarande den bästa.

Lida. En av de mest jordnära och brutalmörka.

The Running Man. Kort och kärnfull dystopi och nästan-cyperpunk, från början utgiven under pseudonymen Richard Bachman.

Valfri galen novell. King kommer ofta till sin allra största rätt när han jobbar i kortformat, och då slipper förklara varför något händer, utan bara fokuserar på bra flöde. Själv är jag mycket förtjust i Quitters INC
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,000
Location
The Culture
Jag gillar din liknelse och den kan säkert vara spot on, jag har dock aldrig läst någonting av Stephen King, jag har enbart sett filmerna så jag kan egentligen inte uttala mig om hur han skriver. Hur som haver...vilken bok bör vara den första Stephen King-boken jag läser?
Jag har läst ungefär hälften av det Stephen King har skrivit, och det jag skulle rekommendera mest är:
'Salems Lot - Staden som försvann
Pet Sematary - Jurtjyrkogården
Skeleton Crew - Den förskräckliga apan
 

Luftslottet

Warrior
Joined
15 Oct 2014
Messages
226
Jag gillar din liknelse och den kan säkert vara spot on, jag har dock aldrig läst någonting av Stephen King, jag har enbart sett filmerna så jag kan egentligen inte uttala mig om hur han skriver. Hur som haver...vilken bok bör vara den första Stephen King-boken jag läser?
Lyssnar på Billy Summers av S.K i skrivande stund. Ingen skräck eller övernaturligt (har läst halva boken så kanske kommer) men en bra bok.
 

pappapiraten

Warrior
Joined
25 Oct 2013
Messages
334
Location
Helsingborg
Khan said:
Carrie. Den första han skrev och fortfarande den bästa.

Lida. En av de mest jordnära och brutalmörka.

The Running Man. Kort och kärnfull dystopi och nästan-cyperpunk, från början utgiven under pseudonymen Richard Bachman.

Valfri galen novell. King kommer ofta till sin allra största rätt när han jobbar i kortformat, och då slipper förklara varför något händer, utan bara fokuserar på bra flöde. Själv är jag mycket förtjust i Quitters INC
Gillade Lida när jag först såg den, gillade Carrie ännu mer. Är filmen The Running Man med Schwarzenegger baserad på boken? Hade ingen aning i så fall...

Jag har läst ungefär hälften av det Stephen King har skrivit, och det jag skulle rekommendera mest är:
'Salems Lot - Staden som försvann
Pet Sematary - Jurtjyrkogården
Skeleton Crew - Den förskräckliga apan
Tack för tipsen! Gillade filmatiseringen av Salems Lot när jag var yngre.

Luftslottet said:
Lyssnar på Billy Summers av S.K i skrivande stund. Ingen skräck eller övernaturligt (har läst halva boken så kanske kommer) men en bra bok.
Tack för tipset. Värt att kolla upp.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,784
Location
Rissne
Jag har läst Starfish av Peter Watts. Det är hans debutroman och… well, någon Blindsight är den inte. Alltså, don't get me wrong – Watts är bra redan här, han kör relativt hård scifi (med något undantag) och lite lagom tankeväckande idéer om medvetande och såna där grejer. Klassisk Watts, liksom.

Det finns egentligen två saker jag tycker känns lite so-so här. Först och främst… känns den ganska osammanhängande. Upplevelsen jag hade var att den handlade om en sak först (undervattensbasen Beebee och dess skadade/trasiga/psyksjuka invånare och hur att vara därnere förändrar dem) och sedan i typ de sista kapitlen så girar boken skarpt åt sidan och handlar plötsligt om en uråldrig DNA-konkurrent som riskerar att slippa ut och ta över världen, och att den pseudo-AI människan satt att lösa problemet tar konkurrentens sida. Jag har inget emot twistar eller så, men det här… jag vet inte, det kändes som att typ ingenting ens hintats eller planterats tidigare, det vara bara "plopp, varsågod, nu handlar boken om något helt annat". Inte en twist, mer som att sluta läsa en bok och börja läsa en annan, typ. Jag hade nog hellre haft en tydligare brygga/koppling, kanske genom att tydligare låta teamet nere i Beebee räkna ut lite mer, snarare än att vi bara får en expositionsdump av en hittills i princip ointroducerad företagskvinna.

Den andra är… I dunno. Det känns lite edgelord att bygga en berättelse kring att skapa sympati för vad jag kan se icke-rehabiliterade typ psykopater och pedofiler. Det är liksom inte svårt att göra det – jag har noll problem emd att känna sympati för typ vem som helst. Jag fattar att det är lite grejen här, eller är tänkt att vara grejen. Typ lite "kolla här, jag kan göra pedofilen till typ en hjälte i berättelsen, eller åtminstone till en genuint sympatisk karaktär!" Och ja, jo, det kan du. Varför? Vad uppnådde du med det? Det här är dock en väldigt minor nitpick. Watts gör det bra, och det är ändå inget egentligen fel på att göra annars monstruösa personer mer begripliga och sympatiska i folks ögon, utan att säga att deras handlingar är dåliga.

EDIT: Vid närmare eftertanke stör jag mig nog faktiskt inte på det. Det är nog egentligen bara ett intressant grepp; att så fullständigt gå all-in på att i princip rehabilitera en grupp hustrumisshandlare och pedofiler, göra dem till protagonister. Utan att på något vis säga att deras handlingar på ytan varit bra.

En annan grej jag vill lägga till som jag tänkte på är att Watts' "head cheese", de klumpar hjärnmateria han har som AI-ekvivalent… De är sjukt nära de AI vi har idag, upplever jag. De verkar ha närot mycket närmare faktiskt medvetande, men annars är det riktigt jäkla nära. Faktum är att jag blev rätt förvånad när jag i efterhand läste att boken är från 1999. Den hade lika gärna kunnat skrivas i år, och då hade det känts som en lite väl uppenbar nutidspastisch.

---
Så… välskrivet, engagerande, intressant tankegods, men strukturen påminner mig om sån där gammal idéburen scifi där idéerna var så mycket viktigare än storyn att den senare mer eller mindre bara kom att handla om att huvudpersonen åker runt och tittar på idéerna.

Jag ska ta och läsa uppföljarna också, så uppenbarligen var mina två nitpicks inte alltför illa.
 
Last edited:

verec

Veteran
Joined
12 Jun 2021
Messages
178
Location
Göteborg
Läste HPLs novell "The Colour out of Space" idag. Jämfört med de senaste i raden var denna en frisk fläkt. Hade nyligen sett filmen och i vanliga fall finner jag mig ha svårt att finna intresse för berättelser där jag känner till händelserna. Men språket var tillräckligt nedtonat och tempot lagom gott för att man skulle förbli intresserad genom hela.

Med det sagt, berättelsen nådde (enligt mig) ett cresendo när protagonisten Ammi i ca mitten är själv i huset och talar med sin vän där. Tyvärr känns berättelsen från den punkten väldigt utdragen och inte alls lika intressant. Vidare blir det i den senare hälften också mycket mer "förklaringar" av vad/varför saker sker för min smak, vilket var relativt nedtonat initialt.

Man fascineras dock över Lovecrafts fantasi, och denna berättelse är enligt mig ett av hans verkligt banbrytande koncept och något som inger en respekt för hans sätt att se världen. Detta lär (trots tempoförlusten efter ca mitten) bli en av mina favoritberättelser från honom. Kan rekommenderas.
 

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
6,623
Läste HPLs novell "The Colour out of Space" idag. Jämfört med de senaste i raden var denna en frisk fläkt.
Bättre än så här blir det inte. Och HPL höll med.

Också kul att det är renodlad SF, och känns postnukleärt lång före.
 

verec

Veteran
Joined
12 Jun 2021
Messages
178
Location
Göteborg
Bättre än så här blir det inte. Och HPL höll med.

Också kul att det är renodlad SF, och känns postnukleärt lång före.
Okej, kände ej till det. HPL själv ansåg alltså detta var en av hans bästa?

I filmen med Nicholas Cage verkar de tagit just ”mutationer” och associerat med ”ljuset”, även om jag i noveller får lite mer känslan det rör sig om en ”hetta”.

Skulle man dra paralleller eller möjliga inspirerade verk längre så känns det som Jeff Vandermeers Annihilation (bara sett filmen dock) är inspirerad av denna. Och att Annihilation varit inspirationskälla till den nya filmatiseringen (map val av färger och mutationerna nämnt ovan)
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,784
Location
Rissne
Har vi nån begränsning om att vi bara ska skriva om skönlitteratur här?

Annars läste jag just klart Game Programming Patterns av Robert Nystrom. Oklart varför, den finns ju som ebok i flera varianter, men jag köpte den som döda-träd-bok och läste den i det formatet.

Det här är en riktigt, riktigt bra bok. Tydlig, pedagogisk. Precis lagom nivå för där jag är just nu i min utveckling som programmerare. Också rätt tillfredsställande med hjärnfoder på lite högre nivå än det jag annars läser – normalt är ju mitt fokus ofta på de kurser jag undervisar i, och programmering blir helt enkelt inte så jävla in-depth eller avancerad inom ramarna för Programmering 1 och 2-kurserna på gymnasiet.

Boken går igenom… 21? tror jag? strategier/mönster för spelprogrammering. Bra strukturer, lösningar på problem som är typiska för eller vanliga i just det sammanhanget, så att säga. Ett gäng av dem var jag bekant med tidigare, i vissa fall vid namn men i andra fall är det bara sånt jag sett göras och hade lite koll på. Andra var helt nya. Men även kapitlen de jag kunde lite sedan tidigare gav mig nya perspektiv och idéer.

Så ja. Bra skit.
 

Poromaa

Veteran
Joined
3 Jul 2016
Messages
94
Kometjakten av Tove Jansson

I Tove Janssons bokserie om Mumindalen sticker den andra delen Kometen kommer ut på många vis. Bara ett år efter den fantasifulla men svårt trevande (och ofta ignorerade) föregångaren Småtrollen och den stora översvämningen är Kometen kommer inte bara tre gånger så lång utan uppvisar även ett helt annat djup i tematik och personporträtten. Att den tredje boken Trollkarlens hatt sedan lutar mer åt Småtrollen och den stora översvämningens episodiska vimsighet förstärker känslan av att Kometen kommer inte riktigt smälter in bland seriens tidiga böcker.

För den som funderar på sådant är det förstås intressant att Jansson vid flera tillfällen återvände till boken. Eftersom den nu tillgängliga revisionen från 1968 gjordes när författarinnan i princip redan avvecklat Muminfamiljen kunde man gissa att detta förstärker bokens släktskap med seriens senare, mer mångfasetterade berättelser. Muminnörden i mig gladdes därför när jag med skjortan väsentligen i behåll fick möjligheten att läsa den första utgåvan publicerad 1946 under namnet Kometjakten. Att det i runda slängar visar sig vara samma bok som Kometen kommer förhindrar inte inslag som håller knappologen på gott humör.

Ett par veckor efter äventyren i Småtrollen och den stora översvämningen gör sig Muminfamiljen hemmastadd och utforskar trakterna kring Muminhuset. En mörk ovädersnatt söker den dystre filosofen Bisamråttan skydd från hällregnet och snart nog dyker märkliga formationer föreställande en stjärna med svans upp i omgivningarna. Bisamråttan ser händelserna som järtecken för ett stundande, förödande kometnedslag och Mumintrollet ger sig tillsammans med Sniff ut på en farofylld färd mot Observatoriet i Ensliga Bergen i hopp om att avvärja katastrofen.

Även om mycket skiljer dem åt är bokens struktur anmärkningsvärt lik Småtrollen och den stora översvämningen. I båda berättelserna tvingar omständigheterna ut huvudpersonerna på en strapatsrik resa, där de möter faror och besynnerligheter men även nya vänner som ansluter på färden. Där föregångaren i mycket ter sig som ett smatter av hugskott mot lösryckta kulisser får dock Muminvärlden utrymme att växa fram i Kometjakten. Ensliga Bergens majestät målas upp i godan ro och den ödsliga vandringen över havsbottnen när själva havet tycks ha flytt den annalkande kometen skildras på ett närmast postapokalyptiskt stämningsmättat vis. Samtidigt får sällskapet tillfälle att kommunicera i mer än kortfattade replikskiften och även om denna sida utvecklades avsevärt i senare böcker utmejslas här rollfigurernas karaktärer och relationer fint i deras småprat och käbbel. Snusmumrikens entré tidigt i berättelsen skiljer sig markant från den tidigare bokens förbiskyndande bifigurer och även om Snorkfröken varken här eller i senare böcker tilldelas någon särskilt tacksam roll talar väl hennes närvaro på allehanda Muminprodukter närmare 80 år senare sitt tydliga språk. Att hennes pedantiske bror Snorken lämnade Mumindalen desto tidigare är förståeligt, om än någon smula beklagligt.

Den största behållningen är ändå hur Kometjaktens godmodiga, äventyrliga upptåg spelas upp med den till synes ofrånkomliga undergången som alltmer påträngande fond utan att berättelsen skär sig. Det till en början antydda hotet bygger långsamt upp en kittlande spänning som under bokens senare del eskalerar när sällskapet skyndar åter mot Mumindalen, i den trosvissa men illa formulerade övertygelsen att allt kommer ordna sig om de bara hinner hem innan kometen slår ner. Deras väg korsas av planlöst flyende medan den stundande katastrofen helt tycks förbigå andra, samtidigt som man också hinner besöka en trolsk, vagt 1999-klingande danskväll under kometens glöd. Även som förtäckta undertoner framstår existentiella frågor kring världens undergång inte som självskrivna i en barnbok och att Kometjakten varken väjer eller låter dem störa det medryckande äventyret framstår till lika delar djärvt och tonsäkert.

Även om Tove Janssons under senare år återvände till berättelsen skulle jag säga att allt i Kometen kommer väsentligen finns på plats i Kometjakten. Rent av är den senare en längre bok då revisionerna främst rör ansningar av texten. En del omständiga dialoger och berättarmässiga longörer har kortats eller strukits helt. Enstaka hänvisningar till händelser i Småtrollen och den stora översvämningen saknas också i Kometen kommer. Mer intressant gjorde sig revisionen även av med några uttryckliga bibliska referenser samt omnämnanden av faktiska geografiska namn, vilka mest framstår som främmande och stämningsstörande i Muminvärlden. Att Jansson därtill avlägsnade inslag som krokodilattacker och silkesapor gör att miljön ligger närmare senare böckers mer nordiska förhållanden, även om Ensliga bergen också i Kometen kommer hyser såväl hyenor som kondorer. Sett till persongalleriet är det mesta sig likt, trots att Snusmumriken i Kometjakten framstår som mindre lakonisk och eftertänksam än i senare framträdanden. Annars kommer revisionens mest betydelsefulla tillägg i den klart förbättrade finalen, där både Muminmamman och Sniff får mer nyanserade, betydelsefulla roller. Att Kometen kommer särskilt lyfter fram den i Kometjakten något hunsade Sniff kan möjligen ses som en retroaktiv upprättelse, då han 1968 frånsett ett kortare gästspel i novellsamlingen Det osynliga barnet sedan länge försvunnit ur Muminböckerna.

Trots att Kometen kommer tämligen uppenbart är den definitiva utgåvan förblir Kometjakten ett anmärkningsvärt kliv från Småtrollen och den stora översvämningen. Senare titlar i bokserien uppvisar rikare persongalleri och ett annat psykologiskt djup men närmar sig aldrig denna berättelses dramatiska yttre skeenden och Kometjakten skulle fungera väl som en mångbottnad äventyrsbok på egen hand. Även om Kometen kommer inte är min favorit bland Muminböckerna är den med god marginal den starkaste av de tidiga titlarna och sannolikt en alldeles utmärkt ingångspunkt om man vill intressera yngre läsare för Muminvärlden.
 
Top