Inspirerat av @Zeedox tråd om huruvida mysterielösning och skräck ska gå hand i hand eller riskerar att krocka. Istället för att spåra ur i den tråden om vissa tankar som väcktes i mig, så skriver jag en egen tråd.
Man pratar om skräck, men det finns ju många olika typer av rädslor är ganska olika varandra. För att nämna några uppenbara: rädsla för ens egen död, body horror, komisk skräck, rädsla för att någon man bryr sig om ska dö/skadas, diverse vanliga fobier (höjdskräck, cellskräck osv), ensamhet/social utsatthet, rädsla för att bli tokig/tappa kontrollen...
Jag insåg när jag läste tråden att vissa typer av rädslor slår hårdare i mig när jag spelar i skräckrollspel än andra. Samma sak i film, egentligen. Blodigt våld, body horror osv äcklar mig, men äckel och skräck är för mig inte alls samma sak. Tänkte därför länge som ung att "jag gillar inte skräckfilm" (för antog att skräck = slashers), men träffade senare på skräckfilm jag faktiskt gillade. Psykologisk skräck är mer min grej än kroppslig fara.
T ex rädslan för att bli galen är något som jag är svag för, så om huvudpersonen börjar uppleva saker som kanske inte finns och ingen tror hen, DET är något jag dras till.
Jag kan läsa Lovecraft av intresse, för jag tycker idéerna med uråldriga civilisationer eller mäktiga varelser är coola, men jag har aldrig känt att jag blir RÄDD av det han skriver. Kanske för att konceptet "människan är inte bäst, vi är bara en art av många, en dag kommer vi också att gå under" är något jag tar för givet?
Till skillnad från Varslet av Stephen King, där jag faktiskt satt med andan i halsen ibland (men det inte finns någon "cool idé" kring varför hotellet vill döda folk). Gamla vampyrromaner som Dracula och Carmilla benämns som skräck, men inte heller är de läskiga i mitt tycke.
En stor skillnad mellan skräckrollspel och t ex skräckfilm är också tempot och avsaknaden av det visuella. Därför är skräckrollspel mer likt skräck i litteratur. Det är svårt att få till en jumpscare i litteratur eller rollspel, ett skräckgrepp som är stapelvara i både film och tv-spel. Det handlar åtminstone för mig mer om att försöka bygga upp en obehaglig, spänd stämning än att få adrenalinet att pumpa.
Jag har spellett väldigt mycket Nordiska Väsen, och sen lite Kutulu och Call of Cthulhu. Samt spelat Barkhäxan (där lyckades faktiskt SL med en jumpscare, med en vältajmad knackning under bordet).
Försöker variera vilken typ av skräck jag spelar på. Försöker även få in sådana rädslor som jag själv inte primärt drivs av, för jag tänker mig att spelarna kittlas av olika rädslor. Det innebär att inte varje äventyr blir kanske läskigt för alla spelare, men då och då lyckas jag pricka något som en viss spelare senare säger "usch, det där var läskigt!"
Du som också spelar mycket skräckrollspel: hur tänker du? Vilken typ av skräck tycker du är lätt/svår att få in i rollspel? Kan man faktiskt få en spelare att kallsvettas eller skrika till, eller är småläskigt mys det bästa man kan åstadkomma?
Man pratar om skräck, men det finns ju många olika typer av rädslor är ganska olika varandra. För att nämna några uppenbara: rädsla för ens egen död, body horror, komisk skräck, rädsla för att någon man bryr sig om ska dö/skadas, diverse vanliga fobier (höjdskräck, cellskräck osv), ensamhet/social utsatthet, rädsla för att bli tokig/tappa kontrollen...
Jag insåg när jag läste tråden att vissa typer av rädslor slår hårdare i mig när jag spelar i skräckrollspel än andra. Samma sak i film, egentligen. Blodigt våld, body horror osv äcklar mig, men äckel och skräck är för mig inte alls samma sak. Tänkte därför länge som ung att "jag gillar inte skräckfilm" (för antog att skräck = slashers), men träffade senare på skräckfilm jag faktiskt gillade. Psykologisk skräck är mer min grej än kroppslig fara.
T ex rädslan för att bli galen är något som jag är svag för, så om huvudpersonen börjar uppleva saker som kanske inte finns och ingen tror hen, DET är något jag dras till.
Jag kan läsa Lovecraft av intresse, för jag tycker idéerna med uråldriga civilisationer eller mäktiga varelser är coola, men jag har aldrig känt att jag blir RÄDD av det han skriver. Kanske för att konceptet "människan är inte bäst, vi är bara en art av många, en dag kommer vi också att gå under" är något jag tar för givet?
Till skillnad från Varslet av Stephen King, där jag faktiskt satt med andan i halsen ibland (men det inte finns någon "cool idé" kring varför hotellet vill döda folk). Gamla vampyrromaner som Dracula och Carmilla benämns som skräck, men inte heller är de läskiga i mitt tycke.
En stor skillnad mellan skräckrollspel och t ex skräckfilm är också tempot och avsaknaden av det visuella. Därför är skräckrollspel mer likt skräck i litteratur. Det är svårt att få till en jumpscare i litteratur eller rollspel, ett skräckgrepp som är stapelvara i både film och tv-spel. Det handlar åtminstone för mig mer om att försöka bygga upp en obehaglig, spänd stämning än att få adrenalinet att pumpa.
Jag har spellett väldigt mycket Nordiska Väsen, och sen lite Kutulu och Call of Cthulhu. Samt spelat Barkhäxan (där lyckades faktiskt SL med en jumpscare, med en vältajmad knackning under bordet).
Försöker variera vilken typ av skräck jag spelar på. Försöker även få in sådana rädslor som jag själv inte primärt drivs av, för jag tänker mig att spelarna kittlas av olika rädslor. Det innebär att inte varje äventyr blir kanske läskigt för alla spelare, men då och då lyckas jag pricka något som en viss spelare senare säger "usch, det där var läskigt!"
Du som också spelar mycket skräckrollspel: hur tänker du? Vilken typ av skräck tycker du är lätt/svår att få in i rollspel? Kan man faktiskt få en spelare att kallsvettas eller skrika till, eller är småläskigt mys det bästa man kan åstadkomma?
