solvebring
Superhero
Ja, nu blir detta inlägg jävligt långt eftersom jag skriver det ganska så detaljerat. Dock är det detaljerna som gör det anser jag. Så håll till godo om ni nu orkar läsa det.
Ursäkta stavfelen, men det blev en lång text. Har korrat så gott jag orkade och förmådde mig.
Ja, har spelat Variation ikväll igen.
Nu kanske inte Variation förövrigt är så mycket av ett spel, utan snarare en strukturerad text om "Så här kan man slänga ihop lite snabbrollspelande om man har tråkigt".
Håller dock på med en ny version som förhoppningsvis blir mer av ett spel. Har dock lovat att göra klart den i evigheter, och bland annat fått hjälp av Han och Krank med lite korr, men ändå blir det aldrig klart. Det tillkommer saker hela tiden, och ikväll fick jag ännu mer idéer.
Till saken...
Vi spelade efter de gamla "reglerna" som finns länkade ovan. Det var lättast så eftersom jag omarbetar den nya hela tiden.
Nå...
Först slog vi fram "världen". Det blev thriller/skräck i historisk tid. Vi slängde oss in i 1700-talet, och beslöt oss för Karibien.
Vad det gällde intrigen så skulle vi bli skeppsbrutna och försöka överleva och ta oss därifrån. Vi var förövrigt tre stycken som spelade.
Rollerna
Henry Morris
En forskare från Storbritannien för att upptäcka ny flora och fauna. Förövrigt, en medelålders stroppig man med alldeles för mycket vetenskap i skallen.
John Locktop
En skeppsbyggare från Storbritannien som seglat med brittiska fartyg i Karibien de senaste åren, som vanlig sketen besättningsman och skeppsmekaniker när detta behövts.
Ernie O'Connor
Irländsk författare som sökt sig till Karibien för att samla stoff och inspiration till en ny bok.
Into the game
Sällskapet (forskaren och författaren som mötts i Karibien och slagit sig samman) seglades i alla fall till en ö. Detta var en ö som enligt ryktena skulle vara relativt outforskad, eftersom en historia om en förbannelse kretsade kring den. Just pga. detta blev det en dyr resa. Sällskapet roddes iland. Väl iland lurades de dock, och skeppet seglade iväg utan dem. Sjömännen ville knappast stanna kvar i närheten av en sådan ö. Dessutom hade ju kaptenen redan fått betalt. Kvar glömde man dock den smådumme och konstige skeppsbyggaren John.
Efter en tid på stranden, under vilda diskussioner bar det av in i djungeln med den lilla packning man hade.
Förhoppningsvis skulle man kunna finna mat och vatten, och förhoppningsvis, ansåg Mr Morris, massor med nya vilda djur och okända växter. Den naivt glade författaren, Mr O'Connor, var också på G eftersom detta kunde bjuda till en mycket bra bok. Det var ju så dramatiskt, att bara bli lämnade i sticket så där. Dessutom ansåg de både bildade herrarna att det knappast var någon fara. Naturen hade mycket att ge, så sade vetenskapen, och dessutom blir man väl alltid räddad. Eller?
Skepparen, Mr Locktop, var dock inte på humör. Som den vidskeplige sjöman har var muttrade han ständigt om vilda bestar, förbannelser, ond bråd död och enfaldiga herrar med böcker och tweedkostymer.
Det skymde snart och kvällen kom till djungeln. Under vandringen inåt under dagen hade Mr Morris gjort några fynd och väl paketerat dem i provrör och glasburkar i sin doktorsväska. Mr O'Connor antecknade ständigt och höll alltid god min och öppet sinne. Mr Locktop klagade dock evigt, flydde för ormar och tjöt om havets trygga famn.
I kvällningen gav Mr Morris och Mr O'Connor sig av för att finna proviant. Snart fann de en del frukter, som efter noggrann undersökning av Mr Morris ansågs som fullt ätligt. De packade sina väskor fulla. Vatten fann de inget, men konstaterade att de kunde dela på Mr O'Connors vattenskinn så länge. Under tiden hade Mr Locktop byggt en primitiv hydda av grenar, blad och dylika. Eller rättare sagt, han hade byggt två. En finfin åt sig själv, och en klart sämre åt de båda andra två.
Ensam i lägret, i kolmörkret eftersom Mr Locktop var alltför lat för att göra upp eld, drog sig snart tystnaden och ensamheten närmare. Underliga ljud hördes och han bar bestämt inte ensam.
Famlande och fumlande, men i någon så när trygghet tack vare sina utmärkningar längs vägen, letade Mr Morris och Mr O'Connor sig tillbaka i kolmörkret, eller ja, lite månljus som tog sig ned i det gröna kaoset hjälpte något. Väl tillbaka i lägret fick de höra på en uppjagad Mr Locktop som predikade om förbannelser, odjur i buskarna och Fan och hans moster. Mr O'Connor antecknade roat och kommenterade hela tiden till vilken livlig och användbar fantasi Mr Locktop hade. Mr Morris avfärdade det hela som inbillningar och vidskeplighet och konstaterade lugnt att det var djurlivet som gjorde sig extra påtagligt i mörkret. Sedan höll han ett kort föredrag om djunglernas alla nattdjur.
Senare på natten vaknade Mr Locktop av att någonting tog på honom. När han slog upp ögonen stirrade två stora gula sådana tillbaks på honom. Under vilt skrikande och fäktande jagades främlingen bort. Mr O'Connor och Mr Morris vaknade såklart. Så följde ett par minuter åt spekulationer om livliga drömmar, djur med gula ögon och dylika. Så bjöds Mr Locktop att komma och sova tillsammans med de båda andra. Han var inte sen att lägga sig emellan de andra herrarna, nej minsann. Så somnade Mr O'Connor och Mr Morris, dock var det en viss Locktop som låg vaken en lång stund.
Följande dag vandrade de iväg, vidare inåt djungeln i jakt på mer mat och denna gång fast beslutna om att finna vatten. Längre in började det slutta uppåt, och på avstånd syntes ett berg över djungelns kaos. Snart fann de en porlande, klar och fin bäck. Där drack man vatten, svalkade sig och vilade. Snart hördes dock ett vrål, eller snarare ett skri av en sort som aldrig förut nått människors öron. Mr Locktop fick än en gång vatten på sin kvarn och satte igång med sitt grin om förbannelser och död. Mr Morris konstaterade med fanatism hur detta var fyndet av en ny, alldeles unik och säkert mycket farlig och fascinerande art. Förhoppningsvis en apa, eller kanske en reptil. O'Connor noterade fler idéer i sin anteckningsbok och nickade gillande till idéerna.
Den natten sov de dock alla relativt gott i ett nytt läger invid bäcken. Senare vaknade dock O'Connor av att det tryckte på. Han gick ut för att lätta på trycket. Uppe på berget fjärran såg han då en eld fladdra i natten. Tankspridd och oskyldig till tanken som han var lade han det på minnet som ännu en idé till boken och gick sedan och lade sig.
Nästa morgon, i gryningen väcktes de av regnet. Mr Morris gav sig ut för att tvätta sig och leta efter intressanta vattendjur i bäcken, eller förhoppningsvis nya arter av grodsläktet som antagligen gett sig ut för att gotta sig i regnet. Mr O'Connor skrev vidare i sin anteckningsbok medan Mr Locktop prövade fiskelyckan i bäcken. Det blev fyra små ynkliga fiskar som knappt ens var värda namnet. Dessa grillades inne i hyddan, men blev inte mycket annat än torftiga kolbitar.
Resten av den dagen flöt vidare i blandade diskussioner och på en knapp diet bestående av frukt. Senare på natten vaknade Mr Morris av det underliga skriet. De andra sov vidare. Nyfiken och upprymd gav han sig ut för att försöka se vad som var upphovet till ljudet. Längre upp på andra sidan bäcken fanns ett par gula, stirrande ögon. När han väl smugit sig närmare ljöd skriet igen och Mr Morris föll i överraskningens ögonblick baklänges i bäcken. De andra vaknade. Han berättade vad som hänt och därefter diskuterades det om nu de gula ögonen tillhörde samma varelse som ljudet. På detta fanns inga bevis, eftersom de aldrig riktigt sett mer än ett par gula ögon. Men det verkade så i alla fall. Dock kunde man aldrig vara säker. Sedan följde den vanliga dispyten om förbannelser och onda bestar, och huruvida detta saknade vetenskapliga grunder och därför var rent nonsens.
Dagen där på hade regnet upphört. Man vandrade vidare, gjorde lite mer fynd bland blommor och insekter, fann ny frukt och slutligen nådde fram till en glänta. På gläntans andra sida tornade en höjd upp sig, en höjd som längre bort sammanslöt sig med berget. Från höjdens topp rann ett vattenfall ned i en göl som försvann genom djungeln i mindre bäckar och forsar. Medan O'Connor antecknade och Mr Morris samlade blommor lade sig Mr Locktop i en sluttning bredvid vattenfallet och vilade. Snart kände han sig dock iakttagen, varpå han snart anade skuggor inne i vattenfallet.
Vidare från detta begav sig de tre skeppsbrutna herrarna in bakom vattenfallet. De hamnade i en mörk gång med vatten upp till knäna. Snart hördes plaskande bakom dem. De kunde ana en figur, den rörde sig ut från varifrån de kom. De jagade efter. Väl ute ur vattenfallet igen möttes de av en sam urinvånare som stöd med välkomnade dem med pilbågar och spjut. Herrarna vände snabbt på klacken och sprang in i gångarna igen.
Inne i gångarna uppstod n vild jakt. Urinvånarna kom dock av sig då och då när herrarna Morris och O'Connor låt sina flintlåspistoler tala. Snart kom de ut uppe på berget. Där sköts några urinvånare ned innan de tre karaktärerna skyndade nedför berget. Efter mycket om och men nådde man tillslut stranden. Där fann man ett strandat skepp, med några få döda besättningsmän. Det tycktes som om skeppet varit med om en otrolig storm och slungats upp på land här. Det var verkligen illa åtgånget. Men där fanns lite mat, om än dålig, men ätbar för den hungrige, krut, kanoner etc.
Så byggdes det ett fort av skeppsresterna, sattes upp en barrikad runt skeppet, stakades ut vässade bambupålar och grävdes ned kruttunnor i sanden. Kort och gott, beväpnade med några - förhoppningsvis - fungerade kanoner, inmurade av vässat bambu och med krutbomber nedgrävda i sanden inväntade de nu fienden.
... Där slutade spelkvällen. Får se om vi spelar vidare på det någon dag. Kort och gott gick allting super med det delade spelledarskapet, och det var great fun. Dessutom blev det mycket rollspelande eftersom vi var tre, vilket gav massor med utrymme.
Ursäkta stavfelen, men det blev en lång text. Har korrat så gott jag orkade och förmådde mig.
Ja, har spelat Variation ikväll igen.
Nu kanske inte Variation förövrigt är så mycket av ett spel, utan snarare en strukturerad text om "Så här kan man slänga ihop lite snabbrollspelande om man har tråkigt".
Håller dock på med en ny version som förhoppningsvis blir mer av ett spel. Har dock lovat att göra klart den i evigheter, och bland annat fått hjälp av Han och Krank med lite korr, men ändå blir det aldrig klart. Det tillkommer saker hela tiden, och ikväll fick jag ännu mer idéer.
Till saken...
Vi spelade efter de gamla "reglerna" som finns länkade ovan. Det var lättast så eftersom jag omarbetar den nya hela tiden.
Nå...
Först slog vi fram "världen". Det blev thriller/skräck i historisk tid. Vi slängde oss in i 1700-talet, och beslöt oss för Karibien.
Vad det gällde intrigen så skulle vi bli skeppsbrutna och försöka överleva och ta oss därifrån. Vi var förövrigt tre stycken som spelade.
Rollerna
Henry Morris
En forskare från Storbritannien för att upptäcka ny flora och fauna. Förövrigt, en medelålders stroppig man med alldeles för mycket vetenskap i skallen.
John Locktop
En skeppsbyggare från Storbritannien som seglat med brittiska fartyg i Karibien de senaste åren, som vanlig sketen besättningsman och skeppsmekaniker när detta behövts.
Ernie O'Connor
Irländsk författare som sökt sig till Karibien för att samla stoff och inspiration till en ny bok.
Into the game
Sällskapet (forskaren och författaren som mötts i Karibien och slagit sig samman) seglades i alla fall till en ö. Detta var en ö som enligt ryktena skulle vara relativt outforskad, eftersom en historia om en förbannelse kretsade kring den. Just pga. detta blev det en dyr resa. Sällskapet roddes iland. Väl iland lurades de dock, och skeppet seglade iväg utan dem. Sjömännen ville knappast stanna kvar i närheten av en sådan ö. Dessutom hade ju kaptenen redan fått betalt. Kvar glömde man dock den smådumme och konstige skeppsbyggaren John.
Efter en tid på stranden, under vilda diskussioner bar det av in i djungeln med den lilla packning man hade.
Förhoppningsvis skulle man kunna finna mat och vatten, och förhoppningsvis, ansåg Mr Morris, massor med nya vilda djur och okända växter. Den naivt glade författaren, Mr O'Connor, var också på G eftersom detta kunde bjuda till en mycket bra bok. Det var ju så dramatiskt, att bara bli lämnade i sticket så där. Dessutom ansåg de både bildade herrarna att det knappast var någon fara. Naturen hade mycket att ge, så sade vetenskapen, och dessutom blir man väl alltid räddad. Eller?
Skepparen, Mr Locktop, var dock inte på humör. Som den vidskeplige sjöman har var muttrade han ständigt om vilda bestar, förbannelser, ond bråd död och enfaldiga herrar med böcker och tweedkostymer.
Det skymde snart och kvällen kom till djungeln. Under vandringen inåt under dagen hade Mr Morris gjort några fynd och väl paketerat dem i provrör och glasburkar i sin doktorsväska. Mr O'Connor antecknade ständigt och höll alltid god min och öppet sinne. Mr Locktop klagade dock evigt, flydde för ormar och tjöt om havets trygga famn.
I kvällningen gav Mr Morris och Mr O'Connor sig av för att finna proviant. Snart fann de en del frukter, som efter noggrann undersökning av Mr Morris ansågs som fullt ätligt. De packade sina väskor fulla. Vatten fann de inget, men konstaterade att de kunde dela på Mr O'Connors vattenskinn så länge. Under tiden hade Mr Locktop byggt en primitiv hydda av grenar, blad och dylika. Eller rättare sagt, han hade byggt två. En finfin åt sig själv, och en klart sämre åt de båda andra två.
Ensam i lägret, i kolmörkret eftersom Mr Locktop var alltför lat för att göra upp eld, drog sig snart tystnaden och ensamheten närmare. Underliga ljud hördes och han bar bestämt inte ensam.
Famlande och fumlande, men i någon så när trygghet tack vare sina utmärkningar längs vägen, letade Mr Morris och Mr O'Connor sig tillbaka i kolmörkret, eller ja, lite månljus som tog sig ned i det gröna kaoset hjälpte något. Väl tillbaka i lägret fick de höra på en uppjagad Mr Locktop som predikade om förbannelser, odjur i buskarna och Fan och hans moster. Mr O'Connor antecknade roat och kommenterade hela tiden till vilken livlig och användbar fantasi Mr Locktop hade. Mr Morris avfärdade det hela som inbillningar och vidskeplighet och konstaterade lugnt att det var djurlivet som gjorde sig extra påtagligt i mörkret. Sedan höll han ett kort föredrag om djunglernas alla nattdjur.
Senare på natten vaknade Mr Locktop av att någonting tog på honom. När han slog upp ögonen stirrade två stora gula sådana tillbaks på honom. Under vilt skrikande och fäktande jagades främlingen bort. Mr O'Connor och Mr Morris vaknade såklart. Så följde ett par minuter åt spekulationer om livliga drömmar, djur med gula ögon och dylika. Så bjöds Mr Locktop att komma och sova tillsammans med de båda andra. Han var inte sen att lägga sig emellan de andra herrarna, nej minsann. Så somnade Mr O'Connor och Mr Morris, dock var det en viss Locktop som låg vaken en lång stund.
Följande dag vandrade de iväg, vidare inåt djungeln i jakt på mer mat och denna gång fast beslutna om att finna vatten. Längre in började det slutta uppåt, och på avstånd syntes ett berg över djungelns kaos. Snart fann de en porlande, klar och fin bäck. Där drack man vatten, svalkade sig och vilade. Snart hördes dock ett vrål, eller snarare ett skri av en sort som aldrig förut nått människors öron. Mr Locktop fick än en gång vatten på sin kvarn och satte igång med sitt grin om förbannelser och död. Mr Morris konstaterade med fanatism hur detta var fyndet av en ny, alldeles unik och säkert mycket farlig och fascinerande art. Förhoppningsvis en apa, eller kanske en reptil. O'Connor noterade fler idéer i sin anteckningsbok och nickade gillande till idéerna.
Den natten sov de dock alla relativt gott i ett nytt läger invid bäcken. Senare vaknade dock O'Connor av att det tryckte på. Han gick ut för att lätta på trycket. Uppe på berget fjärran såg han då en eld fladdra i natten. Tankspridd och oskyldig till tanken som han var lade han det på minnet som ännu en idé till boken och gick sedan och lade sig.
Nästa morgon, i gryningen väcktes de av regnet. Mr Morris gav sig ut för att tvätta sig och leta efter intressanta vattendjur i bäcken, eller förhoppningsvis nya arter av grodsläktet som antagligen gett sig ut för att gotta sig i regnet. Mr O'Connor skrev vidare i sin anteckningsbok medan Mr Locktop prövade fiskelyckan i bäcken. Det blev fyra små ynkliga fiskar som knappt ens var värda namnet. Dessa grillades inne i hyddan, men blev inte mycket annat än torftiga kolbitar.
Resten av den dagen flöt vidare i blandade diskussioner och på en knapp diet bestående av frukt. Senare på natten vaknade Mr Morris av det underliga skriet. De andra sov vidare. Nyfiken och upprymd gav han sig ut för att försöka se vad som var upphovet till ljudet. Längre upp på andra sidan bäcken fanns ett par gula, stirrande ögon. När han väl smugit sig närmare ljöd skriet igen och Mr Morris föll i överraskningens ögonblick baklänges i bäcken. De andra vaknade. Han berättade vad som hänt och därefter diskuterades det om nu de gula ögonen tillhörde samma varelse som ljudet. På detta fanns inga bevis, eftersom de aldrig riktigt sett mer än ett par gula ögon. Men det verkade så i alla fall. Dock kunde man aldrig vara säker. Sedan följde den vanliga dispyten om förbannelser och onda bestar, och huruvida detta saknade vetenskapliga grunder och därför var rent nonsens.
Dagen där på hade regnet upphört. Man vandrade vidare, gjorde lite mer fynd bland blommor och insekter, fann ny frukt och slutligen nådde fram till en glänta. På gläntans andra sida tornade en höjd upp sig, en höjd som längre bort sammanslöt sig med berget. Från höjdens topp rann ett vattenfall ned i en göl som försvann genom djungeln i mindre bäckar och forsar. Medan O'Connor antecknade och Mr Morris samlade blommor lade sig Mr Locktop i en sluttning bredvid vattenfallet och vilade. Snart kände han sig dock iakttagen, varpå han snart anade skuggor inne i vattenfallet.
Vidare från detta begav sig de tre skeppsbrutna herrarna in bakom vattenfallet. De hamnade i en mörk gång med vatten upp till knäna. Snart hördes plaskande bakom dem. De kunde ana en figur, den rörde sig ut från varifrån de kom. De jagade efter. Väl ute ur vattenfallet igen möttes de av en sam urinvånare som stöd med välkomnade dem med pilbågar och spjut. Herrarna vände snabbt på klacken och sprang in i gångarna igen.
Inne i gångarna uppstod n vild jakt. Urinvånarna kom dock av sig då och då när herrarna Morris och O'Connor låt sina flintlåspistoler tala. Snart kom de ut uppe på berget. Där sköts några urinvånare ned innan de tre karaktärerna skyndade nedför berget. Efter mycket om och men nådde man tillslut stranden. Där fann man ett strandat skepp, med några få döda besättningsmän. Det tycktes som om skeppet varit med om en otrolig storm och slungats upp på land här. Det var verkligen illa åtgånget. Men där fanns lite mat, om än dålig, men ätbar för den hungrige, krut, kanoner etc.
Så byggdes det ett fort av skeppsresterna, sattes upp en barrikad runt skeppet, stakades ut vässade bambupålar och grävdes ned kruttunnor i sanden. Kort och gott, beväpnade med några - förhoppningsvis - fungerade kanoner, inmurade av vässat bambu och med krutbomber nedgrävda i sanden inväntade de nu fienden.
... Där slutade spelkvällen. Får se om vi spelar vidare på det någon dag. Kort och gott gick allting super med det delade spelledarskapet, och det var great fun. Dessutom blev det mycket rollspelande eftersom vi var tre, vilket gav massor med utrymme.