Vanliga jävla människor i Aliatra

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,689
Location
Göteborg
Efter att ha spelat klart en kort kampanj på tre sessioner med @Rickard, @GnomviD och @Sömniga Isaac känner jag behovet av att dokumentera den. Dels för att den har stannat kvar lite med mig, och dels för att illustrera det jag talade om i den här tråden, att rollspel om vanliga jävla människor i den vanliga jävla världen kan vara, och nästan alltid blir, gripande och givande.

Spelet handlar om en resa till den fiktiva mikrostaten Aliatra, som ligger någonstans i Himalaya mellan Indien, Tibet och Nepal. Rollpersonerna var en grupp vänner som lite tappat kontakten, men som på en impuls från Morgan beslutat sig för att resa tillsammans, komma bort lite, återfinna varandra. Det var Stina, som levde ett ganska inrutat liv som arkivarie och som kände sig orolig inför den här resan, full av tankar på allt som kan gå fel. Det var Rickard, som sade till alla, kanske främst till sig själv, att han jobbade på en bok. Det var Elin, som känt sig ensam, legat ganska djupt i en depression och till och med haft självmordstankar. Och det var Morgan, som begått ett brott och lite i panik samlat ihop den här resan för att fly landet.

De fyra anlände till Aliatra på en fredagkväll i november. Gick ut på en promenad. Första scenen efter introduktionsscenerna var Morgan och Rickard som gick och utforskade och såg på Syndernas bro, där de iakttog vredens staty. Ironiskt nog, med tanke på Morgans brott, var det snarare Rickard som gjorde prov på vrede, där han irriterade sig på de tyska turisterna. På lördagsmorgonen tog Elin och Stina en promenad, såg ett par hångla under en lyktstolpe och pratade kärlek. Elin bekände att hennes första kärlek varit en kvinna, eller snarare flicka, i skolåldern, och berättade sedan om hennes på olika sätt otillfredsställande förhållanden med män. Senast Anders, som hon var tillsammans med i sex år.

Sällskapet begav sig sedan till en vacker byggnad och tillika museum och bokade på vägen in sig på naturutflykten på tisdagen. På lördagkvällen gick det sedan livligt till när de besökte nattklubben Divinity. Stina började släppa loss ordenligt och träffade Pavats, en tjusig ung man med vilken hon utbytte såväl saliv som telefonnummer.

Söndag, Morgan vandrar själv genom tempeldistriktet och slås i ett ögonblick av en känsla av frid och skönhet, omgiven av tempel, av okända syner, lukter och ljud. Han blir rent av tårögd av upplevelsen. Senare på dagen ser sällskapet protester på torget utanför regeringsbyggnaden, och samtalar lite med en av demonstranterna. Ett franskt konglomerat har genom regeringskontakter skaffat sig gruvrättigheter i ett avtal som gör regeringen rikare, men knappast befolkningen. En minoritetsgrupp som är bosatt på området har drivits bort för exploateringen.

Vi spolar framåt till tisdagen. Naturutflykten. Här har vi flertalet stillsamma och introspektiva scener. Rickard fortsätter att vara irriterad. Det regnar, han har fel skor och får ont i kroppen av allt vandrande. Stina och Morgan samtalar lite om livet, och framförallt om brottet som Morgan begått, och som Stina är den enda i sällskapet som känner till. Morgan själv har ännu en spirituell upplevelse ute i vildmarken och funderar över hur han hela tiden låtit sig definieras av andra och omgivit sig själv med fel människor, och det är därför han hamnat där han är. Rätt människor, det är vännerna han har omkring sig på den här resan. Och Elin, hon har en närmast skrämmande, men kanske också lite befriande, insikt om sin egen obetydlighet när hon står öga mot öga med den karga och oförlåtande naturen, och med det enorma tidsspann och krafter som format dessa landskap.

Onsdag. Rickard går ensam och stöter på ett monument tillägnat dödsoffren i coronaepidemin. Han tänker på sitt eget liv under den här tiden, på sin fru Sara. Han börjar få lite självinsikt och självkritik, och inse att mycket av det han föraktar i andra människor finns inom honom själv. Stina går på dejt med Pavats, äter lite lokal gatumat och lär känna honom bättre. Pavats hintar om något, men det är inget som uppfattas. Han bjuder även hela sällskapet på fest med hans kompisar. Morgan och Elin, samtidigt, befinner sig vid De sju gudarnas staty och samtalar vid statyn över Habo, flodgudinnan. Tranorna, som är Habos symbol, visar sig när man ser sig om finnas lite överallt i Aliatra, bland annat på deras pengar. Vi kommer att se många tranor under spelets lopp. Elin pratar om hur härligt det är att vara omgiven av vänner, och de två beslutar sig för att när de kommer tillbaka ska de börja träna yoga tillsammans. Morgan är positiv och entusiastisk till detta, trots att han ju med all säkerhet kommer att bli arresterad om han återvänder till Sverige.

Torsdagen, gruppen går till "Devakula la wunju", magens tempel, en charmig restaurang där de minglar med lokalbefolkningen och har en oförglömlig och trevlig kväll. Här är vi i slutet av session två, och Stina har överkommit sina oroskänslor och slappnat av, Elin har funnit en gemenskap och Morgan verkar ha funnit någon sorts frid och insikt. Till och med Rickard verkar komma till lite självinsikt. Stina tar dock Morgan avsides och säger att de snart ska resa hem och att han måste berätta för de andra.

Festen. Det är en ganska överväldigande fest. Det är tydligt att Pavats vänkrets är "alternativ". Det är människor i drag, homosexuella par som hånglar i soffan och fler än en drog som cirkulerar. Stina försvinner plötsligt iväg, utan förvarning. Elin finner henne senare på rummet i lägenheten. Stina berättar om hur hon känt sig överväldigad, hur det blivit för mycket för henne, och hur hon när hon börjat gå längre med Pavats och upptäckte att han genomgått könsbyte fick panik och bara sprang därifrån. Nu är Stina uppfylld av skamkänslor och känner sig töntig och tror att Pavats och alla andra tror att hon är transfob. Elin är där för henne och tröstar henne. Superfin scen.

På morgonen därefter går Elin ut i köket och träffar på Morgan, som är uppe. De samtalar och under samtalet erkänner Morgan sina brott. Elin hanterar det inte väl, skäller ut honom, känner sig sårad, och springer ut. Vi får en monologscen där vi hör Elins tankegångar, om hur hon trott att hon blivit medbjuden för att de saknade henne och ville hänga med henne, och nu känner hon att hon bara plockats med som något jävla alibi.

Så är det lördagkväll. Rickard bjuder (med sin frus pengar, eftersom han själv "jobbar på sin bok") hela gänget på Ho haong, Aliatras finaste restaurang. Stämningen är tryckt, den gemytliga känslan från Magens tempel är bortblåst. Till slut tar dock Elin tag i saker och ting och rensar luften. Alla säger vad de tänker, och det slutar med att de binder sig närmare varandra än tidigare i processen. De pratar om vad den här resan betytt för dem.

På natten därefter vandrar Elin och Stina runt i tempelområdet. De ser resterna av dagens ceremoni och börjar samtala om traditioner, och beslutar sig för att detta, "novemberresan", ska bli gängets nya tradition. Varje november ska de resa någonstans de inte varit förr, och utforska platsen.

Sedan reser de hemåt, och säger farväl till Aliatra med blandade känslor.

---

Så detta var vår resa till Aliatra, och en riktigt givande och gripande rollspelsberättelse. Inga rymdskepp eller drakar, inga explosioner eller vapen, inga mordmysterier eller magiska artefakter. Bara fyra vänner och deras gemensamma resa. Som sagt, jag ville skriva den här krönikan dels eftersom det varit en sådan fin berättelse som lämnat avtryck, och dels som ett exempel på hur rollspel inte måste handla om action, problemlösning, magi och stridssystem, utan kan vara lågmält, personligt och grundat i vår egen verklighet (även om Aliatra självt ju är en fiktiv plats). Det är absolut inget fel med action och problemlösning, men eftersom den sortens berättelse vi spelade här är ganska ovanlig i rollspelssammanhang ville jag visa upp att den är alldeles utmärkt för rollspel, att den här typen av berättelser är lika lämpade för rollspel som mer "äventyrliga" berättelser.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,443
Location
Helsingborg
Skitkul att få spela och se hur osäkerhet skapas utan att behöva använda tärningar. "Slice of life"-rollspel är riktigt tilltalande. Att bara kunna få ta del av någonting, en upplevelse eller ett perspektiv, och luta sig tillbaka och se vart det tar oss. Snarare än att försöka ställa saker på pränt för att orsaka konflikter. Konflikter händer, visst, men då är det mer utforskandet av personerna i konflikten snarare än vad konflikten mynnar ut i.

Festen. Det är en ganska överväldigande fest. Det är tydligt att Pavats vänkrets är "alternativ".
Just "alternativ" är en grej som blev bättre genom att vi avslöjade Pavats hemlighet utanför spel, snarare än försökte få in den "snyggt" i spel utan att få det forcerat.
 

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
1,946
Location
Örebro
Det var verkligen en kampanj som berörde och väckte tankar. Fördelen med att det är just vanliga djävla människor är inlevelsen och förståelsen för rollpersonerna. Eftersom att det är avskalat på andra element, krafter och magi till exempel, så blir det enklare att se personerna i berättelsen och följa deras resa. Det blir inte ett lika stort steg att ta sig över tröskeln och sympatisera och känna empati för personerna vi möter då det är få element som tar fokuset från just dessa detaljer. Sen så hade systemet i sig självt väldigt bra vägledning och verktyg för att rama in scener och sätta scenen.

Överlag tre spelomgångar där jag fick med mig många nya tankar och verktyg som jag funderar på hur jag kan ta med mig in i andra rollspelssammanhang.
 
Top