Nekromanti [Vampire] Long Streets, Long Nights

Rävnos

Warrior
Joined
7 Sep 2005
Messages
340
Hejsan,

Tänkte försöka föra någon form av krönika till vår lilla vampire kampanj. Främst för att mina egna spelare ska kunna läsa sammanfattningarna samt diskutera respektive speltillfälle. Men tankar och kritik från andra håll är ju alltid trevlig och om nu någon skulle få inspiration till en egen kampanj är ju inte det heller kattpiss.

Tänkte iaf börja med en kort sammanfattning av karaktärerna.

Haltageten: Rafi, en man från mellanöstern till utseendet, av malkaviskt blod och relativt låg i sin generation. Hittades på ett av Utopis skepp med besättningen i slamsor runt sig. Har inget minne av sitt tidigare liv och tror sig efter en teori från Utopis karaktär vara från Kanada, pga av sin franska brytning. Är egentligen en Algerisk född Methuselaha som råkade befinna sig i Indien Week of Nightmares, denna upplevelse knäckte Rafios redan klena förstånd och splittrade den uråldriges personlighet i två, dels Methuselahans inomboende best och dels dess mänsklighet. Haltageten spelar mänskligheten som oftast står vid styrspakarna. Besten tar endast över i situationer där den anser att den gemensamma kroppen är hotad.

Snigel: Julia aka Tistel. Ett tunnblod med unika krafter, hon kan manipulera slumpen. Endast en vecka gammal som vampyr och minst sagt förvirrad på vad detta innebär. Pluggar mattematik på Universitetet, har föräldrar som ständigt lägger sig i hennes liv, verkar inte ha någon “häftig” förmåga som alla andra vampyrer verkar ha och kämpar sig varje dag igenom intensiva mardrömmar. Att sedan alla vampyrer behandlar henne som om hon vore utvecklingsstörd gör inte saken bättre.

Yassilus: Sam är gruppens “mysfarbror”, ja om mysfarbröder nu är självplågande konstnärer med förkärlek för homoerotiska BDSM lekar. Är liksom Tistel ett tunnblod, men tillskillnad från henne kan man i Sam hitta drag från malkav. Har ett stort kontaktnät, oftast koncentrerat mot konstvärlden och New Yorks HBT scen. Har ett visst problem med att han är en smittohärd som smittar ner allt och alla som han sätter tänderna i, något som han kämpar med att hålla hemligt för stadens övriga odöda.

Utopi: Dylan, en irländsk Ventrue med politiska ambitioner (gasp!). Har sitt maktnät koncentrerat till en av stadens tillnyktringsenheter samt hamnen vid Sunnyside(där han bor), han äger tom en av piererna i denna hamn. Har en komplicerad hat/kärleksrelation till sin Skapare som sitter som primogen i stadens råd. Är otroligt duktig på att läsa individer och förstå vad som får dem att ticka.

Walium: Robert Russo, en krigsveteran med flera psykoser i ryggsäcken. Har ingen relation till sin skapare, någon som Robert intensivt önskar lära en läxa om hur det går när man gör om någon till vampyr mot dens vilja. Har istället hittat en Mentor i Justin Davis, Brujahs Primogen i New York. Att dessa två personer är samma är något som inte riktigt har slagit Robert än. Har mycket funderingar över moral och etik som Vampyr, något som startade efter att han bröt av och kastade iväg flera av sin alkoholiserade faders kroppsdelar i ett vredesutbrott.

Första Spelmötet

Första scenen utspelar sig under ett Elysium i new york. Platsen är en övergiven teater. Dylan befinner sig där tillsammans med Rafio för att presentera den sistnämnda för prinsen och försöka förklara bort den stora mängd lik som dök upp parallelt med Rafio. Robert befinner sig där för att hans mentor tar med honom ditt vid varje Elysium. Sam är på plats för att han faktiskt inte har något bättre för sig och verkar njuta av de övriga vampyrernas äcklade blickar. Och ja Tistel, hon har inte så mycket val eftersom hon ett par nätter senare blev tagen på bar gärning med att jaga på prinsens privata domäner, något som hon inte ens var medveten om att hon gjorde. Till en början är det mest lowlifes på plats, fint folk kommer ju sent och karaktärerna håller sig för sig själva eller minglar lite. Strax kommer dock ett par av stadens primogener och tillslut även prinsen, en nosferatu vid namn Calebros som genast fattar intresse för Tistel. Hon undersöks grundligt och av någon anledning beslutas det att hon ska hållas vid liv, förberedas för ett liv som vampyr samt tränas i sina unika färdigheter, ansvariga för denna utbildning utses Sam och Robert till, den senare mest för att markera vem som bestämmer i staden, Justin Davis eller prins Calebros. Sedan tar prinsen itu med en konflikt mellan Dylans skapare och Roberts mentor, ett rejält gräl om rätten till att hålla universiteten som domän. Tillslut adresseras även problemet med Rafio. Efter ett snabbt konsulterande av den något exentriske Dr Moor, Malkavisk primogen och tillsynes fantatiskt lojal till prinsen, kommer man fram till att han ska få stanna i staden men att Dylan ska fortsätta vara ansvarig för honom. Vidare bestämmer sig prinsen för att de efter Elysiumet ska få göra honom en tjänst som kompensation för de diverse brott de faktiskt har utfört(främst brott mot maskeraden). Ett kort tumult uppstår då en ung och arg anarch skanderar sina åsikter om att prinsen inte tar ordentligt tag i de sabbat-pack som härjar i New York. En lång blick och en smärtsam kommentar om anarkernas egna involvering i kampen mot Sabbaten tystar förtillfället klagomålen, men det märks att frågan långt ifrån är avklarad. Sedan ombedes alla lämna lokalerna så rådet kan diskutera andra angelägenheter.

Detta ger karaktärerna en chans att samtala för sig själva i lobbyn där de får vänta. Samtalet går mest ut på att Robert hackar på Tistel och utrycker sin frustration över att vara prinsens hackkycling. Lagom till ett skämt om likheterna mellan Mengel och Dr. Moor så står densamme i dörren och ber karaktärerna komma in igen. Prinsen fattar sig kort och ber något hånfullt karaktärerna att finna och undsätta stadens Sheriff, en viss Julian Hess som försvunnit när han patrullerade i Bronx, en sabbatkontrollerad stadsdel. Dylan protesterar men blir tystad av prinsen.

När de lämnar elysiumet upptäcker de kratern i Tistels bröst, hon har ju fram tills nyligen varit paralyserad och i prinsens förvar. En intressant situation uppstår när Robert. Sam och Dylan försöker uppmärksamma Tistel på det utan att skrämma henne, hon tar det hela med fattning och lyckas efter lite försökande få såret att sluta sig. något som gör att hon har farligt lågt med blod i kroppen, ett problem inför nästa natt.

Sedan följer en scen när de tar sig till Tistels lägenhet för att hämta lite prylar till henne. Ett rejält gräl uppstår igen över nödvändigheten av att Tistel ska bo i tillsammans med någon av de tre “världsvana” vampyrerna. Tillslut beslutar de sig iaf för att ge sig av till Dylans hamn för att hämta en kista som kom på samma skepp som Rafio. Att kistan uppenbart tillhör Rafio är inget som Dylan nämner utan spelar hela tiden på att den är något han beställt även om han har svårt att precisera vad den innehåller. När de väl anländer till hamnen är kistan försvunnen, Sam, Tistel och Rafio ser dock lastbilen som fraktar iväg den, eftersom de ombedes att stanna vid bilen. Någonting verkar vara skumt med kistan eller de som har stulit den eftersom ingen verkar kunna minnas tjuvarna eller ens faktumet att det fanns en kista från början.

Efter misslyckandet i hamnen färdas man ut till Riverdale i Bronx för att utföra en första rekognisering. Här möts de upp av en av Dylans ghouls som förser honom med ett vapen och även själv ska hänga med som extra muskler om det blir bråk. Tistels krafter visar sig för första gången då hon av en slump råkar hitta Sabbatvampyrerna genom att hon upprepade gånger tappar sin ciggarett precis bredvid källarfönstret till den lokal där resterna av ett sabbat-pack torterar sheriffen..

Mina tankar om Spelningen

överlag är jag nöjd med hur spelningen utvecklade sig, något som jag har mina spelare att tacka för. Även om kampanjen är tänkt att vara fisktank så kändes det nästan tvånget att börja med en rälsad scen för att få någon form av sammanhållning inom gruppen så som karaktärerna var skrivna. Elysiumet kändes som en rolig start, eftersom det presenterade mängder av viktiga SLPs, kastade in karaktärerna i sociala situationer och samtidigt var en trevlig flirt med den klassika D&D starten på något random värdshus. I verkligheten var det ett svårare val än jag från början tänkt mig, jag kastade inte bara in spelarna i socialasituationer utan även mig själv, utan någon praktisk träning fick jag börja gestalta uppåt 10 olika personer med olika personligheter och mål. Den riktiga problematiken och det jag är mest missnöjd är hur jag gestaltade samtalen mellan några av dessa SLPs, krystat är bara förnamnet enligt mig själv.

Däremot tror jag att jag lyckades förmedla det jag ville av stämningen inom Camarillan, hovet och staden. Något som jag kommer fortsätta bygga vidare på under kommande spelningar.

Scenerna i lobbyn och i Tistels lägenhet var pure gold i mina ögon, interaktionen mellan karakärerna var stundvis riktigt rolig att lyssna på och alltihop flöt på bra. Händelseförloppet i hamnen gick precis så som jag önskade även om jag kanske hade kunnat komma på något bättre än att det såg ut som om någon brutit sig in genom väggen och sedan svetsat igen det igen när Robert försökte ta reda på vad som hade hänt med kistan i skeppet och botchade sitt Investigations slag.

Sedan är jag även nöjd med scenen där Sam, Robert och Dylan lär Tistel att hela sina sår. Spelande var grymt imponerande här.

Så vad jag får träna på tills nästa gång är att prata och agera som mina olika SLPs. Kan ju vara intresant att gå till skolan som prins Calebros en dag :gremwink:

Rafi nämns inte så mycket i rapporten, det beror inte på att Haltageten rollspelade sämre än de andra, utan snarare för att han fick skapa sin karaktär några minuter innan vi började medans de andra har förberett sig i veckor, detta gjorde att han fick testa sig fram under spelningen om hur han skulle funka. Alltså tänker jag inte reflektera över den karaktären förrän Geten själv är nöjd med den, något annat känns inte direkt rättvist :gremsmile:

edit: glömde i min trötthet kommentera och berätta om healing scenen och lade till en kommentar om Rafi.

\Marcus som inte fattar att han orkade skriva det här inlägget.
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,416
[karaktär] Sam McConnolly

Till en början, några dottar är knappast meningsfullt att sätta ut här. Stats är överlag rätt fånigt i det här läget så det får vara (dessutom är det omständigt att föra in). Förhoppningsvis ger min beskrivning den informationen som behövs och skulle statsen mot förmodan bli viktiga för krönikan så kan jag lägga till dem senare. Nåväl, entré Sam McConnolly (tilläggas bör att när jag skrev beskrivningen var jag oinspirerad och idélös vilket kanske gör honom lite trött och tråkig):

Sammanfattning

Sam McConnolly började sin karriär inom konstvärlden för ett tiotal år sedan, ambitionen var snarare att leva ett drägligt liv på den politiskt kontroversiella och i många fall ganska ”låga” konsten han skapade samtidigt som han kunde leva livet och prova allt man borde prova innan man dör. Det var allt från droger till självstympning och alternativa sexuella läggningar. En dag, för ungefär tre år sedan, hamnade han dock i fel sällskap och döden (som han förstås inte var särskilt fientligt inställd till) kom över honom på ett sätt han inte väntade sig.

Den abrupta förändringen satte inga större käppar i hjulet för hans dekadenta leverne, utan gav snarare fördelar jämtemot hans umgängeskretsar bland människorna. Dock tvingades han in i vampyrernas värld där han inte var särskilt mycket mer än lort värd. Det kunde han finna sig i, och, halvt provocerande – halvt undergiven, anpassade han sig till det sätt han förväntades leva på. Kontakten med människorna var inte något han kunde släppa och i hans värld är han en framgångsrik människa.

Konsten förändrades även den i takt med att Sam förändrades. Från den politiska konsten gick han över till en mer vulgär och inte särskilt rumsren konst som inte sällan använde material från människor och kom att behandla döden snarare än politiska fångar. Hans utbredningsområde minskade men de potentiella köparna blev rikare och de tavlor han får sålda är vad han lever på.

För en tid sedan fann han en flicka nyvaknad från sin omfamning. Han är tämlingen säker på att han själv inte har något med det att göra, men han tog hand om henne och förde henne till sin atelje och bostad. Hon visade sig dock inte vara så bekväm i sällskapet och omgivningen hon vaknade upp i och rymde utan att Sam lyckades ta reda på mer om henne. Han har förgäves sökt kontakt med henne.

Till utseendet är han en normalbyggd man, visserligen ganska smal, med svart stripigt hår. Hans klädstil är smått excentrisk och de är ofta rivna och blodiga av olika anledningar. På ena armen har han Cheshire Cat från Alice i underlandet tatuerad och av och till fungerar den som ett retfullt sällskap. Dessutom framstår han inte som särskilt fräsch. Riktigt varför är svårt att sätta fingret på och i ärlighetens namn är sätta fingret på honom det sista man vill om man inte utsats för hans charm.

Personlighet

Trots det i många fall avskräckande levernet framstår Sam som en alltigenom snäll och empatisk person. Man kan lita på honom och han gör för det mesta det man ber honom om, även om det har en tendens att bli på hans sätt om man inte är noga med vad man ber om.

I sina människokretsar är han rätt självsäker men bland vampyrer är han en blandning av en retsticka och en undergiven hynda. Hans lismande framstår dock aldrig som oärligt eller konstlat, vilket gör att han, sitt svaga blod till trots har blivit ett, visserligen värdelöst, men ändock ett verktyg.

Han spelar rätt mycket på sin sexualitet. Han är uppenbart homosexuell och gör inga som helst ansatser att dölja det och han använder inte sällan det som metod då han vill ha något ordnat.

Hans vilja att prova nya saker finns fortfarande kvar. Det leder kanske till att han ibland kan göra korkade saker bara för att ha gjort det. Att utsätta sig för fara är alltid lockande.

Krokar

Innan ”omfamnadet” hade Sam en affär med en av New Yorks kulturpolitiker, Ben Rothwell. De verkade rätt nöjda med varandras sällskap, men när pressen snappade upp vad som försiggick blev det en himla uppståndelse. När skandalen var överslätad (tack vare Dylan O’Dwyer) avslutade de sin kärleksrelation men de håller fortfarande kontakten, av vad som verkar vara någon form av skuldkänsla inför varandra.

Sam var aldrig särskilt intresserad av den administrativa biten av konstnärskapet och därför skaffade han tidigt kontakt med en gallerist vid namn Colin Tapley. Sam skapar och Colin säljer, en symbios som har fungerat bra hittills och ingen av dem verkar särskilt missnöjd.

I och med Sams sjukdomstillstånd kom han i kontakt med en privatläkare som visade sig vara mer insatt i vampyrvärlden än vad läkare är i vanliga fall. Läkaren, Alastair Hunter, är nämligen en ghoul och han uträttar tjänster åt Sam ifall Sam förser honom med blod. Enkelt byte.

Ska man prova allt står droger givetvis på dagordningen och i den kretsar Sam befann sig i var Rosamund Lesley den mest extravaganta av alla droglangare. Hon försåg Sam (och alla andra dekadenta personer inom HBT-sfären) med de mest exklusiva drogerna och de kom att knyta kontakten med varandra eftersom både insåg de ömsesidiga vinsterna av ett samarbete.

Sam för, som sagt, dialoger med kattatueringen på armen. Visserligen visar sig bara ena halvan av dialogen utåt, men det stör knappast Sam. Egentligen är det inte tatueringen som pratar utan Sam har en länk till en annan Malkav som förmodligen hör samma typ av röst i sitt huvud. Sam har ingen aning om varför det är som det är och bryr sig inte särskilt mycket heller. Det är ett sällskap som visserligen går lite på nerverna, men vilket sällskap gör inte det?

Sams skapare har inte visat sig sedan omfamnandet och Sam har ingen egentlig uppfattning om vem det är, men han har vissa aningar om att det är någon som är, åtminstone geografiskt, ganska nära honom och det stör honom lite.

---

Slutligen tänkte jag bara komma med en kommentar om hur det var att spela honom såhär första gången. Jag hade farhågor om att jag skulle ha svårt att gestalta Sam på ett sätt som inte var stereotypt eller larvigt. Inte för att han är så himla konstig utan för mina egna tillkortakommanden. Lyckligtvis tycker jag, och de andra också om jag förstått det rätt, att det fungerade bra och hamnade på en schysst nivå. Jag är kanske inte stolt men åtminstone nöjd. :gremsmile:
 

haltageten

Dum inuti huvudet
Joined
11 Apr 2004
Messages
578
Location
Stockholm
[Karaktär] Rafi Barthelmy

Jag kan börja med att meddela att o:et i Rafio ska bort, bort, bort. Shit happens when you party naked som man säger.

Hur som helst. Här kommer min beskrivning av karaktären och i slutet följer lite fungeringar, precis som Yassilus gjorde.

Bakgrund

Det var Dylan O'Dwyer som hittade Rafi, sovandes på ett lastskepp omringad av kötthögar av vad som en gång verkat vara människor. Rafi ser ut att härstamma från mellanöstern men var han har levt är det ingen som vet. Hans svarta hår sträcker sig ned till haklinjen och är ovårdat och tovigt. Till utseendet är han en väligt sliten men välbyggd man som klär sig i slitna jeans, en allt för stor munktröja och ett par trasiga converse. Han kanske ser ut som samhällets bottenskrap men hans bruna ögon berättar en annan historia, hans blick är vaken och klar och ser ut att rymma en enorm mängd av kunskap.

Utan en aning om vem han är eller varför han är där han är lever Rafi sitt liv utan större bekymmer. Rafi har väldigt flyktiga minnen av sitt liv, han varken minns var han kommer ifrån eller hur gammal han är och det är väldigt svårt att åldersbestämma honom. Minnena sträcker sig till tider och platser han inte kan precisera . Han minns vackra och hemska platser som verkar sträcka sig från alla världens hörn, han minns suddiga ansikten, människor som glimtar förbi.

Rafis personlighet är förhållandevis självsäker men i och med den kraftiga minnesförlusten ter han sig gärna till personer som han känner att han på något sätt kan lita på. Men den stora tryggheten finner han i religion och kontinuerligt tillber han sin skyddsängel som mer än ofta räddar honom i knipor han själv inte kan ta sig ur. Rafi har valt att kalla skyddsängeln för Jehoiachim. Det är inte bara kristen mytologi som Rafi vänder sig till, utan han tar omedvetet filosofier och tankar från religioner världen över och söker trygghet i den visdom som återfinns där.

Det faktum att Rafi är vampyr stör honom inte. Han har accepterat det och förklarar det på så sätt att han är ett steg närmre gud, omfödelse eller evigt utslocknande. Han minns inte varför han är vampyr, vem som omfamnade honom eller varför.

Krokar

Det faktum att Rafi lider av minnesförlust är något många kan tänkas bli intresserade av. Det är inte många vampyrer som har en egen privat skyddsängel som verkar vara väldigt angelägen om att Rafi skall överleva. Vem är Rafi egentligen?

Med på lastfartyget fanns det en kista i järnek som försvann strax efter det att Rafi och Dylan lämnade fartyget. Var tog kistan vägen och vad finns i den? Kan innehållet berätta något om Rafis tidigare liv?

Rafi har en, utan att han själv vet om det, mystisk tatuering som täcker hela hans ryggtavla. Det centrala i tatueringen är en skrift på något asiatiskt språk. Skriften omsluts av religiösa motiv från hela världen och skulle troligtvis berätta en historia om man kunde tyda texten och virrvarret av bilder.

Vad är det som döljer sig inom Rafi som får honom att förvandlas till en grotesk, kraftfull och magnifik "skyddsängel" när han hamnar i stressade och farliga situationer?

======

Att spela Rafi första spelmötet var ganska svårt. Jag hade inga som helst riktlinjer för vad han vet eller vad han kan prata om. Han minns inte ett skvatt. Men min förhoppning är att det kommer släppa efter nästa spelmöte då han kanske råkar ut för lite mer intressanta händelser (inte att förglömma att spelmötet var väldigt intressant). Karaktären har i alla fall en rolig tvist som jag hoppas blir rolig att spela.

- Getfan
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
[Karaktär] Robert Russo

Utseende: Lång och bredaxlad med snaggat svart hår och tät skäggstubb. Nötbruna ögon och den ljusbruna hyn skvallrar om latinamerikanskt ursprung av något slag. Sjaskigt klädd i grön bomberjacka, slitna jeans och urtvättade t-tröjor. Det mest påkostade och välskötta plagget är de kraftiga armékängorna. En tatuering föreställande en dolk och med orden ”Semper Fi!” syns på höger underarm. Ser överlag trött och melankolisk ut. Ger ett spänt och stressat intryck för det mesta, tittar sig vaksamt omkring, står inte still och rör hela tiden på händerna.

Personlighet: Full av undertryckta känslor som döljs bakom en mur av ilska och vrede. Robert kommer ifrån enkla förhållanden och det märks tydligt på hans åsikter, kunskaper och sätt att utrycka sig. Han talar med bred sydstatsdialekt och blir påtagligt irriterad när han konfronteras med sin egen okunskap eller andras bildning. Samtidigt så har kontakten med hans mentor lett till ett intellektuell uppvaknande och nyfunnet intresse för litteratur, politik och omvärld. Trots detta så har Robert uppenbara problem med att hantera homosexuella, prostituerade, vampyrer och andra som avviker ifrån hans småstadshorisont.
Robert är väldigt reserverad och släpper inte gärna andra inpå livet, särskilt inte personer som han inte känner särskilt väl. Därför pratar han hellre om neutrala och ofarliga ämnen som baseboll, bilar och vädret även om det får honom att framstå som ännu mer okunnig och korkad än vad han faktiskt är. Samtidigt så är han plikttrogen och lojal mot dem som han uppfattar som sina vänner eller i behov av hans beskydd.
Just nu är Robert splittrad och förvirrad, hans gamla tillvaro ligger i spillror och han försöker bygga någonting nytt av resterna. Detta tvingar honom till omprövning och omvärdering av sådant som han tidigare tog för givet. Han drivs av övertygelsen att världen är imperfekt, att samhället rymmer otaliga orättvisor men han vet ännu inte hur kan ska bära sig åt för att förändra det eller hur det skulle se ut istället. Men han känner ett ansvar för att försöka, att delta i förändringsarbetet. Det är uppenbart att han följer en rigid moralkodex som prövas synnerligen hårt av hans nya tillvaro och behov.

Bakgrund: Robert diskuterar inte gärna sin bakgrund med främlingar och det lilla han berättar låter som om det handlar om någon annan. Han är i alla fall uppvuxen i en trailerpark i södra Texas med en fader som var Vietnamveteran och en moder ifrån Mexico. I skolan var han bra på idrott men ointresserad av övriga ämnen. Ända sedan han var liten så planerade han att ta värvning och så fort som han fyllt 18 gick han med i Marinkåren. Där trivdes han bra och verkade ha funnit sig väl tillrätta. Han deltog i Irak-kriget, interventionen i Mogadishu och flera andra utlandsoperationer men någonting verkar ha gått snett och strax innan han blev en vampyr så hade han fått permission ifrån armén. De senaste tre åren har han umgåtts med den högt respekterade Brujahn Justin Davis, en person som han uppenbarligen hyser stor respekt för.
Eftersom Robert inte är någon särskilt framstående skådespelare så går det att utläsa en del starka känslor mellan raderna. Uppenbarligen så har han haft en spänd relation till sin far och är inte särskilt förtjust i den person som gjorde han till vampyr. Alla försök att gräva i hans bakgrund mötts av kyligt kallprat eller vredesutbrott. Robert är dock en hårt prövad ung man.

Lägenhet: Robert bor i en sunkig etta med kokvråa i de mindre fashionabla delarna av New York. Väggarna täcks av flagnad färg och möblemanget består av en gammal madras och en uråldrig tv som står på en uppochnervänd ölback. En sandsäck hänger i taket och tunga hantlar ligger slängda på golvet. Det märkligaste inslaget är ändå den trave med böcker av franska upplysningsfilosofer som ligger intill sängen, bredvid en stapel med gamla biltidningar.

Bilen: Robert äger en kraftfull amerikansk muskelbil ifrån 60-talet som han ömt vårdar och antagligen sover i lika ofta som i lägenheten. Till skillnad ifrån hans bostad så är den dock oklanderligt ren.

Krokar
Robert känner egentligen ingen i New York förutom mentorn Justin Davis, denne är dock en högt uppsatt vampyr som tagit honom under sitt beskydd. Det är ett till synes udda par eftersom Davis är välutbildad, välartikulerad, världsvan och betydligt mer behärskad än lantisen Robert. Men det är tydligt att det finns starka band mellan de två.
Justin Davis är en av prinsens starkaste och mest uttalade kritiker och Robert delar hans ståndpunkt utan att egentligen vara särskilt insatt i New Yorks politik. Det är uppenbart att prinsen inte är särskilt förtjust i detta och han försitter sällan ett tillfälle att sätta dit Robert genom att tilldela honom osmakliga eller otrevliga uppgifter.










Bakgrunden innehåller framförallt sådant som är allmänt känt och inte Robert trassliga familjeförhållanden, hat till sin sire och traumatiska krigsupplevelser. Han är en sluten person som inte delger okända människor personlig information. Den vanligaste känslan i hans register är vrede, även om han egentligen känner något annat så är ilskan den känsla som har lättast att visa sig och som blir ett substitut för mer komplicerade och personliga känslor. Hans roll i gruppen lär väl bli den kapabla men surmulna bråkstaken med bristfälliga sociala färdigheter.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
[Karaktär] Julie "Tistel" Simons

Sammanfattning

För några veckor sedan var Tistel en ung kvinna som med små, trevande steg börjat förflytta sig in i vuxenvärlden, men fortfarande var förankrad i den dekadenta livsstil hon grundlagt sedan hon flyttat till en internatskola för snart fem år sedan. För två veckor sedan rycktes hon ur den tillvaro hon byggt upp i New York och blev ofrivilligt en del av vampyrernas dunkla värld. Sedan dess har det mesta gått åt helvete, men hon gör sitt allra bästa för att klamra sig fast vid de spillror av hennes forna liv som fortfarande flyter.

Tistels personlighet präglas av desperation och en längtan tillbaka till stabilitet (att hennes liv innan inte var så stabilt är inte relevant). På dagarna drömmer hon en kusligt sammanhängande dröm om hur livet hade varit utan olyckan. På nätterna gör hon vad hon kan för att upprätthålla sin mänskliga existens och har börjat konstruera lögner för att inte bli helt övergiven. Tistels sinne har alltid varit snårigt, men nu är det en veritabel djungel. Hennes försök till karriär har baserats på hennes enastående logisk- matematiska intelligens, men även om denna finns kvar, har hon på ett socialt plan degenererat till att bli smått neurotisk. Utan synbar logik famlar hon efter en metod att återvinna den stabilitet hon upplevde tidigare.

Som vampyr är Tistel tämligen mesig. Det är inte bara det att hon är mycket ung och har svagt blod, utan hon har dessutom dålig uppfattning om sig själv, vad hon blivit och vad det innebär. Hon vet lite om de positiva delarna av att vara vampyr och känner till sin egen speciella förmåga än mindre. Den tycks vara en nyckfull kraft som ändrar ödet till antingen hennes nackdel eller fördel i olika utsträckning. För Tistel innebär det mest att hennes liv blivit än mer kaosartat. Andra vampyrer har lagt märke till hennes förmåga och insett att om den kan kontrolleras, kan den vara mycket värdefull. Det är delvis därför hon nu blivit introducerad till några äldre vampyrer för att fostras.

Tistels yttre har inte förändrats i samma takt som hennes inre. Visst kanske hon är blekare än tidigare, men redan innan var hon en nattaktiv person som inte var ute mer än nödvändigt. Hon klär sig i mörka, slitna kläder och bryr sig relativt mycket om hur hon ser ut, men på ett ovårdat sätt. Håret är svart, kort och står åt alla håll och gör att hon ser barnsligare ut än vad hon är. Tillsammans med uttrycksfulla ögon framstår hon som naiv, även i de situationer då hon absolut inte är det. I allmänhet kan hon framstå som otålig, men snabb att engagera sig om hon väl blir intresserad.

Personlighet

Desperat - Tistels värld är på väg att falla samman och även om hon för tillfället uppnått en viss stabilitet, tycker hon inte alls om vad som händer. Hon famlar blint och kan haka upp sig på nästan vad som helst som har med stabilitet att göra. Se ”tidigare liv” för hur detta märks.

Matematiskt geni -
Hon tillhör bland de absolut mest begåvade inom sitt område, även om hon saknar disciplinen att göra någonting med det. Trots detta ligger hon före sina kurskamrater. Till vardags gör detta att hon är tämligen skarp när hon får tänka efter i lugn och ro, men inte annars (se söker utmaningar).

Tidigare liv -
För Tistel är det tidigare livet mycket viktigt och hon försöker leva kvar i det. Det märks på flera sätt:

x Hon röker fortfarande
x Hon upprätthåller relationer
x Hon vill göra vad människor gör
x Hon har samma människosyn
x Hon har samma syn på lagen

Mardrömmar - På dagarna drömmer Tistel om hur hennes liv skulle ha varit om hon inte blivit vampyr. Det läskiga med drömmarna är att de hänger ihop till hundra procent och tar vid där de slutade natten innan. Ibland tror hon fullt och fast att det är drömmarna som är verklighet och att detta bara är en mardröm. Hon är sedan dess rädd för speglar eller att se sig själv, för i dem tittar personen hon är i drömmarna tillbaka på henne.

Fokuserad - Ibland är Tistel extremt disträ och är inkörd på något område och har svårt att förstå att andra inte har samma prioriteringar. Hon glömmer saker, försummar något eller ignorerar ett löfte.

Ångerfull och empatisk -
När hon väl förstår att hon sårar andra eller att de blir upprörda, byter hon snabbt fokus och blir plötsligt väldigt ångerfull och gör allt hon kan för att blidka personen. Ibland kan även det gå till överdrift så att personen kanske till och med blir ännu mer uppretad.

Nyfiken och söker utmaningar -
Sedan hon var liten har Tistel alltid sökt utmaningar för utmaningarnas skull, helst farliga sådana som får adrenalinet att flöda. Hon tänker inte alls på att det kan vara farligt och gör därför ofta saker som hon efteråt tycker är extremt korkade. Har hon fått vädring på något intressant är det svårt att få henne att släppa sökandet efter det.

Bakgrund

Uppvuxen i vildmarksmiljö - Tistel är uppvuxen en bra bit från New York i ett område med tämligen vild och bitvis också farlig natur. Redan som barn var hon nyfiken och dumdristig, vilket resulterat i många oroliga stunder för hennes föräldrar och mycket kunskap om hur hon ska klara sig på egen hand.

Internatskola - Dessa färdigheter utvecklades i en mer urban miljö först när hon gick på en internatskola. Där hamnade hon snabbt i en grupp bestående av mestadels andra flickor som utmanade den auktoritära skolledningen och ständigt testade gränser. Tistels egen favoritsysselsättning var att via skolbyggnadens utsida ta sig i delar av skolan som var förbjudna för elever och där utföra diverse hyss.

Senaste tiden -
När hon flyttade in till New York för att plugga tidigare under sommaren, kände hon bara en kompis som flyttade dit samtidigt från internatet. De drogs snabbt in i en umgängeskrets liknande den de haft på internatet, fast i de vuxnas värld där allting var lite hårdare och lite farligare. Sommaren borde hon spenderat på att förbereda sig för höstens studier, men istället utforskade hon New Yorks nattliv.

Vampyr - Under en synnerligen märklig utekväll drogs Tistel med ett sällskap hon borde ha hållit sig undan. Det mesta talade för droger av något slag, men hon var antingen för nyfiken eller för dum för att dra sig undan. Vad som hände under kvällen vet hon inte själv riktigt och först trodde hon att förändringarna bara berodde på en snedtripp av något slag. Med de visade sig förstås vara mer långtgående än så. Tistel är nu vampyr i femtonde generationen.

Tistels skapare - Hon har sina misstankar om vem det är och skulle utan tvekan känna igen honom på gatan. Under det två veckor som gått har hon byggt upp ett ganska starkt hat mot personen, inte bara för att han gjort henne till något annat än människa, utan också för att han övergav henne och aldrig gav någon förklaring eller hjälp. Hon vet förstås inte om det beror på att han tvingades till det av yttre omständigheter eller om han helt enkelt inte brydde sig.

Nutid med krokar

Föräldrarna börjar bli oroliga - Med Tistels bakgrund är förstås föräldrarna måna om att hon klarar sig ordentligt. De har satt upp ett krav att hon ska klara studierna för att de ska betala hyran åt henne, men trots detta ringer de då och då och hör av sig. Om de blir riktigt misstänksamma kanske de till och med kommer på besök.

Beundrare - Tistel har en beundrare som undrar var hon tagit vägen. Han läser samma kurs som henne och blev förtjust i henne direkt från kursstarten och har lagt upp planer för vad han ska göra åt saken. Nu har Tistel mer eller mindre försvunnit från lektioner och föreläsningar och han är för intresserad för att lägga ner.

Problem med studier - Tistel är tillräckligt smart för att klara studierna utan föreläsningar och speciellt mycket träning, men hon har problem med tentor och avtalade besök på dagtid. Det kar krävas mycket kreativitet för att hålla sig kvar på utbildningen, speciellt när de bra ursäkterna börjar ta slut.

Tistels skapare - Efter att ha blivit dragen till Tistel och druckit för mycket av hennes blod, gick han emot lagen och räddade henne genom att göra henne till vampyr också. Genom att göra det försatte han sig i livsfara och flydde från platsen. Tistel räddades av en vampyr vid namn Sam McConnely, men rymde strax från hans vård. Hon hatar nu innerligt sin skapare för vad han gjort mot henne.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Kommentarer

Jag tror att vi har fått ihop en ganska bra och dynamisk grupp, både när det gäller spelare och rollpersoner. Som vi konstaterade så fungerade det bra trots att vi var ganska många spelare och det verkar egentligen finnas plats för samtliga rollpersoner. Jag tror att det enbart är positivt att de inte liknar varandra.

Ett bra första spelmöte i övrigt där våra karaktärer omedelbart etablerades som stadens losers (men vi har stöd av Robert Smith och hans anarcher! Yes!). Jag tycker att det är en bra utgångspunkt och en fördel med hierarkiska spelvärldar. Att gruppen kan svetsas samman genom sitt hat mot mäktigare personer eller för att de beordras att ta hand om varandra. Sedan kan mer personliga band växa fram mellan karaktärerna i efterhand.

Jag är rätt säker på att vi kan hålla gång ganska bra på egen hand med våra karaktärers olika personliga drivkrafter, motiv och kontakter. Ska jag ge ett tips till spelledaren så är det att slappna av och inte ställa så höga krav på sig själv. Jag behöver inte en massa olika röstlägen, supersmarta vändningar eller extremt genomtänkta intriger för att gå ingång och det tror jag inte att resten av gruppen behöver heller. Prinsen beskrevs bra och etablerades mer eller mindre omedelbart som ett av våra hatobjekt. Jag tycker också att kartan över New York var ett bra initiativ. Men Ravnos, slappna av grabben. Vi är schyssta och snälla spelare, du behöver inte vara orolig. :gremsmile:
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Snigel tycker till om det första spelmötet

Till att börja med håller jag med Walium om det han säger. Det fungerade bra på det stora hela och jag är nöjd med det mesta under spelmötet. Jag fick en väldigt svår start, mest för att Tistel hamnade i en situation som är extremt svårspelad, speciellt när jag inte fått känna på henne ordentligt innan. Därför kände jag att starten blev rätt kass från min sida, men det började fungera bättre redan utanför teatern när vi kom igång med pratet.

Själv är jag extra nöjd med interaktionen med Sam (Yassilus) och samtalet/grälet i lägenheten. Jag tycker också att Dylan (Utopi) fungerade bra som medlare i kampen och precis som i verkliga livet är det alltid trevligt att kivas med Walium en smula. Jag fick ingen riktig relation till Rafi (Haltageten), men det tror jag mest berodde på att det inte fanns riktigt tid till det. De andra hade en mer naturlig relation, eftersom de antingen fått uppdrag att hålla koll på mig eller hade auktoritet nog att lägga sig i ändå.

Jag har under kvällen försummat mitt pluggande och istället skrivit på en krönika ni kan få håna mig för imorgon när jag har skrivit klart. Naturligtvis blir det i dagboksformat och på engelska, dels för att reta er och dels för att jag kan. Nu är det verkligen dags att sova, hej med er!
 

Utopi

Warrior
Joined
30 Nov 2000
Messages
233
Location
Uppsala
[Karaktär] Dylan O'Dwyer

Dylan O'Dwyer

Bakgrund: Dylan är en lång man med klarblå ögon och halvlångt lockigt hår av mörkaste brunt. Likt alla de O’Dwyerska männen är han kvick i orden, belönad med en självsäkerhet bara givna ledare har. Alltid har Dylan varit i centrum, om inte framför så bakom kulisserna. Så länge Dylan kan minnas har han varit en åsiktsfull person, belönad med en social förmåga som gett honom möjligheten att göra verklighet av sina idéer.

På den vägen har det gått. I skolan var det aldrig provresultaten som talade utan dominerandet av luftrummet och positionerna i elevråden. En säker uppenbarelse som person har gett honom många vänner. Människor han har knutit till sig, skyddat och skyddats av. När college närmade sig startade han och några nära vänner från skoltiden en gruppering. De kallade sig för ó Fearghails, män av ära på gaeliska, och engagerade sig i den hetsiga debatten som omgärdade IRA och befrielsen från England. Efter några stormiga år lämnades föreningen därhän och de olika medlemmarna gick sina egna vägar. Dylan, som funnit de revolutionära och våldsamma delarna av IRA poänglösa, valde att utbilda sig till jurist vid Princeton University i New Jersey – som var Dylans hemort fram tills för fem år sedan.

Efter utbildningen lämnade Dylan the Garden State och via gamla kontakter tog sig in till Manhattan och advokatbyrån Donaldson & Bark, driven av irländska ättlingar. Där arbetade han som rådgivande jurist till ytan, men initierades alltmer i deras mer ljusskygga affärer med irländska nationalister. Detta pågick i en tid innan Dylan plötsligt lämnade byrån som anställd och kastade sig in i den undre världen kring kvarteren vid Sunnyside, Queens. Direktiv från firmans ägare meddelade att de skulle stå Dylan till tjänst om det var något han behövde. Det verkade som om han tagit den snabba vägen till makten.

Verkligheten var en annan. Han omfamnades en kväll som vilken som helst, packad och på väg hem från O’Sullys Corner. Förvirrad och förvånad mötte han sin nya mentor, som han inte hade något gemensamt med. Dylan, som kommit från arbetsklass och brittiska rötter fann sig knuten till en utländsk aristokrat. En samlare och idealist. På en vecka raserades alla Dylans uppfattningar om världen och han föddes som ny varelse, en vampyr av maskeraden. Han följde med sin mentor på en resa i världen, han initierades i nya riter och nya mål. När Dylan tänker tillbaka på det, var det nästan som om en intensiv uppfostran. Han kom trots deras olikheter sin mentor nära, som ofta fanns där för att svara på Dylans hungriga frågor om världen som uppenbarats honom.

Mentorn såg efter en tid att Dylan längtade tillbaka till livet, till kontakterna och människorna. Så efter ett två års övervakning skänkte han nu Dylan åter till New Yorks undre värld, begåvad med en vampyrs förmågor. Hans enda önskan var att Dylan skulle lägga hamnen under sig och för camarillans räkning få en inblick i alla de varor som passerade därigenom. Men förstås, inte före han själv inspekterat dem noga.

Atm: Dylan bor nu i en ganska schysst två i de irländska kvarteren Sunnyside i Queens. Där jobbar han främst med att bygga ett starkare kontaktnät i hamnen vid Queens och få insyn i vad som löper genom den. Till hjälp har han Jack Mullen, hans ghoul och muskler, samt ett ospecificerat kontaktnät.

Plothooks:
• Problem i hamnen, ett skepp kommer lastat med ett stycke rabid vampyr.
• Gabriell O’Sullivans, en vän och högt uppsatt i en IRA-cell, behöver en hjälpande hand.
• Ett skepp kommer lastat återigen, med mysiga artefakter till för klåfingriga labbar.
• Kvinnan i rött. Dylan och en mystisk kvinna spenderade en natt ihop, varpå han avslöjade en djup hemlighet om hans mentor. Han söker nu efter henne när inte annat faller på, kluven mellan hopplös förälskelse och oro över sin sladdriga käft.
• It ain’t always sunny in Sunnyside, Queens. Lokala problem dyker upp, sabbaten har intressen i Dylans kvarter.
• Donaldson & Bark, behöver hjälp av Dylan/Dylan behöver hjälp av dem.
• You don’t got mail. Mentorn hör inte av sig, Dylan känner sig strandad och lämnad. Som spik på falukorven upptäcker Dylan efter en tid att mentorn har tagit sig en ny lärjunge.
• Dylan får en ny förebild/Kontaktas av någon som kan berätta varför mentorn gör som han gör/Ny mentor.

Kontakter: Gabriel O’Sullivan, ledare för en militant IRA-cell och ägare av O’Sullys Corner i Sunnyside, Queens. Relationen är vän tror Dylan. Eller möjligtvis nära vän.

Jack Mullen, Dylans ghoul. Arbetar som säkerhetsvakt på TNE (tillnyktringsenheten), där Dylans herd finns.

Stephen Donaldson, en av cheferna av Donaldson & Bark, relationen är på en utebyte-av-tjänster-nivå.

Mentor, bor i sin aristokratiska villa någonstans bortom NY-City.

Möjlig ny förebild.
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,416
Re: Kommentarer

Vi verkar ju generellt vara rätt överens, även om jag inte håller med om att Ravnos verkade så uptight. Det är knepigt att spelleda dialoger med sig själv och såg inga problem med att det tog sin lilla tid. Det kanske inte var det mest avgörande till att spelledarpersonerna kändes speciella, men lite gjorde det. För det gillade jag verkligen, beskrivningarna på spellarpersonerna var verkligen bra och särskiljde de olika aktörerna. Mycket bra.

Sen håller jag med om att vampyrernas hierarki gjorde att vi hade något gemensamt att utgå ifrån, även om jag inte riktigt håller med om att prinsen behöver vara en antagonist (vilket kan vara intressant för framtida spelmöten).

Jag är generellt nöjd med spelmötet och ser fram emot att nå en punkt där vi är mer etablerade i våra roller och vår plats i kampanjen, världen och spelet.
 

Utopi

Warrior
Joined
30 Nov 2000
Messages
233
Location
Uppsala
Re: Kommentarer

Ja, väldigt bra gjort av samtliga inblandade. Bra Marcus, för att du höll koll på det myllret av chitchat vi producerade samt lyckades introducera sköna antagonister - Mengele och Prinsen - som du gav mycket karaktär. Bra Walium, för ett skönt och karaktärstroget driv som gav oss en spektakulärt bra scen i lägenheten (NU MÅSTE DU TA MED DIG ALL VIKTIG POST!) och bitterheten ett ansikte. Bra Jocke, som både stod ut med kanadensarbashingen och klarade av att manuvrera ovetandets svåra skepp (där kommer det komma mycket intressant - framförallt när du börjar pluppa ur dig kunskap du _inte_ borde ha för att vara en så "ung" vampyr - från kanada dessutom). Bra Snigel, jag förstod vad du menade med svår första situation - men det kändes som du lyckades personifiera osäkerheten på att riktigt trovärdigt sätt, speciellt (återigen) i lägenhetsdiskussionen. Och min favorit Martin, som gav sitt på pappret mjäkiga äckelpäckel en riktigt skön och framförallt fungerande spelstil som kändes helt underbar. Kramkalas!
 

Rävnos

Warrior
Joined
7 Sep 2005
Messages
340
Sammanfattning av åsikter om spelning #1

Alla verkar eniga om att dynamiken inom gruppen är utmärkt, såväl mellan spelare som karaktärer. Antalet spelare verkar änså länge inte ha blivit det problem vi förutspådde. Så jag bedömer att en splittring av gruppen inför kommande speltillfällen känns onödigt.

Alla verkar vidare nöjda med den stämning som genomsyrar kampanjen, alltså att karaktärerna anses som loosers som får bevisa sitt värde i nuläget.

De karaktärer jag har presenterats från min sida verkar vara intressanta och fungera som jag tänkt mig dem. Specielt prinsen verkar ha fångat mångas intresse och det verkar som alla har åsikter om honom(även om åsikterna skiljer sig åt). Jag är själv inte riktigt nöjd med dr. Moor och kommer om tillfälle ges försöka gestalta honom som den färgstarka person han är tänk. Robert Smith är i ungefär samma läge, en intressant karaktär med betydligt mycket mer djup än han har givet sken av än.

Jag och Walium verkar vara överens om att min insats i dialoger mellan karaktärerna stundvis var hackig och stötig, Yassilus håller inte med om detta och tycker att det funka bra och fick honom att få upp ett större intresse för karaktärerna ifråga. Jag tänker oavsett detta arbeta mer på genom att gå igenom de olika nyckelkaraktärernas åsikter och sätt att föra sig på grundligare i fortsättningen.

Haltageten själv har flera gånger lyft fram att han känner att han har svårt att riktigt få grepp om sin karaktär, vilket jag förstår med tanke på hur vi pågrund av schemakonflikter inte alls lade ned lika mycket tid på den som med de andras, under omständigheterna är jag väldigt nöjd med hur han skötte det. Men jag tänker ändå föreslå en omarbetning och genomgång av den, Snigel har tagit på sig att hjälpa Geten med detta. Och jag har själv ett par förslag att komma med.

Kopplingen mellan Dylan, Rafi och skeppet i hamnen är något som jag själv hoppas kommer utvecklas mer, eftersom jag anser att det är jävligt spännande. Inser nu i efterhand att Dylans bakgrund är något jag nästan inte alls har knutit in i spel, något som jag tänker åtgärda vid nästa speltillfälle :gremsmile:

Nu återstår det att se hur spelmöte två kommer bli och om någon utveckling har skett från min sida :gremsmile: Jag ser iaf fram emot den spelningen eftersom avslutet sist ger löften om att det kommer bli spännande nästa gång vi samlas.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Om parallellt spelande

Jag tänkte delge er kontentan av en liten diskussion vi hade på väg hem från spelmötet angående parallellt spelande. Med det menar jag när flera i gruppen gör saker samtidigt och att det spelas samtidigt. Det finns två typer av sådant spel och jag tror de flesta kan enas om att i alla fall den ena är bra. Exempel på det är minidialog mellan mig och Yassilus under spelmötet, där Tistel faktiskt frågar Sam om något samtidigt som de andra pratar. Att göra det samtidigt som de pratar känns naturligt och höjer känslan rätt mycket för min del. Enda haken är att spelledaren inte hör vad vi säger, men det kan man nog leva med.

Den andra typen är när man spelar på två olika platser samtidigt, till exempel när Bobbo och Dylan (bra kombination av namn) undersökt skeppet i hamnen. Spontant fortsatte jag, Yassilus och Haltageten att spela våra karaktärer som var kvar vid bilen. Det handlade ju inte om något radikalt, utan mest karaktärsbyggande dialog. Dock tycker jag inte att det är lika självklart att det är bra, mest för att det kan bli för rörigt och att för mycket kan missas. Jag har inga problem med att s pela så eftersom jag själv gjorde det utan att tänka efter speciellt mycket, men i vissa lägen måste det kunna bli rätt fel. Hur ser ni på den här saken?
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Place holder: Andra spelmötet

Det här inlägget är ditlagt enbard för att strukturera upp diskussion och inlägg från det andra spelmötet. Eftersom Rävnos saknar internetuppkoppling, postar jag det här så länge. Så småningom kommer här en sammanfattning av spelmötet, men vill någon (jag till exempel) posta sådant som har med andra spelmötet att göra, gör det som svar på det här inlägget.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
ATaR: Part I: Omega Alpha

Introduction to A Thistle among Roses
The following text is meant to represent diary excerpts written by my character (Julie "Thistle" Simons) in our current Vampire: the Masquerade chronicle, but there are a few things I would like to say about this project before I set out. To start with, I am entirely new to Vampire and I have been miraculously avoiding the game until very recently. Therefore, it seemed fitting to play a character who knows about as much about the world as I do. She was embraced two weeks prior to play and therefore shares my own confusion and ignorance about what is so cool about vampires.

Furthermore, this is an experiment in writing fiction in English, something I have not done before to any great extent (I cannot remember a single instance, actually). The text is deliberately pretentious in style, which feels somewhat odd, because that is not a style I would ascribe to myself normally. However, I will do my best to capture the world of my character as I perceive it, whilst trying to keep at least some dignity. Any kind of feedback is welcome as long as it is contstrucive and I would like to say thank you to those of you who have already contributed.

Some problems will arise for those of you who are not fluent in Swedish, since I do not intend to reproduce material already existing in Swedish (like information about the other characters, for instance). Apart from that, I hope that the diary will speak for itself, so now the time has come for me to step aside and let Thistle in.

Introduction to A Thistle among Roses
The following text is meant to represent diary excerpts written by my character (Julie "Thistle" Simons) in our current Vampire: the Masquerade chronicle, but there are a few things I would like to say about this project before I set out. To start with, I am entirely new to Vampire and I have been miraculously avoiding the game until very recently. Therefore, it seemed fitting to play a character who knows about as much about the world as I do. She was embraced two weeks prior to play and therefore shares my own confusion and ignorance about what is so cool about vampires.

Furthermore, this is an experiment in writing fiction in English, something I have not done before to any great extent (I cannot remember a single instance, actually). The text is deliberately pretentious in style, which feels somewhat odd, because that is not a style I would ascribe to myself normally. However, I will do my best to capture the world of my character as I perceive it, whilst trying to keep at least some dignity. Any kind of feedback is welcome as long as it is contstrucive and I would like to say thank you to those of you who have already contributed.

Some problems will arise for those of you who are not fluent in Swedish, since I do not intend to reproduce material already existing in Swedish (like information about the other characters, for instance). Apart from that, I hope that the diary will speak for itself, so now the time has come for me to step aside and let Thistle in.

A Thistle among Roses so far
Part I: Omega Alpha
Part II: Dead in a City that Sleeps
Part III: Death and Deliverance

Part I: Omega Alpha
Where to begin? I truly don’t know, because the events of the last two weeks have totally shattered my world, and finding a stable point of reference seems beyond my capabilities. I write this because I think that perhaps it will help me reconstructing my world into something coherent and comprehensible, but deep down I know that if I can’t find something or someone stable, all my efforts will be in vain. Nevertheless, I will try, because I don’t have much choice, do I? I suppose it would make sense to start from the beginning, even if the beginning seems more like an ending to me. It is now Friday, 22nd October and it’s exactly two weeks since I fell asleep, died, or whatever happened to me.

It was a Friday like any other, although I had yet to establish routines in New York, having lived there for only two months. My studies in mathematics weren’t going very well, mainly because I didn’t attend enough lectures and spent too much time exploring New York’s streets by night rather than delving deeper into the mysterious world of abstract mathematics. This particular night something terrible happened. I guess I’ve only got myself to blame, but I can’t help projecting my anger and fear towards the man who did this to me. I met him at a party to which I’d been haphazardly invited the same evening, and to which I went because I didn’t have anything else planned for the evening and because I felt like relaxing with people I wouldn’t have to face the next day in class.

When I arrived, I was warmly greeted by the young man I’ve now come to view as the one who ruined my life and destroyed my world. He was cute, with blue eyes glittering with wit. I suppose I felt like being cared for, felt like trusting someone even if he was a complete stranger. He kept me mostly to himself during the evening and I let him do it. I’m pretty sure our emotions were mutual, albeit that his ultimate purpose proved utterly different from mine. I’ve never been hooked on drugs, but smoking joints and dropping various fairly lightweight narcotics has never scared me before. However, I should have known better than to do it with someone I’d only known for a few hours, even though he was the most charming young man I’ve ever met.

Hours later, I found myself lying on my side in the wet autumn leaves of Central Park. I felt miserable in all ways imaginable, cold to the bone and with a gnawing and inexorably growing feeling that something was terribly wrong. I must have passed out, because when next I regained consciousness, I was lying on a sofa, all wrapped up in blankets, still feeling more dead that alive, but somehow safe. Residues of the drug in my blood must account for the weird room I found myself in, because it was a place of nightmares. A man was standing by a narrow window, looking out at the moonlit city, and before my soul was recaptured by Morpheus, I felt gratitude towards this unknown man. I knew that I had been betrayed and left to die, and that for some unknown reason, I had been saved.

The following days (I had not yet begun to use nights to denote passage of time) were blurred into a continuous haze of eerie dreams and I was never sure when I was awake and when I was asleep. Afterwards, I’ve been able to figure out that I must have spent at least five days in that hellish place, assuming that the drugs didn’t take more than a few hours of my life. I learnt that the man’s name was Sam and I know that he was kind to me, but that’s something patched together from many fragments of conversations I only partly remember. I have no distinct memory of what he was like or why he treated me well. The dreams were driving me crazy and early one morning, I felt I had to escape, to drag my way back to whatever reality awaited me out there.

Don’t ask me how I managed it, but I somehow crawled my way out of the gloomy apartment and out into the waking world. The chill of night was still in the air, and revived by it, I forced myself to flag down a taxi and head for home. I remember the driver looking at me quizzically, but I was too exhausted to do anything but rasp the address and note that his eyebrows rose in surprise yet again. Obviously, he didn’t think that a dishevelled creature like me could live in such a posh part of the city. I arrived home just before the break of dawn, and with clothes and shoes still on, I lay down on the bed and…

…awoke. I can’t explain it any other way, but that’s how it felt. I was still ill, like I’d been down with a fever for several days and now was recovering. Sunlight fell through the half-drawn curtains, warming my stomach as I lay staring into the ceiling. I blinked a couple of times, trying to remember the fleeting nightmare, but the memories of lying on the ground, dead and fallen like the golden autumn leaves, were quickly fading. When I blinked again, I had forgotten the surreal apartment and its considerate tenant. I didn’t realise that something was wrong until I found that the milk in the fridge had gone sour. I found a heap of newspapers and letters inside the door, and looking at the date of the topmost issue of The Economist, I noticed that it was Thursday 15th. Whether I had been terribly ill or the nightmare was real, I had been away almost a week.

I spent the entire day trying to understand what had happened, and figured out that the drugs must have caused the nightmares and the definitive feeling of dying. By a miracle, I had somehow made my way to my apartment and survived the ordeal. My absence at the university had been noticed, but I was able to explain it away by telling them about my illness, leaving out the bit about drugs. During the day, I gradually felt better and when the sun began to approach the western horizon, I had dismissed the past few days as an exceptionally bad and bizarre trip. When I finally went to bed again and the coin of nightmare and reality was flipped again, I found that a naive notion.

For eight days now, the coin has been spinning, shifting me from one nightmare into another. When I wake up, I can’t rid myself of the feeling that the dream is real, but as time passes, the conviction fades. After that first morning in my apartment, I’ve never been sure of what is real. Perhaps nothing is, and even my writing these words is part of a complex labyrinth of delusion I can’t find my way out of. I stay up all night, and when I fall asleep before sunrise, I dream about waking up from a nightmare that lasted all night. Then, when the sun is about to set again and I go to bed, I wake up again, the dream of the day receding like the light of day. Which one is real? Am I only dreaming this weird existence of being dead in a city that sleeps, or am I indeed awake now and during the day merely dreaming that everything is all right?
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
ATaR: Part II: Dead in a City that Sleeps

Introduction to A Thistle among Roses
The following text is meant to represent diary excerpts written by my character (Julie "Thistle" Simons) in our current Vampire: the Masquerade chronicle, but there are a few things I would like to say about this project before I set out. To start with, I am entirely new to Vampire and I have been miraculously avoiding the game until very recently. Therefore, it seemed fitting to play a character who knows about as much about the world as I do. She was embraced two weeks prior to play and therefore shares my own confusion and ignorance about what is so cool about vampires.

Furthermore, this is an experiment in writing fiction in English, something I have not done before to any great extent (I cannot remember a single instance, actually). The text is deliberately pretentious in style, which feels somewhat odd, because that is not a style I would ascribe to myself normally. However, I will do my best to capture the world of my character as I perceive it, whilst trying to keep at least some dignity. Any kind of feedback is welcome as long as it is contstrucive and I would like to say thank you to those of you who have already contributed.

Some problems will arise for those of you who are not fluent in Swedish, since I do not intend to reproduce material already existing in Swedish (like information about the other characters, for instance). Apart from that, I hope that the diary will speak for itself, so now the time has come for me to step aside and let Thistle in.

A Thistle among Roses so far
Part I: Omega Alpha
Part II: Dead in a City that Sleeps
Part III: Death and Deliverance

Part II: Dead in a City that Sleeps
I was swimming in an ocean of pain, thrashing about, desperately trying to stay afloat. The roiling surface was coloured by my own blood, emanating from a gaping hole in my heart, the centre of my universe. A ghastly light without source lit this inner ocean, revealing to me that there were no shores, no means of escape and no way to end the suffering. But then, suddenly the churning stopped, the light faded and I felt solid ground underneath my feet. As the fluid drained away, so did my strength to fight, and when all support was gone, I found myself lying facedown, a wooden floor expanding farther than I could see.

After what felt like only a few minutes, someone picked me up by the scruff of the neck, and forcing my eyes open to slits, I peered out at yet another nightmare. I seemed to be on some kind of stage with an audience gathered in small groups, some standing together, subdued voices reaching me, but their meaning swallowed by the distance, others sitting around a large table, also engaged in conversation. None of them seemed to care about me. Then I turned my head and saw who, or what, was holding me, and if I’d had a beating heart, the sight would have made it stop dead. His face was the face of a man long dead, bleak cheekbones protruding through the thin scraps that had presumably once been flesh. For a moment, I stared into his eyes, which seemed to have been put into the sockets from somewhere else, not quite fitting. I was drawn into the abysmal blackness of his pupils, and the more I looked, the more they dilated, until the void engulfed me.

I can only vaguely recall what happened after that. His gaze seemed to pierce right through me and I could still see him, even with my eyes squeezed shut. He scrutinised my soul for an eternity before releasing me, letting me collapse into a heap on the cold floor. Rolling into a foetal ball, I tried desperately to wake up, to open my eyes and see the white-painted ceiling of my apartment and once again realise that it had been nothing but a bad dream. But however hard I concentrated, the voices and conversations on and around the stage kept seeping into my mind, refusing to go away, mentioning my name, pulling me back into the whirling nightmare. Eventually, a deep, rasping voice, filled with authority and power, agreed to keep me alive. Why I don’t know, if this is what existence is about, I hardly see much point in going on.

Lying there on the stage, alone in my universe, I thought about the young man I’d lured into the shadows the day before. Looking back to what happened that evening, I can’t understand what force drove me to do something like that; it was like I was possessed by some evil spirit who forced me out from my apartment to prowl the streets, almost as if I was hunting for something in the night. At the time, I just felt an urge to be with someone, anyone. For myself, alone. I found him standing somewhat tipsy in a corner, looking like he didn’t know where to go next. Smiling shyly, I asked him if he wanted to share a fag with me. He laughed heartily and probably thought I was an exchange student or something, but yes, he’d love to share a cigarette with me. As we began to walk slowly, he explained to me that Americans generally mean “a male homosexual” when they say “fag”, and that my question therefore had been rather funny. As if I didn’t know. I laughed with him anyway. I’ve always been good at mimicking dialects and I find British English to be rather quaint.

Soon, I couldn’t control myself and ignoring all social codes, in the shade of a vast maple, I pulled him towards me and kissed him hungrily. He must have thought me mad or high, but he didn’t try to resist me until the blood began to flow. I honestly do not know what happened, but suddenly there was blood all over, on his neck, on the lapels of my blouse and on my hands. In my mouth, the taste making me dizzy. I felt exalted, I felt life return to my thirsting body and with it came a sensation of absolute bliss, like if we had already had sex and this was the perfect climax. It was ended abruptly, however, when someone cannoned into me from behind, knocking the wind out of me and sending me sprawling, facedown on the wet grass. Soon, the bastard followed me down and made sure I couldn’t move. I heard my young lover’s shrieks subside, gradually giving way to muffled whimpering.

When I finally was pulled to my feet, I could turn my head enough to see what was going on behind me, although strong arms still encircled my chest from behind and effectively pinned my arms to my sides. A small man, dressed in what looked like a shabby lab coat was staring into the young man’s limp face. I don’t know what kind of mesmerising gaze that little man possessed, but after a couple of minutes during which I dared neither to act nor to speak, the young man stumbled away, muttering incomprehensibly about going home to sleep. The small, weasel-like man turned his very much unwanted attention to me and told his unseen companion a lot of things I didn’t understand. He said that my blood was thin and that he couldn’t determine my lineage and that there was something unusual with me that he couldn’t pinpoint. After a moment’s consideration, he told his burly companion to “convey her to our vehicle”, as if I was some sort of commodity! The grip was relaxed, but as soon as I turned around to look at my assailant, something sharp and hideous hit me squarely between my breasts, and all my strength dwindled away as he hoisted me onto his shoulder and carried me away.

Fully occupied with feeling miserable and worrying over whatever happened to that young man, it took me a while to become aware of the fact that it was Sam who was dragging me across the floor, away from the stage. I noticed that people had been speaking about me, that some sort of deal had been sealed in which Sam and some other fellow called Robert had been designated as our guardians. I didn’t know who “we” were, but everything that lead away from that stage had to be good, so I stumbled to my feet and, supported by Sam, I made my way out of the great hall into an entrance lobby. During the ensuing conversation, I was able to sort out that this Robert fellow wasn’t particularly pleased by having this extra responsibility thrown upon his shoulders. I kept close to Sam, both for physical and emotional support, and he valiantly defended me in front of these objectionable types.

Later, the man in the lab coat, whose name was Dr. Moss, called us inside to talk with Calebros, the Prince of New York. A whispering conversation with Sam made me understand what this was all about. The Prince turned out to be the horrid being who had scrutinised me on the stage, and I averted my eyes from him the whole time, trying to forget the face I associated with that deep, rasping voice. He gave us a mission to free a sheriff, a man whose name I had never heard. When we were on our own again, the endless rant about our being worthless vermin continued, but fortunately, he soon left us to go fetch his car. Perhaps I should say something about the others, except for Sam and Robert, who have had their share of this story already. First, there is Dylan, an eloquent Irishman who seems to be the most sensible in the group, always having something relevant to say and treating me like a person and not something the cat dragged in. Second, there is Rafi, who looks like he’s from the Middle-East, but claiming to have lost his memory, he doesn’t know much about his past. Perhaps he is nice, but I feel somewhat uneasy about him.

I bought a packet of cigarettes to calm my nerves, but surprisingly, my lighter sparked more than just a flame. Rafi, the fifth member of our little group, panicked and threw himself on the ground, seemingly wanting to get away from me. Sam quickly stepped between us and as soon as the flame died and my cigarette was merely smouldering, Rafi regained control of himself. Again, they were upon me like vultures, with Robert in the lead, scolding me for the obvious crime of lighting a cigarette. Actually, it felt rather good to know that these people had weaknesses, that they were afraid of something I wasn’t. When the situation had cooled down somewhat, Dylan gently pointed at me and mildly told me to look down. I wish I hadn’t.

I inhaled the smoke deeply, but I hadn’t noticed that some of it didn’t take the normal route to freedom via my nostrils, but rather sought its way out through the front of my coat. Not believing what I was seeing, I undid the buttons and put my hand inside to let it run over my blouse, feeling the outline of my bra and… something else. The cloth covering my left breast was torn and underneath the fabric, an inch from my sternum, was a gaping hole, as if the nightmare had been true and someone had really driven a stake through my heart. Seeing my distress, Dylan guided me through a procedure I can neither explain nor remember clearly, but after focusing on something else and somehow telling my body to heal, the wound was gone. Still, I know it was not a hallucination, because the clothing is still in shreds.

We soon left for the harbour in order to investigate something concerning Rafi. Apparently, he had arrived in the city on a ship on which he was the sole survivor, the rest of the crew having been mysteriously slaughtered. There was also something about a coffin, which seemed to be the important bit. However, someone managed to drive of with it without us realising it until it was too late. Apart from the first half of the registration number, we didn’t have much to go on.

After a while, when I felt stronger, I wanted to return to my apartment, which turned out to be a fairly bad move. For some outlandish, freaking reason, they, and I mean all of them, but particularly Robert, had gotten into their heads that my life was to be wiped clean. He even had the nerve to stand in my living room and propose to set fire to the entire apartment! I forgot all my fears and just tried to get everyone to leave as soon as possible. What frightened me most was that all of them seemed to be against me, albeit that Dylan had a more rational approach and actually tried to make me understand why I had to join them and not stay here. Even Sam was against me. Thinking of the poor man I had assaulted the night before, I decided to join them, not wanting to let that happen again.

We finally arrived in Riverdale, where this sheriff guy was supposed to be, the only problem being that we had no idea where to begin. While standing there arguing what to do next, I dropped my cigarette, and not thinking more about it, I lit the last one I had left. However, I dropped this as well, and bending down to pick it up, through a cellar window, I caught a glimpse of the most horrible scene imaginable. Before I recoiled, I realised that a mutilated body was hanging from the ceiling with two men standing nearby as if interrogating or examining the corpse. What had I been drawn into, standing outside this building late at night, preparing to charge in to rescue a man I’d never heard of? If there was a god, I’d pray to him for this to be a nightmare and for the morning sun to bring deliverance rather than death.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
ATaR: Part III: Death and Deliverance

Introduction to A Thistle among Roses
The following text is meant to represent diary excerpts written by my character (Julie "Thistle" Simons) in our current Vampire: the Masquerade chronicle, but there are a few things I would like to say about this project before I set out. To start with, I am entirely new to Vampire and I have been miraculously avoiding the game until very recently. Therefore, it seemed fitting to play a character who knows about as much about the world as I do. She was embraced two weeks prior to play and therefore shares my own confusion and ignorance about what is so cool about vampires.

Furthermore, this is an experiment in writing fiction in English, something I have not done before to any great extent (I cannot remember a single instance, actually). The text is deliberately pretentious in style, which feels somewhat odd, because that is not a style I would ascribe to myself normally. However, I will do my best to capture the world of my character as I perceive it, whilst trying to keep at least some dignity. Any kind of feedback is welcome as long as it is contstrucive and I would like to say thank you to those of you who have already contributed.

Some problems will arise for those of you who are not fluent in Swedish, since I do not intend to reproduce material already existing in Swedish (like information about the other characters, for instance). Apart from that, I hope that the diary will speak for itself, so now the time has come for me to step aside and let Thistle in.

A Thistle among Roses so far
Part I: Omega Alpha
Part II: Dead in a City that Sleeps
Part III: Death and Deliverance

Part III: Death and Deliverance
A faint breeze touching my face, the muffled sound of traffic, a chink of light between the heavy curtains; slowly I opened my eyes. I inhaled, felt the cool morning air fill my lungs, and as I exhaled, I let the nightmare flow out and dissolve. As usual, the illusion felt frighteningly real and with its clutches driven deep into my still drowsy soul, it refused to let go. Gradually as I breathed, reality returned and the night's dream gradually faded into memory, one bit at a time. Breathing in...

...breathing out, standing outside the derelict building, the others engaged in conversation about how to best charge the occupants and free the sheriff. They went in, leaving Sam and myself outside in the chill, dank air. Realising that the two figures were gone from the room, we tried to warn the others, but it was too late. Gunfire erupted from inside the building and after some confused commotion of noise and fighting, one of the figures had disappeared and the other was unconscious.

...breathing out, back at the Elysium, trying to find somewhere safe to put the rescued sheriff. Two strange figures arrived, allegedly goons sent by Robert's mentor. After some questioning, they left with both the sheriff and the captured man, or whatever he was, who had been torturing the sheriff. Sam was acting more strange than usual, and invoked on us his bizarre interpretation of the word "art", using only a severed arm and the brick wall of the Elysium.

...breathing out, Robert ordering me to follow him to his apartment and me refusing. Oh, how I wish he wouldn't be so obstinate. I would've liked to tell him I was sorry, but I instead I became angry and yelled at him again. I tried to resist when I grabbed me and shoved me into the boot of his car, and I might actually have had a chance to get away if it hadn't been for Sam, the bastard. I thought he was on my side, but obviously not. I was all alone.

...breathing out, lying sprawled on the floor of Robert's apartment, realising that he has passed out. Feeling a heavy tiredness coming over me, I went to sleep, curled up in a corner. Sam avoided me, and I couldn't believe why he had betrayed me like that, why he had taken sides against me. Then, finally I fell asleep and the dream ended, or so I thought.

More urgent matters of the day forced out the memories of the night, today was the first examination on the course in mathematics and I had to pass, because otherwise my meddlesome parents would cause problems. I spent the entire day revising, but even though the understanding was there, I never seemed to be able to apply it to the questions asked. At noon, I left for the university and took the exam. Leaving, I thought I’d failed. I went home, fell asleep early, exhausted by the mental effort.

And then the coin of dreams flipped again, and waking up, realising I was in Robert’s apartment, I panicked. The memory of my day of studying receded and the imminent terror I felt the night before began to return. Robert and Sam still seemed to be asleep, so I slipped out and hurried towards the university. Behind me, I could almost feel how they woke up, how they would start searching for me to bring me back among their horrible midst. Ahead of me, I had an exam to pass, having made a special arrangement enabling me to do it in the evening. The questions were exactly the same and the answers flowed from my mind onto the paper without effort. Handing in the exam after a third of the allowed time, I felt sure I had nailed it.

I felt a pang of nausea as I closed the door behind me, and had to lean on the wall for support as I dragged myself to the bathroom. I felt like I had been depraved of something essential for months, I felt hunger, lust, thirst, need for... no, I wasn't yet prepared to follow that line of thought to its obvious conclusion. In a few minutes, my actions would soon show what was true anyway. Inside the ladies' room, there was a girl standing in front of one of the mirrors, brushing her blonde hair from her temples. I don't know what triggered my reaction, but it might have been the sight of her pale, vulnerable neck.

As I hit her from behind, her forehead shattered the mirror into a hailstorm of glass, falling with us towards the tiled floor. Blood spurted from a gash over her left eyebrow and not being able to control myself, I began licking it desperately, tearing at the edges of the wound, trying to increase the flow. It felt like having walked through a thousand mile desert, almost dying of thirst, and then being offered one droplet of life-giving water at a time. I craved more. Ignoring her frail, flailing arms, I slammed her head backwards into the floor, exposing throbbing arteries. Instead of just sinking my teeth into the poor girl, as I had done with the young man in the park, I tore at the flesh, ripping tissue and severing blood vessels. I'm surprised that I managed to drink any of it, because it was cascading in such quantities that most of it must surely have been splattered onto the floor, my clothes and the dying female struggling underneath me. When it was all over, I experienced the strangest feeling, as if I had cheated my way into paradise.

I must have passed out for a few seconds, because when I woke up, the feeling of bliss was gone and understanding what I had done, a mounting despair grew in my heart. Her innocent, young body was sprawled on the floor, a pool of blood still expanding as I watched. There was blood and glass everywhere, but instead of the attraction I’d just felt to it, I felt only aversion and anguish. Not only had I done again what I did to the young man in the park, but this time, I had also killed someone, I had done to her what was done to me two weeks ago. It had to end, and it had to end now.

Not knowing quite how I got there, I found myself on the rooftop, balancing on the edge of a fifty-foot drop. I looked across the skyline, the sky to the west still bearing the fading colours of the dying day, I realised that I did not belong here. What I once had been was stolen from me and I had become part of a nightmare. For two weeks, I lived with it, because it affected only me. Until tonight. Slowly, I leaned forward and began to fall to the ground, towards death and deliverance.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
ATaR: The End

I have decided not to continue writing Thistle's diary, and a full explanation as to why I have decided to do so can be found here.
 
Top