Quadrante
Grisbonde
////Utdrag ur "Play-by-mail" med google-docs //// Detta är inledningen till fjärde kapitlet.
Den blodröda stenen
För ett ögonblick bryter solen genom molnen och lyser upp dalen nedanför dem och de håller in hästarna. Fortfarande faller regnet här där de står med stupen framför sig och långt bort i väster river stormen vidare. Bort mot bergstrakterna som avlägset avtecknar sig som en svag blå rand vid horisonten. Världens tak, det gamla riket, sedan länge övergivet. För ett ögonblick är lämnas Adrian och Dunvind ensamma när Jorvin och Tiröd rider vidare längs stigen på stupets yttre kant. Här uppe kan de se ut över landskapet nedanför dem, den grönskande dalen där det flutit så mycket blod. Skillnaden mellan höglandet och dalen har aldrig varit lika stor som just nu, som den höljs i regn och dunkel. Det tillfälliga solljuset tar fram alla dalens små nyanser, det är som att stå i en annan värld betraktandes den från ovan.
Härifrån borde de se ända bort till Emmendhell i fjärran vid havsviken men den döljs i dimman. Nedanför stupet ligger skogen mörk och kal, bortom detta breder ängar ut sig och älven ringlar sig upp fört dalen som en svart orm. Vid en punkt långt där borta vrider sig älven fram och tillbaka så att den liknar profilen av ett kvinnoansikte. Älvens fortsatta flöde inåt land skulle kunna vara hennes svarta hår. Adrian manar hästen vidare och pekar nedåt vägen. Där borta störtar inte berget rakt ner utan bildar terrasser med skog och klippor. Adrian är av åsikten att det borde vara vägen upp till höglandet och vägen österut som är den minst bemannade vägen, vilket Dunvind bekräftar. Förvisso har här rört sig soldater under hela sommaren, men de flesta tar sig upp och ner längs stigarna längre österut.
– ”Jag tänker att det finns gott om platser dit Fennir kan ha begett sig, vi kan inte vara helt fel ute. Om han kommit upp via terrasserna och rört sig in mot skogen, borde han passerat den här vägen eller hur?”, Adrian vänder sig till Dunvind som nu kan rida bredvid.
– ”Ja, det är mycket riktigt, fast det är många platser man kan bege sig till … ”
– ”Pelarsalen med stenansiktet är en möjlig plats för honom att fara till”. Dunvind nickar. ”Så även hela området i öster, vid slätterna och skogen. Om det inte finns gott om byar där …”, fortsätter Adrian, men Dunvind invänder mot detta. Han tror inte att Fennir skulle lyckats röra sig där utan att stöta på någon. Där finns fler byar, landsvägen och tidigare flera soldatläger. Skogen här närmast och hela det trollhålsperforerade landskapet väster om skogen är lättare att gömma sig på. Om man vågar.
–”Vi får göra så gott vi kan och systematiskt leta igenom området.”, säger Adrian och manar på hästen för att rida ikapp Jorvin och Tiröd. Tanken på att de borde haft fler mannar håller han för sig själv. Molnen sluter sig igen och det tillfälliga ljusskenet över dalen bleknar bort. Samtidigt kan man ana att ovädersdagarna snart är över även om vintern är på väg. Väl runt krönet ser de hur Jorvin redan hunnit långt före dem, Tiröd är stax efter och försöker hålla samma takt. Dunvind kan inte förstå vad det han har så brått till, och manar på hästen så hårt han vågar längs den smala och steniga stigen.
Om Fennir verkligen ligger bakom dräpandet av tolv adelsmän kanske det finns någon här som avslöjar vart han tagit vägen, tänker Adrian, så det är värt att kolla upp. Men även om, vilket han verkligen hoppas, Fennir inte har något alls med de döda att göra, så är det fortfarande troligt att han passerat platsen. Adrian blir allt mer övertygad om att det är den plats han skulle valt att klättra upp om man vill röra sig osedd. Ett område med oländig terräng som inte ofta bereses, samtidigt är det lättare att klättra upp för slänten här än de branta stupen och terrassernas växtlighet ger extra skydd. I vilket fall, så måste man anta att det är en större grupp som står bakom dådet, ifall de dräpta dog i närstrid så skulle mördaren lidit stora förluster eller vara svårt skadad. Om anfallet istället skett med avståndsvapen, så borde de ändå varit flera stycken, en eller ett fåtal personer hinner inte skjuta ihjäl ett dussin erfarna krigare. Men det finns alltid möjligheten att de varit överraskade, värnlösa, utsatta för ett listigt bakhåll. Adrian skakar tankarna av sig, självklart är Henderics kusin helt utan skuld.
När de kommer över nästa kulle ser de att Jorvin stannat längst ut på en utskjutande klippa, Tiröd sitter just av hästen och tittar sig runt. Trots att de är ett pilskott bort ser man tydligt en stor rest sten mitt på det flacka området, en enorm svart stenstod. Den ser inte ut att vara en byggnadsdetalj eller resten av en ruin, den liknar heller inte någon av stenarterna i området, mer som de stenpelare de sett under jord. Men Jorvin och Tiröd rör sig i ett helt annat område i en svacka närmare dem från det håll de kommer ridande. Dunvind väntar in Adrian, så de kan rida bredvid varandra den sista biten ner mot svackan.
– “Det var där nere man fann kropparna”, säger Dunvind utan att vända sig mot Adrian eller väntar sig ett svar. “Jag vill att du tittar dig runt och ser om du känner igen något, det kan vara nåt vi missat”.
Sänkan där Jorvin och Tiröd rör sig genom breder ut sig över ett stort område, över allt ligger stenarbumlingar i prydliga rader och formationer. Man kan ana övervuxna fundament, som att det här någon gång funnits byggnader, nu sedan länge rivna och förvittrade. Mossa och lavar mjukar upp deras former, liksom tidens tand. Stenformationerna är svårbedömda, har här som det stått en liten stad eller stor by av stenhus eller är det en naturens nyck. Tätast ligger stenrader i närheten av den resta stenen, men även långt inåt och bortom sänkan. Jorvin står vid en stenrad som av ett långhus där marken nyligt har brutits.
– “Vi borde väl ta reda på ifall det var här de dog eller ifall det var någon annanstans. Hur dog de, vet man det?”, Adrians fråga får Dunvind att hålla in hästen. “Om de dog en våldsam död borde det funnits blodspår över ett stort område. Att slåss mot motståndare som är många gånger fler kräver ju att man har ryggen fri, tillexempel en klippavsats eller klippvägg bakom sig, eller att han haft möjlighet att hålla dem på avstånd”. Dunvind samlar sig och avbryter Adrian, som just är till att förklara mer om strid mellan en mot flera.
– “ … Jag har själv aldrig besökt platsen, så jag vet inte allt. Det var andra män som hittade dem. Men de har varit rätt så säkra på att det skett här i området. Hur det gått till kan jag inte berätta, men av vad jag fått berättat, var deras kroppar lemlästade. Om de inte dog av sina sår så dog de när de blev halshuggna.” Han tvekar lite innan han fortsätter. “Så vi borde hitta rester av blod, men … samtidigt, de senaste dagarnas tunga regn kan mycket väl sopat undan många spår”. Dunvind suckar djupt och just till att rida vidare när Adrian hejdar honom.
– “Vem har kommit med idén att Fennir slagit ihjäl dem?”
–”Hertigens ståthållare vid Thurshall, Grels Blåhake den yngre framförde den idén så fort han fick höra att Henderics kusin söktes i området. Man hade ju redan hittat renslarna. Kropparna hittades långt senare när man letade vidare i området”, Dunvind låter både förvånad och lite irriterad. “Är tanken verklig så främmande?” Adrian svarar honom utan tvekan.
– “Om man mördar någon så lär man inte ta bevis med sig man sen lämnar så att andra kan hitta. Det känns som en korkad slutsats. Om man däremot hittar döda kroppar och begraver dem så skulle man dock ta ringarna för att kunna leta rätt på de dödas släktingar och informera dem”. Dunvind nickar instämmande.
– “Jag hävdar”, fortsätter Adrian “att om någon uppmuntrar till den teorin borde man kolla närmare på om denne själv kan vara involverad i dådet.” Dunvinds min vrid till förtvivlan och vrede hörs i hans röst när han fräser tillbaka.
– “Men vad är det ni säger! Om jag var er skulle jag vara försiktig med sådana allvarliga anklagelser. Jag ber er, håll de tankarna för er själv till dess ni har bevis!” Han tar sig för pannan och munnen, som om han stryker bort svett som inte är där. “Jag förstår att ni vill att kusinen skall vara helt utan skuld, se bara till att hålla dessa tankar för er själv ett tag till” Dunvind manar på hästen och börjar rida ner.
– “De som dog där nere, var de alla adel?”, undrar Adrian medan de rider. Dunvind nickar. “Alla tolv?” fortsätter Adran varvid Dunvind tittar lite irriterat på honom och nickar igen. Adrian ger sig inte och fortsätter.
– “Jorvins bror och kusin är bland de döda, om jag inte missförstått situationen“. Dunvind nickar och tittar på honom med en blick som avslöjar att han förstår vart samtalet är på väg redan innan Adrian frågar det han hela tiden varit ute efter “Vem är den där Jorvin egentligen? Är han adel?”
– “Jorvin är av familjen Blåhake. Men han vill inte att ni ska veta det ännu”, Dunvinds röst är nu lugn igen, även om man kan höra spår av hans tidigare upprördhet. De rider vidare i sakta mak, till en början tysta. Adrian som suttit och funderat en stund bryter tystnaden och börjar småprata.
–”Jag kan inte riktigt placera er dialekt Dunvid, är ni ursprungligen från Thurshall?”. Dunvind skakar på huvudet, han svarar med en röst som avslöjar att han finner det skönt att tala om annat.
– “Jag är ursprungligen från Hamn, längre sydost åt ner mot havsviken till.” Adrian nickar och det slår honom nu vart han hört den dialekten förut. Kvinnan som de förde till källan var från Hamn. Dunvind fortsätter prata om hur han saknar dagar ute på havet och hur länge sedan han fick tillfälle.
– “Så ni har familjen i Hamn”, börjar Adrian, men tvekar lite när han hör sig själv. Hoppas i sitt inre att Dunvind inte tar det för ett dåligt skämt, men den verkar som det går honom helt förbi.
–”Om ni menar min släkt, ja de är i och runt Hamn. Min hustru och jag bor hos ståthållaren i Thurshall. Jag har ett gott liv där som kapten för hovvakten”. Vinden tilltar och blåser sönder de sista resterna av dimman som ligger över nejden, regnet har näst intill avtagit här uppe även om det fortfarande regnar tung över dalen. “Ni själv verkar vara från trakten av vad jag kan höra” Adrian nickar.
– “Min släkt kommer från sydvästra delen av dalen, i bortre delen av grevskapet. Men vi är utspridda lite här och var.” Adrian tvekar lite och utvecklar det sedan inte vidare. “Har ni möjlighet att skapa er ett liv i Hamn hos släkten där?” Men lägger till när han får en underlig blick av Dunvind. “...när er tjänst är över!”
– “Jag vet inte riktigt vad ni menar, men ja! Jag är alltid välkommen hem dit, men jag ser inte framför mig att min tjänst i Thurshall kommer avslutas på många år framöver. Vad är det ni vill säga?” Den besvärade undertonen i Dunvinds röst har kommit tillbaka och han ser bekymrad ut. Adrian tittar på några stormfåglar som rider med vindarna och dröjer innan han svarar.
– “ … Du har bara pratat med mig om Jorvins tankar, eller hur?”, Dunvind nickar. “Bettel vet också om det, så i fall någonting händer som gör att Jorvin eller herr Grels Blåhake av Thurshall, ja eller någon annan maktens man för den delen, får reda på att ni Dunvind gett mig information. … så är risken stor att ni och er familj hamnar i trubbel.” Dunvind håller in hästen, han är blek och sammanbiten. “Jag vill inte att det ska hända eller att detta drabbar er”, fortsätter Adrian. “Men ni liksom jag vet att det är överhängande, tids nog kommer det hända och om de då förstår att det är ni som talat …”Adrian avslutar inte meningen, men de båda förstår att de passerat en gräns.
– “Jag kan inte lova att inget kommer hända er, men jag ger er mitt ord på att jag ska göra vad som finns i min makt att ni ska få en fristad i Emmendhell eller Zhullstmoor om det är vad som krävs.” Dunvind tar ett djupt andetag, som för att samla sig.
– “Ni har väl inte tänkt …”, men Adrian avbryter honom mitt i meningen och viftar bort det med handen.
– “Jag kommer inte konfrontera honom nu, men det kan hända när som helst och när vi tid nog hittar Fennir, så kommer det uppdagas då.” Adrian är lugn även om man hör upprördhet i rösten. “Det är väldigt mycket fulspel just nu. Om de enbart har misstankarna mot Fennir, att det är han som har dödat dessa tolv, då är det attans underligt att ståthållaren inte berättade det för mig när jag förklarade mitt ärende. Utifrån hur de betett sig är det än svårare att bortförklara det hela. Det bara måste vara någonting som man inte berättar, det här är mer än att hitta den skyldige, mer att hitta någon att skylla på”.
–” … Kan ni med säkerhet säga vad för ärende Fennir har i den här trakten?”, kontrar Dunvind torrt.
– “Vad han har för ärende hör inte hit” säger Adrian upprört och höjer rösten. “Det är inte Fennir som anklagar någon för mansslakt. Det är inte heller Fennir som skickar sin släkting för att lönnmörda personen som de misstänker ligga bakom.” Dunvind höjer handen och hyssjar honom.
– “Dämpa er! Fortsätter ni så här så avslöjar ni er direkt!” Dunvind ger honom en skarp blick och låter honom lugna sig innan han fortsätter. “Det är inte mig ni skall vara vred på. Så om ni hämtar er här en stund, så rider jag före, säg att ni behövde kolla hästens skoning om någon frågar” Adrian nickar och sitter av.
– “Jag är inte vred på dig, Dunvind, oroa dig inte.” Adrian gör sitt bästa för att dämpa sin frustration allt medan han fortsätter: “Jag kommer inte konfrontera Jorvin utan att konsultera dig först. Jag har ingen önskan att mina handlingar skall leda till att du hamnar i trubbel, men jag har inget annat val än att ingripa om Jorvin försöker dräpa Fennir om vi hittar honom.” Dunvind ger honom en lätt bugning, knappt synbar men ett tydligt tecken på att han hört och lämnar detta till herremännen.Dunvind rider vidare och Adrian låtsas kolla hästens ben och hovar.
Medan upprördheten rinner av honom och han inte längre låtsas ta hand om hästen tittar han sig runt platsen där de befinner sig. Till största del är det flackt land, hed med få buskar och kargt gräs. Några kullar är gräslösa på toppen och en mil bort ligger en liten sjö. Marken är en blandning av sand och grus, med ett tunt jordlager. Gräver man med foten i backen, hittar man genast benrester, krukskärvor, rostklumpar och husrester, som huggen sten, tegel, gamla trädetaljer. Här är även små några få glänsande flisor och små pärlor. Bara en liten bit från där han står ser han änden av en avbruten pil som sticker ner i marken. Den ser nyare ut än allt annat, så han drar upp den. Spetsen är en lång smal spets, Adrian har sett dem förr, speciellt framtagna för att slå genom brynjan och bryta länkar. Värdelösa att jaga med.
Brynjebrytande pilar, eller pilar som används i strid framför jakt är inget underligt i dessa trakter, man kan säkert hitta en hel del ute i markerna. Även om stridigheterna i grevskapet nere i dalen aldrig nått hit upp till höglandet så betyder det inte att en sådan pil skulle avfyrats i området. Men den här typen är fortfarande ovanlig. Adrian stoppar ner pilspetsen i väskan och sitter upp igen, det är dags att rida till de andra. Långt bort vid horisonten skymtas en grupp soldater vandra längs stigen intill stupen ner mot dalen. Jorvin står och förklarar något för Tiröd när Adrian kommer ridande, medan Dunvind tar hand om hästarna en bit längre bort. De tar ingen större notis av honom förrän han stiger av hästen och både Jorvin och Tiröd kommer honom till mötes. Dunvind tar hans häst och nickar åt honom att gå bort till dem.
Adrian kastar en blick mot den stora mörka skogen som breder ut sig mot öster, djupt där inne hugger de timmer och knackar sten. På något sätt önskar han att han var där, det är något lockande med den underjordiska gången. Men det kommer ta några dagar enligt Gavin och han borde veta, det är bara det att det är så mycket mer lockande än den här karga heden. Adrian avbryts i sina tankar av att Tiröd skämtar om något och skrattar, så han passar på att le så det inte märks att han inget hört. Jorvins röst skär däremot genom allt och är svår att värja sig emot. Med vänlig röst leder han dem bägge bort mot markområdet med den brutna marken. Här är ett större område som grävts flera gånger, flera högar med sand och jord ligger i området invid tre rader av något som varit grunda gravar.
– “Om man flydde härifrån”, säger Jorvin och tittar ut över landskapet. “Skulle man då röra sig inåt trolllandskapet, med sina hål och grottor. Bort väster om sjön.” Det är som om han står och pratar för sig själv, funderar högt. Härifrån ser ni långt, ut över öppna hedar av kuperat landskap, med sina håligheter, småsjöar och kringkastade stenblock. Långt bort vid horisonten syns berget med sin avhuggna topp, den glittrande älven och den stora sjön. “... eller skulle man söka skydd av skogen på östra sidan…”, fortsätter han och klöser bort något från kinden. “Skogen ligger onekligen närmare, eller hur!”. Jorvin vänder sig mot Adrian och fortsätter utan att invänta ett svar. “En erfaren soldat skulle valt skogen, den ger snabbast skydd, men om de färdats om natten så hinner man långt över hedarna i skydd av mörkret. Hur skulle ni göra?”
Tiröd väljer att inte falla in i samtalet och går runt i området, tittar lite här och var mellan stenfundament och öppna ytor. Dunvind håller sig hela tiden inom hörhåll utan något egentligen att göra. Adrian tittar sig runt och drar ut på sitt svar. Om man slog ihjäl dessa soldater skulle det då inte vara enklare att knuffa dem över stupet, branten är ett hundratal steg bort, men om man verkligen ville att de skulle försvinna skulle man slänga dem i trollhålen. Men det skulle säkert ta två dagar eller mer, om man var tvungen att släpa dem till närmaste hålighet som ligger över en fjärdingsväg bort. Det är förvisso håligheter och skrevor längs terrasserna, det såg man redan på vägen hit och där är mycket mer växtlighet. Det skulle förvisso gå att slänga dem ner mot sumpmarkerna, men det är längre bort än närmaste trollhål. Eftersom området är så pass öppet och har patrullerats intensivt de senaste månaderna, så vore det enklast att låta kropparna ligga, om man ville ha god tid på sig att fly. Så vart Fennir tagit vägen är fortfarande ett mysterium.
Du bleka hjärta
fyllt av hat
du bägare för blod
med spindelväv allena.
Den blodröda stenen
För ett ögonblick bryter solen genom molnen och lyser upp dalen nedanför dem och de håller in hästarna. Fortfarande faller regnet här där de står med stupen framför sig och långt bort i väster river stormen vidare. Bort mot bergstrakterna som avlägset avtecknar sig som en svag blå rand vid horisonten. Världens tak, det gamla riket, sedan länge övergivet. För ett ögonblick är lämnas Adrian och Dunvind ensamma när Jorvin och Tiröd rider vidare längs stigen på stupets yttre kant. Här uppe kan de se ut över landskapet nedanför dem, den grönskande dalen där det flutit så mycket blod. Skillnaden mellan höglandet och dalen har aldrig varit lika stor som just nu, som den höljs i regn och dunkel. Det tillfälliga solljuset tar fram alla dalens små nyanser, det är som att stå i en annan värld betraktandes den från ovan.
Härifrån borde de se ända bort till Emmendhell i fjärran vid havsviken men den döljs i dimman. Nedanför stupet ligger skogen mörk och kal, bortom detta breder ängar ut sig och älven ringlar sig upp fört dalen som en svart orm. Vid en punkt långt där borta vrider sig älven fram och tillbaka så att den liknar profilen av ett kvinnoansikte. Älvens fortsatta flöde inåt land skulle kunna vara hennes svarta hår. Adrian manar hästen vidare och pekar nedåt vägen. Där borta störtar inte berget rakt ner utan bildar terrasser med skog och klippor. Adrian är av åsikten att det borde vara vägen upp till höglandet och vägen österut som är den minst bemannade vägen, vilket Dunvind bekräftar. Förvisso har här rört sig soldater under hela sommaren, men de flesta tar sig upp och ner längs stigarna längre österut.
– ”Jag tänker att det finns gott om platser dit Fennir kan ha begett sig, vi kan inte vara helt fel ute. Om han kommit upp via terrasserna och rört sig in mot skogen, borde han passerat den här vägen eller hur?”, Adrian vänder sig till Dunvind som nu kan rida bredvid.
– ”Ja, det är mycket riktigt, fast det är många platser man kan bege sig till … ”
– ”Pelarsalen med stenansiktet är en möjlig plats för honom att fara till”. Dunvind nickar. ”Så även hela området i öster, vid slätterna och skogen. Om det inte finns gott om byar där …”, fortsätter Adrian, men Dunvind invänder mot detta. Han tror inte att Fennir skulle lyckats röra sig där utan att stöta på någon. Där finns fler byar, landsvägen och tidigare flera soldatläger. Skogen här närmast och hela det trollhålsperforerade landskapet väster om skogen är lättare att gömma sig på. Om man vågar.
–”Vi får göra så gott vi kan och systematiskt leta igenom området.”, säger Adrian och manar på hästen för att rida ikapp Jorvin och Tiröd. Tanken på att de borde haft fler mannar håller han för sig själv. Molnen sluter sig igen och det tillfälliga ljusskenet över dalen bleknar bort. Samtidigt kan man ana att ovädersdagarna snart är över även om vintern är på väg. Väl runt krönet ser de hur Jorvin redan hunnit långt före dem, Tiröd är stax efter och försöker hålla samma takt. Dunvind kan inte förstå vad det han har så brått till, och manar på hästen så hårt han vågar längs den smala och steniga stigen.
Om Fennir verkligen ligger bakom dräpandet av tolv adelsmän kanske det finns någon här som avslöjar vart han tagit vägen, tänker Adrian, så det är värt att kolla upp. Men även om, vilket han verkligen hoppas, Fennir inte har något alls med de döda att göra, så är det fortfarande troligt att han passerat platsen. Adrian blir allt mer övertygad om att det är den plats han skulle valt att klättra upp om man vill röra sig osedd. Ett område med oländig terräng som inte ofta bereses, samtidigt är det lättare att klättra upp för slänten här än de branta stupen och terrassernas växtlighet ger extra skydd. I vilket fall, så måste man anta att det är en större grupp som står bakom dådet, ifall de dräpta dog i närstrid så skulle mördaren lidit stora förluster eller vara svårt skadad. Om anfallet istället skett med avståndsvapen, så borde de ändå varit flera stycken, en eller ett fåtal personer hinner inte skjuta ihjäl ett dussin erfarna krigare. Men det finns alltid möjligheten att de varit överraskade, värnlösa, utsatta för ett listigt bakhåll. Adrian skakar tankarna av sig, självklart är Henderics kusin helt utan skuld.
När de kommer över nästa kulle ser de att Jorvin stannat längst ut på en utskjutande klippa, Tiröd sitter just av hästen och tittar sig runt. Trots att de är ett pilskott bort ser man tydligt en stor rest sten mitt på det flacka området, en enorm svart stenstod. Den ser inte ut att vara en byggnadsdetalj eller resten av en ruin, den liknar heller inte någon av stenarterna i området, mer som de stenpelare de sett under jord. Men Jorvin och Tiröd rör sig i ett helt annat område i en svacka närmare dem från det håll de kommer ridande. Dunvind väntar in Adrian, så de kan rida bredvid varandra den sista biten ner mot svackan.
– “Det var där nere man fann kropparna”, säger Dunvind utan att vända sig mot Adrian eller väntar sig ett svar. “Jag vill att du tittar dig runt och ser om du känner igen något, det kan vara nåt vi missat”.
Sänkan där Jorvin och Tiröd rör sig genom breder ut sig över ett stort område, över allt ligger stenarbumlingar i prydliga rader och formationer. Man kan ana övervuxna fundament, som att det här någon gång funnits byggnader, nu sedan länge rivna och förvittrade. Mossa och lavar mjukar upp deras former, liksom tidens tand. Stenformationerna är svårbedömda, har här som det stått en liten stad eller stor by av stenhus eller är det en naturens nyck. Tätast ligger stenrader i närheten av den resta stenen, men även långt inåt och bortom sänkan. Jorvin står vid en stenrad som av ett långhus där marken nyligt har brutits.
– “Vi borde väl ta reda på ifall det var här de dog eller ifall det var någon annanstans. Hur dog de, vet man det?”, Adrians fråga får Dunvind att hålla in hästen. “Om de dog en våldsam död borde det funnits blodspår över ett stort område. Att slåss mot motståndare som är många gånger fler kräver ju att man har ryggen fri, tillexempel en klippavsats eller klippvägg bakom sig, eller att han haft möjlighet att hålla dem på avstånd”. Dunvind samlar sig och avbryter Adrian, som just är till att förklara mer om strid mellan en mot flera.
– “ … Jag har själv aldrig besökt platsen, så jag vet inte allt. Det var andra män som hittade dem. Men de har varit rätt så säkra på att det skett här i området. Hur det gått till kan jag inte berätta, men av vad jag fått berättat, var deras kroppar lemlästade. Om de inte dog av sina sår så dog de när de blev halshuggna.” Han tvekar lite innan han fortsätter. “Så vi borde hitta rester av blod, men … samtidigt, de senaste dagarnas tunga regn kan mycket väl sopat undan många spår”. Dunvind suckar djupt och just till att rida vidare när Adrian hejdar honom.
– “Vem har kommit med idén att Fennir slagit ihjäl dem?”
–”Hertigens ståthållare vid Thurshall, Grels Blåhake den yngre framförde den idén så fort han fick höra att Henderics kusin söktes i området. Man hade ju redan hittat renslarna. Kropparna hittades långt senare när man letade vidare i området”, Dunvind låter både förvånad och lite irriterad. “Är tanken verklig så främmande?” Adrian svarar honom utan tvekan.
– “Om man mördar någon så lär man inte ta bevis med sig man sen lämnar så att andra kan hitta. Det känns som en korkad slutsats. Om man däremot hittar döda kroppar och begraver dem så skulle man dock ta ringarna för att kunna leta rätt på de dödas släktingar och informera dem”. Dunvind nickar instämmande.
– “Jag hävdar”, fortsätter Adrian “att om någon uppmuntrar till den teorin borde man kolla närmare på om denne själv kan vara involverad i dådet.” Dunvinds min vrid till förtvivlan och vrede hörs i hans röst när han fräser tillbaka.
– “Men vad är det ni säger! Om jag var er skulle jag vara försiktig med sådana allvarliga anklagelser. Jag ber er, håll de tankarna för er själv till dess ni har bevis!” Han tar sig för pannan och munnen, som om han stryker bort svett som inte är där. “Jag förstår att ni vill att kusinen skall vara helt utan skuld, se bara till att hålla dessa tankar för er själv ett tag till” Dunvind manar på hästen och börjar rida ner.
– “De som dog där nere, var de alla adel?”, undrar Adrian medan de rider. Dunvind nickar. “Alla tolv?” fortsätter Adran varvid Dunvind tittar lite irriterat på honom och nickar igen. Adrian ger sig inte och fortsätter.
– “Jorvins bror och kusin är bland de döda, om jag inte missförstått situationen“. Dunvind nickar och tittar på honom med en blick som avslöjar att han förstår vart samtalet är på väg redan innan Adrian frågar det han hela tiden varit ute efter “Vem är den där Jorvin egentligen? Är han adel?”
– “Jorvin är av familjen Blåhake. Men han vill inte att ni ska veta det ännu”, Dunvinds röst är nu lugn igen, även om man kan höra spår av hans tidigare upprördhet. De rider vidare i sakta mak, till en början tysta. Adrian som suttit och funderat en stund bryter tystnaden och börjar småprata.
–”Jag kan inte riktigt placera er dialekt Dunvid, är ni ursprungligen från Thurshall?”. Dunvind skakar på huvudet, han svarar med en röst som avslöjar att han finner det skönt att tala om annat.
– “Jag är ursprungligen från Hamn, längre sydost åt ner mot havsviken till.” Adrian nickar och det slår honom nu vart han hört den dialekten förut. Kvinnan som de förde till källan var från Hamn. Dunvind fortsätter prata om hur han saknar dagar ute på havet och hur länge sedan han fick tillfälle.
– “Så ni har familjen i Hamn”, börjar Adrian, men tvekar lite när han hör sig själv. Hoppas i sitt inre att Dunvind inte tar det för ett dåligt skämt, men den verkar som det går honom helt förbi.
–”Om ni menar min släkt, ja de är i och runt Hamn. Min hustru och jag bor hos ståthållaren i Thurshall. Jag har ett gott liv där som kapten för hovvakten”. Vinden tilltar och blåser sönder de sista resterna av dimman som ligger över nejden, regnet har näst intill avtagit här uppe även om det fortfarande regnar tung över dalen. “Ni själv verkar vara från trakten av vad jag kan höra” Adrian nickar.
– “Min släkt kommer från sydvästra delen av dalen, i bortre delen av grevskapet. Men vi är utspridda lite här och var.” Adrian tvekar lite och utvecklar det sedan inte vidare. “Har ni möjlighet att skapa er ett liv i Hamn hos släkten där?” Men lägger till när han får en underlig blick av Dunvind. “...när er tjänst är över!”
– “Jag vet inte riktigt vad ni menar, men ja! Jag är alltid välkommen hem dit, men jag ser inte framför mig att min tjänst i Thurshall kommer avslutas på många år framöver. Vad är det ni vill säga?” Den besvärade undertonen i Dunvinds röst har kommit tillbaka och han ser bekymrad ut. Adrian tittar på några stormfåglar som rider med vindarna och dröjer innan han svarar.
– “ … Du har bara pratat med mig om Jorvins tankar, eller hur?”, Dunvind nickar. “Bettel vet också om det, så i fall någonting händer som gör att Jorvin eller herr Grels Blåhake av Thurshall, ja eller någon annan maktens man för den delen, får reda på att ni Dunvind gett mig information. … så är risken stor att ni och er familj hamnar i trubbel.” Dunvind håller in hästen, han är blek och sammanbiten. “Jag vill inte att det ska hända eller att detta drabbar er”, fortsätter Adrian. “Men ni liksom jag vet att det är överhängande, tids nog kommer det hända och om de då förstår att det är ni som talat …”Adrian avslutar inte meningen, men de båda förstår att de passerat en gräns.
– “Jag kan inte lova att inget kommer hända er, men jag ger er mitt ord på att jag ska göra vad som finns i min makt att ni ska få en fristad i Emmendhell eller Zhullstmoor om det är vad som krävs.” Dunvind tar ett djupt andetag, som för att samla sig.
– “Ni har väl inte tänkt …”, men Adrian avbryter honom mitt i meningen och viftar bort det med handen.
– “Jag kommer inte konfrontera honom nu, men det kan hända när som helst och när vi tid nog hittar Fennir, så kommer det uppdagas då.” Adrian är lugn även om man hör upprördhet i rösten. “Det är väldigt mycket fulspel just nu. Om de enbart har misstankarna mot Fennir, att det är han som har dödat dessa tolv, då är det attans underligt att ståthållaren inte berättade det för mig när jag förklarade mitt ärende. Utifrån hur de betett sig är det än svårare att bortförklara det hela. Det bara måste vara någonting som man inte berättar, det här är mer än att hitta den skyldige, mer att hitta någon att skylla på”.
–” … Kan ni med säkerhet säga vad för ärende Fennir har i den här trakten?”, kontrar Dunvind torrt.
– “Vad han har för ärende hör inte hit” säger Adrian upprört och höjer rösten. “Det är inte Fennir som anklagar någon för mansslakt. Det är inte heller Fennir som skickar sin släkting för att lönnmörda personen som de misstänker ligga bakom.” Dunvind höjer handen och hyssjar honom.
– “Dämpa er! Fortsätter ni så här så avslöjar ni er direkt!” Dunvind ger honom en skarp blick och låter honom lugna sig innan han fortsätter. “Det är inte mig ni skall vara vred på. Så om ni hämtar er här en stund, så rider jag före, säg att ni behövde kolla hästens skoning om någon frågar” Adrian nickar och sitter av.
– “Jag är inte vred på dig, Dunvind, oroa dig inte.” Adrian gör sitt bästa för att dämpa sin frustration allt medan han fortsätter: “Jag kommer inte konfrontera Jorvin utan att konsultera dig först. Jag har ingen önskan att mina handlingar skall leda till att du hamnar i trubbel, men jag har inget annat val än att ingripa om Jorvin försöker dräpa Fennir om vi hittar honom.” Dunvind ger honom en lätt bugning, knappt synbar men ett tydligt tecken på att han hört och lämnar detta till herremännen.Dunvind rider vidare och Adrian låtsas kolla hästens ben och hovar.
Medan upprördheten rinner av honom och han inte längre låtsas ta hand om hästen tittar han sig runt platsen där de befinner sig. Till största del är det flackt land, hed med få buskar och kargt gräs. Några kullar är gräslösa på toppen och en mil bort ligger en liten sjö. Marken är en blandning av sand och grus, med ett tunt jordlager. Gräver man med foten i backen, hittar man genast benrester, krukskärvor, rostklumpar och husrester, som huggen sten, tegel, gamla trädetaljer. Här är även små några få glänsande flisor och små pärlor. Bara en liten bit från där han står ser han änden av en avbruten pil som sticker ner i marken. Den ser nyare ut än allt annat, så han drar upp den. Spetsen är en lång smal spets, Adrian har sett dem förr, speciellt framtagna för att slå genom brynjan och bryta länkar. Värdelösa att jaga med.
Brynjebrytande pilar, eller pilar som används i strid framför jakt är inget underligt i dessa trakter, man kan säkert hitta en hel del ute i markerna. Även om stridigheterna i grevskapet nere i dalen aldrig nått hit upp till höglandet så betyder det inte att en sådan pil skulle avfyrats i området. Men den här typen är fortfarande ovanlig. Adrian stoppar ner pilspetsen i väskan och sitter upp igen, det är dags att rida till de andra. Långt bort vid horisonten skymtas en grupp soldater vandra längs stigen intill stupen ner mot dalen. Jorvin står och förklarar något för Tiröd när Adrian kommer ridande, medan Dunvind tar hand om hästarna en bit längre bort. De tar ingen större notis av honom förrän han stiger av hästen och både Jorvin och Tiröd kommer honom till mötes. Dunvind tar hans häst och nickar åt honom att gå bort till dem.
Adrian kastar en blick mot den stora mörka skogen som breder ut sig mot öster, djupt där inne hugger de timmer och knackar sten. På något sätt önskar han att han var där, det är något lockande med den underjordiska gången. Men det kommer ta några dagar enligt Gavin och han borde veta, det är bara det att det är så mycket mer lockande än den här karga heden. Adrian avbryts i sina tankar av att Tiröd skämtar om något och skrattar, så han passar på att le så det inte märks att han inget hört. Jorvins röst skär däremot genom allt och är svår att värja sig emot. Med vänlig röst leder han dem bägge bort mot markområdet med den brutna marken. Här är ett större område som grävts flera gånger, flera högar med sand och jord ligger i området invid tre rader av något som varit grunda gravar.
– “Om man flydde härifrån”, säger Jorvin och tittar ut över landskapet. “Skulle man då röra sig inåt trolllandskapet, med sina hål och grottor. Bort väster om sjön.” Det är som om han står och pratar för sig själv, funderar högt. Härifrån ser ni långt, ut över öppna hedar av kuperat landskap, med sina håligheter, småsjöar och kringkastade stenblock. Långt bort vid horisonten syns berget med sin avhuggna topp, den glittrande älven och den stora sjön. “... eller skulle man söka skydd av skogen på östra sidan…”, fortsätter han och klöser bort något från kinden. “Skogen ligger onekligen närmare, eller hur!”. Jorvin vänder sig mot Adrian och fortsätter utan att invänta ett svar. “En erfaren soldat skulle valt skogen, den ger snabbast skydd, men om de färdats om natten så hinner man långt över hedarna i skydd av mörkret. Hur skulle ni göra?”
Tiröd väljer att inte falla in i samtalet och går runt i området, tittar lite här och var mellan stenfundament och öppna ytor. Dunvind håller sig hela tiden inom hörhåll utan något egentligen att göra. Adrian tittar sig runt och drar ut på sitt svar. Om man slog ihjäl dessa soldater skulle det då inte vara enklare att knuffa dem över stupet, branten är ett hundratal steg bort, men om man verkligen ville att de skulle försvinna skulle man slänga dem i trollhålen. Men det skulle säkert ta två dagar eller mer, om man var tvungen att släpa dem till närmaste hålighet som ligger över en fjärdingsväg bort. Det är förvisso håligheter och skrevor längs terrasserna, det såg man redan på vägen hit och där är mycket mer växtlighet. Det skulle förvisso gå att slänga dem ner mot sumpmarkerna, men det är längre bort än närmaste trollhål. Eftersom området är så pass öppet och har patrullerats intensivt de senaste månaderna, så vore det enklast att låta kropparna ligga, om man ville ha god tid på sig att fly. Så vart Fennir tagit vägen är fortfarande ett mysterium.