Paco
Veteran
- Joined
- 12 Oct 2016
- Messages
- 114
Ok. Något oerhört har hänt. Det var en vanlig kväll på Zarkans schapp, när kaptenen för Dimisens vakt stormade in. Vi fördes till Dimisen för brott vi begått i det förgångna. Vi lovades döden, men fick istället ett märkligt uppdrag. Kanske kan det här leda mig till Maralda? Vi gav oss av innan gryningen mot en gammal ruin norr om Ayvard, ungefär tio dagars resa härifrån Rigvard. Det är jag, Zolkert, Zarkan och Silverfalken. I vagnen har vi proviant som ska föras till Dimise Vitos Fergrims närmsta man Sigvard parde Rigvard. Vintern är på väg.
Dagar utan Maralda: 2874
Vi reste hela dagen och övernattade hos bönderna Degu och Minda. Zarkan fick sova i ladan på grund av kvinnfolket.
Vi körde fast med vagnen i lervällingen; Zolkert föll i dyn. Det regnade och blåste och dundrade och vi blev blöta och kalla. Byar och bondgårdar lyste med sin frånvaro. Vi fick upp vagnen, men humöret var inte på topp. Så egentligen var det en vanlig dag. Vi hittade inget tak över huvudena, så vi slog läger i en skogsdunge; slängde upp tältet och fick fyr på en brasa trots vätan.
Dagar utan Maralda: 2875
Natten var lugn.
Mot kvällen kom vi fram till en by. Silverfalken bultade på dörren till vad som föreföll vara någon sorts bystuga. Vi fick mot serather förplägnad och tak över huvudena. Byäldsten berättadeatt ett följe underhållare ridit förbi för en eller två dagar sedan! Det var säkert Maralda, och nu kan jag inte vänta på att få komma iväg igen! Dagar utan Maralda: 2876
Efter en händelsefattig dag anlände vi en lägerplats med ett stort bål tänt. Det var handelsresande, en liten familj och en bard. Ingen hade hört något om Maralda. Vi delade färdkost med det muntra följet. Vi spelade ett lustigt kortspel. Zolkert vann. Dagar utan Maralda: 2877
Mot kvällen anlände i Vardad Thoro. Det var skönt att komma till en stad. Sork på pinne vid stadsporten, sedan avfärd mot ”Slumrande Trollet” efter en utförlig vägbeskrivning från sorkförsäljaren. Det är en mycket trevlig inrättning. Ja trevlig. Jag gillar Vardad Thoro, i den mån jag gillar saker. Vi spelade bort en hel massa serather från den gemensamma färdkassa Dimisen försett oss med, jag och Zolkert. Dagar utan Maralda: 2878
Det var en kall solig morgon när vi lämnade Vardad Thoro. Mot vägen genom berget, istället för över. Vi har inte berättat för Zarkan och Silverfalken om vår decimerade reskassa. Mot kvällen kom vi till en liten by. En märklig upplevelse. Jag gillar inte att dansa. Dagar utan Maralda: 2879
Vi färdades mot bergen på en väg på en hög vall där sidorna sluttade brant åt båda håll. Vi anlände porten till vägen genom berget framåt kvällen, och tog in på det underjordiska värdshuset Bergsanuset. En efterbliven utkastare visade oss vänligt in i skänkrummet. Mycket märkligt ställe, skökor och skurkar. En spetsnäst man som kallade sig Nenad kom och frågade Silverfalken om det verkligen var han som var Silverfalken, sedan lämnade han Bergsanuset med sitt gäng Horungarna och galopperade iväg. En märklig man vid namn Barbarelius ställde frågor. Vi sov på vagnen. Barbarelius betraktade oss från sitt fönster på Bergsanuset. Dagar utan Maralda: 2880
Vi avreste i det att vi trodde det var morgon; svårt att avgöra inne i berget. När vi kom ut steg solen framför oss. Ovanligt kallt. Frostigt. Vi närmade oss skogsbrynet, inte långt kvar till Ayvard nu. Jag och Silverfalken lokaliserade vad som föreföll vara en god lägerplats en liten bit in i skogen. För sent insåg jag att vi lurat in oss själva i ett bakhåll. Det var länge sedan jag själv rövade från hederligt folk som jag själv, får väl bli min ursäkt eller förklaring. I en liten ravin attackerades vi av Nenad och hans Horungar. De var sex stycken och angrep oss fegt från alla håll. Jag slängde mig över min kära Frigge och planterade yxan i Niofingrade Nenads skalle. Vi kämpade alla tappert, och när striden var slut var vi alla oskadda medan rövarna låg utspridda i blodiga bylten. Överfallet var tydligen, fick vi reda på, ett beställningsjobb av Barbarelius, som de skulle träffa på ”Sju Knivar” i Ayvard. Reskassan ser ut att vara räddad åtminstone. Nenad hade serather i pungen. Vi slog läger för natten vid rövarnas kvarter. Dagar utan Maralda: 2881
Vi vaknade upp till ännu en frostig morgon. Skog och idel skog. En skylt förkunnade att vi eventuellt närmade oss en plats som heter Timara, en liten skogshuggarby skulle det visa sig. Juanda förestod det blygsamma ”värdshuset” Träskjulet. Där serverades vi grillat vildsvin och honungsöl i rikliga mängder. Dagar utan Maralda: 2882
Juanda tvättade våra kläder; på morgonen var de torra och doftade lavendel! Timara är den bästa byn någonsin. Vi lämnade Juanda och färdades vidare mot Ayvard. Varmare idag. Vi kom ut ur skogen och skymtade Ayvard vid horisonten. Dagar utan Maralda: 2883
Vi var framme i Ayvard till kvällen. Ett par stadsvakter beskrev vägen till Sju Knivar, som skulle ligga i den inre ringen. Silverfalken gick in för att se om Barbarelius fanns på plats. Det fanns han inte, men han hade ett rum på värdshuset berättade värdshusvärden Toots. Vi bestämde oss för att dricka ett stop öl och eventuellt övernatta på stället. Toots torskrygg (jag begriper inte var han får den ifrån) och glödgat vin bjöds. Zolkert förhörde sig om Barbarelius hos skänkflickan Zintra. Jag och Zarkan stannade uppe och drack tills skänkrummet var tomt sånär som på en piprökande och slumrande Toots, medan Zolkert försvann iväg med Zintra. Jag sov själv, Zolkert är resans knullgubbe.
Dagar utan Maralda: 2884
På natten kom Barbarelius, men han hann fly uppsutten till häst. På hans rum hittade vi förutom ett recept på Toots torskrygg dokument, som någon sorts bisarr logg över hans resor. Vi fortsatte norrut genom den norra stadsporten mot vår resas mål.
Vi kom fram till ruinen framåt eftermiddagen. Många män i Dimisens färger fanns på plats. Sigvard parde Rigvard visade sig vara en liten tomteliknande figur, som hittat ledtrådar till var Herads svärd Naugir kan finnas. Sigvard förklarade för oss att svärdet verkade vara kluvet i tre delar, och gav oss en karta som visade var de tre delarna tros kunna finnas. Självklart är vår resa alltså inte över. Typiskt. Men hellre detta än att dingla, och jag har nog större chans att råka på Maralda ute på vägarna än på Omkullvälta Hästen i Rigvard. Vi fick fler serather, och proviant för tio dagar. Vi övernattade i slottsruinen och avreste i gryningen. Tillbaka till Ayvard, dit vi kom framåt kvällen. Vi tog in på Sju Knivar igen. Dagar utan Maralda: 2886
Vi red ut från Ayvard (Frigge är på väg hem till Rigvard) och slog läger utanför skogsbrynet. Planen är att gå till bergen och följa dess rand söderut mot vårt första mål. Vi fann en stig i den djupa skogen, och ett gammalt Hulthea-altare, uråldrigt och mossbelupet, vid sidan av stigen. Stigen försvann snart, men vi hittade en gammal vägskylt som verkade visa vägen mot något som hette Onada. Zolkert betedde sig oerhört märkligt. Han flög helt plötsligt upp på hästen, galopperade iväg en bit, hoppade av igen, ramlade omkull och föll ner i ett förrädiskt kärr. Vi fick upp honom, men han förlorade alla sina tillhörigheter i träsket, och skadade på något vis vänsterhanden svårt. Nu kan han kanske aldrig mer spela på sin älskade luta. Men sånt är livet, och sådan är ungdomen. Dum. Strax därpå siktade jag skorstensrök mellan de mer eller mindre döda träden, och vi hittade en liten by. En mycket sorgsen och fattig liten by, mitt i den sanka skogens dystinkande djup. Det fanns mot alla odds en liten taverna i denna by, där vi kunde få natthärbärge. Byborna, de få som syntes till, informerade oss om att det fanns ett gammalt arosel utanför byn, dit vi är intresserade av att åka. Men först imorgon. Dagar utan Maralda: 2887
Solig dag. Vi började fördas mot aroselet som tydligen skulle ligga på en ö i en liten sjö. Vägen gick genom allt sankare marker, tills vi slutligen kom fram till en liten sjö, eller snarare göl. Dimman gjorde att vi inte kunde se någon ö i sjön. Vi mötte gölfiskaren Jossi, som skeppade oss över till ön. Åskan mullrade under överfarten, och i skenet från en ljungeld såg vi aroselet torna upp sig uppe på ön. Väl framme lämnade vi Jossi vid den murkna bryggan för lite nattmete, medan vi gick upp mot aroselet. En staty föreställande Abicia reste sig i mitten av området. I sovsalen fann jag en gammal dagbok, där det talades om svärdet, dess makt, och en fruktansvärd farsot. Det vi behövde var dock nyckeln till kryptan, som var stängd och låst.
I aroselet skedde något fasansfullt, och sedan eskalerade det. Vi hörde mässande röster inifrån templets hjärta, men när vi öppnade dörren dit in, satt där bara de förtorkade liken efter en mindre församling. Ingen nyckel till någon krypta stod att finna. Till slut, för att göra en lång och ångestladdad historia kort, fann vi oss tvungna att – Abicia förlåte oss – gräva upp den gamla arosens grav för att få tag på nyckeln. Det var vidrigt, men i strid mot Abicias vilje följde vi – det är jag övertygad om – Ahrmans dito. I kryptan fann vi det heliga svärdets hjalt, men helt plötsligt började en klocka ringa, och när vi kom ut på grifteplatsen mötte oss en fasansfull syn! Ghyreds armé av levande döda väntade på oss i månskenet. Den döda arosen kallade öns alla döda att resa sig ur sina gravar. Jag sprang för livet mot båten; undvek de vandödas greppande händer. När jag kom fram till bryggan var Jossi ett förtorkat lik, och båten ett läckande skrov. Vilken vidrig by! Alla måste ha varit döda hela tiden, hann jag tänka, innan jag i panik vadade mellan vattenlik genom den grunda skogssjön med mina vänner efter mig. Ghyreds by, vi måste fly från Ghyreds by! Vi flydde till häst. Bort bara. Och efter en halv dags ritt tog vi en andtruten rast när marken blivit fastare under hästarnas hovar.
Dagar utan Maralda: 2888
På natten hade jag en märklig, men fantastisk dröm. En svarthårig kvinna med mjölkvit hy ledde mig ut på ett fält. Intill ett träd satt Maralda med ett nyfött barn i famnen. Mitt barn.
Dagar utan Maralda: 2874
Vi reste hela dagen och övernattade hos bönderna Degu och Minda. Zarkan fick sova i ladan på grund av kvinnfolket.
Vi körde fast med vagnen i lervällingen; Zolkert föll i dyn. Det regnade och blåste och dundrade och vi blev blöta och kalla. Byar och bondgårdar lyste med sin frånvaro. Vi fick upp vagnen, men humöret var inte på topp. Så egentligen var det en vanlig dag. Vi hittade inget tak över huvudena, så vi slog läger i en skogsdunge; slängde upp tältet och fick fyr på en brasa trots vätan.
Dagar utan Maralda: 2875
Natten var lugn.
Mot kvällen kom vi fram till en by. Silverfalken bultade på dörren till vad som föreföll vara någon sorts bystuga. Vi fick mot serather förplägnad och tak över huvudena. Byäldsten berättadeatt ett följe underhållare ridit förbi för en eller två dagar sedan! Det var säkert Maralda, och nu kan jag inte vänta på att få komma iväg igen! Dagar utan Maralda: 2876
Efter en händelsefattig dag anlände vi en lägerplats med ett stort bål tänt. Det var handelsresande, en liten familj och en bard. Ingen hade hört något om Maralda. Vi delade färdkost med det muntra följet. Vi spelade ett lustigt kortspel. Zolkert vann. Dagar utan Maralda: 2877
Mot kvällen anlände i Vardad Thoro. Det var skönt att komma till en stad. Sork på pinne vid stadsporten, sedan avfärd mot ”Slumrande Trollet” efter en utförlig vägbeskrivning från sorkförsäljaren. Det är en mycket trevlig inrättning. Ja trevlig. Jag gillar Vardad Thoro, i den mån jag gillar saker. Vi spelade bort en hel massa serather från den gemensamma färdkassa Dimisen försett oss med, jag och Zolkert. Dagar utan Maralda: 2878
Det var en kall solig morgon när vi lämnade Vardad Thoro. Mot vägen genom berget, istället för över. Vi har inte berättat för Zarkan och Silverfalken om vår decimerade reskassa. Mot kvällen kom vi till en liten by. En märklig upplevelse. Jag gillar inte att dansa. Dagar utan Maralda: 2879
Vi färdades mot bergen på en väg på en hög vall där sidorna sluttade brant åt båda håll. Vi anlände porten till vägen genom berget framåt kvällen, och tog in på det underjordiska värdshuset Bergsanuset. En efterbliven utkastare visade oss vänligt in i skänkrummet. Mycket märkligt ställe, skökor och skurkar. En spetsnäst man som kallade sig Nenad kom och frågade Silverfalken om det verkligen var han som var Silverfalken, sedan lämnade han Bergsanuset med sitt gäng Horungarna och galopperade iväg. En märklig man vid namn Barbarelius ställde frågor. Vi sov på vagnen. Barbarelius betraktade oss från sitt fönster på Bergsanuset. Dagar utan Maralda: 2880
Vi avreste i det att vi trodde det var morgon; svårt att avgöra inne i berget. När vi kom ut steg solen framför oss. Ovanligt kallt. Frostigt. Vi närmade oss skogsbrynet, inte långt kvar till Ayvard nu. Jag och Silverfalken lokaliserade vad som föreföll vara en god lägerplats en liten bit in i skogen. För sent insåg jag att vi lurat in oss själva i ett bakhåll. Det var länge sedan jag själv rövade från hederligt folk som jag själv, får väl bli min ursäkt eller förklaring. I en liten ravin attackerades vi av Nenad och hans Horungar. De var sex stycken och angrep oss fegt från alla håll. Jag slängde mig över min kära Frigge och planterade yxan i Niofingrade Nenads skalle. Vi kämpade alla tappert, och när striden var slut var vi alla oskadda medan rövarna låg utspridda i blodiga bylten. Överfallet var tydligen, fick vi reda på, ett beställningsjobb av Barbarelius, som de skulle träffa på ”Sju Knivar” i Ayvard. Reskassan ser ut att vara räddad åtminstone. Nenad hade serather i pungen. Vi slog läger för natten vid rövarnas kvarter. Dagar utan Maralda: 2881
Vi vaknade upp till ännu en frostig morgon. Skog och idel skog. En skylt förkunnade att vi eventuellt närmade oss en plats som heter Timara, en liten skogshuggarby skulle det visa sig. Juanda förestod det blygsamma ”värdshuset” Träskjulet. Där serverades vi grillat vildsvin och honungsöl i rikliga mängder. Dagar utan Maralda: 2882
Juanda tvättade våra kläder; på morgonen var de torra och doftade lavendel! Timara är den bästa byn någonsin. Vi lämnade Juanda och färdades vidare mot Ayvard. Varmare idag. Vi kom ut ur skogen och skymtade Ayvard vid horisonten. Dagar utan Maralda: 2883
Vi var framme i Ayvard till kvällen. Ett par stadsvakter beskrev vägen till Sju Knivar, som skulle ligga i den inre ringen. Silverfalken gick in för att se om Barbarelius fanns på plats. Det fanns han inte, men han hade ett rum på värdshuset berättade värdshusvärden Toots. Vi bestämde oss för att dricka ett stop öl och eventuellt övernatta på stället. Toots torskrygg (jag begriper inte var han får den ifrån) och glödgat vin bjöds. Zolkert förhörde sig om Barbarelius hos skänkflickan Zintra. Jag och Zarkan stannade uppe och drack tills skänkrummet var tomt sånär som på en piprökande och slumrande Toots, medan Zolkert försvann iväg med Zintra. Jag sov själv, Zolkert är resans knullgubbe.
Dagar utan Maralda: 2884
På natten kom Barbarelius, men han hann fly uppsutten till häst. På hans rum hittade vi förutom ett recept på Toots torskrygg dokument, som någon sorts bisarr logg över hans resor. Vi fortsatte norrut genom den norra stadsporten mot vår resas mål.
Vi kom fram till ruinen framåt eftermiddagen. Många män i Dimisens färger fanns på plats. Sigvard parde Rigvard visade sig vara en liten tomteliknande figur, som hittat ledtrådar till var Herads svärd Naugir kan finnas. Sigvard förklarade för oss att svärdet verkade vara kluvet i tre delar, och gav oss en karta som visade var de tre delarna tros kunna finnas. Självklart är vår resa alltså inte över. Typiskt. Men hellre detta än att dingla, och jag har nog större chans att råka på Maralda ute på vägarna än på Omkullvälta Hästen i Rigvard. Vi fick fler serather, och proviant för tio dagar. Vi övernattade i slottsruinen och avreste i gryningen. Tillbaka till Ayvard, dit vi kom framåt kvällen. Vi tog in på Sju Knivar igen. Dagar utan Maralda: 2886
Vi red ut från Ayvard (Frigge är på väg hem till Rigvard) och slog läger utanför skogsbrynet. Planen är att gå till bergen och följa dess rand söderut mot vårt första mål. Vi fann en stig i den djupa skogen, och ett gammalt Hulthea-altare, uråldrigt och mossbelupet, vid sidan av stigen. Stigen försvann snart, men vi hittade en gammal vägskylt som verkade visa vägen mot något som hette Onada. Zolkert betedde sig oerhört märkligt. Han flög helt plötsligt upp på hästen, galopperade iväg en bit, hoppade av igen, ramlade omkull och föll ner i ett förrädiskt kärr. Vi fick upp honom, men han förlorade alla sina tillhörigheter i träsket, och skadade på något vis vänsterhanden svårt. Nu kan han kanske aldrig mer spela på sin älskade luta. Men sånt är livet, och sådan är ungdomen. Dum. Strax därpå siktade jag skorstensrök mellan de mer eller mindre döda träden, och vi hittade en liten by. En mycket sorgsen och fattig liten by, mitt i den sanka skogens dystinkande djup. Det fanns mot alla odds en liten taverna i denna by, där vi kunde få natthärbärge. Byborna, de få som syntes till, informerade oss om att det fanns ett gammalt arosel utanför byn, dit vi är intresserade av att åka. Men först imorgon. Dagar utan Maralda: 2887
Solig dag. Vi började fördas mot aroselet som tydligen skulle ligga på en ö i en liten sjö. Vägen gick genom allt sankare marker, tills vi slutligen kom fram till en liten sjö, eller snarare göl. Dimman gjorde att vi inte kunde se någon ö i sjön. Vi mötte gölfiskaren Jossi, som skeppade oss över till ön. Åskan mullrade under överfarten, och i skenet från en ljungeld såg vi aroselet torna upp sig uppe på ön. Väl framme lämnade vi Jossi vid den murkna bryggan för lite nattmete, medan vi gick upp mot aroselet. En staty föreställande Abicia reste sig i mitten av området. I sovsalen fann jag en gammal dagbok, där det talades om svärdet, dess makt, och en fruktansvärd farsot. Det vi behövde var dock nyckeln till kryptan, som var stängd och låst.
I aroselet skedde något fasansfullt, och sedan eskalerade det. Vi hörde mässande röster inifrån templets hjärta, men när vi öppnade dörren dit in, satt där bara de förtorkade liken efter en mindre församling. Ingen nyckel till någon krypta stod att finna. Till slut, för att göra en lång och ångestladdad historia kort, fann vi oss tvungna att – Abicia förlåte oss – gräva upp den gamla arosens grav för att få tag på nyckeln. Det var vidrigt, men i strid mot Abicias vilje följde vi – det är jag övertygad om – Ahrmans dito. I kryptan fann vi det heliga svärdets hjalt, men helt plötsligt började en klocka ringa, och när vi kom ut på grifteplatsen mötte oss en fasansfull syn! Ghyreds armé av levande döda väntade på oss i månskenet. Den döda arosen kallade öns alla döda att resa sig ur sina gravar. Jag sprang för livet mot båten; undvek de vandödas greppande händer. När jag kom fram till bryggan var Jossi ett förtorkat lik, och båten ett läckande skrov. Vilken vidrig by! Alla måste ha varit döda hela tiden, hann jag tänka, innan jag i panik vadade mellan vattenlik genom den grunda skogssjön med mina vänner efter mig. Ghyreds by, vi måste fly från Ghyreds by! Vi flydde till häst. Bort bara. Och efter en halv dags ritt tog vi en andtruten rast när marken blivit fastare under hästarnas hovar.
Dagar utan Maralda: 2888
På natten hade jag en märklig, men fantastisk dröm. En svarthårig kvinna med mjölkvit hy ledde mig ut på ett fält. Intill ett träd satt Maralda med ett nyfött barn i famnen. Mitt barn.