han som kallades göte
Veteran
- Joined
- 26 Mar 2014
- Messages
- 145
Jag har under många år små pillat lite med iddén om att förlägga Eons mundana i en Sience fiction miljö som är starkt dragen till Sience fantasy, är detta något folk skulle uppskatta, eller skulle det reta upp er för mycket då det bryter för mycket mot hur mundana fungerar och jag tänker att det kanske kan bli svårt med alla gudar och sånt. Om jag på riktigt skulle ta tag i dett skulle jag givetvis söka tillstånd hos Helmgastarna först.
min tanke för grundsettingen är att Mundana blev förstört under det stora kaoset (mörkret), det utlöstet en stor explosion som täckte världen med en giftig dimma, de enda som stannad kvar var dvärgarna som fortfarande lever i planetens inre och får stänidgt kämpa mot demonyngel som bebor planetens döda yta.
innan den stora explosionen så flydde många människor alver och tiraker me hjälp av skepp som var baserad på eterseglarna, Nu lever de flesta människor i det Jargiska imperiet som slits av innre stridigheter och seperatisterna har börjat få mer och mer makt,
Alverna hittade vad de antog var sitt hem bland stjärnorna, men de fann vara en planet fylld med ruiner, de fan tecken på att planetens invånare flytt till andra planeter och många alver har gett sig ut i galaxen för att söka efter dem.
har skrivit ihop tre korta stämmningstexter som ni gärna får läsa:
Adarios
Adarios öppnade ögonen, han stirrade på den lilla gröna lampan som blinkade på hans medelare, Han satte sig upp och drog sina händer genom sitt hår. Hans ben värkte, de gjorde de alltid efter han färdats genom rymdens mörker. Han antog att det var på grund av skeppets konstgjorda gravitation, men hans fru hävdade att det var för att han var flygrädd. Vilket kanske var sant.
Han riktade åter sin uppmärksamhet till den blinkande lampan, han fastnade med blicken på den igen. Sen rykte han till och kände hur han vakna till på riktigt. Han tog medelaren och öppnade den. ett meddelande, det var kaptenen som skrev att de snart var framme. Adarios tittade ut genom fönstret, långt där nere såg han Calliz stadsnät sträcka ut sig långt bortom horisonten. En stad med miljoner människor men ändå kände han sig alltid ensam här. Adarios suckade, sen gick han in i badrummet och lät duschens varma vattenstrålar skölja bort rymdens kyla från hans kropp.
Adarios steg ut från skeppet och möttes av en välkomst kommitté bestående av två vakter från Consilatgardet båda klädda i vita rustningar med Daakkorset i rött över deras bröst. De båda var beväpnade med bilor och de hade gevär hängande på ryggen. De bugade och en av dem tog till orda – Välkommen till Calliz Legator Adarios. Han nickade välmenande till svar. – Vi har fått order att eskortera dig till Prefektor Danus. – Självklart. Gardisterna vände sig om och började gå och Adarios följde efter. Han hade inte behövt bli visad vägen till Danus palats då han varit där fler flertalet gånger sen han blev tilldelad posten som Legator med syfte att förmildra spänningarna mellan imperiet och dvärgarna.
De gick genom hamnen som var välbevakad, legionärer och gardister stod på givakt, vilket inte var konstigt då många av skeppen i hamnen tillhörde högt uppsatta ämbetsmän och alla hade höjt beredskapen på grund av separatisternas senaste terrordåd. Så var det tid att vara extra försiktig.
Adarios tittade upp mot Danus palats, en ståtlig byggnad i klassisk stil med pelare och kupoler, på toppen varje kupol vajade Imperiets röda flagga. Adarios släpptes in genom den stora porten som stängdes bakom honom så fort han kommit in. Gardisterna lämnade honom nu och han fick själv gå upp för den vita marmortrappan, Han gick med långsamma steg upp för trappan, tavlorna som prydde väggarna var avbildningar av undersköna platser från imperiets alla hörn, Adarios misstänkte att Danus aldrig varit utanför Triangeln.
Danus satt med en vinbägare i enda handen, på bordet stod en flaska som nästan var tömd. Dörren öppnades och Danus log när han såg Adrios komma in i rummet. – Välkommen Legator, må Daak välsigna dig. Adarios granskade Danus som hade börjat tidigt med dagens vinranson. Fläckarna på hans skjorta vittnade tydligt om det. – Var hälsad Prefektor Danus. Jag har med mig ett nytt handelsförslag från dvärgarna. Danus reste på sig och gick emot Adarios – handelsförslaget kan vänta, det finns viktigare saker att diskutera.
Adarios granskade Danus, han såg att han inte druckit för glädje utan för att han var stressad. - Jag har information om Consilator Feliax, han ska samarbeta med separtisterna på Nevos. Adarios tittade skeptisk på prefektorn. Feliax var en betrodd man. - Jag har bevis. Danus gick till sitt skrivbord och öppnade en av lådorna tog fram ett papper som han tryckte upp i Adarios ansikte. Adarios tog pappret och granskade de. Han kunde inte tro vad han läste. Detta var långt värre än vad han någonsin kunnat tro…
Khazer
Khazer gick genom hantverkshallarna, han var på väg till sin patrulltjänst, Runt om honom arbetade andra dvärgar med smide vid de stora ugnarna. Elden brände starkt, andra fraktade varor till handelstorgen vid utskjutningsterminalerna. Dvärgarna gjorde goda affärer med imperiet som specialbeställde rustningar till sin armé. Khazer kom fram till vaktplatsen vid slusshallen. Två trosstjänare hjälpte honom på med rustningen innan han gick och hämtade ut sina vapen, sin yxa och sitt gevär. Han startade sin radio och testade kontakten – Khazer här rapporterar för patrulltjänst. Han fick svar från kontrollterminalen sen lämnade han fästet genom slussen.
Khazer tittade upp mot himmelen, det fanns få platser där man kunde se igenom det svarta dammet som täckte hans ytan. Men här precis vid utskjutningsterminalerna gick det. Han såg månens ljus och en bit bort på himlavalvet såg han Calliz, Han hade hört historier om staden som nästan täckte en hel planet. Han hade också hört att detta var överdrivet strunt. Men ljuset från planeten var starkt och den okunnige kunde missta att det var en stor stjärna. – Khazer kom in! Khazer vaknade ur sina tankar av rösten från hans radio. – Khazer här, Allt är lugnt, inget att rapportera. Svarade han. – Uppfattat, undersök två rutor väster ut. Khazer vände blicken mot väst. Dammet låg tätt och han såg bara konturerna av det ödsliga klippområdet som låg där. – Uppfattat rör mig väster ut nu.
Khazer gick nu helt på spänn, beredd med sitt gevär. Ju längre bort från portarna ju mer troligt var det att demonyngel skulle visa sig. Han regerade på minsta ljud. Dammet yrde omkring honom och han fick gång på gång aktivera skenan som torkade utsidan av hans hjälm så att han skulle få fri sikt. Han kollade på sin karta. Snart var han framme vid gränsen. Sen skulle han få vända hem igen. In i fästets värme och skydd, Han ville bort från denna oändliga ödemark, bara några hundra meter till så.
Man kunde knappt tro att denna ödemark tidigare varit klädd i skog, hav och gröna fält. Urhem kallade människorna det och planeten hade varit hem åt miljoner människor, alver, tiraker, och andra folkslag som inte längre fanns. Många hade förlorats vid den stora explosionen. Men många hade lyckats fly bort från planeten innan. Men dvärgarna hade stannat, Khazers far påstod att hans farfar hade hört att det var dvärgarna som skapade den stora explosionen och att de stannade här så de andra kunde fly. Andra sa att det var människorna som låg bakom det. Khazer brydde sig inte så mycket, det han visste var att han var tvungen att slutföra sin patrullering för att komma hem igen.
Khazer kom tillslut fram till gränsen som markerades av ett stup som man inte kunde se botten på, han tittade ner i avgrunden. – Khazer här, inget att rapportera vid gränsen vänder tillbaka nu. Radion gav bara ifrån sig ett brus som svar, en storm måste blåst upp mellan honom och fästet. Han började sakta röra sig tillbaka mot fästet.
Khazer kunde knappt se två meter framför sig, dammet yrade runt honom. Han gick allt snabbare. Svetten hade börjat rinna ner för hans ansikte, han nästan sprang. Plötsligt stannade han. Precis framför honom hade något sprungit förbi. Han spanade runt omkring sig med geväret redo att avfyra. Han såg ingenting, men han visste att något var i närheten. Han kände det på sig.
Han vände sig snabbt om och precis när demonynglets klor skulle träffa honom hoppade han bakåt, Han avfyrade sitt gevär och skottet ekade genom området. Han sköt en gång till, han missade, och ännu en gång, en miss till. Det fjärde skottet träffade monstret som slungades bakåt in i dammet. Khazer pustade ut.
Monstret kastade sig mot honom igen och slet geväret ur hans händer. Khazer drog sin yxa och högg vilt omkring sig. Han andades tungt, och kände hur klor träffade hans rustning, Blodet skvätte när yxan satte sig djupt in i huvudet på monstret som i en sista gärning fick iväg ett slag mot Khazer som föll till marken.
Hans hjälm hade spruckit, inom några minuter skulle gifterna i luften fräta sönder hans lungor. Han reste sig och började springa mot fästet. Hans hjärta pumpade snabbt och hans andning blev tyngre. Han kände hur det brände i lungorna. Han snubblade till. Nej! Inte ramla. Bara lite till. Hans ögon började svartna och hans ben svek honom. Khazer föll handlöst till marken…
Virrial
Skeppet Virrial flög snabbt genom den mörka rymden och hennes styrman Ceradion gjorde sitt bästa för att undvika de tirakiska skeppens eld. De hade precis lämnat det Jargiska territoriet när de blivit anfallna av två tirakiska jagare, inga stora skepp med desto snabbare och byggda för strid, vilket Virrial inte var.
Skeppet var i och för sig utrustat med kanoner men tirakernas var alldeles för snabba. Men nu handlade det bara om att vinna tid. Några minuter bort fanns två Alviska stridsskepp som var på väg till deras undsättning.
Ceradion kände hur svetten rann ner för hans ansikte och hans händer skakade. Sköldarna var på hundra procent, skrovet intakt, vapen intakta, moralen intakt, två minuter till säkerhet, uppredande Ceradion för sig själv. Han hörde en hög smäll och kände hur skeppet skakade till. Han tittade på sina paneler framför sig, sköldar 90 procent, skrov lätt skadat, vapen intakta, moralen intakt, en och en halv minut till säkerhet.
Virrials kapten Yleane stod lugnt vid sin skärm som visade skeppets hälsa, hon tryckte in en knapp – Detta är Virrial, vi är under attack, vi har begärt understöd, vad är beräknad tid för understöd. Ur hörselsnäckan i hennes öra hörde hon ingenting. Kontakten med stridskeppen hade slagits ur precis efter första kontakten. Hon visste att de var på väg men inte om hur lång tid. – de är strax här mannar håll modet uppe. Sa hon bestämt och högt.
I sin ögonvrå såg hon en av de tiraksiska jagarna körde upp jämsides med Virrial innan den snabbt placerade sig framför dem. - Förbered på inkommande skott mannar! skrek Yleane. De tirakiska skeppets bakre skrov öppnades och ut flög ett tiotal bomber mot Virrials kommandobrygga.
Ceradion drog i styrspakarna även att han visste att det var försent. – Sköldar 0 procent, skrov svårt skadat, vapen utslagna, moralen låg, en minut för långt till säkerhet
min tanke för grundsettingen är att Mundana blev förstört under det stora kaoset (mörkret), det utlöstet en stor explosion som täckte världen med en giftig dimma, de enda som stannad kvar var dvärgarna som fortfarande lever i planetens inre och får stänidgt kämpa mot demonyngel som bebor planetens döda yta.
innan den stora explosionen så flydde många människor alver och tiraker me hjälp av skepp som var baserad på eterseglarna, Nu lever de flesta människor i det Jargiska imperiet som slits av innre stridigheter och seperatisterna har börjat få mer och mer makt,
Alverna hittade vad de antog var sitt hem bland stjärnorna, men de fann vara en planet fylld med ruiner, de fan tecken på att planetens invånare flytt till andra planeter och många alver har gett sig ut i galaxen för att söka efter dem.
har skrivit ihop tre korta stämmningstexter som ni gärna får läsa:
Adarios
Adarios öppnade ögonen, han stirrade på den lilla gröna lampan som blinkade på hans medelare, Han satte sig upp och drog sina händer genom sitt hår. Hans ben värkte, de gjorde de alltid efter han färdats genom rymdens mörker. Han antog att det var på grund av skeppets konstgjorda gravitation, men hans fru hävdade att det var för att han var flygrädd. Vilket kanske var sant.
Han riktade åter sin uppmärksamhet till den blinkande lampan, han fastnade med blicken på den igen. Sen rykte han till och kände hur han vakna till på riktigt. Han tog medelaren och öppnade den. ett meddelande, det var kaptenen som skrev att de snart var framme. Adarios tittade ut genom fönstret, långt där nere såg han Calliz stadsnät sträcka ut sig långt bortom horisonten. En stad med miljoner människor men ändå kände han sig alltid ensam här. Adarios suckade, sen gick han in i badrummet och lät duschens varma vattenstrålar skölja bort rymdens kyla från hans kropp.
Adarios steg ut från skeppet och möttes av en välkomst kommitté bestående av två vakter från Consilatgardet båda klädda i vita rustningar med Daakkorset i rött över deras bröst. De båda var beväpnade med bilor och de hade gevär hängande på ryggen. De bugade och en av dem tog till orda – Välkommen till Calliz Legator Adarios. Han nickade välmenande till svar. – Vi har fått order att eskortera dig till Prefektor Danus. – Självklart. Gardisterna vände sig om och började gå och Adarios följde efter. Han hade inte behövt bli visad vägen till Danus palats då han varit där fler flertalet gånger sen han blev tilldelad posten som Legator med syfte att förmildra spänningarna mellan imperiet och dvärgarna.
De gick genom hamnen som var välbevakad, legionärer och gardister stod på givakt, vilket inte var konstigt då många av skeppen i hamnen tillhörde högt uppsatta ämbetsmän och alla hade höjt beredskapen på grund av separatisternas senaste terrordåd. Så var det tid att vara extra försiktig.
Adarios tittade upp mot Danus palats, en ståtlig byggnad i klassisk stil med pelare och kupoler, på toppen varje kupol vajade Imperiets röda flagga. Adarios släpptes in genom den stora porten som stängdes bakom honom så fort han kommit in. Gardisterna lämnade honom nu och han fick själv gå upp för den vita marmortrappan, Han gick med långsamma steg upp för trappan, tavlorna som prydde väggarna var avbildningar av undersköna platser från imperiets alla hörn, Adarios misstänkte att Danus aldrig varit utanför Triangeln.
Danus satt med en vinbägare i enda handen, på bordet stod en flaska som nästan var tömd. Dörren öppnades och Danus log när han såg Adrios komma in i rummet. – Välkommen Legator, må Daak välsigna dig. Adarios granskade Danus som hade börjat tidigt med dagens vinranson. Fläckarna på hans skjorta vittnade tydligt om det. – Var hälsad Prefektor Danus. Jag har med mig ett nytt handelsförslag från dvärgarna. Danus reste på sig och gick emot Adarios – handelsförslaget kan vänta, det finns viktigare saker att diskutera.
Adarios granskade Danus, han såg att han inte druckit för glädje utan för att han var stressad. - Jag har information om Consilator Feliax, han ska samarbeta med separtisterna på Nevos. Adarios tittade skeptisk på prefektorn. Feliax var en betrodd man. - Jag har bevis. Danus gick till sitt skrivbord och öppnade en av lådorna tog fram ett papper som han tryckte upp i Adarios ansikte. Adarios tog pappret och granskade de. Han kunde inte tro vad han läste. Detta var långt värre än vad han någonsin kunnat tro…
Khazer
Khazer gick genom hantverkshallarna, han var på väg till sin patrulltjänst, Runt om honom arbetade andra dvärgar med smide vid de stora ugnarna. Elden brände starkt, andra fraktade varor till handelstorgen vid utskjutningsterminalerna. Dvärgarna gjorde goda affärer med imperiet som specialbeställde rustningar till sin armé. Khazer kom fram till vaktplatsen vid slusshallen. Två trosstjänare hjälpte honom på med rustningen innan han gick och hämtade ut sina vapen, sin yxa och sitt gevär. Han startade sin radio och testade kontakten – Khazer här rapporterar för patrulltjänst. Han fick svar från kontrollterminalen sen lämnade han fästet genom slussen.
Khazer tittade upp mot himmelen, det fanns få platser där man kunde se igenom det svarta dammet som täckte hans ytan. Men här precis vid utskjutningsterminalerna gick det. Han såg månens ljus och en bit bort på himlavalvet såg han Calliz, Han hade hört historier om staden som nästan täckte en hel planet. Han hade också hört att detta var överdrivet strunt. Men ljuset från planeten var starkt och den okunnige kunde missta att det var en stor stjärna. – Khazer kom in! Khazer vaknade ur sina tankar av rösten från hans radio. – Khazer här, Allt är lugnt, inget att rapportera. Svarade han. – Uppfattat, undersök två rutor väster ut. Khazer vände blicken mot väst. Dammet låg tätt och han såg bara konturerna av det ödsliga klippområdet som låg där. – Uppfattat rör mig väster ut nu.
Khazer gick nu helt på spänn, beredd med sitt gevär. Ju längre bort från portarna ju mer troligt var det att demonyngel skulle visa sig. Han regerade på minsta ljud. Dammet yrde omkring honom och han fick gång på gång aktivera skenan som torkade utsidan av hans hjälm så att han skulle få fri sikt. Han kollade på sin karta. Snart var han framme vid gränsen. Sen skulle han få vända hem igen. In i fästets värme och skydd, Han ville bort från denna oändliga ödemark, bara några hundra meter till så.
Man kunde knappt tro att denna ödemark tidigare varit klädd i skog, hav och gröna fält. Urhem kallade människorna det och planeten hade varit hem åt miljoner människor, alver, tiraker, och andra folkslag som inte längre fanns. Många hade förlorats vid den stora explosionen. Men många hade lyckats fly bort från planeten innan. Men dvärgarna hade stannat, Khazers far påstod att hans farfar hade hört att det var dvärgarna som skapade den stora explosionen och att de stannade här så de andra kunde fly. Andra sa att det var människorna som låg bakom det. Khazer brydde sig inte så mycket, det han visste var att han var tvungen att slutföra sin patrullering för att komma hem igen.
Khazer kom tillslut fram till gränsen som markerades av ett stup som man inte kunde se botten på, han tittade ner i avgrunden. – Khazer här, inget att rapportera vid gränsen vänder tillbaka nu. Radion gav bara ifrån sig ett brus som svar, en storm måste blåst upp mellan honom och fästet. Han började sakta röra sig tillbaka mot fästet.
Khazer kunde knappt se två meter framför sig, dammet yrade runt honom. Han gick allt snabbare. Svetten hade börjat rinna ner för hans ansikte, han nästan sprang. Plötsligt stannade han. Precis framför honom hade något sprungit förbi. Han spanade runt omkring sig med geväret redo att avfyra. Han såg ingenting, men han visste att något var i närheten. Han kände det på sig.
Han vände sig snabbt om och precis när demonynglets klor skulle träffa honom hoppade han bakåt, Han avfyrade sitt gevär och skottet ekade genom området. Han sköt en gång till, han missade, och ännu en gång, en miss till. Det fjärde skottet träffade monstret som slungades bakåt in i dammet. Khazer pustade ut.
Monstret kastade sig mot honom igen och slet geväret ur hans händer. Khazer drog sin yxa och högg vilt omkring sig. Han andades tungt, och kände hur klor träffade hans rustning, Blodet skvätte när yxan satte sig djupt in i huvudet på monstret som i en sista gärning fick iväg ett slag mot Khazer som föll till marken.
Hans hjälm hade spruckit, inom några minuter skulle gifterna i luften fräta sönder hans lungor. Han reste sig och började springa mot fästet. Hans hjärta pumpade snabbt och hans andning blev tyngre. Han kände hur det brände i lungorna. Han snubblade till. Nej! Inte ramla. Bara lite till. Hans ögon började svartna och hans ben svek honom. Khazer föll handlöst till marken…
Virrial
Skeppet Virrial flög snabbt genom den mörka rymden och hennes styrman Ceradion gjorde sitt bästa för att undvika de tirakiska skeppens eld. De hade precis lämnat det Jargiska territoriet när de blivit anfallna av två tirakiska jagare, inga stora skepp med desto snabbare och byggda för strid, vilket Virrial inte var.
Skeppet var i och för sig utrustat med kanoner men tirakernas var alldeles för snabba. Men nu handlade det bara om att vinna tid. Några minuter bort fanns två Alviska stridsskepp som var på väg till deras undsättning.
Ceradion kände hur svetten rann ner för hans ansikte och hans händer skakade. Sköldarna var på hundra procent, skrovet intakt, vapen intakta, moralen intakt, två minuter till säkerhet, uppredande Ceradion för sig själv. Han hörde en hög smäll och kände hur skeppet skakade till. Han tittade på sina paneler framför sig, sköldar 90 procent, skrov lätt skadat, vapen intakta, moralen intakt, en och en halv minut till säkerhet.
Virrials kapten Yleane stod lugnt vid sin skärm som visade skeppets hälsa, hon tryckte in en knapp – Detta är Virrial, vi är under attack, vi har begärt understöd, vad är beräknad tid för understöd. Ur hörselsnäckan i hennes öra hörde hon ingenting. Kontakten med stridskeppen hade slagits ur precis efter första kontakten. Hon visste att de var på väg men inte om hur lång tid. – de är strax här mannar håll modet uppe. Sa hon bestämt och högt.
I sin ögonvrå såg hon en av de tiraksiska jagarna körde upp jämsides med Virrial innan den snabbt placerade sig framför dem. - Förbered på inkommande skott mannar! skrek Yleane. De tirakiska skeppets bakre skrov öppnades och ut flög ett tiotal bomber mot Virrials kommandobrygga.
Ceradion drog i styrspakarna även att han visste att det var försent. – Sköldar 0 procent, skrov svårt skadat, vapen utslagna, moralen låg, en minut för långt till säkerhet