Jag ska fortsätta att housa jazz inom skräcksammanhang.
Ponera för en stund en galen adrenalinpumpande biljakt i blaxploitation stylee, i bakgrunden hörs den enastående 'On the corner' av, den nu avlidne, Miles Davis. Ett par snabba svängar senare har RPna tappat dem de har sökt. En stunds cruisande med släkta lysen märker en av RPna något. 'Sväng tillbaka, grabben. Jag tror jag såg något.' Den risiga chevan står halvt dold vid en förfallen lagerlokal i yttre delen av staden. De söker sig in och den pressande musiken har bytts ut mot Bitches Brew av Miles Davis. De deliriska tonerna får spelarna att svettas och noggrant överväga varje steg de gör. Luften lägger sig som ett tätt lager plastomslag kring deras ansikten. De märker att det är svårt att andas. Fel, väldigt fel och 'vi borde aldrig ha följt efter' ekar i deras huvuden. Tankarna spretar åt alla håll och slutar alla i samma sinnesbild; Tomhet. En tomhet vars slut är samma som dess början och dess existens är evig. Horans brygd har ersatts mot Live Evils version av kaosets manifestation och livets förfall. Svettdropparna banar små vägar genom dammet i deras pannor och söker sig mot deras ögon bidragandes till att tårar skapas av svedan. Ett ljud hörs bakom dem...
I klappsäcken finns det tre skivor av Miles Davis:
On The Corner (1972)
Bitches Brew (1969)
Live Evil (1970)
Hoppas ni ger dom en chans.
)
